FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
CHRISTINE STIX-HACKL
föredraget den 11 november 2004(1)

Mål C-336/03

easyCar (UK) Limited
mot
The Office of Fair Trading

(begäran om förhandsavgörande från High Court of Justice (Förenade kungariket))

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal – Tillämpningsområde – Undantaget område enligt artikel 3.2 – Utgör ett biluthyrningsavtal ett avtal om tillhandahållande av tjänster som avser transport?

I – Inledning

1. Detta mål gäller tolkningen av artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal. (2) Domstolen skall uttala sig huruvida avtal om tillhandahållande av biluthyrningstjänster kan anses utgöra ”avtal om tillhandahållande av tjänster som avser transport” i den mening som avses i denna bestämmelse.

2. I artikel 3.2 i direktivet föreskrivs att bestämmelserna i artiklarna 4, 5, 6 och 7.1 i vissa fall inte skall tillämpas, och därmed undantas även den i konsumentskyddsintresset uppställda regeln om ångerrätt enligt artikel 6.

3. I målet vid den nationella domstolen har talan väckts av Office of Fair Trading (nedan kallat OFT) och easyCar (UK) Limited (nedan kallat easyCar). OFT har yrkat att easyCar skall förbjudas att vägra sina kunder den lagstadgade ångerrätten och rätten till återbetalning av erlagda belopp, medan easyCar har yrkat att den nationella domstolen skall fastställa att easyCar är befriad från dessa åligganden.

II – Rättsliga bestämmelser

A – Gemenskapsrättsliga bestämmelser

4. Enligt artikel 1 i distansförsäljningsdirektivet är syftet med direktivet ”en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om distansavtal mellan konsumenter och leverantörer”.

5. Med ”distansavtal” avses enligt artikel 2.1 ”avtal om varor eller tjänster som ingås mellan en leverantör och en konsument inom ramen för ett system för distansförsäljning eller erbjudande av tjänster på distans, organiserat av leverantören, vid vilket avtal, ända fram till avtalets ingående, inbegripet ingåendet av själva avtalet, endast en eller flera tekniker för distanskommunikation används”.

6. Till de centrala bestämmelserna i distansförsäljningsdirektivet hör artikel 6.1, enligt vilken ”[konsumenten] [v]id varje distansavtal skall … ha rätt till en frist på minst sju arbetsdagar för att frånträda avtalet, utan påföljd och utan att ange några skäl”. I artikel 6.2 anges rättsföljderna av att ångerrätten utövas, och i artikel 6.3 räknas det upp fall då ångerrätten inte får utövas om inte parterna har kommit överens om annat.

7. Enligt artikel 3.2 i distansförsäljningsdirektivet skall bland annat artikel 6 inte tillämpas på ”avtal om tillhandahållande av tjänster som avser inkvartering, transport, serveringsverksamhet eller fritidsaktiviteter, om leverantören, när avtalet ingås, åtar sig att tillhandahålla dessa tjänster en bestämd dag eller under en angiven tidsperiod”.

B – Nationella bestämmelser

8. Distansförsäljningsdirektivet införlivades i Förenade kungarikets lagstiftning genom Consumer protection (Distance Selling) Regulations 2000 (nedan kallad Regulations). Undantagsbestämmelsen i artikel 3.2 införlivades genom Regulation 6.2, som har följande lydelse:

”Regulations 7-19.1 skall inte tillämpas på

…

b. avtal om tillhandahållande av tjänster som avser inkvartering, transport, serveringsverksamhet eller fritidsaktiviteter, om leverantören, när avtalet ingås, åtar sig att tillhandahålla dessa tjänster en bestämd dag eller under en angiven tidsperiod.”

9. Bestämmelserna om den grundläggande ”ångerrätten” finns i Regulation 10.1, som har följande lydelse:

”När konsumenten inom den frist som anges i Regulations 11 och 12 till leverantören … meddelar att han utövar sin ångerrätt, får detta förbehåll för vad som föreskrivs i Regulation 13 till följd att avtalet hävs.”

10. Genom Regulation 12 införlivas bestämmelserna i artikel 6.1 i distansförsäljningsdirektivet beträffande de frister som gäller för avtal om tillhandahållande av tjänster, och genom Regulation 13.1.a – som easyCar har åberopat i andra hand – införlivas artikel 6.3 i distansförsäljningsdirektivet.

11. I Regulation 14, genom vilken artikel 6.2 i distansförsäljningsdirektivet införlivas, föreskrivs bland annat att när ångerrätten utövas enligt Regulation 10 skall leverantören kostnadsfritt återbetala samtliga de belopp som har betalats av konsumenten eller för dennes räkning i samband med avtalet, med undantag för vissa lagstadgade kostnader för att skicka tillbaka varan.

