Mål T‑334/02

Viomichania Syskevasias Typopoiisis kai Syntirisis Agrotikon Proïonton AE

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”EUGFJ – Förbättring av villkoren för bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter – Begäran om indragning av det finansiella gemenskapsstödet – Kommissionens passivitet – Passivitetstalan”

Förstainstansrätten beslut (tredje avdelningen) av den 2 december 2003  

Sammanfattning av beslutet

1.     Förfarande – Tidsfrist för väckande av talan – Utgången frist– Ursäktligt misstag – Begrepp

2.     Passivitetstalan – Fysiska eller juridiska personer – Underlåtenhet mot vilken talan kan väckas – Underlåtenhet att inleda ett förfarande för fördragsbrott – Avvisning

(Artiklarna 226 EG och 232 tredje stycket EG)

1.     Vad gäller tidsfrister för väckande av talan är ett misstag ursäktligt när det beror på en villfarelse som har sin grund i den berörda institutionens uppträdande och att klaganden är i god tro och visat all den aktsamhet som kan förväntas av en normalt vaksam aktör.

(se punkt 35)

2.     En passivitetstalan som har väckts av en fysisk eller juridisk person och som avser fastställelse av att kommissionen, genom att inte inleda ett förfarande för fastställelse av en medlemsstats fördragsbrott, har brutit mot fördraget genom att inte fatta beslut skall avvisas. Fysiska eller juridiska personer kan nämligen åberopa artikel 232 tredje stycket EG endast för att yrka fastställelse av att en institution i strid med fördraget underlåtit att anta sådana rättsakter, andra än rekommendationer och yttranden, som eventuellt kan riktas till dem eller som direkt eller personligen berör sagda personer. Inom ramen för förfarandet för fördragsbrott, som regleras av artikel 226 EG, kan kommissionen emellertid endast vara tvingad att anta rättsakter som riktas till medlemsstaterna. Det följer för övrigt av det system som föreskrivs i artikel 226 EG att varken det motiverade yttrandet, som endast utgör ett förberedande stadium inför en eventuell talan om fördragsbrott vid domstolen, eller fördragsbrottstalans väckande genom det faktiska ingivandet av en ansökan härom utgör rättsakter som direkt eller personligen berör fysiska eller juridiska personer.

(se punkt 44)





FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT
2 december 2003(1)

EUGFJ – Förbättring av villkoren för bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter – Begäran om indragning av det finansiella gemenskapsstödet – Kommissionens passivitet – Passivitetstalan

I mål T-334/02,

Viomichania Syskevasias Typopoiisis kai Syntirisis Agrotikon Proïonton AE, Aten, Grekland, företrätt av advokaten I. Stamoulis, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av M. Condou-Durande, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

angående en talan om fastställelse enligt artikel 232 EG av att kommissionen har underlåtit att vidta åtgärder genom att inte inleda ett fördragsbrottsförfarande mot Republiken Grekland för åsidosättande av gemenskapsrätten som skadat sökandens ekonomiska intressen, dels genom att inte med retroaktiv verkan (ex tunc) dra in det finansiella stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) som beviljats för att samfinansiera sökandens investeringsprojekt såsom detta beviljats genom de grekiska myndigheternas beslut nr 324986/505 av den 17 februari 1994,



FÖRSTAINSTANSRÄTTEN,



sammansatt av ordföranden J. Azizi samt domarna M. Jaeger och F. Dehousse,

justitiesekreterare: H. Jung,

meddelar



Beslut




Bakgrund och förfarande

1
Aktiebolaget Viomichania Syskevasias Typopoiisis kai Syntirisis Agrotikon Proïonton AE är ett grekiskt företag som bedriver verksamhet inom produktion, förpackning, standardisering och konservering av samt handel med grönsaker och frukt. Bolaget bildades i enlighet med en förbättringsplan som upprättats med stöd av rådets förordning (EEG) nr 355/77 av den 15 februari 1977 om gemensamma åtgärder för förbättring av villkoren för bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter (EGT L 51, s. 1) för att åtnjuta en samfinansiering från Europeiska gemenskapens och den grekiska statens sida.

