Mål T-308/02

SGL Carbon AG

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Konkurrensbegränsande samverkan – Böter – Avslag på en begäran om betalningslättnader – Talan om ogiltigförklaring – Avvisning”

Förstainstansrättens beslut (andra avdelningen) av den 29 april 2004  

Sammanfattning av beslutet

1.     Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter som kan bli föremål för en talan – Begrepp – Rättsakter som har tvingande rättsverkningar – Skrivelse från en institution

(Artikel 230 EG)

2.     Talan om ogiltigförklaring – Talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som endast utgör en bekräftelse av ett tidigare beslut som inte väckts inom fristen – Kan inte upptas till sakprövning – Begreppet beslut som endast utgör en bekräftelse – Beslut som fattats efter en omprövning av det tidigare beslutet och på grundval av nya omständigheter – Omfattas inte

(Artikel 230 EG)

3.     Konkurrens – Böter – Betalningslättnader – Att ersätta det interimistiska förfarandet med ett administrativt förfarande för omprövning av betalningslättnader – Otillåten

1.     Endast rättsakter som har tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring med stöd av artikel 230 EG. För att avgöra huruvida en rättsakt har sådana verkningar skall man fästa avseende vid dess innehåll. Härvid är det inte tillräckligt att en skrivelse har sänts av en av gemenskapens institutioner till mottagaren, som svar på en begäran från denna, för att den skall betraktas som ett beslut enligt artikel 230 EG och därför möjliggöra en talan om ogiltigförklaring.

(se punkterna 39–40)

2.     En talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som endast utgör en bekräftelse av ett tidigare beslut som har vunnit laga kraft kan inte tas upp till sakprövning. En rättsakt anses enbart bekräfta ett tidigare beslut om den inte innehåller några nya omständigheter i förhållande till det tidigare beslutet och inte har föregåtts av en omprövning av förhållandena för den som det tidigare beslutet var riktat till.

Huruvida en rättsakt är bekräftande eller ej kan emellertid inte avgöras endast genom att jämföra dess innehåll med innehållet i det tidigare beslutet som den anses bekräfta. Den ifrågasatta rättsaktens karaktär bör även bedömas i förhållande till arten av den begäran som den utgör ett svar på. Särskilt om rättsakten utgör ett svar på en begäran i vilken nya och väsentliga omständigheter har åberopats, och genom vilken förvaltningsmyndigheten har ombetts att ompröva det tidigare beslutet, kan denna rättsakt inte anses utgöra enbart en bekräftelse, eftersom den innehåller ett avgörande grundat på dessa omständigheter och därmed innehåller något nytt i förhållande till det tidigare beslutet. Nya och väsentliga omständigheter kan nämligen rättfärdiga en begäran om omprövning av ett tidigare avgörande som vunnit laga kraft.

Detta resonemang täcker även det fall i vilket institutionen, i stället för att vägra företa den begärda omprövningen, har besvarat sökandens begäran genom den ifrågasatta akten men gjort gällande att detta svar inte utgjorde något beslut eftersom den endast bekräftade ett tidigare beslut som vunnit laga kraft.

(se punkterna 51–55)

3.     Ett administrativt förfarande för omprövning av ett beslut som fattats av kommissionen om betalningslättnader avseende böter varken liknar eller motsvarar det interimistiska förfarandet. Medan domstolen i det interimistiska förfarandet skall pröva såväl kravet på skyndsamhet som fumus boni juris i förhållande till talan i huvudsak mot bötesbeslutet, skall kommissionen i det administrativa omprövningsförfarande som sökanden efterfrågat endast pröva kravet på skyndsamhet och sökandens ekonomiska situation. Att låta ett sådant administrativt förfarande ersätta det interimistiska förfarandet skulle innebära att man medger att bestämmelserna som reglerar det interimistiska domstolsförfarandet kringgås, vilka bestämmelser inte avser bedömning av enbart de ekonomiska aspekterna i målet.

4.     Genom artikel 7 i de interna förfarandebestämmelserna om indrivning av kommissionens böter och viten enligt EEG-fördraget, enligt vilken den ansvarige kommissionären efter skriftlig och vederbörligen motiverad begäran av beslutsmottagaren kan bevilja ytterligare betalningsfrister, i förekommande fall uppdelade sådana, införs ett fristående administrativt förfarande inom ramen för själva indrivningen av de böter som kommissionen fastställt. Det relevanta rättsliga skyddet i fråga om vägran att bevilja de betalningslättnader som föreskrivs i nämnda artikel 7 sker således inom ramen för ett interimistiskt förfarande (artikel 242 EG) eller ett förfarande för uppskjutande av verkställigheten av bötesbeslutet (se artikel 256 fjärde stycket EG).

