Mål C-72/03

Carbonati Apuani Srl

mot

Comune di Carrara

(begäran om förhandsavgörande som framställts av Commissione tributaria provinciale di Massa Carrara)

”Avgift med motsvarande verkan som en tull – Avgift som tas ut på marmor som brutits i en kommun på grund av att marmorn transporterats ut ur denna”

Sammanfattning av domen

Fri rörlighet för varor – Tull – Avgift med motsvarande verkan – Begrepp – En avgift som uppbärs i en kommun i en medlemsstat och som avser en viss kategori varor på grund av att de transporteras ut ur kommunen – Omfattas

(Artikel 23 EG)

En avgift som är proportionell i förhållande till varans vikt, som endast uppbärs i en kommun i en medlemsstat och som avser en viss kategori varor på grund av att de transporteras ut ur kommunen, utgör en avgift med motsvarande verkan som en exporttull i den mening som avses i artikel 23 EG. Detta gäller trots att avgiften även avser varor vilkas bestämmelseort är belägen i den berörda medlemsstaten.

För det första förutsätter själva principen för den tullunion som föreskrivs i artikel 23 EG att den fria rörligheten för varor är säkerställd generellt inom unionen och inte enbart när det gäller handeln mellan stater. Det är en nödvändig förutsättning för förverkligandet av en tullunion i vilken fri rörlighet för varor är säkerställd att det inte finns några avgifter – vare sig inomstatliga eller mellanstatliga – av samma beskaffenhet som en tull, eftersom, för det andra, den ifrågavarande avgiften tas ut på alla varor i den avsedda kategorin som passerar gränsen för den kommun från vilken de härrör, oavsett om varornas bestämmelseort är belägen i den medlemsstat från vilken de härrör eller om de exporteras till andra medlemsstater. Avgiften är således av sådan art och utformning att den påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(se punkterna 22, 24, 26 och 35 samt punkt 1 i domslutet)







DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 9 september 2004(1)

Avgift med motsvarande verkan som en tull – Avgift som tas ut på marmor som brutits i en kommun på grund av att marmorn transporterats ut ur denna

I mål C-72/03,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Commissione tributaria provinciale di Massa Carrara (Italien), genom beslut av den 11 december 2002 som inkom till domstolen den 18 februari 2003, i målet mellan

Carbonati Apuani Srl

och

Comune di Carrara ,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen),



sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna A. Rosas, S. von Bahr, R. Silva de Lapuerta och K. Lenaerts (referent),

generaladvokat: M. Poiares Maduro,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören L. Hewlett,

med beaktande av det skriftliga förfarandet och efter att förhandling hållits den 17 mars 2004,
med beaktande av de yttranden som avgivits av:

–
Carbonati Apuani, genom G. Andreani et R. Diamanti, avvocati,

–
Comune di Carrara, genom A. Calamia, F. Batistoni Ferrara, L. Buselli, G.M. Roberti et A. Franchi, avvocati,

–
Italiens regering, genom M. Fiorilli, avvocato dello Stato,

–
Europeiska gemenskapernas kommission, genom X. Lewis och R. Amorosi, båda i egenskap av ombud, biträdda av G. Bambara, avvocato,

och efter att den 6 maj 2004 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande



Dom



1
Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 23 EG, 81 EG, 85 EG och 86 EG.

2
Begäran har framställts i ett förfarande i vilket det har ifrågasatts huruvida en avgift som tas ut på grund av att marmor som brutits i Comune di Carrara (nedan kallad Carrara kommun) transporteras ut ur kommunen är förenlig med gemenskapsrätten.


Tillämpliga italienska bestämmelser

3
Lag nr 749 av den 15 juli 1911, i dess lydelse enligt artikel 55.18 i lag nr 449 av den 27 december 1997 (GURI nr 302, av den 30 december 1997), innehåller en enda artikel. Den har följande lydelse:

”Till förmån för Carrara kommun införs en avgift på marmor som har brutits i kommunen och som har transporterats därifrån. Denna avgift tas ut och uppbärs av kommunen när marmorn lämnar denna, i enlighet med särskilda bestämmelser som antas av kommunfullmäktige efter samråd med arbetsmarknadens parter.

Varje år skall kommunfullmäktige när kommunens budget antas fastställa avgiften för följande år. När kommunen under längre tid skall fullgöra förpliktelser som skall finansieras eller garanteras genom intäkterna från avgiften, har kommunfullmäktige möjlighet att i förväg för flera år fastställa avgiftssatsen.