III – Bakgrund och förfarande

12. EasyCar är ett biluthyrningsföretag som ingår avtal med kunder endast via Internet. Hyreskostnaden för fordonen anpassas efter utbud och efterfrågan, det vill säga priset stiger i princip när antalet fordon som står till förfogande minskar. Ju tidigare bokningen sker desto lägre är därför priset, och när den avsedda tidpunkten närmar sig stiger priset i förhållande till antalet disponibla fordon. En kund kan då även kort tid före den avsedda hyrestidpunkten få hyra ett fordon, men då till ett högre pris än annars.

13. Av easyCars avtalsvillkor framgår att kunden visserligen har ångerrätt efter att ett avtal ingåtts, men kunden har därvid inte någon rätt till återbetalning av erlagda belopp såvida det inte har förelegat oförutsebara eller särskilda omständigheter, såsom allvarlig sjukdom eller naturkatastrofer.

14. Efter att ett flertal konsumenter hade framställt klagomål mot easyCar angående hyresavtalens förenlighet med brittisk rätt, särskilt Regulations, väckte easyCar den 21 november 2002 talan vid den nationella domstolen och yrkade att den skulle fastställa att företagets hyresavtal ”enligt Regulation 6.2 b och/eller Regulation 13.1 a inte omfattas av bestämmelserna i Regulations 10 och 12 i fråga om ångerrätt”.

15. Därvid gjorde easyCar gällande att företagets avtal om tillhandahållande av biluthyrningstjänster omfattas av undantagsbestämmelsen i Regulation 6.2 för ”avtal om tillhandahållande av … transport”, vilken å sin sida motsvarar artikel 3.2 i distansförsäljningsdirektivet.

16. I sin talan om förbudsföreläggande, som OFT väckte den 7 februari 2003, har OFT å sin sida gjort gällande att easyCar inte lever upp till sina skyldigheter enligt Regulation 10 och Regulation 14, genom vilka artiklarna 6.1 och 6.2 i distansförsäljningsdirektivet har införlivats.

17. Även om parterna har olika uppfattningar om vad som kännetecknar en ”transport” i den mening som avses i Regulations, är de ense om att de aktuella avtalen om tillhandahållande av biluthyrningstjänster utgör ”distansavtal” och avser ”tillhandahållande av tjänster” i den mening som avses i Regulations och därmed även i distansförsäljningsdirektivet.

18. Regulations, som av OFT i målet vid den nationella domstolen påstås ha åsidosatts, skall tolkas mot bakgrund av distansförsäljningsdirektivet, eftersom direktivet införlivas genom dessa bestämmelser. High Court of Justice (England och Wales), Chancery Division, beslutade därför den 21 juli 2003 att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Skall begreppet ’avtal om tillhandahållande av tjänster som avser transport’ i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 97/7/EG om konsumentskydd vid distansavtal anses omfatta avtal om tillhandahållande av biluthyrningstjänster?”

IV – Tolkningsfrågan

A – Parternas huvudsakliga argument

19. EasyCar anser att avtal om tillhandahållande av biluthyrningstjänster är att anse som ”avtal om tillhandahållande av tjänster som avser transport”. Begreppet ”transport” omfattar inte endast det faktiska genomförandet av en transport med egen personal utan även endast tillhandahållandet av ett transportmedel. Lagstiftaren har här fullt medvetet underlåtit att göra någon åtskillnad. Bestämmelsen i artikel 3.2 avser därför alla avtal som avser ”transport”. För denna tolkning talar den tyska ordalydelsen ”in den Bereichen ... Beförderung” och den italienska ordalydelsen ”relativi ... ai transport”, av vilka ingen medger en restriktiv tolkning.

20. Vidare kan man av beskrivningen av de övriga slagen av tjänster som nämns i artikel 3.2 dra slutsatsen att just sådana fall undantas från distansförsäljningsdirektivets tillämpningsområde, där en ångerrätt inte kommer i fråga därför att utövandet av ångerrätten kan få allvarliga konsekvenser för det företag som tillhandahåller tjänsten. Detta är fallet just om bokning är nödvändig på grund av begränsad kapacitet. Denna risk föreligger även vid biluthyrning, som därvidlag inte skiljer sig från avtal som avser inkvartering, serveringsverksamhet och fritidsaktiviteter.

