Mål C-235/03

QDQ Media SA

mot

Alejandro Omedas Lecha

(begäran om förhandsavgörande från Juzgado de Primera Instancia nº 35 de Barcelona)

”Direktiv 2000/35/EG – Begreppet indrivningskostnader – Ombuds- eller advokatkostnader som uppkommer i ett domstolsförfarande vilket inte kräver att sådana juridiska medhjälpare anlitas – Kan inte inkluderas i rättegångskostnaderna med stöd av nationell rätt – Direktivet kan inte åberopas gentemot en enskild”

Domstolens dom (sjätte avdelningen) av den 10 mars 2005 

Sammanfattning av domen

Tillnärmning av lagstiftning – Bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner – Direktiv 2000/35 – Möjlighet att åberopa rätten att kräva ersättning för indrivningskostnader gentemot en enskild när åtgärder för införlivande inte har vidtagits – Saknas

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35, artikel 3.1e)

Vid en tvist mellan enskilda där det, med stöd av nationell rätt, inte är möjligt att inkludera borgenärens advokat- eller ombudskostnader, som har uppkommit i ett rättsligt förfarande för att driva in en skuld som är kopplad till en enskilds näringsverksamhet, i de rättegångskostnader som den enskilde kan förpliktas att ersätta, kan direktiv 2000/35 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner inte i sig utgöra grund för en sådan möjlighet, eftersom ett direktiv inte i sig kan medföra skyldigheter för en enskild och därför inte heller som sådant kan åberopas gentemot denne.

(se punkterna 16 och 17 samt domslutet)





DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)
den 10 mars 2005(1)

Direktiv 2000/35/EG – Begreppet indrivningskostnader – Ombuds- eller advokatkostnader som uppkommer i ett domstolsförfarande vilket inte kräver att sådana juridiska medhjälpare anlitas – Kan inte inkluderas i rättegångskostnaderna med stöd av nationell rätt – Direktivet kan inte åberopas gentemot en enskild

I mål C-235/03,angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Juzgado de Primera Instancia n° 35 de Barcelona (Spanien), genom beslut av den 5 maj 2003, som inkom till domstolen den 2 juni 2003, i målet mellan

QDQ Media SA

och

Alejandro Omedas Lecha,

meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen),



sammansatt av avdelningsordföranden A. Borg Barthet samt domarna J.‑P. Puissochet (referent) och S. von Bahr,

generaladvokat: J. Kokott,
justitiesekreterare: R. Grass,

med beaktande av det skriftliga förfarandet,med beaktande av de yttranden som har inkommit från:

–
QDQ Media SA, genom Á. Quemada Cuatrecasas, Procurador de los Tribunales, och J. García López, abogados,

–
Europeiska gemenskapernas kommission, genom G. Valero Jordana och R. Amorosi, båda i egenskap av ombud, biträdda av F. López Balaguer, abogada,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande



Dom



1
Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35/EG av den 29 juni 2000 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EGT L 200, s. 35).

2
Begäran har framställts inom ramen för ett mål vid Juzgado de Primera Instancia n° 35 de Barcelona (domstol i första instans nr 35 i Barcelona) angående en ansökan om betalningsföreläggande från bolaget QDQ Media SA (nedan kallat QDQ Media) mot Omedas Lecha med anledning av att denne påstås ha underlåtit att utge betalning för vissa reklamuppdrag som utförts för hans räkning.


Tillämpliga bestämmelser

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3
Direktiv 2000/35 syftar till att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter som leder till leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mot ersättning.

4
I artikel 3.1 i direktiv 2000/35 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall säkerställa

…

e) att, utom i de fall då gäldenären inte är ansvarig för dröjsmålet, borgenären skall ha rätt att kräva skälig ersättning från gäldenären för alla relevanta indrivningskostnader som borgenären ådragit sig till följd av gäldenärens sena betalning. Dessa indrivningskostnader skall stå i överensstämmelse med principerna om öppenhet och proportionalitet när det gäller skulden i fråga. Medlemsstaterna får, med iakttagande av principerna ovan, fastställa högsta belopp för indrivningskostnader för skulder av olika storlek.”