(se punkterna 65 och 67)




FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (andra avdelningen)
den 29 april 2004(1)

Konkurrensbegränsande samverkan – Böter – Avslag på en begäran om betalningslättnader – Talan om ogiltigförklaring – Avvisning

I mål T-308/02,

SGL Carbon AG, Wiesbaden (Tyskland), företrätt av advokaten M. Klusmann,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av G. Wilms och W. Mölls, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 24 juli 2002 i den del kommissionen avslog sökandens begäran om betalningslättnader avseende de böter som påförts sökanden inom ramen för ett förfarande enligt artikel 81 EG (COMP/E-1/36.490 – Grafitelektroder) och fastställde dröjsmålsräntan till mer än 6,04 procent,

meddelar



FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(andra avdelningen)



sammansatt av ordföranden  J. Pirrung samt domarna A.W.H. Meij och N.J. Forwood,

justitiesekreterare: M.H. Jung,

följande



Beslut




Bakgrund till tvisten

1
Sökanden är en tysk tillverkare av grafitelektroder som har påförts böter på 80,2 miljoner euro för att ha överträtt artikel 81 EG. Detta skedde genom kommissionens beslut 2002/271/EG av den 18 juli 2001 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG-fördraget och artikel 53 i EES-avtalet (Ärende COMP/E–1/36.490 – Grafitelektroder) (EGT L 100, 2002, s. 1, nedan kallat bötesbeslutet).

2
Enligt artikel 4 i bötesbeslutet förpliktades sökanden att betala bötesbeloppet inom tre månader från den dag beslutet tillkännagavs, det vill säga den 24 juli 2001. Efter det att den tidsfristen hade löpt ut, det vill säga från den 24 oktober 2001, skulle ränta betalas enligt den räntesats som Europeiska centralbanken (ECB) tillämpade, plus 3,50 procentenheter, det vill säga 8,04 procent.

3
Bötesbeslutet översändes till sökanden genom en skrivelse daterad den 23 juli 2001. I skrivelsen erinrades sökanden om det påförda bötesbeloppet och betalningsvillkoren, däribland den fastställda räntesatsen på 8,04 procent för det fall betalningsfristen överskreds. I skrivelsen angavs vidare att kommissionen skulle driva in det ifrågavarande beloppet när betalningsfristen hade löpt ut. Det angavs emellertid också att bötesbeslutet inte skulle verkställas om talan hade väckts vid förstainstansrätten. Detta gällde på villkor att sökanden åtog sig att betala ränta enligt en räntesats på 6,04 procent och att en bankgaranti ställdes.

4
Den 2 oktober 2001 väckte sökanden talan vid förstainstansrätten om ogiltigförklaring av bötesbeslutet (mål T-239/01). Genom sin talan ifrågasatte sökanden bland annat huruvida den räntesats på 8,04 procent som fastställts i artikel 4 i beslutet och den räntesats på 6,04 procent som fastställts i delgivningsskrivelsen av den 23 juli 2001 var lagenliga.

5
Genom skrivelse av den 24 oktober 2001 begärde sökanden att kommissionen skulle bevilja betalningslättnader. Med hänvisning till sin katastrofala ekonomiska och finansiella situation gjorde sökanden härvid gällande att företagets existens skulle hotas om bötesbeslutet verkställdes. Sökanden tillade att även om det faktiskt kunde skaffa flera bankgarantier, skulle utnyttjandet, det vill säga verkställigheten, av dessa garantier frånta företaget kreditlinjer som var nödvändiga för att det skulle kunna fortsätta den löpande verksamheten. Sökanden kunde inte ekonomiskt bära en likviditetsförlust som uppgick till de krävda bankgarantiernas storlek. Sökanden begärde således formellt och uttryckligen att kommissionen helt eller, i andra hand, delvis skulle frånfalla kravet på att det skulle ställas säkerhet fram till dess att tvisten i huvudsak vid förstainstansrätten hade avgjorts genom ett lagakraftvunnet avgörande. Sökandebolaget angav att det, om kommissionen vägrade, skulle ansöka om interimistiska åtgärder vid förstinstansrätten för att erhålla de aktuella betalningslättnaderna. Sökandebolaget tillade att det hoppades att kommissionen under tiden skulle avstå från att verkställa bötesbeslutet.