21. Denna tolkning framgår även av förarbetena till direktivet, då det exempelvis redan i artikel 3 i kommissionens förslag till direktiv av den 21 maj 1992 (3) uttryckligen nämndes tjänster för vilka bokning erfordras.

22. Vidare stödjer sig easyCar på en tolkning av ordet ”transport”. Enligt easyCar skall med begreppet ”transport”, såsom domstolen har uttalat i samband med rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter (4) , avses alla medel som används för att nå från en plats till en annan. Begreppet omfattar därför även transportmedel. Det framgår även av rådets direktiv 83/182/EEG av den 28 mars 1983 om skattebefrielser inom gemenskapen för vissa transportmedel som tillfälligt införs från en annan medlemsstat (5) att tillhandahållande av fordon utgör tillhandahållande av en transporttjänst.

23. Att inte låta biluthyrning omfattas skulle inte vara förenligt med den gemenskapsrättsliga likabehandlingsprincipen, eftersom biluthyrningsverksamhet, om undantagsbestämmelsen inte skulle gälla för sådan, skulle hamna i ett sämre läge, i förhållande till traditionella transporttjänster med vilka den konkurrerar, såsom exempelvis busstransporttjänster.

24. Förenade kungarikets regering däremot anser att avtal om tillhandahållande av biluthyrningstjänster inte omfattas av undantaget enligt artikel 3.2, eftersom detta undantag skall tolkas restriktivt och eftersom begreppet ”transport” innefattar ett tillhandahållande av transporttjänster och inte kan avse endast tillhandahållandet av ett transportmedel.

25. Det är motiverat att det görs en åtskillnad i behandling i förhållande till företag som utför transport av passagerare. Dessa måste ha ett särskilt tillstånd för persontransporter, men något sådant krav ställs inte på ett biluthyrningsföretag. Dessutom är transportföretagen beroende av särskilda trafiknät. En passagerares situation är heller inte jﾤmförbar med en förare av en hyrbil i fråga om biljettinnehav och i försäkringshänseende.

26. Förenade kungarikets regering ifrågasätter dessutom huruvida biluthyrningsföretag över huvud taget står i ett konkurrensförhållande till persontransportföretag.

27. Under alla förhållanden är kunder som ingår distansavtal om tillhandahållande av biluthyrningstjänster i lika stort behov av skydd som kunderna i de andra fall som omfattas av direktivets bestämmelser.

28. Den spanska regeringen har anfört att ett avtal om biluthyrning inte gäller transporten som sådan. Begreppen ”suministro/fourniture/provision” enligt artikel 3.2 i direktivet enligt de spanska, franska och engelska språkversionerna (6) kan visserligen missförstås genom att de skapar intrycket att även tillhandahållandet av lös egendom omfattas av bestämmelsen. I direktivet föreskrivs emellertid undantag endast för genomförandet av transporten som sådan och inte för tillhandahållandet av transportmedlet. Detta framgår framför allt av artikel 3.2 första strecksatsen, där till skillnad från artikel 3.2 andra strecksatsen begreppet ”leverans” uttryckligen nämns.

29. Kommissionen delar uppfattningen att artikel 3.2 inte omfattar avtal om tillhandahållande av biluthyrningstjänster. Detta framgår redan vid en naturlig tolkning av begreppet ”transportera”. Att ”transportera” innebär att förflytta personer eller föremål till en annan plats. Begreppet innehåller därmed ett aktivt element som inte är för handen vid endast tillhandahållande av ett hyresfordon.

30. Kommissionen har vidare anfört att samtliga undantag avser tjänster som visserligen fordrar bokning, men att det har varit lagstiftarens syfte att från direktivets tillämpningsområde undanta sådana tjänster där det skulle kunna medföra allvarliga konsekvenser för tjänsteföretagen att en ångerrätt utövas nära i tiden för tjänstens tillhandahållande. Någon risk för sådana konsekvenser finns inte för ett biluthyrningsföretag, eftersom fordonet i fråga kan återföras till ”fordonspoolen” och alltså på nytt stå till företagets förfogande.

B – Rättslig bedömning

31. Tolkningsfrågan gäller artikel 3.2 andra strecksatsen i distansförsäljningsdirektivet. Framför allt krävs ett klargörande av begreppet ”transport”.

32. Enligt artikel 3.2 andra strecksatsen skall avtal om tillhandahållande av tjänster som avser inkvartering, transport, serveringsverksamhet eller fritidsaktiviteter inte omfattas av vissa angivna bestämmelser i direktivet, om leverantören, när avtalet ingås, åtar sig att tillhandahålla dessa tjänster en bestämd dag eller under en angiven tidsperiod.

