FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
J. KOKOTT
föredraget den 12 februari 2004(1)

Mål C-242/03

Ministre des Finances
mot
Jean-Claude Weidert

och
Elisabeth Paulus

(begäran om förhandsavgörande från Cour administrative (Storhertigdömet Luxemburg))

Fri rörlighet för kapital – Inkomstskatt – Möjlighet att göra avdrag för kostnader för förvärv av aktier och bolagsandelar – Begränsat till aktier och andelar i inhemska bolag

I – Inledning

1. Den luxemburgska Cour administrative är osäker på huruvida en nationell inkomstskatterättslig bestämmelse är förenlig med bestämmelserna om fri rörlighet för kapital. Enligt den omtvistade skattebestämmelsen i artikel 129c i Loi concernant l’impôt sur le revenu (lag om skatt på inkomst, nedan kallad inkomstskattelagen) (2) kunde äkta makar som sambeskattades för inkomstskatt år 2000 från sin beskattningsbara inkomst göra avdrag med upp till 120 000 LUF för utgifter för förvärv av aktier och bolagsandelar som emitterats i samband med att ett bolag bildats eller att bolagskapitalet höjts. Detta avdrag, vilket nedan kallas investeringsavdrag, gällde emellertid endast för förvärv av aktier och andelar i inhemska, oinskränkt skattskyldiga aktiebolag och andra bolag med begränsat ansvar för delägarna.

2. Makarna Weidert och Paulus anser att det strider mot den fria rörligheten för kapital att de inte på motsvarande sätt kan utnyttja kostnaderna för förvärv av aktier i ett belgiskt företag. Den luxemburgska regeringen har till försvar för denna reglering hänvisat till överväganden angående kongruensen i skattesystemet och har i detta sammanhang åberopat bestämmelserna om utdelningsbeskattning i det belgisk-luxemburgska dubbelbeskattningsavtalet från år 1970.

II – Faktiska omständigheter och tvisten vid den nationella domstolen

3. Makarna Weidert och Paulus gjorde i sin skattedeklaration för år 2000 avdrag enligt artikel 129c i inkomstskattelagen för kostnader för förvärv av nya aktier i det belgiska företaget Interbrew SA med ett belopp av 267 743 LUF. Skattemyndigheten godtog i skattebeslut av den 26 juli 2001 inte dessa avdrag.

4. Tribunal administratif biföll makarna Weidert och Paulus överklagande härav och ändrade beslutet på så sätt att kostnaderna ansågs avdragsgilla upp till ett belopp av 120 000 LUF. Den nationella domstolen ansåg nämligen mot bakgrund av domen i målet Verkooijen (3) att de nationella bestämmelserna stred mot den fria rörligheten för kapital.

5. Skattemyndigheten har överklagat domen i första instans till Cour administrative, vid vilken överklagandet fortfarande är anhängigt. Sistnämnda domstol har i beslut av den 3 juni 2003 vilandeförklarat målet och i enlighet med artikel 234 EG hänskjutit följande fråga till EG-domstolen för förhandsavgörande:

”Är artikel 129c i den ändrade lagen av den 4 december 1967 om inkomstskatt, i den lydelse som var tillämplig på beskattningsåret 2000, genom vilken skattskyldiga fysiska personer, som förvärvar aktier eller bolagsandelar som motsvarar kapitalinsatser i sådana i landet etablerade aktiebolag och andra bolag med begränsat ansvar som är oinskränkt skattskyldiga, under vissa villkor och inom vissa gränser medges skatteavdrag, förenlig med principen om den fria rörligheten för kapital inom Europeiska gemenskapen, såsom denna princip fastslås i artikel 56 första stycket EG, med hänsyn till de restriktioner i principens tillämpning som särskilt följer av artikel 58.1 a EG? ”

III – Yttranden som har inkommit till domstolen

6. Makarna Weidert och Paulus, den luxemburgska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till domstolen.

A – Begränsningen av den fria rörligheten för kapital

7. Makarna Weidert och Paulus samt kommissionen är av uppfattningen att de omtvistade bestämmelserna hindrar den fria rörligheten för kapital genom att den gör det mindre attraktivt att förvärva utländska aktier och andelar. Av förarbetena till lagstiftningen framgår att dess syfte var att främja luxemburgska bolags kapitalanskaffning genom att uppmuntra till att privata sparmedel investerades i dessa. Redan det förhållandet att endast förvärv av aktier och andelar i inhemska företag omfattades av skattelättnaderna utgör en begränsning av den fria rörligheten för kapital. (4) Även om det skattemässiga incitamentet är utformat på ett annat sätt än det som var aktuellt i målet Verkooijen, (5) har det samma verkningar.

