Mål C-208/03 P

Jean-Marie Le Pen

mot

Europaparlamentet

”Överklagande – Val av ledamot av Europaparlamentet – Enhetlig valordning saknas – Tillämpning av nationell rätt – Skiljande av ledamot från uppdrag som ledamot av Europaparlamentet till följd av en brottmålsdom – Rättsakt genom vilken Europaparlamentet beaktar skiljandet – Talan om ogiltigförklaring – Rättsakt mot vilken talan inte kan väckas – Avvisning”

Förslag till avgörande av generaladvokat F.G. Jacobs föredraget den 27 januari 2005

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 7 juli 2005.

Sammanfattning av domen

1. Överklagande – Grunder – Endast en upprepning av de grunder och argument som åberopades vid förstainstansrätten – Avvisning – Ifrågasättande av förstainstansrättens tolkning eller tillämpning av gemenskapsrätten – Upptagande till sakprövning

(Artikel 225 EG; domstolens stadga, artikel 58 första stycket; domstolens rättegångsregler, artikel 112.1 c)

2. Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Begrepp – Rättsakter som har bindande rättsverkningar – Förklaring av parlamentets talman genom vilken det beaktas att en plats blivit vakant på grund av nationella myndigheters tillämpning av gällande nationella bestämmelser – Omfattas inte

(Artikel 230 EG; akt om allmänna direkta val av [ledamöter av] Europaparlamentet, artikel 12.2)

1. Det följer av artiklarna 225 EG, 58 första stycket i domstolens stadga och 112.1 c i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart skall anges på vilka punkter domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som åberopas till stöd för yrkandet om upphävande. Ett överklagande som inte innehåller något argument som särskilt syftar till att visa att det har skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen och som endast upprepar eller ordagrant återger grunder och argument som redan har anförts vid förstainstansrätten, uppfyller inte detta krav. När en klagande har ifrågasatt förstainstansrättens tolkning eller tillämpning av gemenskapsrätten kan dock de rättsfrågor som prövades av förstainstansrätten på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om klaganden inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid förstainstansrätten, skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse.

(se punkterna 39 och 40)

2. Det är en rättsakts materiella innehåll och avsikten hos den som utfärdat rättsakten som skall beaktas vid bedömningen av huruvida den kan utgöra föremål för en talan om ogiltigförklaring i enlighet med artikel 230 EG. Formen för antagande av rättsakter eller beslut saknar i princip betydelse. Det kan således inte uteslutas att domstolen kan pröva ett skriftligt meddelande eller en muntlig förklaring i enlighet med artikel 230 EG.

Regler och förfaranden för valet av parlamentsledamöter får dock inte åsidosättas vid en bedömning av en förklaring som parlamentets talman avgett vid ett sammanträde i plenum avseende den omständigheten att en ledamots plats blivit vakant. Eftersom ingen enhetlig valordning för val av ledamöter i denna institution hade antagits vid den i målet aktuella tidpunkten, reglerades valordningen för detta val i enlighet med artikel 7.2 i 1976 års akt om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet genom gällande bestämmelser i varje medlemsstat. Eftersom det följer av en medlemsstats lagstiftning att ett bortfall av valbarheten medför att uppdraget som ledamot av parlamentet skall upphöra, hade parlamentet inget annat val än att utan dröjsmål beakta den fastställelse av att platsen var vakant som de nationella myndigheterna redan hade gjort. Beaktandet avsåg en redan föreliggande rättslig situation som enbart var en följd av ett beslut som dessa myndigheter hade fattat.

Det framgår nämligen av lydelsen av artikel 12.2 i 1976 års akt, vari föreskrivs en skyldighet för parlamentet att ”beakta” att en plats blir vakant på grund av en medlemsstats gällande nationella bestämmelser, att parlamentet inte har något utrymme för skönsmässig bedömning i detta hänseende. I ett sådant särskilt fall skall parlamentet nämligen inte fastställa när en plats är vakant, utan endast beakta att platsen är vakant, vilket redan fastställts av de nationella myndigheterna. I andra fall, bland annat fall där en ledamot har begärt att bli entledigad eller vid en ledamots dödsfall, har emellertid parlamentet en mer aktiv roll, eftersom det då skall fastställa när platsen är vakant och underrätta den berörda medlemsstaten om detta. Det ankommer i övrigt inte på parlamentet utan på de behöriga nationella domstolarna eller i förekommande fall på Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att kontrollera att det tillämpliga förfarandet enligt nationell rätt har följts eller att den berördes grundläggande rättigheter inte har åsidosatts.

(se punkterna 46–50 och 56)

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 7 juli 2005(*)

I mål C‑208/03 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 10 maj 2003,

Jean-Marie Le Pen, Saint‑Cloud (Frankrike), företrädd av F. Wagner, avocat,

klagande,

i vilket de andra parterna är:

Europaparlamentet, företrätt av H. Krück och C. Karamarcos, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande i första instans,

Republiken Frankrike, företrädd av R. Abraham och G. de Bergues, samt av L. Bernheim, samtliga i egenskap av ombud,

intervenient i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans (referent) samt domarna R. Silva de Lapuerta, J. Makarczyk, P. Kūris och G. Arestis,

generaladvokat: F.G. Jacobs,

justitiesekreterare: R. Grass,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 27 januari 2005 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Jean-Marie Le Pen har i sitt överklagande yrkat att domstolen skall upphäva förstainstansrättens dom av den 10 april 2003 i mål T‑353/00, Le Pen mot parlamentet (REG 2003, s. II‑1729) (nedan kallad den överklagade domen), varigenom förstainstansrätten avvisade den talan denne väckt om ogiltigförklaring av det beslut som fattats i form av en förklaring den 23 oktober 2000 av parlamentets talman avseende skiljande av Jean-Marie Le Pen från uppdraget som ledamot av Europaparlamentet (nedan kallad den omtvistade rättsakten).

2 Genom särskild handling, som inkom till domstolens kansli den 10 juni 2003, ansökte Jean-Marie Le Pen, i enlighet med artiklarna 242 EG och 243 EG, om uppskov med verkställigheten av den omtvistade rättsakten. Domstolens ordförande avslog ansökan genom beslut av den 31 juli 2003 i mål C‑208/03 P‑R, Le Pen mot parlamentet (REG 2003, s. I‑7939).

Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapsrätten

EG‑fördraget

3 I artikel 190.4 EG föreskrivs att Europaparlamentet skall utarbeta ett förslag till allmänna direkta val av dess ledamöter enligt en i alla medlemsstater enhetlig ordning eller i enlighet med principer som är gemensamma för alla medlemsstater. Däri föreskrivs även att rådet efter samtycke från Europaparlamentet, som skall besluta med en majoritet av sina ledamöter, enhälligt skall fastställa bestämmelser om detta och rekommendera medlemsstaterna att anta bestämmelserna i enlighet med deras konstitutionella föreskrifter.