33. Det ställs sålunda upp ett undantag från tillämpningsområdet för sekundärrättsliga bestämmelser, och ett sådant undantag skall enligt domstolens fasta rättspraxis tolkas restriktivt. (7) Detta gäller särskilt inom ramen för konsumentskyddet (8) , eftersom det just på det området är särskilt viktigt att vid tolkningen beakta det skyddssyfte som ligger till grund för rättsakten.

34. Oklarheten med det aktuella undantaget när det gäller biluthyrning består i huruvida ett avtal om biluthyrning kan avse tillhandahållande av en tjänst som avser transport därför att det är ett transportmedel som tillhandahålls genom avtalet. Med utgångspunkt i undantagets ordalydelse uppkommer därmed frågan huruvida tillhandahållandet av ett transportmedel skall anses utgöra ett tillhandahållande av en tjänst som avser transport. I det sammanhanget bör syftet med undantaget särskilt uppmärksammas.

1. Begreppet ”transport” enligt artikel 3.2 i distansförsäljningsdirektivet

35. I direktivet ges ingen närmare vägledning i fråga om begreppet ”transport”, varför detta i princip skall tolkas i enlighet med sin vanliga betydelse, mot bakgrund av det sammanhang som det ingår i inom ramen för direktivet. (9)

36. En transport är enligt allmän uppfattning en befordran av personer eller varor till en annan plats än utgångsplatsen. Därvid är det emellertid inte tillräckligt att transporten utförs av den som egentligen är mottagare av prestationen – som man kan säga är fallet vid biluthyrning – utan tvärtom är helt naturligt just befordran till annan plats en av den presterande partens viktigaste skyldigheter. Den franska regeringen har i sitt muntliga anförande helt riktigt hänvisat till detta.

37. Det är endast den omständigheten att den aktuella undantagsbestämmelsen enligt några språkversioner inte avser en ”transport” som sådan utan tillhandahållandet av tjänster ”inom området för” transport som kan ge anledning till en annan tolkning. Sålunda anges i de tyska och italienska språkversionerna tjänster ”in den Bereichen ... Beförderung” respektive ”relativi ... ai transport”, medan exempelvis de franska, spanska och engelska språkversionerna använder begreppet tillhandahållande ”av en transport”. (10) Som den spanska regeringen har framhållit är det därvid inte uteslutet att ordalydelsen i de olika språkversionerna medger att en extensiv tolkning görs.

38. Enligt fast rättspraxis skall de olika språkversionerna av en gemenskapsrättslig text tolkas enhetligt, och om språkversionerna skiljer sig åt skall bestämmelsen i fråga tolkas i enlighet med den allmänna systematiken i och syftet med den lagstiftning som bestämmelsen är en del av. (11)

39. Direktivet syftar till ett omfattande konsumentskydd som i princip skall tillgodoses inom alla områden där det finns ett större behov av information på grund av att medel för distanskommunikation används. Lagstiftaren har emellertid undantagit vissa områden där det kan antas att konsekvenserna blir särskilt allvarliga om distansförsäljningsdirektivets stränga regler tillämpas.

40. Vid en tolkning utifrån distansförsäljningsdirektivets förarbeten och ordalydelsen i direktivet, enligt vilken tjänster skall tillhandahållas en bestämd dag eller under angiven tidsperiod, kan man sammantaget konstatera, att det avseende samtliga områden som undantas enligt artikel 3.2 andra strecksatsen är fråga om tjänster beträffande vilka bokning sker. Grunden för detta är tjänsteföretagens behov av att skyddas mot framför allt avbeställningar med kort varsel av redan bokade tjänster. (12)

41. När ett företag är beroende av bokningar kan det nämligen uppkomma kostnader som huvudsakligen stannar inom företaget, om kompensation uteblir. Företaget åtar sig framför allt redan vid tidpunkten för avtalets ingående att hålla viss kapacitet ledig under en viss tidsperiod. Om kunden emellertid inte tar denna kapacitet i anspråk måste företaget hitta en ny kund som efterfrågar samma tjänst under exakt samma tidsperiod. Detta kan visa sig vara problematiskt då företaget i så fall måste beakta kundernas särskilda önskemål utan att ha motsvarande möjlighet till flexibilitet. Situationen är här alltså annorlunda än i de fall där bokning inte förekommer och där varan eller tjänsten kan saluhållas på nytt.

42. Om man ser saken utifrån det nu berörda syftet, det vill säga att beakta intresset hos den som tillhandahåller tjänsten, är frågan inte så mycket huruvida den aktuella verksamheten rent faktiskt avser genomförandet av en tranport som sådan utan mera huruvida verksamheten kan hänföras till området för transport och till den risksituation som föreligger i de fall som nämns i artikel 3.2 andra strecksatsen.