6
Genom svarsskrivelse av den 26 oktober 2001 meddelade kommissionen sökanden att den skulle ta ställning till sökandens begäran den 15 november samma år. Den 5 november 2001 erinrade sökandebolaget om att det inte förväntade sig att beslutet skulle verkställas före den 15 november och angav att det inte skulle vidta någon rättslig åtgärd förrän dess begäran hade prövats.

7
Genom skrivelse av den 20 februari 2002 meddelade sökanden kommissionen, eftersom denna ännu inte hade uttalat sig om bolagets begäran, att dess finansiella situation hade förvärrats under tiden. Sökanden bad kommissionen anordna ett möte för att sökanden muntligen skulle kunna redogöra för sin situation.

8
Den 15 mars 2002 översände sökanden till kommissionen, på dess begäran, flera handlingar om bolagets ekonomiska situation, däribland den senaste versionen av årsredovisningen för räkenskapsåret 2001 på tyska.

9
På grund av ett meddelande som hade publicerats i en tysk tidning den 14 mars 2002, enligt vilket sökanden hade överkommit sin ekonomiska och finansiella kris, vände sig kommissionen ånyo till sökanden och bad om upplysningar i frågan. Som svar sände sökanden den 30 april 2002 kommissionen en engelsk version av årsredovisningen avseende räkenskapsår 2001. Efter det att kontakter tagits per telefon, tillhandahöll sökanden vidare den 3 juli 2002 kommissionen det formulär 20-F som det hade lämnat den 1 juli till United States Securities and Exchange Commission (federal finansinspektion) i Förenta staterna.

10
Genom skrivelse av den 24 juli 2002 som mottogs av sökanden den 5 augusti samma år (nedan kallad den ifrågasatta skrivelsen) uttalade sig kommissionens räkenskapsförare Taverne mot att betalningslättnader skulle beviljas. Efter att ha erinrat om de olika kontakter som förevarit mellan sökanden och kommissionen angav han att sökandens balansräkning per den 31 december 2001 och dess rapport på formulär 20-F, även om dessa innehöll vissa oroväckande uppgifter, inte gav anledning att betvivla att bolaget – med en gemensam ansträngning med de kända viktigaste aktieägarna och bolagets bankmän – skulle kunna tillhandahålla bankgarantier utan att dess framtida verksamhet skadades. Han ansåg således att det inte fanns skäl att göra något undantag från gällande bestämmelser. Följaktligen, fortsatte han, var sökanden skyldig att rätta sig efter de betalningsvillkor som angavs i skrivelsen av den 23 juli 2001 och betala ränta enligt en räntesats på 8,04 procent per år på bötesbeloppet från den 24 oktober 2001 fram till det datum då kommissionen mottog en bankgaranti. Han angav vidare att räntesatsen 6,04 procent inte var tillämplig förrän efter det sistnämnda datumet.

11
När kommissionen fastställde dessa räntesatser använde den sig, inom ramen för förevarande talan vid förstainstansrätten, av ”interna förfarandebestämmelser om indrivning av kommissionens böter och viten enligt EEG-fördraget” (SEC (86) 1748) av den 29 oktober 1986 (nedan kallade indrivningsbestämmelserna).

12
Enligt artikel 6 i indrivningsbestämmelserna skall någon indrivningsåtgärd inte vidtas så länge målet är föremål för prövning vid domstolen. För detta gäller dock två villkor, nämligen att den som beslutet riktat sig till skall ha accepterat att hans skuld skall löpa med ränta från det att betalningsfristen har löpt ut och att han skall ha tillställt kommissionen en bankgaranti. Om betalning inte sker när betalningsfristen har löpt ut, eller om bankgaranti inte har ställts, skall ränta löpa på bötesbeloppet enligt den räntesats som Europeiska fonden för monetärt samarbete tillämpar, med tillägg av 3,50 procentenheter.