1976 års akt

4 Den 20 september 1976 antog rådet beslut 76/787/EKSG, EEG, Euratom om akten om allmänna direkta val av [ledamöter av] Europaparlamentet (EGT L 278, s. 1). Denna akt bifogades beslutet (i sin ursprungliga lydelse) (nedan kallad 1976 års akt).

5 Enligt artikel 3.1 i 1976 års akt skall ledamöterna av Europaparlamentet ”väljas för en period av 5 år”.

6 I artikel 6.1 i 1976 års akt uppräknas de ämbeten och uppdrag som är oförenliga med uppdraget som ledamot av Europaparlamentet, och i artikel 6.2 stadgas att varje medlemsstat ”under de förutsättningar som anges i artikel 7.2 [kan] fastställa nationella regler om oförenlighet”. Enligt artikel 6.3 skall Europaparlamentets ledamöter på vilka de ovannämnda punkterna 1 och 2 blir tillämpliga under ett mandat ”ersättas enligt artikel 12”.

7 I artikel 7.1 i 1976 års akt anges att parlamentet har befogenhet att utarbeta ett förslag till en enhetlig valordning. Hittills har dock ingen sådan valordning antagits.

8 Artikel 7.2 i 1976 års akt har följande lydelse:

”Tills dess att en enhetlig valordning träder i kraft och om inte annat följer av de övriga bestämmelserna i denna akt skall valförfarandet regleras av varje medlemsstats nationella föreskrifter.”

9 Artikel 11 i 1976 års akt har följande lydelse:

”Till dess att den enhetliga valordning som avses i artikel 7.1 träder i kraft skall Europaparlamentet pröva [ledamöternas] behörighet. I detta syfte skall Europaparlamentet beakta de valresultat som medlemsstaterna officiellt har tillkännagivit och avgöra sådana tvister som kan uppkomma på grund av bestämmelserna i denna akt, dock inte tvister som uppkommer på grund av nationella bestämmelser som akten hänvisar till.”

10 I artikel 12 i 1976 års akt föreskrivs följande:

”1. Till dess att den enhetliga valordning som avses i artikel 7.1 träder i kraft och om inte annat följer av de övriga bestämmelserna i denna akt, skall varje medlemsstat fastställa ett lämpligt förfarande för hur en plats som blir vakant under den femåriga mandattid som avses i artikel 3, skall besättas för den återstående mandattiden.

2. Om en plats blir vakant på grund av gällande nationella bestämmelser i en medlemsstat skall medlemsstaten underrätta Europaparlamentet, som skall beakta denna underrättelse.

I alla andra fall skall Europaparlamentet fastställa när en plats är vakant och underrätta medlemsstaten om detta.”

Parlamentets arbetsordning

11 Artikel 7 i parlamentets arbetsordning (EGT L 202, 1999, s. 1), i dess lydelse vid tiden för omständigheterna i målet, har rubriken Valprövning. Däri föreskrevs följande:

”1. Med utgångspunkt från ett betänkande från behörigt utskott skall parlamentet omgående granska de utfärdade bevisen och avgöra varje enskild ny ledamots mandat, samt eventuella tvister som uppkommer till följd av bestämmelserna i [1976 års akt], med undantag av invändningar som grundar sig på nationella vallagar.

…

4. [Behörigt utskott] skall se till att medlemsstaternas och unionens myndigheter omgående ger parlamentet alla uppgifter som kan komma att påverka en parlamentsledamots mandat eller ersättarnas rangordning. Är det fråga om en utnämning, skall den dag anges från vilken utnämningen gäller.

När behöriga myndigheter i medlemsstaterna inleder ett förfarande som kan leda till att en ledamot skiljs från sitt uppdrag, skall talmannen begära regelbunden information från dem om hur förfarandet framskrider. Talmannen skall hänvisa ärendet till behörigt utskott, och parlamentet kan yttra sig på förslag av detta utskott.

5. Varje ledamot, vars mandat inte har prövats eller för vilken det inte har fattats beslut i en tvist, får delta i parlamentets och dess organs sammanträden med oinskränkta rättigheter.

…”

12 I artikel 8 i parlamentets arbetsordning föreskrevs dessutom följande med avseende på ”[m]andatets varaktighet”:

”1. Mandatet börjar och slutar i enlighet med [1976 års akt]. Det upphör också när en ledamot anhåller om entledigande eller avlider.

…

6. Mandatet skall anses ha upphört och platsen vara vakant från och med följande tidpunkter:

– Vid avgång från och med den dag parlamentet konstaterar att platsen är vakant, i enlighet med anmälan.

– Vid utnämning till ett ämbete eller tilldelning av ett uppdrag som är oförenligt med uppdraget som ledamot av Europaparlamentet, antingen på grundval av nationell vallag eller på grundval av artikel 6 i [1976 års akt] från och med den dag som medlemsstaternas eller unionens behöriga myndigheter angivit.

…

8. Alla tvister rörande giltigheten av ett redan prövat mandat skall hänvisas till behörigt utskott, som omgående och senast vid början av nästa sammanträdesperiod skall underrätta parlamentet.

9. Parlamentet förbehåller sig rätten att ogiltigförklara det mandat som är under prövning eller att inte fastställa att mandatet är vakant, då det i förbindelse med godkännandet eller upphävandet av mandatet konstateras att felaktigheter eller brister föreligger.”

Nationell rätt

13 I artikel 5 i lag nr 77-729 av den 7 juli 1977, om val av ledamöter av Europeiska gemenskapernas församling (JORF av den 8 juli 1977, s. 3579), i den lydelse som är tillämplig i målet (nedan kallad 1977 års lag), föreskrivs följande:

”Artiklarna LO 127–LO 130-1 i code électoral (vallagen) är tillämpliga på val [av ledamöter av Europaparlamentet]. ...

Om en ledamot inte längre är valbar, och valbarheten bortfaller under mandatperioden, skall uppdraget upphöra. Detta skall fastställas genom dekret.”

14 Artikel 25 i 1977 års lag har följande lydelse:

”Varje väljare kan inom tio dagar efter det att resultatet av ett val [av ledamöter till Europaparlamentet] har kungjorts överklaga detta till Conseil d’État vad gäller alla frågor som rör tillämpningen av denna lag. Beslut avseende ett sådant överklagande skall fattas i plenum.

Överklagandet har ingen inhiberande verkan.”