2
Sökanden ingav härefter enligt rådets förordning (EEG) nr 866/90 av den 29 mars 1990 om förbättring av villkoren för bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter (EGT L 91, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 32, s. 111) ett investeringsprojekt till de grekiska myndigheterna i syfte att förbättra anläggningarna och utrustningen för bearbetning av frukt och grönsaker. Detta projekt har lagts till de investeringsprojekt som ingår i Republiken Greklands ansökan om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till förmån för det i Grekland nu befintliga programmet för bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter (92.CT.EL.03). Kommissionen biföll de grekiska myndigheternas ansökan genom beslut av den 24 november 1992.

3
Bolagets projekt färdigställdes i september månad 1993 och tillstyrktes av de grekiska myndigheterna genom jordbruksministeriets generalsekreterares beslut nr 324986/505/17-2-94. Kostnaderna för verksamheten beräknades i projektet komma att uppgå till 243 738 000 GRD och var föremål för en samfinansiering från Europeiska gemenskapens och den grekiska statens sida enligt följande fördelning: EUGFJ skulle svara för 85 308 000 GRD, den grekiska staten för 24 373 000 GRD och förmånstagaren för 134 057 000 GRD.

4
Under november månad 1994 antog de grekiska myndigheterna, i samband med att sökanden började utveckla sin verksamhet, ministerförordning nr 10/94 angående en marknadsordning och förordning nr A2-2330/26-6-95 om bland annat villkoren för hyra av en affärslokal i Atens centrala marknad. Dessa förordningar har avsevärt försvårat och till och med omöjliggjort sökandens affärsverksamhet.

5
Denna situation fortgick till dess att en av jordbruksministeriet tillsatt kommitté kom fram till att ministerförordningarna i fråga var till nackdel för ett stort antal bolag. De grekiska myndigheterna antog följaktligen flera beslut i syfte att underlätta tillträdet till Atens centrala marknad och om återkallelse av förordningarna i fråga. Sökanden fick slutligen tillträde till Atens centrala marknad från och med augusti månad 1998.

6
Under åberopande av dessa omständigheter väckte sökanden talan vid Dioikitiko Protodikeio Athinon (förvaltningsdomstol i första instans i Aten) om förpliktelse för den grekiska staten att utge skadestånd för den skada sökanden lidit till följd av den grekiska statens rättsstridiga handlande. Domstolen i fråga tog upp talan till sakprövning, varvid den grekiska staten befanns skadeståndsskyldig.

7
Parallellt med detta ingav sökanden till gemenskapsinstitutionerna ett flertal framställningar, klagomål och hemställningar om hjälp, som föranledde olika ingripanden och svar från dessa institutioners sida.

8
Sökanden ingav bland annat olika framställningar till Europaparlamentet under åren 2001 och 2002.

9
Sökanden ingav också den 23 november 2001, den 18 februari 2002 respektive den 30 mars 2002 formella klagomål till den kommissionsledamot som är ansvarig för jordbruksfrågor.

10
Sökanden, som ansåg att den inte fått något tillfredsställande svar, riktade genom skrivelse av den 20 maj 2002 en formell anmodan om att vidta åtgärder till kommissionen. Denna skrivelse översändes också till revisionsrätten och till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF). I skrivelsen klandrade sökanden kommissionen i huvudsak för att ha underlåtit att väcka talan om fördragsbrott mot Republiken Grekland och att i sina svarsskrivelser ha förklarat att målet omfattades av grekiska domstolars behörighet.