Kommunen kan, genom beslut av kommunfullmäktige enligt gällande kommunal- och regionbestämmelser vilket skall godkännas av Giunta provinciale amministrativa (provinsstyrelsen), besluta att intäkterna från avgiften skall avsättas dels för de utgifter eller förpliktelser som uppstår vid byggandet och drivandet av hamnen Marina di Carrara i överensstämmelse, eventuellt med tillämpning av lag nr 50 av den 12 februari 2003, dels för att betala avgifter för anslutning av arbetarna inom marmorindustrin till Cassa nazionale di previdenza per gli operai (nationell försäkringskassa för arbetare). …”

4
I artikel 2.2 ter i lagdekret nr 8 av den 26 januari 1999, som, med ändringar, omvandlades till lag nr 75 av den 25 mars 1999 (GURI nr 72, av den 27 mars 1999), föreskrivs följande:

”Den enda bestämmelsen i lag nr 749/1911 ... skall tolkas så, att däri föreskriven avgift skall tas ut på marmor och dess biprodukter och skall fastställas med beaktande av de kommunala utgifter som direkt eller indirekt har samband med verksamheten inom den lokala marmorsektorn.”

5
På grundval av dessa bestämmelser tar Carrara kommun, i enlighet med kommunalbestämmelser, ut en avgift på marmor som brutits på dess område och som transporterats ut ur kommunen. Vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen var tariffen 8000 ITL per ton för marmorblock.

6
Däremot är marmor som bryts och används i kommunen inte avgiftsbelagd. I beslutet om hänskjutande preciseras dessutom att den marmor som används eller bearbetas i näraliggande kommuner kan avgiftsbefrias.


Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

7
Sökanden i målet vid den nationella domstolen har vid Commissione tributaria provinciale di Massa Carrara väckt talan mot det avgiftsbeslut genom vilket Carrara kommun krävde att en avgift skulle betalas för maj månad år 2001. Sökanden ifrågasatte vid denna domstol huruvida denna avgift var förenlig med bestämmelserna i EG-fördraget.

8
Commissione tributaria provinciale di Massa Carrara ansåg att avgiften på marmor skulle kunna anses utgöra en tull eller en avgift med motsvarande verkan som en tull och att avgiften skulle kunna medföra en snedvridning av konkurrensen. Den beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Är de italienska lagarna nr 749 av den 15 juli 1911 och nr 449 av den 27 december 1997 samt lagdekret nr 8 av den 26 januari 1999, i ändrad lydelse enligt lag nr 75/99 – införande av marmoravgift i Carrara kommun – förenliga med artiklarna 23 EG, 81 EG, 85 EG och 86 EG i deras lydelse enligt Amsterdamfördraget som ratificerades i Italien genom lag nr 209/1998?”


Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning

9
Enligt kommissionen har den nationella domstolen inte klargjort den faktiska och rättsliga bakgrunden till den fråga som ställs på ett tillräckligt tydligt sätt. Kommissionen anser därför att begäran inte kan prövas.

10
Härvid skall det erinras att det, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av gemenskapsrätten som är användbar för den nationella domstolen, krävs att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor (se, bland annat, dom av den 26 januari 1993 i de förenade målen C-320/90–C-322/90, Telemarsicabruzzo m.fl., REG 1993, s. I-393, punkt 6, svensk specialutgåva, volym 14, s. I-1, beslut av den 19 mars 1993 i mål C-157/92, Banchero, REG 1993, s. I-1085, punkt 4, av den 30 april 1998 i de förenade målen C-128/97 och C-137/97, Testa och Modesti, REG 1998, s. I-2181, punkt 5, och av den 8 juli 1998 i mål C-9/98, Agostini, REG 1998, s. I -4261, punkt 4).

11
Domstolen har vidare ansett det vara nödvändigt att den nationella domstolen ger en viss förklaring till varför den begär tolkning av just dessa bestämmelser i gemenskapsrätten och vilket samband som den nationella domstolen anser finns mellan dessa bestämmelser och de nationella bestämmelser som är relevanta i tvisten (beslut av den 28 juni 2000 i mål C-116/00, Laguillaumie, REG 2000, s. I‑4979, punkt 16).