43. Eftersom omfattningen av det undantagna området inte har gjorts beroende av att någon transport faktiskt genomförs, är det i vart fall inte uteslutet att tillhandahållandet av ett transportmedel är att anse som en tjänst som avser ”transport” och därmed omfattas av det undantagna området i distansförsäljningsdirektivet.

2. Tillhandahållande av ett transportmedel är en tjänst som avser transport

44. EasyCar har i huvudsak gjort gällande att uthyrning av fordon är att anse som ett tillhandahållande av transportmedel, som är en tjänst vilken liksom den faktiska transporttjänsten omfattas av artikel 3.2 i distansförsäljningsdirektivet. EasyCar har här hänvisat till olika domar där domstolen har klargjort begreppet transportmedel.

45. Det är under alla förhållanden ovisst om och i vilken mån dessa domar har betydelse i detta fall.

Vilken betydelse har förefintlig rättspraxis?

46. I domen i målet Hamann (13) fann domstolen att även segelfartyg omfattas av begreppet ”transportmedel” enligt artikel 9.2 d i sjätte mervärdesskattedirektivet (14) .

47. I artikel 9.2 i sjätte mervärdesskattedirektivet uppställs av praktiska skäl vissa specialkriterier när det gäller platsen för tillhandahållande av skattepliktiga tjänster. Det avgörande kriteriet för uthyrning av rörliga fysiska föremål – platsen för nyttjandet – framstår inte som praktiskt när det gäller uthyrning av transportmedel eftersom transportmedel lätt kan överskrida gränserna, vilket kan göra det svårt eller rentav omöjligt att identifiera platsen för nyttjandet (15) . Därför gäller inte nämnda kriterium för transportmedel. Det är mot denna bakgrund som domstolen har motiverat sin kategorisering av segelfartyg som ”transportmedel” med svårigheten att bestämma platsen för nyttjandet av sådana fartyg samt intresset av att förhindra att mervärdesskatt inte alls betalas. De omständigheter som sålunda varit avgörande för domstolens avgörande saknar därför betydelse för tolkningen av artikel 3.2 i distansförsäljningsdirektivet.

48. Jag kommer fram till samma slutsats vad beträffar domarna i målen ARO Lease (16) och Lease Plan Luxembourg (17) , i vilka domstolen – även här mot bakgrund av sjätte mervärdesskattedirektivet – likställde billeasing med uthyrning av transportmedel vid bestämmandet av platsen för tillhandahållande av tjänsten. Detsamma gäller beträffande domen i målet kommissionen mot Spanien (18) , i vilken domstolen i samband med tillämpningen av en reducerad mervärdesskattesats slog fast att ”[t]illhandahållandet av delar av ett vägnät till användarna mot vederlag ... inte [utgör] ett tillhandahållande av ett transportmedel utan består i att möjliggöra för de användare som förfogar över ett fordon att på bästa sätt färdas en viss sträcka”.

49. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att sådana lösningar som domstolen har utarbetat i samband med tolkningen av sjätte mervärdesskattedirektivet endast under mycket speciella förutsättningar kan tillämpas i andra sammanhang. Dessutom är det här inte heller frågan om huruvida biluthyrning kan anses utgöra tillhandahållande av ett transportmedel utan huruvida det är fråga om en tjänst som avser transport i den mening som avses i distansförsäljningsdirektivet.

50. Slutligen kan inte heller direktiv 83/182 med tillhörande rättspraxis ge ledning, eftersom det regelverket med dess skatterättsliga bedömningar utgör ett rättsområde som är artskilt från konsumentskyddslagstiftningen.

51. Någon ledning för tolkningen av begreppet ”tjänst som avser transport” kan heller inte hämtas i de allmänna bestämmelserna i rådets första direktiv 80/1263/EEG av den 4 december 1980 om införande av ett gemenskapskörkort (19) eller rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort (20) , eftersom dessa direktiv inte avser transporter utan har som främsta syfte att ställa upp regler om olika kategorier av körkort.

52. Det framgår tydligt av domstolens rättspraxis att inte alla tjänster inom transportsektorn är att anse som transporttjänster. Detta är tämligen uppenbart om man betänker att det i domen i målet Aéroports de Paris mot kommissionen (21) var fråga om tjänster i samband med driften av en flygplats.