13
Enligt artikel 7 i indrivningsbestämmelserna kan den områdesansvarige kommissionären i samråd med den budgetansvarige kommissionären bevilja ytterligare betalningsfrister, i förekommande fall uppdelade sådana, efter en skriftlig och vederbörligen motiverad begäran av den som beslutet riktat sig till. Villkoren för detta är dels att den som beslutet riktat sig till har accepterat att ränta löper på hans skuld från det datum betalningsfristen löper ut till dess full betalning sker enligt den räntesats som Europeiska fonden för monetärt samarbete tillämpas, med tillägg av 1,5 procentenheter, dels att han har ställt bankgaranti.

14
I artikel 8 i indrivningsbestämmelserna angående verkställighetsförfarandet föreskrivs att varje begäran om betalningslättnader som görs under verkställighetsförfarandet skall prövas i enlighet med bestämmelserna i artikel 7.

15
Efter att ha mottagit den ifrågasatta skrivelsen tillhandahöll sökanden, genom en skrivelse av den 29 augusti 2002, kommissionen tre bankgarantier, vilka var avsedda att täcka böterna på 80,2 miljoner euro, jämte ränta enligt en räntesats på 6,04 procent från den 24 oktober 2001 fram till dess full betalning av böterna hade skett. Garantierna var daterade den 11, den 12 och den 22 oktober 2001. Sökanden har i detta hänseende anfört att bolaget hade skaffat garantierna som en försiktighetsåtgärd innan den betalningsfrist som angavs i bötesbeslutet hade löpt ut, men att de då ännu inte hade godkänts och att de blev godkända först i augusti år 2002.


Förfarandet och parternas yrkanden

16
Sökanden har, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 7 oktober 2002, väckt förevarande talan.

17
Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall

–
ogiltigförklara beslutet av den 24 juli 2002 i den del betalningslättnader vägras,

–
ogiltigförklara beslutet i den del de dröjsmålsräntor som krävs för perioden från den 24 oktober 2001 fram till dess att garantierna hade mottagits fastställs till en räntesats som är högre än 6,04 procent,

–
i andra hand jämka de dröjsmålsräntor som fastställs i beslutet till en skälig nivå, och

–
förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

18
Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

–
avvisa eller, i andra hand, ogilla talan, och

–
förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

19
Sökanden har åberopat flera grunder till stöd för sin talan. Den har kritiserat kommissionen för att den ifrågasatta skrivelsen är bristfälligt motiverad och för att kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig bedömning när den bedömde företagets betalningsförmåga. Sökanden har vidare kritiserat kommissionen för att ha diskriminerat sökanden i förhållande till det amerikanska bolaget UCAR, som också omfattades av bötesbeslutet. Detta bolags begäran om betalningslättnader avslogs inte trots att UCAR inte hade tillhandahållit någon bankgaranti som kunde täcka böterna.

20
Sökanden har dessutom kritiserat kommissionen för att ha fastställt rättsstridiga dröjsmålsräntor eftersom såväl räntesatsen på 8,04 procent som den på 6,04 procent är alltför hög, och för att inte stå för sitt eget agerande under de långdragna förhandlingarna i frågan om betalningslättnader. Genom detta agerande har kommissionen, de facto, beviljat uppskov med betalningen. Sökanden har slutligen, i andra hand, hävdat att dröjsmålsräntorna åtminstone bör nedsättas kraftigt på grund av det exceptionellt långdragna förfarande som har föregått den ifrågasatta skrivelsen.


Huruvida talan kan upptas till sakprövning

21
Enligt artikel 113 i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten, då den fattar ett beslut enligt bestämmelserna i artikel 114.3 och 114.4 i rättegångsreglerna, när som helst, även på eget initiativ, pröva om talan skall avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas. Som ett sådant rättegångshinder skall enligt fast rättspraxis villkoren för talans upptagande till sakprövning enligt artikel 230 fjärde stycket EG räknas (förstainstansrättens beslut av den 15 oktober 2003 i mål T-372/02, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen, REG 2003, s. II-0000, punkt 33, och där angiven rättspraxis).

22
I förevarande fall anser förstainstansrätten sig ha erhållit tillräckliga upplysningar genom handlingarna i målet och beslutar följaktligen att avgöra målet utan att inleda det muntliga förfarandet.

Parternas argument

23
Enligt sökanden är den ifrågasatta skrivelsen inte bara en bekräftelse av bötesbeslutet av den 18 juli 2001 och delgivningsskrivelsen av den 23 juli 2001 utan den innehåller materiella och rättsliga uppgifter som har tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning.