8. Lagstiftningen gör det dessutom svårare för företag med säte i en annan medlemsstat att erhålla kapital i Luxemburg.

B – Huruvida begränsningen är befogad

9. Den luxemburgska regeringen är av uppfattningen att bestämmelserna är befogade av hänsyn till kongruensen i skattesystemet, eftersom den nackdel som föreligger vid förvärv av utländska aktier och bolagsandelar uppvägs av en fördel vid utdelningsbeskattningen.

10. Enligt det belgisk-luxemburgska dubbelbeskattningsavtalet skall utdelning i princip beskattas i mottagarens hemviststat. Den stat där det utbetalande bolaget har sitt säte har dock rätt att ta ut källskatt på vinstutdelningen med upp till 15 procent. Den innehållna källskatten avräknas sedan vid utdelningsbeskattningen i mottagarens hemviststat.

11. En skattskyldig som förvärvar andelar eller aktier i inhemska företag har rätt till investeringsavdrag. Samtidigt är dock hela den till honom utbetalade utdelningen inkomstskattepliktig i Luxemburg. Vid förvärv av aktier i belgiska företag blir däremot skatten på utdelningen lägre på grund av att den belgiska källskatten skall avräknas i den omfattning som anges i dubbelbeskattningsavtalet. Till skillnad från vad som var fallet i målet Verkooijen föreligger det alltså, enligt den luxemburgska regeringen, ett direkt samband mellan en skatteförmån och en skattebörda för en och samma skattskyldiga person. I denna utsträckning är situationen densamma som den i målet Bachmann. (6)

12. Makarna Weidert och Paulus anser däremot att det i förevarande mål inte är relevant att åberopa det i domen i målet Bachmann erkända undantaget avseende den skattemässiga kongruensen. Det strider mot proportionalitetsprincipen att helt utesluta skattelättnader vid kapitalinvesteringar i Belgien. När en investering inte överstiger investeringsavdraget blir utdelningen liten. Denna är dessutom endast till 15 procent undantagen från beskattning i Luxemburg, på grund av att den belgiska källskatten skall avräknas.

13. Makarna Weidert och Paulus har bestritt att det finns ett direkt samband mellan utdelningsbeskattningen och investeringsavdraget. I Luxemburg beskattas nämligen inte inkomst från kapital upp till ett belopp av 120 000 LUF. Därtill kommer att utdelning från inhemska bolag år 2000 som översteg detta belopp endast inkomstbeskattades till 50 procent.

14. Kommissionen anser att regleringen inte kan vara rättfärdigad av tvingande hänsyn till allmänintresset, redan av den anledningen att den är diskriminerande. (7) Visserligen erbjuds i artikel 58 EG en möjlighet att rättfärdiga hinder för den fria rörligheten i fråga, men inte heller enligt denna artikel är det tillåtet att behandla skattskyldiga personer olika beroende på huruvida de har investerat sitt kapital i inhemska eller utländska företag. I övrigt anser kommissionen att bestämmelserna i fråga i själva verket endast har ett ekonomiskt syfte, nämligen att underlätta de inhemska företagens kapitalanskaffning, och således inte grundas på tvingande hänsyn till allmänintresset.

15. Det finns enligt kommissionen inget direkt samband mellan avdraget och utdelningsbeskattningen, såsom konstaterats i domarna i de ovannämnda målen Bachmann och kommissionen mot Belgien. Om så hade varit fallet, skulle man i bestämmelserna ha föreskrivit en förmånligare utdelningsbeskattning för det fall en kapitalinvestering inte omfattades av bestämmelserna om investeringsavdrag.

16. Den luxemburgska regeringen kan inte heller göra gällande att det skulle vara kongruent att neka investeringsavdrag i detta fall på grund av att utdelning vid kapitalinvestering i Belgien inte beskattas fullt ut i Luxemburg på grund av dubbelbeskattningsavtalet. (8) Bestämmelserna i dubbelbeskattningsavtalet grundas på principen om ömsesidighet och gör det möjligt även för Luxemburg att ta ut källskatt på utdelning till mottagare i Belgien. Att behandla investeringar i belgiska företag annorlunda skapar således, enligt kommissionen, just inkongruens i skattesystemet.