Slutsatser i fråga om tolkningen av distansförsäljningsdirektivet

53. Eftersom det inte av befintlig rättspraxis går att dra några slutsatser i fråga om tolkningen av distansförsäljningsdirektivet måste begreppet transport enligt artikel 3.2 i distansförsäljningsdirektivet tolkas självständigt oberoende av de ovan berörda direktiven och rättsområdena. En sådan tolkning måste göras utifrån direktivets sammanhang och bestämmelsernas skyddssyfte.

54. Som jag redan har påpekat (22) är det här väsentligt att omfattningen av det undantagna området i enlighet med fast rättspraxis tolkas restriktivt. Därvid bör vederbörlig hänsyn tas till transportmedlets anknytning till en transport i den mening som avses i artikel 3.2 andra strecksatsen.

55. Då kan sägas att ett hyrt fordon i princip är avsett för att förutom föraren transportera även lös egendom eller andra personer. För ståndpunkten att biluthyrning avser tillhandahållande av en tjänst som avser transport åtminstone i vid mening talar det förhållandet att avsikten med att hyra ett fordon är att bruka det som transportmedel. Ett biluthyrningsföretag har visserligen oftast ingen insyn i hur det hyrda fordonet används men, som easyCar med rätta har påpekat, åtgärden att hyra ett fordon framstår som ett alternativ till att utnyttja offentliga transportmedel. Därvid står brukandet för transport i förgrunden.

56. Även om det är tillhandahållandet av ett transportmedel som utgör själva föremålet för ett biluthyrningsavtal anser jag därför att biluthyrning är en tjänst som avser transport. Frågan huruvida det därvid – vilket är nödvändigt i detta fall – är fråga om en tjänst som avser transport i den mening som avses i artikel 3.2 i distansförsäljningsdirektivet beror i huvudsak på syftet med undantaget i distansförsäljningsdirektivet.

3. Syftet med undantaget i artikel 3.2 i distansförsäljningsdirektivet

57. Jag skall här pröva huruvida artikel 3.2 andra strecksatsen i distansförsäljningsdirektivet mot bakgrund av dess syfte och med vederbörlig hänsyn till direktivets konsumentskyddssyfte kan tolkas på det sättet att tillhandahållandet av ett transportmedel skall anses utgöra en tjänst som avser transport.

Syftet med undantaget

58. Även om det är tillhandahållandet av ett transportmedel som utgör föremålet för biluthyrning kan det vara så att inte varje tillhandahållande av ett transportmedel bör kunna omfattas av det undantagna området. Avgörande för detta är huruvida det berörda företaget, om distansförsäljningsdirektivet är tillämpligt, drabbas av samma slags ekonomiska eller faktiska konsekvenser som andra företag som omfattas av artikel 3.2 andra strecksatsen. Endast om företaget drabbas av sådana konsekvenser därför att distansförsäljningsdirektivets bestämmelser är tillämpliga kan det vara motiverat med en begränsning av konsumentskyddet på det sätt som gjorts i den kompromiss mellan konsumentskyddsintresset och den berättigade hänsynen till företagens intresse som kan urskiljas på det undantagna området. (23)

59. Som jag har anfört ovan (24) är syftet med undantaget att skydda vissa tjänsteområden som förutsätter att bokning sker och som skulle drabbas på ett orimligt sätt av de krav som ställs upp i distansförsäljningsdirektivet. Detta följer av att en bokning leder till att kapacitet tillhandahålls som inte längre kan utnyttjas på annat håll och som därmed kan leda till högre alternativkostnader för företaget.

Oproportionellt betungande för biluthyrningsföretaget?

60. Ett biluthyrningsföretag som ingår alla sina avtal via Internet är i princip hänvisat till att bokning sker av dess tjänster eftersom det endast är därigenom som företaget kan göra sina fordon lönsamma. Ett system med bokning kan emellertid göra fordonsparken mer lönsam även för ”traditionella” biluthyrningsföretag. Denna lönsamhetsaspekt framstår dock inte som ensamt avgörande med tanke på att det även i fråga om hyresfordon som blir lediga med kort varsel fortfarande kan vara möjligt att göra en lönsam affär, exempelvis genom ”sistaminutenerbjudanden”. I ett sådant fall har ju företaget ett koncept för att i sista minuten försöka utnyttja hela sin kapacitet. En tillämpning av bestämmelserna om ångerrätt i distansförsäljningsdirektivet på avtal om biluthyrning skulle därmed inte i sig vara oproportionellt betungande för ett biluthyrningsföretag av ekonomiska skäl.