24
Den ifrågasatta skrivelsen innehåller nämligen två separata normativa delar som går utöver bötesbeslutets innehåll. Genom skrivelsen vägrades sökanden betalningslättnader ännu en gång, och detta skedde på grundval av en annan bedömning av sakomständigheterna än tidigare och vid ett datum långt efter den 18 juli 2001. Vidare ställdes krav på högre ränta, vilket gick utöver de grundläggande kraven i bötesbeslutet.

25
Sökanden har i detta hänseende anfört att kommissionen, trots att bankgarantier har ställts, numera vidhåller en räntesats på 8,04 procent i stället för en räntesats på 6,04 procent, såsom ursprungligen var föreskrivet för det fall bankgaranti ställdes. Eftersom denna nya räntesats har fastställts efter utgången av ett särskilt och nytt beslutsförfarande nästan ett år efter det att bötesbeslutet antogs, utgör den således en särskild normativ del. Kommissionen har således gjort en ny prövning av saken i dess helhet. Att sökandens finansiella situation och betalningsförmåga alltjämt försämras utgör också en omständighet som är ny i förhållande till den situation som rådde när bötesbeslutet antogs.

26
I jämförelse med bötesbeslutet är den ifrågasatta skrivelsen således till nackdel för sökanden genom att det krävs att sökanden skall betala dröjsmålsränta enligt en räntesats på 8,04 procent för perioden från den 24 oktober 2001 fram till det datum då garantierna mottogs i augusti 2002. Detta trots att kommissionen, enligt sökandebolaget, hade kommit överens med bolaget om att den skulle avstå från varje indrivningsåtgärd avseende böterna och även från motsvarande säkerhetsåtgärder under det pågående förfarandet för att fatta beslut avseende begäran om betalningslättnader.

27
Vad gäller sökandens avslagna begäran om att befrias från skyldigheten att ställa bankgaranti har sökanden ifrågasatt kommissionens argument att denna, efter att ha antagit bötesbeslutet, inte är skyldig att pröva frågan om att eventuellt bevilja betalningslättnader. Sökanden har framhållit att kommissionen faktiskt har ansett att dess solvens och dess betalningsförmåga skulle granskas noggrant. Att kommissionen är behörig att bevilja betalningslättnader innebär i sig att kommissionen kunde pröva frågan om att bevilja sådana lättnader inom ramen för ett organiserat förfarande.

28
Enligt sökanden är föremålet för förevarande tvist inte att avgöra huruvida kommissionen var skyldig att pröva sökandens betalningsförmåga och att fatta beslut i frågan om betalningslättnader. Eftersom kommissionen faktiskt har gjort en prövning är tvisteföremålet endast huruvida det antagna beslutet är lagenligt. Kommissionen är nämligen skyldig att iaktta de rättsliga bestämmelser som är tillämpliga på dess agerande under förfarandet då ett beslut antas. Så har inte skett i förevarande fall.

29
Sökanden är förvånad över att kommissionen har hävdat att det inte fanns anledning att pröva nivåerna på räntesatserna av det skälet att sökanden inte har ifrågasatt dem. Sökanden har erinrat om att den, den 2 oktober 2001, väckte en talan som särskilt avsåg de bibehållna räntenivåernas lagenlighet. Dessutom utgjorde även dess begäran om betalningslättnader, som syftade till ett uppskov med verkställigheten av bötesbeslutet liksom till en ogiltigförklaring av kravet på bankgaranti, en begäran om att det skulle prövas huruvida kommissionens huvudsakliga konstateranden var lagenliga. Huruvida de av kommissionen fastställda räntesatserna är lagenliga beror slutligen inte på om de som beslutet riktade sig till har ifrågasatt fastställandet eller inte. Kommissionen är snarare ex officio skyldig att pröva huruvida de åtgärder den vidtar som går någon emot är lagenliga och vid varje tillfälle undanröja de rättsstridiga delarna.

30
Sökanden har bestritt påståendet att bolaget hade kunnat ansöka, och borde ha ansökt, om interimistiska åtgärder. Påståendet framstår som cyniskt eftersom det enligt de stränga krav som gäller enligt förstainstansrättens rättspraxis endast är genom att det visas att företaget är nära konkurs som man kan få domstolsavgörande om uppskov med verkställigheten av ett kommissionsbeslut. Den kostsamma förberedelsen inför ett sådant domstolsförfarande ter sig inte rimlig för ett företag som befinner sig i en ekonomiskt svår situation. Sökanden har dessutom gjort gällande att den negativa publicitet som skulle följa av att ett företag som befinner sig på randen till konkurs väcker talan vid domstol skulle vara omöjlig att bära för det nämnda företaget, eftersom ett sådant tillkännagivande oundvikligen får skadliga konsekvenser för finansmarknaden och detta i synnerhet för börsnoterade aktiebolag såsom sökanden.