Den nationella lagstiftningen

5
I artikel 32.5 i Ley de Enjuiciamiento Civil 1/2000 av den 7 januari 2000 (lag om rättegångar i tvistemål) (nedan kallad LEC) föreskrivs följande, avseende kostnader som uppkommer i samband med domstolsförfaranden:

”När det inte är nödvändigt att anlita en advokat eller ett ombud skall en parts advokat/ombudskostnader inte räknas med bland de rättegångskostnader som motparten eventuellt skall förpliktas att ersätta, med undantag för det fall domstolen bedömer att den part som förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna har agerat på ett vårdslöst sätt eller när den part som biträtts och försvarats av advokaten/ombudet inte har hemvist på rättegångsorten. I det sistnämnda fallet skall de begränsningar som anges i artikel 394.3 i denna lag tillämpas”.

6
I artikel 394.3 LEC föreskrivs följande:

”När den tappande parten förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna är han endast skyldig att betala, vad avser den ersättning som utgått till advokater eller andra experter som inte regleras av en avgifts- eller arvodestaxa, en summa som motsvarar högst en tredjedel av den summa som är föremål för tvisten, till var och en av de parter vars rättegångskostnader han är skyldig att ersätta …

Bestämmelserna i föregående stycke är inte tillämpliga när domstolen bedömer att den part som förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna har förfarit på ett vårdslöst sätt.”

7
Enligt LEC kan förfarandet för betalningsföreläggande tillämpas för skulder som understiger en viss summa under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda.

8
I artikel 814.2 LEC preciseras följande:

”Det är inte nödvändigt att anlita en advokat/ett ombud för att inleda ett mål om betalningsföreläggande.”


Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

9
Bolaget QDQ Media anlitade ett ombud för att inleda ett mål om betalningsföreläggande mot Omedas Lecha vid den hänskjutande domstolen den 18 februari 2003. Betalningsföreläggandet gällde 470,58 euro.

10
Juzgado de Primera Instancia n° 35 de Barcelona beslutade att vilandeförklara målet och ställde följande tolkningsfråga till domstolen:

”Kan kostnader för en advokat eller ett ombud i samband med ett förfarande för betalningsföreläggande för att driva in en skuld vara att anse som kostnader för indrivning av skulder i enlighet med det skydd som borgenärerna åtnjuter enligt … direktiv 2000/35 …?”


Bedömning av tolkningsfrågan

11
Domstolen konstaterade inledningsvis att QDQ Media har sitt säte i Madrid och att talan väckts vid Juzgado de Primera Instancia n° 35 de Barcelona. Därefter begärde domstolen, i enlighet med artikel 104.5 i rättegångsreglerna, ett klarläggande av den nationella domstolen. Domstolen önskade bland annat få klarhet i varför det enligt artikel 32.5 LEC inte var möjligt för den nationella domstolen att bifalla QDQ Medias begäran om att de utgifter som är hänförliga till ombudets arbete skall ingå i de rättegångskostnader som Omedas Lecha kan förpliktas att ersätta.