Bakgrund till tvisten och förfarandet vid förstainstansrätten

15 Såsom framgår av de handlingar som inlämnats till domstolen, är bakgrunden till målet vid förstainstansrätten den brottmålsdom mot klaganden som en fransk domstol avkunnat och de konsekvenser som en sådan dom får enligt fransk rätt vad gäller mandat och särskilt uppdraget som ledamot av Europaparlamentet.

16 Jean‑Marie Le Pen hade, innan han den 13 juni 1999 valdes till ledamot av Europaparlamentet, genom den dom som Tribunal correctionnel de Versailles (Frankrike) meddelade den 2 april 1998, förklarats skyldig till våld och förolämpning och, efter överklagande, förklarats skyldig till våld mot tjänsteman i dennes tjänsteutövning då målsägandens ställning varit uppenbar eller känd av gärningsmannen. Detta är ett brott som medför påföljd enligt artikel 222-13 första stycket punkt 4 i den franska code pénal (strafflagen). Genom dom av Cour d'appel de Versaille av den 17 november 1998 dömdes klaganden för detta brott till villkorlig dom motsvarande fängelse i tre månader samt till 5 000 FRF i böter. Som tilläggsstraff meddelades förbud för honom att utöva de rättigheter som anges i artikel 131-26 punkt 2 i strafflagen under ett år, vilket dock begränsades till att endast omfatta valbarheten.

17 Eftersom Cour de cassation (Frankrike) genom dom av den 23 november 1999 ogillade klagandens överklagande, fastställde den franske premiärministern i dekret av den 31 mars 2000 i enlighet med artikel 5 andra stycket i 1977 års lag att ”[d]å Jean-Marie Le Pen inte längre är valbar skall dennes uppdrag som ledamot av Europaparlamentet upphöra”. Detta dekret delgavs klaganden genom skrivelse av den 5 april 2000 från franska utrikesministeriets generalsekreterare. Även Europaparlamentets talman delgavs dekretet. Talmannen underrättade, vid plenarsammanträdet den 3 maj 2000, parlamentets ledamöter därom och angav att hon i enlighet med artikel 7.4 andra stycket i parlamentets arbetsordning avsåg att hänvisa ärendet om skiljande av Jean-Marie Le Pen från hans uppdrag till utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden (nedan kallat utskottet för rättsliga frågor).

18 Prövningen av klagandens behörighet gjordes av utskottet för rättsliga frågor inom lyckta dörrar vid sammanträden den 4, den 15 och den 16 maj 2000. Efter det sista av dessa sammanträden författade utskottets ordförande en skrivelse ställd till parlamentets talman med följande lydelse:

”Fru talman!

Under sammanträdet den 16 maj 2000 prövade [utskottet för rättsliga frågor] Jean-Marie Le Pens ställning. Utskottet är medvetet om att det dekret som antagits av Republiken Frankrikes premiärminister, vilket delgavs Jean-Marie Le Pen den 5 april 2000 och publicerades i Journal Officiel de la République française den 22 april 2000, är verkställbart. Utskottet vill emellertid framhålla att den berörde, såsom anges i den skrivelse genom vilken han delgavs dekretet, har möjlighet att överklaga dekretet till Conseil d’État, och att detta överklagande kan innehålla en begäran om inhibition av dekretet.

Mot bakgrund av gårdagens beslut att inte redan i detta skede rekommendera parlamentet att formellt förklara att det har mottagit och beaktat dekretet avseende Jean-Marie Le Pen, har utskottet undersökt vilka tänkbara lösningar som föreligger. Till stöd för detta beslut har Bernard Tapies fall anförts såsom ett prejudikat som bör följas, vilket innebär att Europaparlamentet inte formellt skall förklara att det har mottagit och beaktat dekretet om skiljandet av sökanden från dennes uppdrag förrän efter det att tidsfristen för överklagande till Conseil d’État löpt ut, eller, i förekommande fall, efter det att ett beslut fattats av den nämnda domstolen.”

19 Vid plenarsammanträdet den 18 maj 2000 läste parlamentets talman upp skrivelsen och angav omedelbart att hennes avsikt var att ”efterkomma yttrandet från utskottet för rättsliga frågor”.

20 I skrivelse av den 9 juni 2000 ställd till utrikesministern Hubert Védrine och biträdande ministern för europafrågor Pierre Moscovici underrättade parlamentets talman dem om att det, ”mot bakgrund av att ett skiljande av en ledamot från dennes uppdrag är oåterkalleligt, [synes] lämpligt att Europaparlamentet inte formellt förklarar att det har mottagit och beaktat dekretet [av den 31 mars 2000] förrän tidsfristen för överklagande till Conseil d'État löpt ut, eller, i förekommande fall, förrän den nämnda domstolen har fattat ett beslut”.

21 De franska myndigheterna bestred parlamentets ställningstagande och gjorde gällande dels att parlamentet genom sitt ställningstagande hade åsidosatt artikel 12.2 i 1976 års akt, dels att det skäl som anförts inte under några omständigheter kunde motivera ett sådant åsidosättande. Bestridandet fick dock inga följder.

22 Parlamentets ordförande bekräftade nämligen genom skrivelse av den 16 juni 2000 att parlamentet skulle ”förklara att det [hade] mottagit och beaktat rättsakten om skiljande av Jean-Marie Le Pen från uppdraget som ledamot när [dekretet av den 31 mars 2000 hade] vunnit laga kraft”, vilket ännu inte var fallet, eftersom klaganden den 5 juni 2000 hade överklagat dekretet till Conseil d'État. Hon motiverade detta ställningstagande genom att hänvisa till det tidigare fallet Bernard Tapie och till kravet på rättssäkerhet.

23 Conseil d'État avslog Jean-Marie Le Pens överklagande den 6 oktober 2000. Hubert Védrine och Pierre Moscovici sände därför en skrivelse av den 12 oktober 2000 till parlamentets talman vari de vidhöll att den franska regeringen konsekvent ”med skärpa hade motsatt sig” parlamentets val att avvakta franska Conseil d'États beslut angående klagandens överklagande av dekretet av den 31 mars 2000, vilket val enligt denna regering utgjorde ett åsidosättande av ”ordalydelsen och andemeningen i 1976 års akt”. De anmodade parlamentet att ”vidt[a] åtgärder för att följa gemenskapsrätten” och att genom dess talman så snart som möjligt beakta rättsakten om skiljandet av Jean-Marie Le Pen från hans uppdrag som ledamot.

24 Genom skrivelse av den 20 oktober 2000 underrättade parlamentets talman klaganden om att hon dagen innan hade mottagit en officiell underrättelse från de franska myndigheterna angående franska Conseil d'États beslut och att hon i enlighet med arbetsordningen och 1976 års akt ”vid det fortsatta sammanträdet i plenum den 23 oktober 2000 [skulle beakta] dekretet [av den 31 mars 2000]”.