12
I förevarande fall förfogar domstolen över tillräcklig information för att kunna lämna ett användbart svar till den hänskjutande domstolen, i den mån som den fråga som ställts avser tolkningen av artikel 23 EG. I begäran om förhandsavgörande anges tydligt den rättsliga bakgrunden avseende marmoravgiften, som, enligt den hänskjutande domstolen, skulle kunna anses utgöra en tull eller en åtgärd med motsvarande verkan. Vidare följer det av beslutet om hänskjutande vad beträffar den faktiska bakgrunden att sökanden i målet vid den nationella domstolen, som har transporterat marmor från Carrara ut ur kommunen, vid den nationella domstolen har ifrågasatt huruvida avgiftsbeslutet genom vilket Carrara kommun krävde att marmoravgift skulle betalas för maj månad år 2001 är förenligt med gemenskapsrätten.

13
Däremot har, såsom generaladvokaten har understrukit i punkterna 18–21 i sitt förslag till avgörande, den hänskjutande domstolen inte tillhandahållit någon användbar upplysning beträffande det samband som den anser föreligger mellan artiklarna 81 EG, 85 EG och 86 EG och den nationella lagstiftning som är tillämplig i tvisten. Den har endast angivit att avgiften ”kan ha en inverkan på den fria konkurrensen”, utan att emellertid förklara det samband som skulle kunna föreligga mellan marmoravgiften och sådana beteenden hos företag som skulle kunna medföra en snedvridning av konkurrensen.

14
Under dessa omständigheter kan begäran om förhandsavgörande endast prövas i den mån som den hänför sig till tolkningen av artikel 23 EG.


Tolkningsfrågan

15
Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida en avgift såsom marmoravgiften, som endast uppbärs i en kommun i en medlemsstat och som tas ut på en kategori varor – nämligen marmor som brutits i den kommunen – på grund av att varorna transporteras ut ur kommunen, utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull.

16
Den italienska regeringen och Carrara kommun har gjort gällande att marmoravgiften utan åtskillnad tas ut på marmor som exporteras till andra medlemsstater och marmor som transporteras till andra delar av Italien. Eftersom avgiften inte uteslutande tas ut på varor som skall exporteras, kan den inte anses omfattas av tillämpningsområdet för artikel 23 EG. Den omtvistade avgiften utgör på sin höjd en intern avgift i enlighet med artikel 90 EG som är förenlig med fördraget eftersom den tas ut, på samma sätt och i samma saluföringsskede, på både marmor som bearbetas och saluförs i Italien och marmor som exporteras till andra medlemsstater (dom av den 17 juli 1997 i mål C-90/94, Haahr Petroleum, REG 1997, s. I-4085, och av den 23 april 2002, Nygård, REG 2002, s. I-3657).

17
Det skall erinras om att domstolen tidigare har slagit fast att en avgift inte utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull utan är en intern avgift i den mening som avses i artikel 90 EG, om den ingår i ett allmänt system med interna avgifter som systematiskt och enligt objektiva kriterier tas ut på kategorier av varor oavsett deras ursprung och bestämmelseort (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 februari 1981 i mål 90/79 kommissionen mot Frankrike, REG 1981, s. 283, punkt 14, och av den 16 juli 1992 i mål C-163/90, Legros m.fl., REG 1992, s. I‑4625, punkt 11, svensk specialutgåva, volym 13, s. I-53).

18
I förevarande fall skall det påpekas att den omtvistade avgiften tas ut på marmor från Carrara när marmorn transporteras ut ur Carrara kommun. Avgiftsskyldigheten uppkommer således när kommungränsen passeras. Marmor som används i Carrara kommun är avgiftsbefriad på grund av den lokala användningen och inte på grund av objektiva kriterier som även skulle kunna tillämpas på marmor som transporteras ut ur kommunen. Dessa omständigheter innebär att det är uteslutet att anse att den omtvistade avgiften utgör en intern avgift i enlighet med artikel 90 EG (se domen i det ovannämnda målet Legros m.fl., punkt 12).

19
Det skall därefter undersökas huruvida en sådan avgift som marmoravgiften utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull i enlighet med artikel 23 EG.