11
I skrivelse av den 14 juni 2002 lämnade J.M. Silva, generaldirektör för kommissionens generaldirektorat för jordbruk, följande svar:

”Kommissionsledamoten Fischler har bett mig tacka Er för Er skrivelse av den 24 maj 2002, i vilken Ni meddelar Er avsikt att väcka en passivitetstalan mot kommissionen i syfte att kommissionen skall väcka en talan om fördragsbrott mot de grekiska myndigheterna med anledning av Er tvist med dessa. Jag måste erinra Er om att det utgör fast rättspraxis (se exempelvis domen i mål 247/87, Star Fruit Company mot kommissionen) att kommissionen inte är skyldig att mot en medlemsstat inleda ett förfarande om fördragsbrott, utan att den inom detta område har en befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar som medför att enskilda inte har rätt att kräva att kommissionen skall fatta ett beslut med viss innebörd. Under sådana omständigheter kan jag endast upprepa den av kommissionens tjänstemän redan gjorda bedömningen att det ytterst ankommer på de grekiska domstolar vid vilka talan är anhängig att fastställa storleken på det skadestånd jämte ränta som de grekiska myndigheterna i förekommande fall skall utge till Er klient.”

12
Dessutom besvarade OLAF sökandens olika skrivelser i skrivelse av den 12 september 2002. OLAF angav dels att den inte var behörig att pröva denna fråga, dels att sökanden mot bakgrund av den tid som förflutit kunde vända sig till Europeiska ombudsmannen.

13
Slutligen väckte sökanden förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 28 oktober 2002.

14
Genom särskild handling, som inkom till förstainstansrättens kansli den 31 januari 2003, framställde svaranden en invändning om rättegångshinder enligt artikel 114 i förstainstansrättens rättegångsregler. Sökanden inkom med yttrande över denna invändning den 13 mars 2003.


Yrkanden

15
Svaranden har yrkat att förstainstansrätten skall

–
fastställa kommissionens passivitet, bestående i att denna underlåtit att dra in det stöd som beviljats av EUGFJ för att samfinansiera dess investeringsprojekt,

–
fastställa kommissionens passivitet, bestående i att denna underlåtit att inleda ett fördragsbrottsförfarande mot Republiken Grekland, och

–
förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

16
Svaranden har yrkat att förstainstansrätten skall

–
avvisa talan, och

–
förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.


Rättslig bedömning

17
Om en part begär det får förstainstansrätten enligt artikel 114.1 i rättegångsreglerna meddela beslut i frågan om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan. Enligt artikel 114.3 skall återstoden av förfarandet vara muntligt, om inte förstainstansrätten bestämmer annat.

18
I förevarande mål finner förstainstansrätten att handlingarna innehåller tillräckliga upplysningar. Anledning saknas därför att inleda det muntliga förfarandet.

Parternas argument

19
Svaranden har gjort gällande i första hand att passivitetstalan inte kan tas upp till sakprövning eftersom svaranden i skrivelse av den 14 juni 2002 besvarade sökandens i skrivelse av den 20 maj 2002 intagna anmodan till svaranden att vidta åtgärder.

20
I andra hand anser svaranden att talan väckts för sent. Svaranden har härvid uppgett att talan väcktes den 28 oktober 2002 trots att sökandens skrivelse av den 20 maj 2002, vilken utgjorde en anmodan att vidta åtgärder, översändes den 22 maj 2002.

21
Slutligen har svaranden erinrat om att det av fast rättspraxis följer att en fysisk eller juridisk person får väcka talan vid domstolen enligt artikel 232 tredje stycket EG endast för att fastställa att en institution i strid med fördraget underlåtit att anta någon annan rättsakt än en rekommendation eller ett yttrande, som skulle kunna riktas till sökanden eller som denne skulle kunna väcka en talan om ogiltigförklaring mot (se bland annat förstainstansrättens beslut av den 4 juli 1994 i mål T-13/94, Century Oils Hellas mot kommissionen, REG 1994, s. II-431). Svaranden anser att detta villkor inte är uppfyllt i förevarande fall eftersom sökanden faktiskt kritiserar svaranden för att ha underlåtit att inleda ett fördragsbrottsförfarande mot Republiken Grekland. Svaranden anser också att detta villkor inte är uppfyllt i fråga om anmodan att inleda ett förfarande enligt artikel 23 i förordning (EEG) nr 4253/88 av den 19 december 1988 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EEG) nr 2052/88 om strukturfondernas uppgifter och effektivitet och om samordningen av deras verksamhet dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verksamhet (EGT L 374, s. 1). Svaranden har först uppgett att denna bestämmelse endast rör förhållandet mellan kommissionen och medlemsstaten samt de skyldigheter som den sistnämnda har gentemot kommissionen. Svaranden har vidare angett att denna bestämmelse inte skapar några rättigheter för bolaget som denna kan åberopa för att tvinga kommissionen att anta en rättsakt som direkt och personligen berör bolaget. Svaranden har slutligen påpekat att den formella anmodan som översändes den 22 maj 2002 inte innehöll någon anmodan att vidta sådana åtgärder.