25 Genom skrivelse av den 23 oktober 2000 underrättade Jean‑Marie Le Pen parlamentets talman om att han dels bestred giltigheten av Conseil d'États ovannämnda beslut, eftersom det i strid med artikel 25 i 1977 års lag inte hade fattats i plenum, dels både hade ingivit en nådeansökan till Republiken Frankrikes president och ingett en ansökan till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna om uppskov med verkställigheten av skiljandet av Jean-Marie Le Pen från uppdraget som ledamot. Jean-Marie Le Pen begärde följaktligen att utskottet för rättsliga frågor skulle hålla ett nytt sammanträde och förhör med honom innan parlamentet verkställde dekretet av den 31 mars 2000.

26 Parlamentets talman biföll inte denna begäran. Enligt protokollet från debatten under plenarsammanträdet den 23 oktober 2000 avgav parlamentets talman, under en punkt på dagordningen med rubriken ”Meddelande från talmannen”, följande förklaring:

”Jag vill informera er om att jag torsdagen den 19 oktober 2000 från behöriga myndigheter i Republiken Frankrike officiellt delgavs Conseil d'États dom av den 6 oktober 2000, genom vilken Jean-Marie Le Pens överklagande av den franske premiärministerns dekret av den 31 mars 2000 om skiljande av Jean-Marie Le Pen från hans uppdrag som [ledamot av] Europaparlamentet avslogs.

Jag vill meddela att jag därefter har erhållit en kopia av den ansökan om nåd för Jean-Marie Le Pen som Charles de Gaulle, Carl Lang, Jean‑Claude Martinez och Bruno Gollnisch har ingivit till Republiken Frankrikes president Jacques Chirac.”

27 Efter denna förklaring gav talmannen ordet till ordföranden i utskottet för rättsliga frågor som avgav följande förklaring:

”Fru talman, [utskottet för rättsliga frågor] enades, efter att ha övervägt frågan vid sammanträdena den 15 och den 16 maj 2000, om att rekommendera parlamentet att tillkännagivandet i plenum av parlamentets förklaring att Jean-Marie Le Pen har skiljts från sitt uppdrag som ledamot skulle uppskjutas. Jag vill framhålla att utskottet för rättsliga frågor hade rekommenderat att denna förklaring skulle uppskjutas till dess att Jean-Marie Le Pen tidsfrist för överklagande till Conseil d’État hade löpt ut, eller ett beslut hade fattats av den nämnda domstolen. Jag hänvisar här till ordalydelsen i den skrivelse av den 17 maj som ni, fru talman, själv läste upp inför församlingen.

Conseil d’État har – såsom nämnts – avslagit överklagandet och vederbörligen underrättat oss om detta avslag. Det finns således inte längre någon anledning att uppskjuta detta tillkännagivande inför församlingen, vilket utgör en skyldighet enligt primärrätten, närmare bestämt artikel 12.2 i [1976 års akt].

Nådeansökan som ni, fru talman, nämnde förändrar inte denna situation, eftersom denna inte utgör en talan inför domstol. Som dess namn antyder är det en åtgärd av statsöverhuvudet som inte berör den franska regeringens dekret, vilket, i enlighet med rekommendationen från utskottet för rättsliga frågor, bör tillkännages i plenum.”

28 Efter denna förklaring angav parlamentets talman följande:

”Mot denna bakgrund, och i enlighet med artikel 12.2 i [1976 års akt], förklarar Europaparlamentet att det [beaktar] den franska regeringens underrättelse om att Jean-Marie Le Pen har skilts från sitt uppdrag som ledamot.”

29 Hon uppmanade därför klaganden att lämna plenisalen och avbröt sammanträdet för att underlätta för honom att lämna salen.

30 I skrivelse av den 27 oktober 2000 upplyste parlamentets talman den franske utrikesministern om att parlamentet hade beaktat Jean-Marie Le Pens skiljande från sitt uppdrag och begärde att denne i enlighet med artikel 12.1 i 1976 års akt skulle tillkännage namnet på den person som skulle besätta den plats som därigenom blivit vakant.

31 Ovannämnda minister svarade i skrivelse av den 13 november 2000 att ”Marie-France Stirbois [skulle] efterträda Jean-Marie Le Pen i enlighet med Front nationals vallista till Europaparlamentet”.

32 Det är under dessa omständigheter som Jean-Marie Le Pen genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansli den 21 november 2000, väckte talan om ogiltigförklaring av den omtvistade rättsakten. Genom särskild handling, som registrerades vid förstainstansrättens kansli samma dag, ingav klaganden en ansökan om uppskov med verkställigheten av den omtvistade rättsakten.

33 Genom beslut av den 26 januari 2001 i mål T‑353/00 R, Le Pen mot parlamentet (REG 2001, s. II‑125), biföll förstainstansrättens ordförande sistnämnda ansökan och förordnade om uppskov med verkställigheten av ”[d]et beslut som har antagits genom en förklaring av Europaparlamentets talman den 23 oktober 2000 … i den del det utgör ett beslut av Europaparlamentet att [beakta] en rättsakt om skiljande av klaganden från dennes uppdrag som ledamot av Europaparlamentet”. Jean-Marie Le Pen återfick således sin ställning som parlamentsledamot och kunde återkomma till plenisalen som han hade lämnat den 23 oktober 2000.

34 Genom den överklagade domen avvisade dock förstainstansrätten Jean‑Marie Le Pens talan och förpliktade honom att bära sin rättegångskostnad samt ersätta parlamentets rättegångskostnad, inklusive kostnaderna i det interimistiska förfarandet.

Den överklagade domen

35 För att komma till denna slutsats, som gjorts gällande av såväl parlamentet som Republiken Frankrike, vilken tilläts intervenera till stöd för institutionens yrkanden, grundade sig förstainstansrätten huvudsakligen på den omständigheten att den omtvistade rättsakten, på grund av dess särskilda egenskaper, inte kunde utgöra föremål för en talan om ogiltigförklaring i enlighet med artikel 230 EG. Förstainstansrätten fastslog närmare bestämt följande:

”77 Enligt fast rättspraxis utgör endast åtgärder som har bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning rättsakter som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i den mening som avses i artikel 230 EG (domstolens dom av den 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot kommissionen, REG 1981, s. 2639, punkt 9, svensk specialutgåva, volym 6, s. 225, och förstainstansrättens dom av den 4 mars 1999 i mål T‑87/96, Assicurazioni Generali och Unicredito mot kommissionen, REG 1999, s. II‑203, punkt 37). Talan om ogiltigförklaring kan sålunda väckas avseende alla åtgärder, oavsett art eller form, som har vidtagits av institutionerna och som är avsedda att ha rättsverkan (domstolens dom av den 31 mars 1971 i mål 22/70, kommissionen mot rådet, REG 1971, s. 263, punkt 42; svensk specialutgåva, volym 1, s. 551).

