1. Talan om fördragsbrott — Föremålet för talan — Fastställelse under det administrativa förfarandet
(Artikel 226 EG)
2. Gemenskapsrätt — Principer — Likabehandling — Diskriminering på grund av nationalitet — Tillträde till högre utbildning — Skilda villkor för dem som innehar examensbevis över avslutad gymnasieutbildning utfärdade i en annan medlemsstat — Indirekt diskriminering — Otillåtet i avsaknad av sakliga skäl
(Artiklarna 12 EG, 149 EG och 150 EG)
3. Fri rörlighet för personer — Undantag — Motivering — Nödvändigt att bedöma huruvida den begränsande åtgärden är nödvändig och proportionell — Bevisbördan ligger på medlemsstaten
4. Internationella avtal — Medlemsstaters avtal — Avtal som ingåtts före EG-fördraget — Artikel 307 EG — Tillämpningsområde — Möjlighet att göra gällande rättigheter till följd av sådana avtal med avseende på gemenskapens inre förhållanden — Otillåtet
(Artikel 307 EG)
1. Syftet med det administrativa förfarandet i en talan om fördragsbrott är att ge den berörda medlemsstaten möjlighet att dels fullgöra sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten, dels göra invändningar mot klagomål framställda av kommissionen.
Av detta följer att kommissionens formella underrättelse och efterföljande motiverade yttrande till den berörda medlemsstaten avgränsar föremålet för talan, som därefter inte får utvidgas. Det motiverade yttrandet och talan måste följaktligen grundas på samma anmärkningar. Detta krav är emellertid inte så långtgående att det i samtliga fall måste råda fullständig överensstämmelse mellan anmärkningarna i den formella underrättelsen, beslutsdelen i det motiverade yttrandet och yrkandena i ansökan, under förutsättning att tvisteföremålet inte har utvidgats eller ändrats.
(se punkterna 22–24)
2. En medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 12 EG, 149 EG och 150 EG om den inte har vidtagit nödvändiga åtgärder för att säkerställa att innehavare av examensbevis för avslutad gymnasieutbildning utfärdade i andra medlemsstater ges tillträde till den högre utbildning och universitetsutbildning som ombesörjs av denna stat på samma villkor som innehavare av examensbevis för avslutad gymnasieutbildning utfärdade i denna medlemsstat.
En nationell bestämmelse, om än tillämplig på alla studenter, enligt vilken studenter som erhållit examensbevis över avslutad gymnasieutbildning i en annan medlemsstat än den berörda och som vill påbörja sina högskole- eller universitetsstudier på ett visst studieprogram i den sistnämnda staten inte bara skall uppvisa nämnda examensbevis, utan även styrka att de uppfyller villkoren för tillträde till högre utbildning eller universitetsutbildning i den stat som utfärdat examensbeviset, är ägnad att påverka medborgare i andra medlemsstater i högre grad än den berörda medlemsstatens medborgare, varför den särbehandling som införs genom denna bestämmelse strider mot principen om icke-diskriminering på grund av nationalitet i artikel 12 EG.
En sådan särbehandling kan endast motiveras om den är grundad på objektiva hänsyn, som är oberoende av de berörda personernas nationalitet och står i proportion till det legitima syfte som eftersträvas med de nationella bestämmelserna.
(se punkterna 42, 46–48, 60 och 75, samt punkt 1 i domslutet)
3. Det ankommer på den nationella myndighet som åberopar ett undantag från den grundläggande principen om fri rörlighet för personer att, i varje enskilt fall, bevisa att dess lagstiftning är nödvändig och proportionerlig i förhållande till det eftersträvade målet. De skäl som en medlemsstat kan åberopa för att motivera en begränsande åtgärd som medlemsstaten vidtagit skall åtföljas av en bedömning av lämpligheten och proportionaliteten av denna åtgärd.
(se punkt 63)
4. Det framgår av fast rättspraxis att medlemsstaterna har rätt enligt artikel 307 EG att fullgöra de skyldigheter som följer av internationella konventioner som ingåtts med tredjeländer innan fördraget trädde i kraft. Däremot är det inte tillåtet att göra gällande rättigheter som följer av sådana konventioner när det gäller gemenskapens inre förhållanden.
(se punkt 73)