22
Sökanden har bestritt att talan skall avvisas.

23
Sökanden har i första hand gjort gällande att det i förevarande fall inte går att tillämpa fast rättspraxis rörande avvisning av talan om fastställelse av att svaranden varit passiv genom att inte väcka talan om fördragsbrott enligt artikel 226 EG. Sökanden har uppgett att svarandens utrymme för skönsmässig bedömning i detta fall är begränsat genom tre krav, enligt vilka svaranden är skyldig att omgående ingripa och vidta åtgärder. Sökanden har för det första betonat att svaranden i egenskap av gemenskapsinstitution skall iaktta sökandens grundläggande rättigheter enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, kungjord i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, 2000, s. 1) – bland annat rätten till ett fritt yrkesval (artikel 15), näringsfriheten (artikel 16), rätten till egendom (artikel 17), likhet inför lagen samt principen om god förvaltningssed och icke-diskrimineringsprincipen – och att svaranden följaktligen skall bistå sökanden eftersom svaranden medgett att den grekiska myndigheten utsatte sökanden för omänsklig behandling. Sökanden har för det andra påpekat att svaranden enligt artikel 280 EG är skyldig att skydda Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen och att svaranden därför inte får använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att avstå från att av den grekiska staten kräva att den ersätter de belopp som utbetalats inom ramen för samfinansieringen av ett projekt som den tillstyrkt. Sökanden anser för det tredje att svaranden, när den som i förevarande fall underrättas om att oegentligheter har begåtts inom ramen för ett projekt som samfinansierats med gemenskapsmedel, enligt likabehandlingsprincipen är skyldig att besluta om en indragning av det finansiella stödet (se bland annat domstolens dom av den 24 januari 2002 i mål C-500/99 P, Conserve Italia mot kommissionen, REG 2002, s. I-867).

24
Sökanden har i andra hand ifrågasatt svarandens argumentation, enligt vilken förevarande talan har mist sitt föremål med hänsyn till att skrivelsen av den 14 juni 2002 innehåller ett ställningstagande. Sökanden har först uppgett att domstolens dom av den 14 februari 1989 i mål C-247/87, Star Fruit mot kommissionen (REG 1989, s. 291) inte är relevant eftersom omständigheterna i det mål vari den domen meddelades i grunden inte var desamma eftersom det var fråga om en begäran om upphävning av en av Republiken Frankrike antagen författning som inte berörde sökanden. Sökanden har slutligen påpekat att svarandens i denna skrivelse lämnade råd att vända sig till de grekiska domstolarna är obegripliga eftersom dessa myndigheter inte säkerställer vare sig efterlevnaden av gemenskapsrätten, dess tolkning eller dess tillämpning. Sökanden anser slutligen att skrivelsen av den 14 juni 2002 på sin höjd är en informationsskrivelse men under inga omständigheter kan anses utgöra ett avslagsbeslut.

25
Sökanden har därefter gjort gällande att svaranden såvitt den i sin skrivelse av den 14 juni 2002 rått sökanden att vända sig till de nationella domstolarna snarare än till gemenskapsdomstolarna begått en trefaldig överträdelse av gemenskapsrätten. Svaranden har enligt sökanden för det första åsidosatt artikel 220 EG, enligt vilken gemenskapsdomstolarna har en exklusiv behörighet att säkerställa att gemenskapsrätten efterlevs. Denna är tillämplig i förevarande fall eftersom den överträdelse som begåtts rör artikel 23 i förordning nr 4253/88, artikel 24 i rådets förordning (EEG) nr 2082/93 av den 20 juli 1993 om ändring av förordning nr 4253/88 (EGT L 193, s. 20; svensk specialutgåva, område 14, volym 1, s. 30), artiklarna 5 EG och 34 EG samt principen om enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten. Svaranden har för det andra inte i tillräcklig omfattning tagit ställning till sökandens anmodan. För det tredje har svaranden berövat sökanden skyddet för dess grundläggande friheter.