20
Domstolen har i denna fråga tidigare vid ett flertal tillfällen uttalat att en avgift, även om den är ringa, oavsett benämning eller utformning som åläggs ensidigt och som tas ut på inhemska eller utländska varor på grund av att dessa passerar en gräns, om den inte är en tull i egentlig mening, utgör en avgift med motsvarande verkan i den mening som avses i artikel 23 EG (se dom av den 9 november 1983 i mål 158/82, kommissionen mot Danmark, REG 1983, s. 3573, punkt 18, domen i det ovannämnda målet Legros m.fl., punkt 13, av den 22 juni 1994 i mål C 426/92, Deutsches Milch-Kontor, REG 1994, s. I-2757, punkt 50, av den 14 september 1995 i de förenade målen C-485/93 och C-486/93, Simitzi, REG 1995, s. I-2655, punkt 15, och av den 17 september 1997 i mål C-347/95, UCAL, REG 1997, s. I-4911, punkt 18).

21
Den italienska regeringen och Carrara kommun har emellertid anfört att det förbud som anges i artikel 23 EG, som även återfinns i artikel 25 EG, endast avser sådana tullar och avgifter med motsvarande verkan som tas ut vid handel ”mellan medlemsstaterna”.

22
Domstolen erinrar om att det som rättfärdigar ett förbud mot tullar och avgifter med motsvarande verkan är att varje avgift som tas ut på grund av att en vara passerar en gräns utgör ett hinder för den fria rörligheten för varor (se, bland annat, dom av den 1 juli 1969 i målen 2/69 och 3/69, Brachfeld et Chougol, REG 1969, s. 211, punkt 14, och av den 9 augusti 1994 i de förenade målen C‑363/93, C-407/93–C-411/93, Lancry m.fl., REG 1994, s. I-3957, punkt 25, svensk specialutgåva, volym 16, s. I-71). Själva principen för den tullunion som föreskrivs i artikel 23 EG förutsätter att den fria rörligheten för varor är säkerställd generellt inom unionen och inte enbart när det gäller handeln mellan stater. Att artiklarna 23 EG och 25 EG uttryckligen hänvisar endast till handeln mellan medlemsstater beror på att det förutsattes att sådana avgifter som tullar inte förekommer inom medlemsstaterna (se domen i det ovannämnda målet Lancry m.fl., punkt 29).

23
År 1986 infördes, genom Europeiska enhetsakten, i EEG-fördraget en artikel 8a (därefter artikel 7a i EG-fördraget, nu i ändrad lydelse artikel 14 EG), genom vilken målsättningen att upprätta en inre marknad före den 31 december 1992 fastställdes. I artikel 14.2 EG definieras den inre marknaden som ”ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs”, utan att det i denna artikel görs åtskillnad mellan gränser inom medlemsstaterna och gränser mellan medlemsstaterna.

24
Eftersom artikel 23 EG och följande artiklar skall läsas mot bakgrund av artikel 14.2 EG, är det en nödvändig förutsättning för förverkligandet av en tullunion i vilken fri rörlighet för varor är säkerställd att det inte finns några avgifter – varken inomstatliga eller mellanstatliga – av samma beskaffenhet som en tull.

25
Domstolen har redan i domarna i de ovannämnda målen Legros m.fl. (punkt 18), Lancry m.fl. (punkt 32), och Simitzi (punkt 17) fastslagit att en avgift som tas ut av en medlemsstat på grund av att en intern gräns i denna stat har överskridits utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull.

26
Den situation som det är fråga om i målet vid den nationella domstolen framstår inte som en situation som i alla delar är begränsad till en enda medlemsstat. Det är nämligen klarlagt att marmoravgiften tas ut på all marmor från Carrara som passerar kommungränsen, oavsett om marmorns bestämmelseort är belägen i Italien eller om den exporteras till andra medlemsstater. Marmoravgiften är således av sådan art och utformning att den påverkar handeln mellan medlemsstaterna (se domen i det ovannämnda målet Lancry m.fl., punkt 30; se, för ett liknande resonemang, beträffande åtgärder med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion, dom av den 15 december 1982 i mål 286/81, Oosthoek's Uitgeversmaatschappij, REG 1982, s. 4575, punkt 9, svensk specialutgåva, volym 6, s. 583, av den 15 december 1993 i de förenade målen C-277/91, C‑318/91 och C-319/91, Ligur Carni m.fl., REG 1993, s. I-6621, punkterna 36 och 37, av den 13 januari 2000 i mål C-254/98, TK-Heimdienst, REG 2000, s. I-151, punkterna 27–31, och av den 5 december 2000 i mål C-448/98, Guimont, REG 2000, s. I-10663, punkterna 21–23).