IV – Rättslig bedömning

A – Synpunkter angående det sätt på vilket tolkningsfrågan har formulerats

17. Det skall inledningsvis erinras om att domstolen vid tillämpning av artikel 234 EG enligt fast rättspraxis inte är behörig att avgöra om en nationell bestämmelse är förenlig med gemenskapsrätten. Domstolen kan dock, mot bakgrund av de uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, av dess frågor ”utläsa vilka omständigheter som hör samman med tolkningen av gemenskapsrätten, för att ge den nationella domstolen möjlighet att lösa det juridiska problem som den ställts inför”. (9)

18. Av skälen i beslutet att begära förhandsavgörande framgår att Cour administrative önskar få en tolkning av bestämmelserna om den fria rörligheten för kapital, i synnerhet artiklarna 56 EG och 58.1 a EG, som gör det möjligt för den nationella domstolen att bedöma huruvida den omtvistade nationella bestämmelsen är förenlig med gemenskapsrätten.

B – Begränsning av den fria rörligheten för kapital

19. Vad gäller möjligheten att tillämpa bestämmelserna om den fria rörligheten för kapital på nationella föreskrifter om direkt beskattning gäller enligt fast rättspraxis att ”även om frågor om direkta skatter, på gemenskapsrättens nuvarande stadium, inte faller under gemenskapens behörighet, skall medlemsstaterna inte desto mindre iaktta gemenskapsrätten när de utövar sin behörighet” (10) . Följaktligen är den luxemburgske lagstiftaren även på skatteområdet skyldig att iaktta de grundläggande friheterna, däribland bestämmelserna om den fria rörligheten för kapital.

20. Enligt artikel 56.1 EG är alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater förbjudna. Förvärv av aktier eller företagsandelar i en annan medlemsstat omfattas av tillämpningsområdet för den fria rörligheten för kapital. Varje åtgärd som försvårar den gränsöverskridande överföringen av kapital eller gör den mindre attraktiv och därför är ägnad att avhålla investerare från sådana investeringar utgör en restriktion för kapitalrörelser. (11) Begreppet restriktion för kapitalrörelser motsvarar i denna mening det restriktionsbegrepp som domstolen utvecklat när det gäller andra grundläggande friheter, i synnerhet den fria rörligheten för varor. (12)

21. En sådan nationell reglering som den som följer av artikel 129c LIR, enligt vilken förvärv av aktier eller andelar i inhemska företag, men inte i företag i andra medlemsstater, kan ge rätt till skattelättnader, gör det mindre attraktivt att investera i andra medlemsstater och begränsar därmed den fria rörligheten för kapital till nackdel för investeraren.

22. Dessutom föreligger det en ytterligare begränsning bestående i att det blir svårare för företag från andra medlemsstater att erhålla kapital från privata investerare i Luxemburg.

C – Huruvida begränsningen är tillåten

23. Det är tveksamt om begränsningen av den fria rörligheten för kapital är tillåten. Artikel 58.1 a EG är den rättfärdigande grund som kommer närmast i åtanke. (13) Enligt denna bestämmelse har medlemsstaterna rätt att ”tillämpa sådana bestämmelser i sin skattelagstiftning som skiljer mellan skattebetalare som har olika bostadsort eller som har investerat sitt kapital på olika ort”.

24. De omtvistade nationella skattereglerna innebär att skattskyldiga som investerat i inhemska företag behandlas annorlunda än dem som har gjort motsvarande investering i en annan medlemsstat. Det föreligger därmed en skillnad beroende på den ort där man har investerat sitt kapital, något som medlemsstaterna enligt artikel 58.1 a EG i princip är behöriga att göra i sin skattelagstiftning.

25. Artikel 58.1 a EG skall dock läsas i förening med artikel 58.3 EG, i vilken det föreskrivs att de åtgärder och förfaranden som avses i punkt 1 inte får utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller en förtäckt begränsning av den fria rörligheten för kapital.