26
Sökanden har till sist ifrågasatt svarandens påstående om att sökanden väckt talan för sent.

27
Sökanden anser först att omständigheterna i målet visar att sökanden begått ett ursäktligt misstag som motiverar att tillämpliga tidsfrister överskrids. Sökanden har erinrat om att sökanden i skrivelser av den 18 februari och den 30 mars 2002 vände sig till den kommissionsledamot som är ansvarig för jordbruksfrågor för att påtala de grekiska myndigheternas bedrägliga beteende. Sökanden har också påpekat att kommissionens generalsekreterare i sin skrivelse av den 23 april 2002 meddelade sökanden att dess skrivelse av den 23 november 2001 hade registrerats som ett klagomål under nummer 02/4436 SG(2002) A 3934/1. Sökanden har därefter anmärkt att sökanden i skrivelse av den 20 maj 2002 anmodade kommissionen att vidta åtgärder i enlighet med artikel 232 EG och att den sistnämnda besvarade detta i skrivelse av den 14 juni 2002. Sökanden har vidare preciserat att ordföranden för Europaparlamentets utskott för framställningar, i skrivelse av den 18 juni 2002, underrättade sökanden om att dess framställning kunde tas upp till sakprövning och att revisionsrätten i skrivelse av den 15 juli 2002 som svar på sökandens skrivelser av den 20 maj, den 24 juni och den 28 juli 2002 underrättade sökanden om att sökandens ärende skulle handläggas av behörig enhet vid revisionsrätten. Dessutom har sökanden gjort gällande att parlamentsledamoten Alexandros Alavanos ställt en skriftlig fråga till svaranden och att denna i sitt svar av den 20 september 2002 påpekat att den inte fått något officiellt svar från de grekiska myndigheterna, att handläggningen av klagomålet av den 18 februari 2002 och framställning nr 1075/2001 fortfarande pågick och att det under alla omständigheter ankom på de grekiska domstolarna att avgöra det mål som var anhängigt där. Sökanden har slutligen angett att OLAF den 12 september 2002 besvarade sökandens olika skrivelser genom att råda sökanden att vända sig till den Europeiska ombudsmannen.

28
Enligt sökanden framgår av de faktiska omständigheterna att sökanden begått ett ursäktligt misstag i fråga om det verkliga innehållet i kommissionens skrivelse av den 14 juni 2002 och att detta misstag är trefaldigt. För det första anser sökanden att det med hänsyn till den tvetydiga ordalydelsen i skrivelsen av den 14 juni 2002 inte är möjligt att se att det rör sig om ett avslagsbeslut. Sökanden har för det andra påpekat att svaranden hade full kännedom om de faktiska omständigheter under vilka svaranden antog det påstådda ställningstagandet i skrivelsen av den 14 juni 2002, varför det, om svaranden avsåg att meddela ett klart avslag på sökandens anmodan att vidta åtgärder, inte var nödvändigt att fortsätta handläggningen av klagomålet av den 18 februari 2002. Sökanden har för det tredje gjort gällande att det inte gick att se något samband mellan skrivelsen av den 14 juni 2002 och de andra skrivelser som inkommit.

29
Sökanden har gjort gällande att det är detta ursäktliga misstag som är anledningen till att talan väcktes sent. Sökanden väckte nämligen talan den 28 oktober 2002 för att den ansåg att skrivelsen av den 14 juni 2002 tog för lätt på behandlingen av sökandens problem. Sökanden har påpekat att denna tidsutdräkt, som endast överskred tillämplig tidsfrist med 33 dagar, är rimlig. Sökanden har uppgett att skrivelsen med den formella anmodan avsändes den 24 maj 2002 och att kommissionen således senast den 25 juli 2002 var tvungen att ta ställning till denna. Enligt sökanden utlöpte fristen för att väcka talan den 25 september 2002.