78 I förevarande fall är den [omtvistade] rättsakten den förklaring som parlamentets talman avgav vid sammanträdet i plenum den 23 oktober 2000 och enligt vilken parlamentet ’i enlighet med artikel 12.2 i [1976 års akt], förklarar ... att det har mottagit och beaktat den franska regeringens underrättelse om att [sökanden] har skilts från sitt uppdrag som ledamot’.

79 Förstainstansrätten skall därför pröva huruvida denna förklaring har haft bindande rättsverkningar för sökanden som kan påverka hans intressen genom att väsentligt förändra hans rättsliga ställning.

80 I detta hänseende vill förstainstansrätten erinra om det rättsliga sammanhang i vilket denna förklaring ingår.

81 Det är ostridigt att ingen enhetlig valordning för val av ledamöter i Europaparlamentet hade antagits vid den i målet aktuella tidpunkten.

82 Valordningen för detta val reglerades därmed i enlighet med artikel 7.2 i 1976 års rättsakt genom nationella bestämmelser i varje medlemsstat.

83 Bland annat följer det av ordalydelsen i artikel 12.2 första stycket i 1976 års akt att ’gällande nationella bestämmelser i en medlemsstat’ kunde medföra att en plats som ledamot i Europaparlamentet blev vakant.

84 [Republiken Frankrike] har med tillämpning av 1976 års akt bland annat antagit 1977 års lag. I artikel 2 i denna lag stadgas att bestämmelser om val av ledamöter av Europaparlamentet återfinns i ’avdelning I i första boken i code électoral och i bestämmelserna i de följande kapitlen’. I artikel 5 i samma lag, som återfinns i kapitel III, ’Förutsättningar för valbarhet, oförenliga uppdrag’, föreskrivs bland annat att ’[a]rtiklarna LO 127–LO 130-1 i vallagen är tillämpliga på val [av ledamöter av Europaparlamentet]’, att ’[o]m en ledamot inte längre är valbar, och valbarheten bortfaller under mandatperioden, skall uppdraget upphöra’ och att ’[d]etta skall fastställas genom dekret’.

85 I artikel 12.2 i 1976 års akt görs det åtskillnad mellan två typfall vad gäller vakanta mandat för ledamöter av Europaparlamentet.

86 Första stycket i den nämnda bestämmelsen avser det första typfallet och omfattar de fall där en plats blivit vakant på grund av ’gällande nationella bestämmelser’. Andra stycket i bestämmelsen avser det andra typfallet, nämligen ’alla andra fall’.

87 Förstainstansrätten noterar i detta hänseende att det första typfallet, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, inte enbart omfattar de oförenlighetsfall som avses i artikel 6 i 1976 års akt, utan även fall där valbarhet inte föreligger. I artikel 6.3 i 1976 års akt anges förvisso att sådana ledamöter av Europaparlamentet på vilka ’punkterna 1 och 2’ är tillämpliga skall ersättas ’enligt artikel 12’. Av denna hänvisning kan dock inte den slutsatsen dras att den sistnämnda artikeln endast skulle avse sådana oförenlighetsfall som avses i artikel 6.1 och 6.2. Förstainstansrätten konstaterar för övrigt att det inte på något ställe i denna artikel 12 hänvisas till begreppet oförenlighet, utan att det mycket mer omfattande begreppet vakant plats används.

88 I det första fall som avses i artikel 12.2 i 1976 års akt inskränker sig parlamentets roll till att ’beakta’ att den berördes plats är vakant. I det andra typfallet, som omfattar exempelvis fall där en ledamot har begärt att bli entledigad, skall parlamentet ’fastställa när en plats är vakant och underrätta medlemsstaten om detta’.

89 Eftersom den [omtvistade] rättsakten har antagits med stöd av artikel 12.2 första stycket i 1976 års akt skall i förevarande mål avgöras vad som avses med uttrycket ’beaktande’ i denna bestämmelse.

90 Förstainstansrätten understryker i detta hänseende att ’beaktandet’ inte avser skiljandet av den berörde från hans uppdrag, utan enbart det förhållandet att hans plats har blivit vakant på grund av gällande nationella bestämmelser. Med andra ord är parlamentets roll på intet sätt att ’praktiskt genomföra’ att den berörde skiljs från sitt uppdrag, såsom sökanden har anfört, utan endast att beakta den fastställelse av att platsen är vakant som de nationella myndigheterna redan har gjort, det vill säga beakta en redan föreliggande rättslig situation som enbart är en följd av ett beslut som dessa myndigheter har fattat.

91 Den kontrollbehörighet som parlamentet har i detta sammanhang är synnerligen begränsad. I huvudsak inskränker den sig till att kontrollera att det är materiellt riktigt att den berördes plats är vakant. Tvärtemot vad sökanden har anfört ankommer det inte på parlamentet att kontrollera att det tillämpliga förfarandet enligt nationell rätt har följts eller att den berördes grundläggande rättigheter inte har åsidosatts. Det är nämligen endast behöriga nationella domstolar eller i förekommande fall Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna som har en sådan behörighet. Förstainstansrätten erinrar för övrigt i detta hänseende om att sökanden i förevarande mål just har gjort sina rättigheter gällande såväl inför franska Conseil d’État som inför Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Det bör även påpekas att parlamentet självt aldrig i sina skrivelser eller under förhandlingen har hävdat att den har en så vidsträckt kontrollbehörighet som vad sökanden har hävdat.

92 Förstainstansrätten tillägger att en så omfattande kontrollbehörighet för parlamentet inom ramen för artikel 12.2 första stycket i 1976 års akt skulle innebära att det var möjligt för denna institution att ifrågasätta att det var korrekt av de nationella myndigheterna att skilja den berörde från hans uppdrag och att vägra att beakta att en plats är vakant om det ansåg att det förelåg en felaktighet. Emellertid är det endast i artikel 8.9 i arbetsordningen som det föreskrivs en möjlighet för parlamentet att vägra att fastställa att ett mandat är vakant, och detta endast i fall där det skall ’fastställa’ att en sådan vakans föreligger och där det föreligger en ’felaktighet’ eller en ’brist’. Det skulle vara paradoxalt om parlamentet hade ett större utrymme för egen bedömning när det enbart var fråga om att beakta att nationella myndigheter hade fastställt att en plats är vakant än när det självt skulle fastställa att en plats är vakant.