61. Vad som skulle kunna vara oproportionellt betungande är högre kostnader på grund av en befintlig bokning. Detta kan dock i regel inte antas vara fallet när det är fråga om att endast tillhandahålla hyrfordonen, åtminstone inte om exempelvis iordningställandet av fordonen (tvätt, tankning och så vidare) ändå utförs separat i enlighet med tilläggsavtal, vilket tycks vara fallet för easyCars del.

62. Ett biluthyrningsföretag drabbas i princip heller inte på samma sätt av att ett avtal frånträds som transportföretag i allmänhet, vilka ostridigt omfattas av det undantagna området. Att ett avtal hävs med kort varsel kan visserligen även i en biluthyrningsverksamhet medföra att kapaciteten förblir ledig och outnyttjad under den tid som bokningen avsåg. Ett transportföretag har emellertid till skillnad från ett biluthyrningsföretag dessutom i princip även att lösa frågan om en (eventuell) lämplig omfördelning av icke sysselsatt personal. Helt oberoende av detta har ett transportföretag även en större ansvarsrisk i fråga om gods och personer som företaget transporterar, och detta leder till högre kostnader. Dessutom måste det vara förenat med lägre kostnader att ett fordon i en fordonspark inte kan utnyttjas, som kan vara fallet för ett biluthyrningsföretag, än att en transporttjänst utförs med en stor andel outnyttjad kapacitet.

63. Något annat framkommer heller inte av den omständigheten att biluthyrningsföretagen möjligen står i ett konkurrensförhållande till i första hand persontransportföretag, vilka omfattas av det undantagna området i artikel 3.2 i distansförsäljningsdirektivet. Det är ovisst huruvida något sådant konkurrensförhållande rent faktiskt består. Även om detta skulle vara fallet måste det beaktas att undantaget från tillämpningen av distansförsäljningsdirektivet på transportföretag framför allt är motiverat av de särskilda krav som ställs på verksamheten och personalen, exempelvis särskilda tillstånd, beroende av trafiknät och i vissa fall en faktisk skyldighet att ingå avtal. Sådana krav ställs inte i samma utsträckning på biluthyrningsföretag.

64. Av de överväganden som jag har redovisat har det tydligt framkommit att biluthyrningsföretagen inte får en orimlig börda endast på grund av den omständigheten att det finns en ångerrätt till konsumentens fördel.

65. Ett skyddsvärde för ett biluthyrningsföretag kan i princip föreligga endast om företaget står i ett beroendeförhållande till ett större samlat koncept som det är en del av. Målet inom ramen för vilket tolkningsfrågan har ställts rör easyCar-biluthyrning, som ingår i ett företagskoncept som är indelat i olika verksamhetsgrenar (easyJet, easyBus och så vidare). När ett biluthyrningsföretag ingår i ett koncept som även omfattar områden som omfattas av det undantagna området i distansförsäljningsdirektivet, kan de allvarliga konsekvenserna få faktiska återverkningar även på biluthyrningsverksamheten, exempelvis på grund av nödvändig personalgemenskap eller samdrift eller på grund av att man tillhandahåller blandade erbjudanden (flyg + hyrbil). I sådant fall skulle biluthyrningsverksamheten kunna omfattas av det undantagna området. Biluthyrningsföretaget skulle nämligen annars på grund av de allvarliga konsekvenserna ha ett sämre läge än dess konkurrenter. I en sådan företagskonstellation kan dessutom konsumentskyddet möjligtvis vara tillräckligt tillgodosett genom rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang. (25)

66. De omständigheter som ligger till grund för tolkningsfrågan tyder emellertid inte på att något sådant beroendeförhållande föreligger.

67. Vad som sålunda framkommit kan därför i princip inte motivera att konsumentskyddet inom ramen för ingåendet av ett avtal om biluthyrning undanröjs eller inskränks genom att distansförsäljningsdirektivets bestämmelser sätts ur kraft, eftersom konsumenten framför allt skall ges tillräcklig information för att kunna bedöma avtalets innehåll. En särskilt långtgående informationsskyldighet, beträffande exempelvis vilka tjänster som ingår i avtalet och vilka som måste bokas särskilt, är emellertid nödvändig när det är fråga om ett företag – som exempelvis det av tolkningsfrågan berörda biluthyrningsföretaget easyCar – som åstadkommer kostnadsbesparingar genom att i hög grad diversifiera tjänsteutbudet i olika verksamhetsgrenar.

68. Det kan följaktligen konstateras, att ett biluthyrningsföretags tillhandahållande av transportmedel genom uthyrningsavtal endast kan undantas från direktivets tillämpningsområde om företaget drabbas av lika allvarliga konsekvenser som ett företag som självt utför transporten därför att avtalet är förenat med en rättighet enligt någon av de bestämmelser som anges i artikel 3.2 i distansförsäljningsdirektivet. Detta är emellertid i princip inte fallet beträffande ett ”vanligt” biluthyrningsföretag.