30
Sökanden har slutligen uppgett att kommissionen den 20 september 2002, som svar på parlamentsledamoten Alexandros Alavanos skriftliga fråga av den 8 juli 2002, i vilken kommissionen tillfrågades vad den avsåg att göra i detta ärende, angav att den inte hade mottagit något officiellt svar från de grekiska myndigheterna och att den därför inte kunde bekräfta om ett förfarande hade inletts för att säkerställa en fortsatt drift av sökandens verksamhet, men att kommissionen bibehöll en regelbunden kontakt med det grekiska jordbruksministeriet i detta ärende. Svaranden uppgav vidare att den under alla omständigheter ansåg att det ankom på de grekiska domstolarna att avgöra det mål som var anhängigt där. Enligt sökanden utgör detta svar, som lämnades 96 dagar efter skrivelsen av den 14 juni 2002, i själva verket en återkallelse av denna skrivelse eftersom kommissionen i svaret preciserar att handläggningen av klagomålet fortsätter utan att nämna sitt ställningstagande i skrivelsen av den 14 juni 2002.

Förstainstansrättens bedömning

31
När det gäller frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning beslutar förstainstansrätten att först pröva svarandens argument rörande den senkomna talan och därefter argumentet rörande avsaknaden av en skyldighet att vidta åtgärder.

32
Enligt artikel 232 andra stycket EG skall passivitetstalan väckas inom en tvåmånadersfrist som börjar löpa vid utgången av den tvåmånadersfrist inom vilken svaranden borde ha tagit ställning till anmodan att vidta åtgärder.

33
I målet är ostridigt mellan parterna att, i den mån anmodan att vidta åtgärder avsändes den 22 maj 2002, denna talan, som väckts genom ansökan som inkom till kansliet den 28 oktober 2002, inte väckts inom den frist som anges i artikel 232 andra stycket EG.

34
För att motivera att talan väckts sent har sökanden emellertid åberopat att den begått ett ursäktligt misstag.

35
Enligt fast rättspraxis är ett misstag ursäktligt när det beror på en villfarelse som har sin grund i den berörda institutionens uppträdande och att klaganden är i god tro och visat all den aktsamhet som kan förväntas av en normalt vaksam aktör (se bland annat domstolens dom av den 15 maj 2003 i mål C-193/01 P, Pitsiorlas mot rådet och Europeiska centralbanken, REG 2003 s. I-4837, punkt 25).

36
Tvärtemot vad sökanden uppgett kan emellertid varken skrivelsen av den 14 juni 2002, OLAF:s skrivelse av den 12 september 2002, i vilken sökanden får rådet att vända sig till Europeiska ombudsmannen, eller svarandens svar på Alexandros Alavanos skriftliga fråga motivera den slutsatsen att talan väckts för sent på grund av ett ursäktligt misstag från sökandens sida.

37
Först skall påpekas att skrivelsen av den 14 juni 2002 utgör ett ställningstagande från svarandens sida. I den skrivelsen angav svaranden nämligen att sökanden oberoende av svarandens attityd i förevarande ärende inte hade rätt att kräva att svaranden tog ställning i en viss riktning eftersom svaranden har ett utrymme för skönsmässig bedömning ifråga om huruvida ett fördragsbrottsförfarande bör inledas. Svaranden uppgav också att den ansåg att det ankom på de grekiska domstolarna att avgöra det mål som var anhängigt där. Genom att svara på detta sätt gav svaranden sökanden en tydlig upplysning om att svaranden inte avsåg att ge ett svar med av sökanden önskat innehåll.

38
Även om man, som sökanden påstått, antar att det med hänsyn till den tvetydiga ordalydelsen i skrivelsen av den 14 juni 2002 inte var möjligt att förstå att det var fråga om ett ställningstagande från svarandens sida, kan denna omständighet inte anses ha orsakat sökandens misstag i fråga om när fristen för att väcka talan börjar löpa. Om sökanden hade ansett att denna skrivelse inte utgjorde ett ställningstagande borde sökanden nämligen ha väckt sin talan inom den i artikel 232 andra stycket EG föreskrivna tvåmånadersfristen.