93 Detta motsägs på intet sätt av ordalydelsen i artikel 7.4 andra stycket i [parlamentets arbetsordning]. Såsom parlamentet och Republiken Frankrike med rätta har understrukit är denna bestämmelse tillämplig ’redan innan ledamoten skiljs från sitt uppdrag’ och således innan platsen blir vakant. I den ifrågavarande bestämmelsen föreskrivs nämligen att parlamentets talman skall hänvisa ärendet till behörigt utskott ’[n]är behöriga myndigheter i medlemsstaterna inleder ett förfarande som kan leda till att en ledamot [av Europaparlamentet] skiljs från sitt uppdrag’. När detta förfarande väl har avslutats och behöriga nationella myndigheter väl har fastställt att den berördes plats är vakant ankommer det inte längre på parlamentet att göra någonting annat än att i enlighet med artikel 12.2 första stycket i 1976 års akt beakta denna vakans. En bestämmelse i arbetsordningen kan dessutom enligt principen om normhierarki under inga omständigheter göra det möjligt att avvika från bestämmelserna i 1976 års akt och ge parlamentet en mer omfattande behörighet än vad det har enligt denna akt.

94 Inte heller det förhållandet att sökanden fram till den 23 oktober 2000 fortsatte att inneha sin plats i parlamentet och att erhålla ersättningar från detta organ eller det förhållandet att de franska myndigheterna utbetalade lön till honom fram till den 24 oktober 2000 föranleder någon annan bedömning. Det är nämligen ostridigt mellan parterna att dekretet av den 31 mars 2000 var verkställbart. Det förhållandet att parlamentet inte beaktade detta dekret så fort det underrättades om det av de franska myndigheterna, utan senare, och det förhållandet att detta fick vissa praktiska följder för sökanden kan inte påverka de rättsverkningar som denna underrättelse har enligt artikel 12.2 i 1976 års akt.

95 Vad gäller sökandens argument dels att artikel 5 i 1977 års lag utgör intrång i parlamentets självständighet och utgör en otillåtlig inblandning i dess verksamhet, dels att det finns en allmän princip enligt vilken ’den berörda parlamentsförsamlingen skall förklara att ledamoten skiljs från sitt uppdrag’, finner förstainstansrätten att de saknar fog. Såsom redan har påpekats i punkt 83 ovan följer det uttryckligen av artikel 12.2 första stycket i 1976 års akt att ett mandat som ledamot av Europaparlamentet kan bli vakant på grund av ’gällande nationella bestämmelser i en medlemsstat’. Då ingen enhetlig valordning hade antagits vid den i målet aktuella tidpunkten var denna bestämmelse och därmed även 1977 års lag tillämpliga fullt ut. Oavsett vilken behörighet parlamentet därefter får kan nya behörigheter omöjligen innebära att primärrättsliga bestämmelser, såsom 1976 års akt, inte längre är tillämpliga, när dessa inte uttryckligen har upphävts genom en rättsakt av samma rang inom normhierarkin.

96 Av samma skäl saknar sökandens argument avseende gemenskapsrättens företräde helt relevans. I förevarande mål föreligger det nämligen ingen motsättning mellan nationell rätt och gemenskapsrätten.

97 Av ovanstående följer att den åtgärd som i förevarande mål har fått bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen är dekretet av den 31 mars 2000. Den [omtvistade] rättsakten var inte avsedd att ha några egna rättsverkningar som skiljde sig från dekretets rättsverkningar.

98 Förstainstansrätten finner således att den [omtvistade] rättsakten inte kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i den mening som avses i artikel 230 EG. Den i målet aktuella talan skall således avvisas utan att förstainstansrätten behöver pröva de andra grunderna och argumenten i frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning.”

Överklagandet

36 Jean-Marie Le Pen har i sitt överklagande huvudsakligen yrkat att domstolen skall upphäva den överklagade domen, eftersom talan har avvisats, fastställa att talan kan tas upp till sakprövning, bifalla den samt ogiltigförklara den omtvistade rättsakten eller, i andra hand, återförvisa målet till förstainstansrätten för avgörande, tillerkänna klaganden ett belopp på 7 622,45 euro avseende icke ersättningsgilla kostnader och förplikta parlamentet att ersätta samtliga kostnader som härrör från förfarandet vid förevarande instans.

37 Parlamentet har i första hand yrkat att domstolen skall lämna överklagandet utan bifall i den del det kan tas upp till prövning och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna, inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet. Parlamentet har i andra hand yrkat att målet skall återförvisas till förstainstansrätten.

38 Republiken Frankrike har i likhet med parlamentet yrkat att domstolen skall avvisa överklagandet och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

Huruvida överklagandet kan tas upp till sakprövning

39 Parlamentet och den franska regeringen har i sina respektive inlagor gjort gällande att en stor del av överklagandet skall avvisas, eftersom klaganden endast har upprepat de grunder som han åberopade vid förstainstansrätten utan att ange exakt vare sig på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts eller vilka rättsliga grunder som åberopas till stöd för överklagandet. Domstolen erinrar därför om att det följer av artiklarna 225 EG, 58 första stycket i domstolens stadga och 112.1 c i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart skall anges på vilka punkter domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som åberopas till stöd för yrkandet om upphävande. Ett överklagande som inte innehåller något argument som särskilt syftar till att visa att det har skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen och som endast upprepar eller ordagrant återger grunder och argument som redan har anförts vid förstainstansrätten, uppfyller inte detta krav (dom av den 4 juli 2000 i mål C‑352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I‑5291, punkterna 34 och 35, och av den 30 september 2003 i mål C‑76/01 P, Eurocoton m.fl. mot rådet, REG 2003, s. I‑10091, punkterna 46 och 47).

40 När en klagande har ifrågasatt förstainstansrättens tolkning eller tillämpning av gemenskapsrätten kan dock de rättsfrågor som prövades av förstainstansrätten på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om klaganden inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid förstainstansrätten, skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse (se, bland annat, dom av den 6 mars 2003 i mål C‑41/00 P, Interporc mot kommissionen, REG 2003, s. I‑2125, punkt 17, och beslut av den 11 november 2003 i mål C‑488/01 P, REG 2003, s. I‑13355, punkt 39).

41 Förevarande överklagande har som helhet till syfte just att ifrågasätta förstainstansrättens bedömning angående flera av de olika rättsfrågor som den hade att pröva och särskilt avseende den exakta räckvidden av 1976 års akt och ordet ”beakta” som förekommer i artikel 12.2 första stycket i denna akt.