26. I domen i det ovannämnda målet Verkooijen (14) har domstolen dessutom uttryckligen slagit fast följande:

”[D]en möjlighet som medlemsstaterna medgavs enligt artikel 73d.1 a i [EG‑]]fördraget [nu artikel 58 EG] att tillämpa sådana bestämmelser i sin skattelagstiftning som skiljer mellan skattskyldiga som har olika bostadsorter eller som har investerat sitt kapital på olika orter … har [redan] tillåtits av domstolen. Enligt domstolens rättspraxis, som den såg ut redan före ikraftträdandet av artikel 73d.1 a i [EG-]fördraget, kunde nämligen nationella skattebestämmelser av den art som avses i denna artikel, … [som] stadgade vissa skillnader vilka i synnerhet grundas på de skattskyldigas bostadsort, vara förenliga med gemenskapsrätten eftersom de var tillämpliga på situationer som inte var objektivt jämförbara eller kunde grundas på tvingande hänsyn till allmänintresset och i synnerhet kongruensen i skattesystemet.”15 –Domstolen har i detta sammanhang hänvisat till domarna i de ovannämnda målen Bachmann (ovan fotnot 6) och kommissionen mot Belgien (ovan fotnot 6).

27. Domstolen har således ansett att artikel 73d i EG-fördraget närmast utgjorde en kodifiering av dess tidigare praxis. Denna bestämmelse var dock inte direkt tillämplig i målet Verkooijen, eftersom det rörde händelser från tiden före Maastrichtsfördragets ikraftträdande. Av det citerade avsnittet framgår dock att man vid en prövning enligt artikel 58 EG skall beakta de i tidigare rättspraxis fastslagna rättfärdigandegrunderna. (16)

28. Det är därför inte nödvändigt att behandla den av kommissionen gjorda invändningen att det inte är möjligt att direkt åberopa tvingande hänsyn till allmänintresset på grund av att det är fråga om diskriminerande bestämmelser. (17) När de tvingande kraven skall bedömas utifrån artikel 58 EG, framgår det nämligen redan av artikelns ordalydelse att även en särbehandling som grundas på bostadsort eller den ort där investering sker principiellt sett kan vara tillåten.

29. Av en sådan i artikel 58.1 a och 58.3 EG uttryckligen tillåten särbehandling följer med nödvändighet även en särbehandling av aktiebolag och andra bolag med begränsat ansvar, vilka önskar erhålla kapital från en annan medlemsstat och som därvid önskar utnyttja den fria rörligheten för kapital. Den sistnämnda särbehandlingen kan rättfärdigas på samma grunder som särbehandlingen av de skattskyldiga personerna, även om det endast är den senare särbehandlingen som uttryckligen nämns i artikel 58.1 a EG. Vid kontrollen av om proportionalitetsprincipen har iakttagits skall dock inte bara de skattskyldigas rättigheter och intressen beaktas utan även bolagens, eftersom det blir svårare för dessa att erhålla kapital från en annan medlemsstat.

30. Det skall undersökas huruvida de omtvistade bestämmelserna grundas på tvingande hänsyn till allmänintresset, i synnerhet säkerställandet av kongruensen i skattesystemet, och huruvida de är ändamålsenliga, nödvändiga och proportionerliga för att uppnå denna målsättning. (18)

31. För att bestämmelser skall vara rättfärdigade av hänsyn till kongruensen i skattesystemet krävs enligt rättspraxis att det föreligger ett direkt samband, vad beträffar en och samma skattskyldig, mellan beviljandet av en skattemässig fördel och kompensationen av denna fördel genom ett skatteuttag. (19)

32. Den luxemburgska regeringen har hävdat att följande samband skall anses föreligga: Skattelättnaden vid förvärv av aktier i inhemska företag kompenseras genom att den senare utdelningen avseende dessa aktier i sin helhet är inkomstskattepliktig i Luxemburg. Detta är enligt regeringen inte fallet med aktier i ett belgiskt företag, eftersom Belgien tar ut en källskatt på 15 procent och denna källskatt enligt det belgisk-luxemburgska dubbelbeskattningsavtalet skall avräknas vid beskattning i Luxemburg, varför utdelningen inte kan beskattas i sin helhet i Luxemburg.

33. Denna omständighet innebär dock inte att det föreligger ett sådant direkt samband som enligt rättspraxis krävs för att en restriktion för kapitalrörelser skall vara rättfärdigad.

34. Det kan visserligen stämma att den i Belgien utbetalda utdelningen inte beskattas i Luxemburg i den utsträckning som källskatt redan har tagits ut i Belgien och att denna skall avräknas vid inkomstbeskattningen i Luxemburg. Detta innebär dock inte någon sådan fördel för de skattskyldiga personerna, som måste kompenseras genom en bestämmelse om att investeringsavdrag inte är möjliga för förvärv av aktier i belgiska företag. Utdelningen från utländska företag beskattas nämligen inte lindrigare än inhemska kapitalinkomster. Skatteintäkterna delas i det första fallet endast upp på två stater.