39
Sökanden har likaså med orätt åberopat OLAF:s skrivelse av den 12 september 2002. Enligt sökanden själv är denna skrivelse nämligen inte ett svar på sökandens skrivelse av den 20 maj 2002 och den däri intagna anmodan att vidta åtgärder, utan ett svar på skrivelser av den 30 maj, den 4 juli, den 16 juli, den 31 juli, den 6 augusti och den 14 augusti 2002, som sökanden hade skickat till OLAF (som framgår av punkt 4.13 i yttrandet och referensen i OLAF:s skrivelse). Det är riktigt att OLAF i denna skrivelse uppger att ”[d]etta klagomål kommer att överlämnas till behöriga jordbruks- och konkurrensenheter, vilka är införstådda med saken och troligen gör en utredning”. Ordvalet antyder emellertid att det endast är fråga om ett antagande från OLAF:s sida (särskilt ordet troligen) och inte ett slutgiltigt konstaterande. Med hänsyn till OLAF:s uppgifter och dess självständighet i förhållande till kommissionen var OLAF uppenbarligen heller inte behörig att till tredje man lämna uppgift om hur långt kommissionens arbete hade fortskridit och än mindre att ådra kommissionen något ansvar för riktigheten av denna uppgift.

40
Förstainstansrätten anser slutligen att det inte heller är möjligt att utifrån svarandens svar av den 20 september 2002 på parlamentsledamoten Alexandros Alavanos skriftliga fråga E-2108/02 (EGT C 52, 2003, s. 130) sluta sig till att sökanden begått ett ursäktligt misstag. I detta svar nämns inte den i skrivelsen av den 20 maj 2002 intagna anmodan om att vidta åtgärder. Den omständigheten att det i andra stycket i detta svar anges att ”[d]en anmälan till kommissionen som gjordes den 18 februari 2002 av den ansvarige för det berörda företaget, Hr. Barakakos, liksom hans framställning nr 1075/2001, behandlas enligt gällande förfaranden” kan inte ha gett upphov till någon som helst förvirring hos sökanden. I svaret anges nämligen att det är klagomålet av den 18 februari 2002 som fortfarande handläggs och inte anmodan att vidta åtgärder av den 20 maj 2002.

41
Av det föregående följer att förevarande invändning om rättegångshinder skall godtas.

42
Även om det är överflödigt kan nämnas att förevarande talan måste avvisas också på grund av att svaranden inte har någon skyldighet att vidta åtgärder.

43
I detta hänseende erinrar förstainstansrätten om att sökanden i förevarande mål kritiserat svaranden dels för att ha underlåtit att inleda förfarandet enligt artikel 226 EG mot Republiken Grekland, dels för att inte ha dragit in det finansiella stöd från EUGFJ som beviljats på begäran av de grekiska myndigheterna.

44
Enligt fast rättspraxis skall en passivitetstalan som har väckts av en fysisk eller juridisk person och som avser fastställelse av att kommissionen, genom att inte inleda ett förfarande för fastställelse av en medlemsstats fördragsbrott, har brutit mot fördraget genom att inte fatta beslut, avvisas (se exempelvis domen i det ovan i punkt 24 nämnda målet Star Fruit mot kommissionen). Fysiska eller juridiska personer kan nämligen åberopa artikel 232 tredje stycket EG endast för att yrka fastställelse av att en institution i strid med fördraget underlåtit att anta sådana rättsakter, andra än rekommendationer och yttranden, som eventuellt kan riktas till dem eller som direkt eller personligen berör sagda personer (domstolens dom av den 26 november 1996 i mål C-68/95, T. Port, REG 1996, s. I-6065, punkterna 58 och 59). Inom ramen för förfarandet för fördragsbrott, som regleras av artikel 226 EG kan kommissionen emellertid endast vara tvingad att anta rättsakter som riktas till medlemsstaterna (förstainstansrättens beslut av den 29 november 1994 i de förenade målen T-479/93 och T-559/93, Bernardi mot kommissionen, REG 1994, s. II-1115, punkt 31, och av den 19 februari 1997 i mål T-117/96, Intertronic mot kommissionen, REG 1997, s. II-141, s. 32). Det följer för övrigt av det system som föreskrivs i artikel 226 EG att varken det motiverade yttrandet, som endast utgör ett förberedande stadium inför en eventuell talan om fördragsbrott vid domstolen, eller fördragsbrottstalans väckande genom det faktiska ingivandet av en ansökan härom utgör rättsakter som direkt eller personligen berör fysiska eller juridiska personer.