42 Under dessa omständigheter kan överklagandet tas upp till sakprövning.

Prövning av överklagandet

43 I sitt överklagande har klaganden i huvudsak bestridit förstainstansrättens tolkning av artikel 12.2 i 1976 års akt och närmare bestämt förstainstansrättens slutsats i punkt 97 i den överklagade domen, enligt vilken den omtvistade rättsakten inte var avsedd att ha några egna rättsverkningar som skiljde sig från rättsverkningarna av dekretet av den 31 mars 2000. Klaganden anser att en sådan slutsats inte bara står i strid med påståendet i punkterna 90 och 91 i nämnda dom, enligt vilket parlamentet ”likväl” har en begränsad kontrollbehörighet i samband med att det skall beakta den fastställelse av att en plats är vakant som de nationella myndigheterna redan har gjort, utan även utgör en förvanskning av räckvidden av artikel 12 i 1976 års akt.

44 Klaganden har erinrat om domstolens rättspraxis, enligt vilken skall beaktas dels en rättsakts innehåll framför dess form, dels avsikten hos den som utfärdat rättsakten. Klaganden har samtidigt gjort gällande att den rättsakt som förändrat hans rättsliga ställning genom att skilja honom från sitt uppdrag verkligen är den omtvistade rättsakten och inte dekretet av den 31 mars 2000. Denna tolkning finner stöd i lydelsen av artikel 12.2 första stycket i 1976 års akt, vari föreskrivs en skyldighet för parlamentet att beakta att en plats blir vakant på grund av gällande nationella bestämmelser. Tolkningen styrks även av den ståndpunkt som intas av utskottet för rättsliga frågor och parlamentets talman samt av den omständigheten att klaganden fram till den 23 oktober 2000 fortsatte att inneha sin plats i parlamentet och erhöll ersättningar från denna institution och lön från de franska myndigheterna.

45 Innan domstolen prövar räckvidden av artikel 12.2 i 1976 års akt, fastslår den att den inte kan godta klagandens argument att domskälen i den överklagade domen, närmare bestämt punkterna 91 och 97, är motstridiga. Såsom den franska regeringen har uppgett i sitt skriftliga yttrande förekommer inte ordet ”likväl” i dessa punkter. Vidare leder punkt 91 i den överklagade domen, vilken klaganden tagit ur sitt sammanhang och endast delvis citerat, ofrånkomligen till slutsatsen i punkt 97 i samma dom. I punkt 91 konstaterade förstainstansrätten att parlamentets kontrollbehörighet är synnerligen begränsad och att den i huvudsak inskränker sig till att kontrollera att det är materiellt riktigt att en plats är vakant. Vidare konstaterade den att behörigheten inte omfattar en kontroll av att det tillämpliga förfarandet enligt nationell rätt har följts eller att den berördes grundläggande rättigheter inte har åsidosatts. Det är således just därför som förstainstansrätten, i punkt 97 i samma dom, kunde fastslå att den omtvistade rättsakten inte hade några egna rättsverkningar som skiljde sig från rättsverkningarna av dekretet av den 31 mars 2000.

46 Vad gäller klagandens grundläggande argument avseende en förvanskning av räckvidden av artikel 12.2 i 1976 års akt och förstainstansrättens felaktiga bedömning i fråga om den faktiska rättsliga karaktären på den omtvistade rättsakten, vilken är den enda som haft en inverkan på klagandens rättsliga ställning, godtar domstolen uppfattningen att det är en rättsakts materiella innehåll och avsikten hos den som utfärdat rättsakten som skall beaktas vid bedömningen av huruvida den kan utgöra föremål för en talan i enlighet med artikel 230 EG. Det följer nämligen av fast rättspraxis att formen för antagande av rättsakter eller beslut i princip saknar betydelse för möjligheten att angripa dem genom talan om ogiltigförklaring (se, bland annat domarna i de ovannämnda målen kommissionen mot rådet, punkt 42, och IBM mot kommissionen, punkt 9).

47 I detta hänseende kan det visserligen inte uteslutas att domstolen kan pröva ett skriftligt meddelande eller en muntlig förklaring i enlighet med artikel 230 EG. Denna möjlighet är emellertid inte så omfattande att regler och förfaranden för valet av parlamentsledamöter skall åsidosättas.

48 Förstainstansrätten gjorde en riktig bedömning när den i punkterna 81 och 82 i den överklagade domen konstaterade att ingen enhetlig valordning för val av ledamöter i parlamentet hade antagits vid den i målet aktuella tidpunkten och att valordningen för detta val därmed i enlighet med artikel 7.2 i 1976 års rättsakt reglerades genom gällande bestämmelser i varje medlemsstat.

49 Eftersom det under dessa omständigheter följer av artikel 5 i 1977 års lag att ett bortfall av valbarheten medför att uppdraget som ledamot av parlamentet skall upphöra, vilket skall fastställas genom dekret, hade parlamentet inget annat val än att utan dröjsmål beakta den fastställelse av att klagandens plats var vakant som de nationella myndigheterna redan hade gjort. Såsom förstainstansrätten med rätta fastslog i punkt 90 i den överklagade domen avsåg beaktandet en redan föreliggande rättslig situation som enbart är en följd av ett beslut som dessa myndigheter har fattat. Inget av de argument som klaganden åberopat inom ramen för förevarande överklagande kan påverka denna slutsats.

50 Inledningsvis, vad gäller klagandens argument avseende lydelsen av artikel 12.2 i 1976 års akt, vari föreskrivs en skyldighet för parlamentet att ”beakta” att en plats blir vakant på grund av en medlemsstats gällande nationella bestämmelser, ger denna bestämmelse inget stöd för klagandens uppfattning. Tvärtom framgår det klart av denna bestämmelse att parlamentet inte har något utrymme för skönsmässig bedömning i detta hänseende. I ett sådant särskilt fall skall parlamentet nämligen inte fastställa när en plats är vakant, utan, såsom förstainstansrätten med rätta fastslog i punkt 88 i den överklagade domen, endast beakta att platsen är vakant, vilket redan fastställts av de nationella myndigheterna. I andra fall, bland annat fall där en ledamot har begärt att bli entledigad eller vid en ledamots dödsfall, har emellertid parlamentet en mer aktiv roll, eftersom det då skall fastställa när platsen är vakant och underrätta den berörda medlemsstaten om detta.

51 Denna tolkning finner för närvarande stöd i lydelsen av andra bestämmelser i 1976 års akt, såsom dess artikel 11, och av artikel 7.1 i parlamentets arbetsordning. I dessa två artiklar, vilka rör prövningen av parlamentsledamöternas behörighet, föreskrivs att parlamentet är behörigt att avgöra varje enskild ny ledamots mandat och avgöra sådana tvister som kan uppkomma på grund av bestämmelserna i 1976 års akt, ”dock inte tvister som uppkommer på grund av nationella bestämmelser som akten hänvisar till” (artikel 11 i 1976 års akt) och ”med undantag av invändningar som grundar sig på nationella vallagar” (artikel 7.1 i ovannämnda arbetsordning). Dessa bestämmelser återges utan ändringar i nuvarande artikel 12 i 1976 års akt, i dess lydelse enligt rådets beslut 2002/772/EG, Euratom av den 25 juni 2002 och av den 23 september 2002 (EGT L 283, s. 1), och i artikel 3.1 i parlamentets nu gällande arbetsordning (EUT L 44, 2005, s. 1). Bestämmelserna, i gemenskapsrättens nuvarande lydelse, styrker således att parlamentet saknar behörighet när en plats har blivit vakant på grund av gällande nationella bestämmelser.