27
Carrara kommun har emellertid gjort gällande att det föreligger omständigheter som utgör hinder för att anse att marmoravgiften är en avgift med motsvarande verkan som en tull. Härvid har den anfört att, till skillnad från den avgift som avses i domarna i de ovannämnda målen Legros m.fl., Lancry m.fl. och Simitzi, uppbärs den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen av en mindre lokal eller regional myndighet och avser en viss kategori varor, nämligen marmor från Carrara, och inte samtliga varor som passerar kommungränsen.

28
Dessa argument kan inte godtas. Det skall erinras om att artikel 23 EG och artikel 25 EG innehåller ett förbud mot varje pålaga som utgör ett tariffärt handelshinder, även om den är ringa och införs ensidigt av behörig myndighet i en medlemsstat (se ovan punkt 20). Storleken på den lokala eller regionala myndighet som uppbär avgiften är med andra ord utan betydelse vid fastställandet av huruvida en avgift utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull, om nämnda avgift utgör ett hinder för handeln på den inre marknaden.

29
Det saknar även betydelse huruvida den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen avser en viss kategori varor (se dom av den 22 april 1999 i mål C-109/98, CRT France International, REG 1999, s. I-2237, och av den 21 september 2000 i de förenade målen C-441/98 och C-442/98, Michaïlidis, REG 2000, s. I-7145) eller samtliga varor som passerar gränsen till det berörda geografiska området (se domarna i de ovannämnda målen Legros m.fl. och Lancry m.fl.), eftersom artiklarna 23 EG och 25 EG har till syfte att undanröja alla tariffära handelshinder.

30
Svaranden i målet vid den nationella domstolen har dessutom framhållit det särskilda syftet med nämnda avgift. De inkomster som denna avgift ger är avsedda att täcka de utgifter som Carrara kommun har på grund av marmorindustrin i kommunen. Att avgiften tas ut ligger i samtliga i denna industri verksamma aktörers intresse, även de som saluför berörda varor i utlandet.

31
Domstolen har redan fastslagit att tullar och avgifter med motsvarande verkan är förbjudna oberoende av för vilket ändamål de införts eller vart de inkomster som de ger skall gå (se dom av den 1 juli 1969, kommissionen mot Italien, 24/68, REG 1969, s. 193, punkt 7, svensk specialutgåva, volym 1, s. 389, och domen i det ovannämnda målet Simitzi, punkt 14). Domstolen har emellertid fastslagit att en avgift som utgör ersättning för en tjänst som faktiskt tillhandahållits den ekonomiska aktör som skall betala avgiften inte utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull, om ersättningen står i proportion till tjänsten (dom av den 26 februari 1975 i mål 63/74, Cadsky, REG 1975, s. 281, punkt 8, av den 9 november 1983 i mål 158/82, kommissionen mot Danmark, REG 1983, s. 3573, punkt 19, och domen i det ovannämnda målet CRT France International, punkt 17).

32
Så är emellertid inte fallet i förevarande fall. Det föreligger på sin höjd ett indirekt samband mellan den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen och de tjänster som tillhandahållits de aktörer som berörs av avgiften. Det följer av Carrara kommuns yttrande att denna avgift bland annat är avsedd att täcka de kostnader som kommunen har för reparationer och underhåll av vägar, införande av en hamninfrastruktur, underhåll av ett museum, forskning om säkerhet i stenbrott, utbildning av gruvtekniker och socialt stöd till arbetarna. Flera av dessa tjänster kommer emellertid även andra än de aktörer som transporterar marmor ut ur Carrara kommun till godo.

33
Vad beträffar argumentet att ”lokala” aktörer som betalar kommunalskatt redan har lämnat ett bidrag till de kostnader som uppstår för kommunen på grund av marmorindustrin, skall det erinras att avgiftsskyldighet inträder på grund av att marmorn passerar kommungränsen, oberoende av huruvida den berörda aktören är skyldig att betala kommunalskatt.

34
Under alla omständigheter kan det förhållandet att en avgift, som uppbärs på grund av att en inomstatlig eller mellanstatlig gräns passeras, har till syfte att kompensera för en lokal pålaga som tas ut på liknande varor inte i sig medföra att avgiften inte kan anses utgöra en avgift med motsvarande verkan som en tull. Om så var fallet, skulle förbudet mot avgifter med motsvarande verkan som en tull bli innehållslöst och förlora sin räckvidd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 maj 1979 i mål 132/78, Denkavit, REG 1979, s. 1923, punkt 8, och domen i det ovannämnda målet Michaïlidis, punkt 23).