35. Den luxemburgska regeringens argument grundas i själva verket på det förhållandet att Luxemburg senare erhåller lägre skatteintäkter vid beskattning av utdelningen när en skattskyldig förvärvar aktier i ett företag med säte i Belgien. Lägre skatteintäkter kan dock inte åberopas för att rättfärdiga en åtgärd som strider mot en grundläggande frihet. (20)

36. Detta gäller i ännu högre grad om det är riktigt såsom makarna Weidert och Paulus har anfört att inkomst från kapital i Luxemburg vid den aktuella tidsperioden var skattefri upp till ett belopp av 120 000 LUF, och att överstigande belopp endast beskattades till 50 procent, varför under alla omständigheter en stor andel av de privata investerarna i praktiken inte betalade någon skatt för utdelning, men likväl hade rätt till investeringsavdraget.

37. Förekomsten av ett direkt samband mellan skattelindringen vid förvärv och beskattningen av utdelning är dessutom utesluten redan av den anledningen att det inte är säkert att det blir någon utdelning i det konkreta fallet. Även när en utdelning äger rum saknas det ett beloppsmässigt samband mellan den inkomstskatt som i förekommande fall skall tas ut och den skattelättnad som avdraget för kostnader för förvärv av aktier eller andelar utgör.

38. Syftet med lagstiftningen, att främja investering av privat kapital i inhemska företag, kan inte heller åberopas som grund för att rättfärdiga en begränsning av den fria rörligheten för kapital, eftersom detta utgör ett syfte av rent ekonomisk karaktär. (21)

V – Förslag till avgörande

39. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att tolkningsfrågan besvaras enligt följande:

1.: Artikel 56.1 EG utgör hinder för tillämpning av en nationell bestämmelse, enligt vilken skattskyldiga fysiska personer kan erhålla skattelättnader genom att göra avdrag för kostnader för förvärv av aktier eller andelar i aktiebolag eller andra bolag med begränsat ansvar som har säte i medlemsstaten i fråga medan avdrag inte är möjligt för kostnader för en motsvarande investering i bolag med säte i en annan medlemsstat i gemenskapen.

2.: En sådan reglering är inte rättfärdigad av hänsyn till kongruensen i skattesystemet enligt artikel 58.1 a och 58.3 EG, när det inte föreligger något direkt samband mellan beviljandet av den skattemässiga fördelen och en kompensation av denna fördel genom ett skatteuttag.

1 –: Originalspråk: tyska.

2 –: Loi concernant l’impôt sur le revenu (inkomstskattelagen) av den 4 december 1967 (Mém. A 1967, s. 1228) i dess lydelse enligt Loi du 22 décembre 1993 ayant pour objet la relance de l’investissement dans l’intérêt du développement économique (Mém. A 1993, s. 2020). I Loi du 21 décembre 2001 portant réforme de certaines dispositions en matière des impôts directs et indirects (Mém. A 2001, s. 3312) föreskrivs att investeringsavdraget successivt skall sänkas och år 2005 vara helt avskaffat.

3 –: Dom av den 6 juni 2000 i mål C-35/98, Verkooijen (REG 2000, s. I-4071)

4 –: Makarna Weidert och Paulus m.fl. har i detta sammanhang bland annat åberopat domstolens dom av den 24 november 1982 i mål 249/81 (kommissionen mot Irland, REG 1982, s. 4005, det så kallade Buy Irish-målet; svensk specialutgåva, volym 6, s. I-589).

5 –: Ovan fotnot 3.

6 –: Dom av den 28 januari 1992 i mål C-204/90, Bachmann (REG 1992, s. I-249; svensk specialutgåva, tillägg, s. 31). Se även dom av den 28 januari 1992 i mål C-300/90, kommissionen mot Belgien (REG 1992, s. I-305).

7 –: Kommissionen har härvid särskilt hänvisat till generaladvokaten La Pergolas förslag till avgörande av den 24 juli 1999 i mål C-35/98, Verkooijen (REG 2000, s. I-4073), punkt 18.

8 –: Kommissionen har härvid hänvisat till dom av den 11 augusti 1995 i mål C-80/94, Wielockx (REG 1995, s. I-2493), punkterna 24 och 25.

9 –: Dom av den 3 mars 1994 i de förenade målen C-332/92, C-333/92 och C-335/92, Eurico Italia m.fl. (REG 1994, s. I-711), punkt 19, och av den 30 september 2003 i mål C-224/01, Köbler (REG 2003, s. I-0000), punkt 60.