52 Det är utan framgång som klaganden, för att ifrågasätta denna tolkning, har åberopat betydelsen av avsikten hos den som har utfärdat den omtvistade rättsakten vid tiden för utfärdandet och närmare bestämt gjort gällande att utskottet för rättsliga frågor och parlamentets talman ”hela tiden har utgått ifrån” principen att det endast var det förhållandet att klagandens uppdrag upphörde som ändrade klagandens ställning. Förutom att ett sådant argument avser bedömningen av de faktiska omständigheterna, vilken bedömning i princip inte omfattas av domstolens kontroll i ett mål om överklagande, framgår det nämligen under alla omständigheter av flera handlingar som bifogats ansökan att utskottet och parlamentets talman ansåg sig bundna av de franska myndigheternas konstaterande att klaganden hade skiljts från sitt uppdrag.

53 Detta gäller bland annat protokollet från det extraordinarie sammanträdet som utskottet för rättsliga frågor höll den 15 maj 2000. Av protokollet framgår att utskottets ordförande preciserade för utskottets ledamöter att parlamentets beslut skulle begränsa sig till ”formfrågan att beakta eller inte beakta”. Det gäller även den skrivelse som två dagar senare ställdes till parlamentets talman, vari utskottets ordförande tydligt betonade att dekretet av den 31 mars 2000 var ”verkställbart”. Dessa två faktiska omständigheter har tillsammans med skrivelsen av den 9 juni 2000 från parlamentets talman till de franska myndigheterna, vari talmannen angav att ett skiljande av en ledamot från dennes uppdrag till följd av dekretet är oåterkalleligt, beaktats i punkterna 23, 24 respektive 29 i den överklagade domen. Ingen av förstainstansrättens slutsatser i dessa tre punkter har emellertid ifrågasatts inom ramen för förevarande överklagande.

54 Klaganden har åberopat den omständigheten att han fram till den 23 oktober 2000 fortsatte att inneha sin plats i parlamentet samt erhöll ersättningar från denna institution och lön från de franska myndigheterna. Han anser att det därav framgår att endast den omtvistade rättsakten kunde inverka på hans rättsliga ställning och följaktligen kunde utgöra föremål för talan enligt artikel 230 EG. Domstolen konstaterar i detta hänseende att det är fråga om praktiska följder av att parlamentet beaktade de franska myndigheternas dekret av den 31 mars 2000 med viss fördröjning, vilket förstainstansrätten med rätta fastslog. Det är nämligen endast detta dekret som ändrar klagandens rättsliga ställning genom att det däri fastställs att han skiljs från sitt uppdrag.

55 Klaganden har åberopat två kompletterande argument till stöd för sin uppfattning att den omtvistade rättsakten kan utgöra föremål för talan. Det första argumentet avser den omständigheten att förstainstansrätten, i punkt 91 i den överklagade domen, uttryckligen angav att klaganden har gjort sina rättigheter gällande inför franska Conseil d'État och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Klaganden anser att detta visar att det finns en rättsakt mot vilken talan kan väckas, eftersom parlamentet på så sätt har företagit en bedömning av de faktiska och rättsliga omständigheterna. Det andra argumentet avser den omständigheten att principen om en bekräftande rättsakt, vilken anges i punkt 97 i ovannämnda dom, saknar betydelse, eftersom de mål som avses i punkt 91 utgör sådana nya rättsliga omständigheter som uppkommit under perioden mellan utfärdandet av dekretet av den 31 mars 2000 och datumet då parlamentet beaktade att klagandens uppdrag hade upphört.

56 Domstolen konstaterar endast att argumentet att parlamentet gjorde en bedömning av de faktiska och rättsliga omständigheterna grundas på en uppenbart felaktig tolkning av den överklagade domen. Såsom redan angetts i punkt 45 i förevarande dom fastslog nämligen förstainstansrätten i punkt 91 i den överklagade domen just att det inte ankommer på parlamentet utan på de behöriga nationella domstolarna eller i förekommande fall på Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att kontrollera att det tillämpliga förfarandet enligt nationell rätt har följts eller att den berördes grundläggande rättigheter inte har åsidosatts. Hänvisningen till den omständigheten att klaganden har väckt talan vid Conseil d'État och vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna utgör inte en bekräftelse på att parlamentet förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning, utan utgör ett ytterligare bevis på att parlamentet saknar en sådan behörighet och att klaganden, i motsats till vad han har gjort gällande, verkligen har kunnat göra gällande sina rättigheter inför domstol.

57 Klagandens påstående att förstainstansrätten, i punkt 97 i den överklagade domen, underförstått tillämpade principen om en bekräftande rättsakt, kan inte godtas. Såsom generaladvokaten uppgett i punkt 63 i sitt förslag till avgörande finns det ingenting i ovannämnda punkt 97 som tyder på att förstainstansrätten hade för avsikt att tillämpa en sådan princip. Tvärtom framgår det av samtliga domskäl i den överklagade domen att dekretet av den 31 mars 2000 och den omtvistade rättsakten är två skilda rättsakter i fråga om såväl karaktär som syfte.

58 Av vad anförts följer att förstainstansrätten inte har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den avvisade Jean‑Marie Le Pens talan.

59 Förevarande överklagande skall följaktligen ogillas, utan att det är nödvändigt att pröva övriga grunder som klaganden åberopat, enligt vilka den omtvistade rättsakten skulle vara behäftad med en rättsstridighet av såväl extern som intern beskaffenhet.

Rättegångskostnader

60 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 i samma regler skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom klaganden har tappat målet, skall parlamentets yrkande bifallas, även vad gäller de kostnader som hänför sig till det interimistiska förfarande som avses i punkt 2 i förevarande dom. Enligt punkt 4 i samma artikel skall Republiken Frankrike, som har intervenerat, bära sin rättegångskostnad.

På dessa grunder beslutar domstolen (andra avdelningen) följande dom:

1) Överklagandet ogillas.

2) Jean‑Marie Le Pen förpliktas att ersätta kostnaderna för överklagandet, inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet.

3) Republiken Frankrike skall bära sin rättegångskostnad.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.