12
Den hänskjutande domstolen lämnade följande svar:

”Enligt artikel 32 LEC kan den tappande parten förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i förfaranden där fastställelsetalan förs vilka är av kontradiktorisk karaktär. Förfarandet för betalningsföreläggande är inte ett förfarande i vilket fastställelsetalan förs, åtminstone inte vad avser fasen för betalningsföreläggande. I LEC används nämligen begreppet ’ursprunglig ansökan’ (artikel 814 LEC) och inte ’ansökan om betalningsföreläggande’ samt begreppen ’borgenär och gäldenär’ och inte ’parterna i förfarandet’. Artikel 32.5 LEC skulle kunna tillämpas på den kontradiktoriska fasen – vilken avser förhandlingen eller det sedvanliga förfarandet — men tolkningsfrågan rör möjligheten att inkludera samtliga utgifter, från och med det att den ursprungliga ansökan lämnades in, i rättegångskostnaderna. Syftet med frågan är med andra ord att få klarhet i huruvida det, i enlighet med det aktuella direktivet, är möjligt att förplikta gäldenären att ersätta dessa kostnader när han inte har bestridit betalningsansvar eller när en invändning av detta slag i vilket fall som helst inte skulle godtas utan att det är nödvändigt att beakta ond tro eller, i förekommande fall, borgenärens hemvist. Det skall för övrigt påpekas att även om borgenären har sitt säte i Madrid har denna typ av företag helt säkert anläggningar och filialer i hela Spanien. Frågan är därmed huruvida det, med hänsyn till direktivets lydelse, är möjligt att vältra över rättegångskostnaderna på motparten i samtliga förfaranden för betalningsföreläggande.”

13
I syfte att besvara denna fråga erinrar domstolen om att den nationella domstolen, enligt fast rättspraxis, vid tillämpningen av nationell rätt, oavsett om det rör sig om bestämmelser som antagits före eller efter ett direktiv, är skyldig att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte, så att det resultat som avses i direktivet uppnås och, därmed, agera i överensstämmelse med artikel 249 tredje stycket EG (se bland annat dom av den 14 september 2000 i mål C-343/98, Collino och Chiappero, REG 2000, s. I-6659, punkt 21).

14
Av den nationella domstolens förklaringar och tolkning av den nationella rätten framgår att det med stöd av denna inte är möjligt att förplikta en gäldenär att ersätta kostnader som är hänförliga till ett ombuds arbete i samband med inledandet av ett mål om betalningsföreläggande när förfarandet inte inbegriper en fas av kontradiktorisk karaktär eller när borgenärens rörelse, eller en filial, är belägen inom domstolens domsaga, vilket är just de situationer som den hänskjutande domstolen avser med sin fråga.

15
Enligt den nationella domstolen kan det av QDQ Media eftersträvade resultatet inte uppnås i dessa situationer med tillämpning av den nationella rätten, även om den i den utsträckning det är möjligt tolkas mot bakgrund av direktiv 2000/35.

16
I ett sådant fall, när det såsom i målet vid den nationella domstolen rör sig om en tvist mellan enskilda, kan ett direktiv emellertid inte i sig medföra skyldigheter för en enskild och kan därför inte heller som sådant åberopas gentemot denne (se bland annat dom av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall, REG 1986, s. 723, punkt 48, svensk specialutgåva, volym 8, s. 457, och av den 5 oktober 2004 i de förenade målen C-397/01–C-403/01, Pfeiffer m.fl., REG 2004, s. I-0000, punkt 108).

17
Den fråga som har ställts av den hänskjutande domstolen skall därmed besvaras på följande sätt: När det med stöd av nationell rätt inte är möjligt att inkludera borgenärens advokat- eller ombudskostnader, som har uppkommit i ett rättsligt förfarande för att driva in en skuld som är kopplad till en enskilds näringsverksamhet, i de rättegångskostnader som den enskilde kan förpliktas att ersätta, kan direktiv 2000/35 inte i sig utgöra grund för en sådan möjlighet.


Rättegångskostnader

18
Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

På dessa grunder beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande dom:

När det med stöd av nationell rätt inte är möjligt att inkludera borgenärens advokat- eller ombudskostnader, som har uppkommit i ett rättsligt förfarande för att driva in en skuld som är kopplad till en enskilds näringsverksamhet, i de rättegångskostnader som den enskilde kan förpliktas att ersätta, kan Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35/EG av den 29 juni 2000 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner inte i sig utgöra grund för en sådan möjlighet.

Underskrifter

1 –
Rättegångsspråk: spanska.