10 –: Dom av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker (REG 1995, s. I-225), punkt 21. Se vidare domen i målet Verkooijen (ovan fotnot 3), punkt 32, och dom av den 11 december 2003 i mål C-364/01, Barbier (REG 2003, s. I-0000), punkt 56.

11 –: Se, för ett liknande synsätt, dom av den 16 mars 1999 i mål C-222/97, Trummer och Mayer (REG 1999, s. I-1661), punkt 26.

12 –: Jämför de grundläggande domarna av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville (REG 1974, s. 837; svensk specialutgåva, volym 2, s. 343), punkt 5, av den 25 juli 1991 i mål C-76/90, Säger (REG 1991, s. I-4221), punkt 12, och av den 30 november 1995 i mål C-55/94, Gebhard (REG 1995, s. I-4165), punkt 37.

13 –: Enligt förklaring nr 7 till Maastrichtfördraget skulle denna bestämmelse endast tillämpas på nationella skattebestämmelser som förelåg vid utgången av år 1993. Artikel 129c LIR infördes genom lag av den 22 december 1993 (ovan fotnot 2), som trädde i kraft i december 1993. Det är således fråga om skattebestämmelser som förelåg vid utgången av år 1993. I övrigt upprepas i artikel 129c LIR sedan 1984 redan existerande och i stora drag likadant utformade regler (Loi du 27 avril 1984 visant à favoriser les investissements productifs des entreprises et la création d’emplois au moyen de la promotion de l’épargne mobilière, Mém. A 1984, s. 611, den så kallade ”Loi Rau”).

14 –: Domen i det ovannämnda målet Verkooijen (ovan fotnot 3), punkt 43.

15 –: Domstolen har i detta sammanhang hänvisat till domarna i de ovannämnda målen Bachmann (ovan fotnot 6) och kommissionen mot Belgien (ovan fotnot 6).

16 –: Samma slutsats har även generaladvokat Tizzano dragit i sitt förslag till avgörande av den 29 januari 2002 i mål C-516/99, Schmid (REG 2002, s. I-4573, s. I-4575), punkt 44.

17 –: Se i detta sammanhang generaladvokat Jacobs kritik i hans förslag till avgörande av den 21 mars 2002 i mål C-136/00, Danner (REG 2002, s. I-8147, s. I-8150), punkterna 40 och 41, samt generaladvokaten Stix-Hackls analys i hennes förslag till avgörande av den 10 april 2003 i mål C‑42/02, Lindman (REG 2003, s. I-0000), punkt 67 och följande punkter.

18 –: Se, för tillämpning av proportionalitetsprincipen på åtgärder enligt artikel 58.1 b EG, dom av den 26 september 2000 i mål C-478/98, kommissionen mot Belgien (REG 2000, s. I-7587), punkt 41, och av den 14 december 1995 i de förenade målen C-163/94, C-165/94 och C-250/94, Sanz de Lera m.fl. (REG 1995, s. I-4821), punkt 23.

19 –: Dom av den 14 november 1995 i mål C-484/93, Svensson och Gustavsson (REG 1995, s. I‑3955), punkt 18, och av den 16 juli 1998 i mål C-264/96, ICI (REG 1998, s. I-4695), punkt 29, domen i det ovannämnda målet Verkooijen (ovan fotnot 3), punkt 57, och dom av den 18 september 2003 i mål C-168/01, Bosal Holding (REG 2003, s. I-0000), punkterna 29 och 30.

20 –: Dom av den 12 december 2002 i mål C-385/00, de Groot (REG 2002, s. I-11819), punkt 103, och domarna i de ovannämnda målen Verkooijen (ovan fotnot 3), punkt 59, och ICI (ovan fotnot 19), punkt 28.

21 –: Jämför i detta sammanhang bland annat domen i det ovannämnda målet Verkooijen (ovan fotnot 3), punkt 48. Det kan för övrigt nämnas att den luxemburgska regleringen eventuellt även kan vara ett statligt stöd till förmån för inhemska aktiebolag och andra bolag med begränsat ansvar, som enligt artikel 88.3 EG inte får genomföras om det inte har godkänts av kommissionen. För en jämförelse med en dom angående en annan reglering, genom vilken vissa inhemska kapitalinvesteringar gavs en skattemässig fördel och vilken ansågs utgöra statligt stöd, se dom av den 19 september 2000 i mål C-156/98, Tyskland mot kommissionen (REG 2000, s. I-6857).