31
Slutligen är en domstol som förordnar om interimistiska åtgärder, i motsats till vad kommissionen påstått, inte den enda behöriga instansen för att pröva ett företags möjligheter till ekonomisk överlevnad med avseende på de sanktioner som kommissionen har vidtagit mot det. Den domstolen är inte i något fall behörig att pröva genomförandet av administrativa beslut. Att överföra den behörigheten till en domstol skulle, i fråga om beslut som omfattas av myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning, strida mot ”rättsstatsprincipen”.

32
Kommissionen anser att yrkandena om ogiltigförklaring skall avvisas i den mån de avser den del av den ifrågasatta skrivelsen genom vilken sökanden inte undantas från skyldigheten att ställa bankgaranti. Vad kommissionen har angett i denna del av skrivelsen påverkar inte sökandens rättsliga ställning. De tillämpliga bestämmelserna ger nämligen inte kommissionens gäldenärer en rättsligt skyddad ställning vad gäller deras intresse av att undantas från skyldigheten att ställa garanti, och det har i gemenskapsrätten inte förutsetts något förfarande vid kommissionen genom vilket de berörda kan begära ett sådant undantag.

33
Enligt kommissionen kan den icke desto mindre i vissa särskilda fall avstå från att kräva en bankgaranti. Den har nämligen ett visst utrymme för handlingsfrihet att kunna beakta ett eventuellt utbrett allmänintresse, vilket, i förekommande fall, kan leda till att kommissionen beviljar ett sådant undantag. Ett sådant utbrett allmänintresse kan till exempel skapas när möjligheterna att faktiskt indriva böterna är större, under de särskilda förhållandena i ett visst fall, om kommissionen beviljar dispens från skyldigheten att ställa bankgaranti än om det kravet vidhålls. Kommissionens behörighet att bevilja ett sådant undantag ger inte gäldenärsföretagen en subjektiv rättighet som de kan göra gällande vid domstol och som förpliktar kommissionen att agera i deras intresse. Dessutom kan endast den omständigheten att kommissionen har granskat förevarande fall, vilket den har behörighet att göra, inte i något fall tolkas som om den erkänner att det finns en subjektiv rättighet med den innebörden.

34
Sökandens situation är jämförbar med den situation då en enskild begär att kommissionen skall ingripa mot en medlemsstat i enlighet med artikel 226 EG. Också i de fallen utövar kommissionen sin behörighet endast utifrån allmänintresset. Enskilda har nämligen inte något rättsligt intresse som skyddas vid kommissionens ingripande. Deras rättsliga ställning påverkas således inte när kommissionen avslår deras begäran.

35
Detta innebär på intet sätt att sökanden inte har några rättigheter. Bolaget kan nämligen ansöka vid domstol om att interimistiskt befrias från skyldigheten att tillhandahålla en bankgaranti. I det fallet prövar domstolen noggrant huruvida dess intresse att beviljas denna dispens undantagsvis väger tyngre än allmänintresset i fråga om att en bankgaranti ställs och domstolen tar vid den prövningen särskilt hänsyn till möjligheterna att vinna framgång med talan i huvudsak (fumus boni juris).

36
För jämvikten mellan bötesgäldenärers enskilda intressen och kommissionens intresse av dels att dess konkurrenspolitik tillämpas, dels att dess finansiella fordringar kan verkställas, krävs det, enligt kommissionen, att det rättsliga skydd som följer med ett beslut att påföra böter kan säkerställas genom en talan om ogiltigförklaring. Vidare krävs det att det rättsliga skyddet vad gäller beslutets verkställighet under förfarandet i huvudsak kan säkerställas genom det interimistiska förfarandet.

