1. Fri rörlighet för kapital — Restriktioner — Skattelagstiftning — Förmögenhetsskatt — Nationell lagstiftning enligt vilken i landet ej bosatta skattskyldiga personer inte har rätt till de avdrag som beviljas i landet bosatta skattskyldiga personer — Tillåtlighet — Villkor
(Artiklarna 56 EG och 58 EG)
2. Fri rörlighet för kapital — Restriktioner — Bilateralt avtal om undvikande av dubbelbeskattning — Förmån i form av personliga avdrag förbehållen personer som är bosatta i de länder som är parter i avtalet — Tillåtlighet
(Artiklarna. 56 EG och 58 EG)
1. Artiklarna 56 EG och 58 EG utgör inte hinder för en skattelagstiftning om förmögenhetsskatt enligt vilken en medlemsstat inte medger i landet ej bosatta personer, som har huvuddelen av sin förmögenhet placerad i den stat där de är bosatta, den grundavdragsförmån som den medger sina i landet bosatta personer.
Skattskyldiga personer som endast har en obetydlig del av sin förmögenhet placerad i en annan medlemsstat än den där de är bosatta befinner sig nämligen inte normalt sett i en situation som är jämförbar med situationen för i denna andra medlemsstat bosatta personer, eftersom inte bara de huvudsakliga inkomsterna utan även huvuddelen av de senares förmögenhet vanligtvis är samlad till deras hemviststater. Denna medlemsstat är följaktligen den som är bäst skickad att beakta den där bosatta personens totala skatteförmåga genom att i förekommande fall för denna person tillämpa de grundavdrag som föreskrivs i sistnämnda stats lagstiftning. Berörda myndigheters beslut att inte medge i landet ej bosatta personer det grundavdrag som de i landet bosatta personerna har rätt till utgör således inte en diskriminering av förstnämnda personer.
(se punkterna 37, 38 och 43 samt punkt 1 i domslutet)
2. Artiklarna 56 EG och 58 EG utgör inte hinder mot att en sådan bestämmelse i ett bilateralt avtal om undvikande av dubbelbeskattning – enligt vilken fysiska personer som är bosatta i den ena av dessa två stater skall medges de personliga avdrag i den andra staten – som denna tillämpar för sina egna i landet bosatta personer, inte får utsträckas till att gälla även en person som är bosatt i en medlemsstat som inte är part i nämnda avtal.
Den omständigheten att dessa ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som följer av ett sådant avtal endast är tillämpliga på personer som är bosatta i en av de två avtalsslutande medlemsstaterna följer implicit av de bilaterala avtalen om undvikande av dubbelbeskattning.
(se punkterna 60, 61 och 63 samt punkt 2 i domslutet)