35
Av det ovanstående följer att en avgift som är proportionell i förhållande till varans vikt, som endast uppbärs i en kommun i en medlemsstat och som avser en viss kategori varor på grund av att de transporteras ut ur kommunen, utgör en avgift med motsvarande verkan som en exporttull i den mening som avses i artikel 23 EG. Detta gäller trots att avgiften även avser varor vilkas bestämmelseort är belägen i den berörda medlemsstaten.


Domens rättsverkningar i tiden

36
Carrara kommun har begärt att domstolen, om den anser att en avgift som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är oförenlig med relevanta bestämmelser i fördraget, skall begränsa denna doms rättsverkningar i tiden. Den har åberopat dels den osäkerhet om rättsläget som rådde beträffande den ifrågavarande avgiften, dels de allvarliga ekonomiska följderna för Carrara kommuns budget om domens rättsverkningar i tiden inte begränsas.

37
Domstolen kan endast i undantagsfall, med tillämpning av en i gemenskapens rättsordning ingående allmän rättssäkerhetsprincip, se sig nödsakad att begränsa de berördas möjlighet att åberopa en av domstolen tolkad bestämmelse i syfte att ifrågasätta rättsförhållanden som etablerats i god tro (domen i det ovannämnda målet Legros m.fl., punkt 30, och dom av den 23 maj 2000 i mål C-104/98, Buchner m.fl., REG 2000, s. I-3625, punkt 39).

38
I detta avseende har domstolen i domen i det ovannämnda målet Legros m.fl., punkterna 30–36, ansett att på grund av tvingande rättssäkerhetshänsyn kan inte fördragets bestämmelser om avgifter med motsvarande verkan som importtullar åberopas till stöd för yrkanden som syftar till att erhålla återbetalning av en sådan avgift som sjötullen, om avgiften betalats innan den ovan nämnda domen meddelats (den 16 juli 1992), utom för sökande som före denna dag har väckt talan vid domstol eller framställt motsvarande anspråk (se domen i det ovannämnda målet Simitzi, punkt 30).

39
Den omtvistade avgiften – i sin egenskap av avgift som uppbärs på grund av att en gräns i en medlemsstat passeras – måste emellertid anses vara en avgift av samma slag som den sjötull som det var fråga om i domen i det ovannämnda målet Legros m.fl. Följaktligen kan det anses att Carrara kommun fram till den 16 juli 1992 rimligen kunde anse att den omtvistade avgiften var förenlig med gemenskapsrätten.

40
Det finns anledning att beakta samma rättssäkerhetshänsyn och följaktligen att besluta att den begränsning av rättsverkningarna i tiden som det förordnats om i domen i det ovannämnda målet Legros m.fl. bör vara tillämplig även på en begäran om återbetalning av belopp som erlagts avseende den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen.

41
Däremot finns det inte skäl att begränsa den förevarande domens rättsverkningar vad gäller tiden efter den 16 juli 1992, det vill säga den dag då domen i det ovannämnda målet Legros m.fl. meddelades. Efter denna dag kunde inte Carrara kommun vara omedveten om att den omtvistade avgiften var oförenlig med gemenskapsrätten.

42
Sammanfattningsvis bör fastställas att fördragets bestämmelser om avgifter med motsvarande verkan som tullar inte kan åberopas till stöd för en begäran att erhålla återbetalning av belopp som tagits ut före den 16 juli 1992 avseende den omtvistade avgiften, utom för sökande som före denna dag har väckt talan vid domstol eller framställt motsvarande anspråk.


Rättegångskostnader

43
Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader som andra än nämnda parter har haft för att avge yttrande till domstolen är inte ersättningsgilla.

På dessa grunder beslutar domstolen (första avdelningen) följande dom:

1)
En avgift som är proportionell i förhållande till varans vikt, som endast uppbärs i en kommun i en medlemsstat och som avser en viss kategori varor på grund av att de transporteras ut ur kommunen, utgör en avgift med motsvarande verkan som en exporttull i den mening som avses i artikel 23 EG. Detta gäller trots att avgiften även avser varor vilkas bestämmelseort är belägen i den berörda medlemsstaten.

2)
Artikel 23 EG kan inte åberopas till stöd för en begäran att erhålla återbetalning av belopp som tagits ut före den 16 juli 1992 avseende den omtvistade avgiften, utom för sökande som före denna dag har väckt talan vid domstol eller framställt motsvarande anspråk.

Underskrifter

1 –
Rättegångsspråk: italienska.