45
Härav följer att sökandens yrkande om fastställelse av att svaranden i strid med fördraget underlåtit att vidta åtgärder genom att inte inleda ett fördragsbrottsförfarande mot Republiken Grekland uppenbart skall avvisas.

46
Vad beträffar sökandens yrkande om fastställelse av att svaranden underlåtit att vidta åtgärder genom att inte meddela beslut om att dra in det beviljade finansiella stödet, konstaterar förstainstansrätten att skrivelsen av den 20 maj 2002 inte innehöll någon anmodan att vidta sådana åtgärder. Härav följer att detta yrkande skall avvisas.

47
Det är visserligen överflödigt men kan dessutom nämnas att det, även om skrivelsen av den 20 maj 2002 kunde tolkas som en anmodan om att vidta sådana åtgärder, inte kan anses att artikel 23 i förordning nr 4253/88 innehåller någon som helst skyldighet för kommissionen att vidta åtgärder. I artikel 23 i förordningen anges nämligen att medlemsstaterna för att garantera fullbordandet av de verksamheter som genomförs av offentliga eller privata entreprenörer skall vidta nödvändiga åtgärder för att regelbundet kontrollera att de verksamheter som finansieras av Europeiska gemenskapen har genomförts korrekt, förebygga överträdelser och vidta sanktioner mot sådana samt återkräva medel som förlorats till följd av överträdelse eller försummelse. I artikeln anges vidare att medlemsstaterna, utom i fall när medlemsstaten, förmedlaren eller entreprenören lägger fram bevis för att de var oskyldiga till överträdelsen eller försummelsen, skall vara skyldiga att återbetala felaktigt utbetalade belopp. Härav framgår att även om en skyldighet att vidta åtgärder kan utläsas ur denna bestämmelse åvilar den inte svaranden utan medlemsstaterna. I artikel 24.2 i förordning nr 2082/93, som sökanden åberopat i sina inlagor, stadgas att ”kommissionen får reducera eller suspendera stödet till den berörda verksamheten eller åtgärden om granskningen visar någon överträdelse eller väsentlig förändring som påverkar villkoren för att genomföra verksamheten eller åtgärden och för vilken man inte ansökt om kommissionens godkännande”. I denna bestämmelse föreskrivs således att indragningen eller suspenderingen av ett stöd är fakultativ och inte tvingande för svaranden (se, beträffande en liknande bestämmelse, förstainstansrättens dom av den 12 oktober 1999 i mål T-216/96, Conserve Italia mot kommissionen, REG 1999, s. II-3139, punkt 92, som fastställts genom domstolens dom av den 24 januari 2002 i mål C-500/99 P, Conserve Italia mot kommissionen, REG 2002, s. I-867). Under alla omständigheter kan påpekas att den av sökanden åberopade förordning nr 4253/88 från och med den 1 januari 2000 är upphävd genom rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (EGT L 161, s. 1).

48
Av det ovan anförda framgår att det är uppenbart att talan skall avvisas. Anledning saknas därmed att pröva de andra grunder för avvisning som svaranden har åberopat.


Rättegångskostnader

49
Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Svaranden har yrkat att sökanden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, skall svarandens yrkande bifallas.

På dessa grunder fattar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

följande beslut:

1)
Talan avvisas, eftersom det är uppenbart att den inte kan prövas i sak.

2)
Sökanden skall bära sin rättegångskostnad och ersätta kommissionens rättegångskostnad.

Luxemburg den 2 december 2003

H. Jung

J. Azizi

Justitiesekreterare

Ordförande

1 –
Rättegångsspråk: grekiska.