V – Förslag till avgörande

69. På grund av de överväganden som jag redovisat föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågan på följande sätt:

Ett avtal som endast avser biluthyrning utgör inte något ”avtal om tillhandahållande av tjänster som avser transport” i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 97/7/EG om konsumentskydd vid distansavtal.

1 –: Originalspråk: tyska.

2 –: EGT L 144, s. 19 (nedan kallat distansförsäljningsdirektivet).

3 –: EGT C 156, 1992, s. 14, 16.

4 –: EGT L 145, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28 (nedan kallat sjätte mervärdesskattedirektivet).

5 –: EGT L 105, s. 59; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 112.

6 –: I de nämnda språkversionerna kan dessa begrepp missförstås då de kan betyda såväl fullgörande av en prestation som leverans av en vara. Ordalydelsen ”Erbringung” i den tyska språkversionen föranleder ingen sådan synpunkt.

7 –: Se bland annat dom av den 18 januari 2001 i mål C‑83/99, kommissionen mot Spanien (REG 2001, s. I‑445), punkt 19, och dom av den 7 september 1999 i mål C‑216/97, Gregg (REG 1999, s. I‑4947), punkt 12.

8 –: Se bland annat dom av den 13 december 2001 i mål C‑481/99, Heininger (REG 2001, s. I‑9945, punkt 31, och dom av den 10 maj 2001 i mål C‑203/99, Veedfald (REG 2001, s. I‑3569), punkt 15.

9 –: Se den ovan i fotnot 7 nämnda domen i mål C‑83/99, punkterna 16 och 20.

10 –: Se ovan vid fotnot 6.

11 –: Dom av den 29 april 2004 i mål C‑341/01, Plato Plastik (REG 2004, s. I‑0000), punkt 64, dom av den 11 december 2003 i mål C‑127/00, Hässle, (REG 2003, s. I‑0000), punkt 70, dom av den 7 december 1995 i mål C‑449/93, Rockfon (REG 1995, s. I‑4291), punkt 28, och dom av den 27 oktober 1977 i mål 30/77, Bouchereau (REG 1977, s. 1999; svensk specialutgåva, volym 3, s. 459), punkt 14.

12 –: Jämför rådets förslag till direktiv om konsumentskydd vid distansavtal, KOM/92/11 slutgiltig (EGT C 156, 1992, s. 14). Se även gemensam ståndpunkt (EG) nr 19/95 antagen av rådet den 29 juni 1995 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 95/.../EG om konsumentskydd vid distansavtal (EGT C 288, s. 1).

13 –: Dom av den 15 mars 1989 i mål 51/88, Hamann (REG 1989, s. 767), punkt 15 och följande punkter.

14 –: Se även, angående bilar enligt sjätte mervärdesskattedirektivet, exempelvis dom av den 5 oktober 1999 i mål C‑305/97, Royscot Leasing m.fl. (REG 1999, s. I‑6671), punkt 20.

15 –: Den ovan i fotnot 13 nämnda domen, punkt 17.

16 –: Dom av den 17 juli 1997 i mål C‑190/95, ARO Lease (REG 1997, s. I‑4383), punkterna 11–14.

17 –: Dom av den 7 maj 1998 i mål C‑390/96, Lease Plan Luxembourg (REG 1998, s. I‑2553, punkterna 22 och 23.

18 –: Nämnd ovan i fotnot 7, punkt 21.

19 –: EGT L 375, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 2, s. 171.

20 –: EGT L 237, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 22.

21 –: Dom av den 24 oktober 2002 i mål C‑82/01 P, Aéroports de Paris mot kommissionen (REG 2002, s. I‑9297), punkt 27.

22 –: Se ovan punkt 33.

23 –: Detta betyder också att en saklig tolkning av det undantagna området inte nödvändigtvis är den mest ”konsumentvänliga”, eftersom förekomsten i sig av en sådan undantagsbestämmelse är ett erkännande av att en kompromiss mellan konsumentskyddsintresset och den berättigade hänsynen till företagens intresse är nödvändig vid tolkningen av det undantagna området. Därvid har det haft större betydelse att framtagandet av nya lösningar i fråga om tjänster och distributionsmetoder till sist kommer konsumenterna till godo.

24 –: Se ovan punkt 40 och följande punkter.

25 –: EGT L 158, s. 59; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 53.