37
Beträffande talan vad avser räntesatsen för den dröjsmålsränta som sökanden skall betala anser kommissionen att den skall avvisas, eftersom det i den ifrågasatta skrivelsen endast erinras om de bestämmelser som fastslagits i artikel 4 i bötesbeslutet och som även återfinns i delgivningsskrivelsen av den 23 juli 2001. Den ifrågasatta skrivelsen har således inte något normativt innehåll i det avseendet. Kommissionen har gjort gällande att sökanden aldrig har ifrågasatt dröjsmålsräntan under det aktuella förfarandet, varför det inte har funnits någon anledning för kommissionen att kontrollera den.

38
I motsats till vad sökanden har påstått är kommissionen inte skyldig att göra någon helhetsbedömning av huruvida ett beslut att påföra böter är lagenligt när den mottar en begäran som uttryckligen endast gäller att betalningslättnader skall beviljas. I sin begäran av den 24 oktober 2001 begränsade sig sökanden uttryckligen till att begära dispens från bankgarantierna. Kommissionen har hävdat att om den skulle vara skyldig att ex officio och systematiskt företa den prövning som sökanden angett, skulle det få som följd att administrativa beslut som inte överklagas i rätt tid skulle förlora sin slutgiltiga karaktär eftersom kommissionen skulle vara skyldig att ständigt ompröva sina beslut.

Förstainstansrättens bedömning

Huruvida den ifrågasatta skrivelsen utgör ett beslut i fråga om dröjsmålsräntans räntesats

39
I den mån sökanden har yrkat att den ifrågasatta skrivelsen skall ogiltigförklaras i den del där kommissionen har vägrat att sänka den alltför höga nivån på dröjsmålsräntan erinrar förstainstansrätten om följande. Endast rättsakter som har tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring med stöd av artikel 230 EG. För att avgöra huruvida en rättsakt har sådana verkningar skall man fästa avseende vid dess innehåll (domstolens dom av den 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot kommissionen, REG 1981, s. 2639, punkt 9; svensk specialutgåva, volym 6, s. 225).

40
Vidare är det inte tillräckligt att en skrivelse har sänts av en av gemenskapens institutioner till mottagaren, som svar på en begäran från denna, för att den skall betraktas som ett beslut enligt artikel 230 EG och därför möjliggöra en talan om ogiltigförklaring (förstainstansrättens dom av den 22 maj 1996 i mål T-277/94, AITEC mot kommissionen, REG 1996, s. II-351, punkt 50, förstainstansrättens beslut av den 4 oktober 1996 i mål T-5/96, Sveriges betodlare och Henrikson mot kommissionen, REG 1996, s. II-1299, punkt 26).

41
I förevarande fall syftar sökandens ursprungliga begäran av den 24 oktober 2001 och dess senare skriftväxling med kommissionen inte på något sätt till att ifrågasätta räntesatsen för den dröjsmålsränta som fastställts i bötesbeslutet (8,04 procent) och i delgivningsskrivelsen av den 23 juli 2001 (6,04 procent, på vissa villkor). Vad gäller de ekonomiska och finansiella handlingar som sökanden har givit in har dessa endast tillsänts kommissionen i syfte att få denna att frånfalla kravet att bankgaranti skall ställas. Dessutom är frågan huruvida dröjsmålsräntan, det vill säga den enligt normal räntesats på 8,04 procent och den enligt en fördelaktig räntesats på 6,04 procent, är lagenlig redan föremål för en anhängiggjord tvist som registrerats under nummer T-239/01 mellan samma parter.

42
Mot denna bakgrund kan den ifrågasatta skrivelsen inte tolkas på så sätt att kommissionen, på grundval av nya omständigheter, har avslagit en begäran om att dröjsmålsräntas räntesats skall sänkas. I den ifrågasatta skrivelsen har kommissionen endast förklarat att det inte fanns skäl att göra undantag från gällande bestämmelser eftersom sökanden kunde tillhandahålla bankgarantier utan att dess framtida ekonomiska verksamhet skadades. Kommissionen har nämnt räntesatserna 8,04 procent och 6,04 procent för att erinra sökanden om att bolaget var skyldigt att rätta sig efter de betalningsvillkor som angetts i delgivningsskrivelsen av den 23 juli 2001 genom vilket bötesbeslutet delgavs sökanden. Det finns ingenting, särskilt inte med hänsyn till texten i den ifrågasatta skrivelsen, som gör det möjligt att sluta sig till att kommissionen härigenom ex officio har prövat huruvida dessa räntesatser är lagenliga.

43
Den ifrågasatta skrivelsen utgör följaktligen inte något beslut vad gäller fastställandet av dröjsmålsräntan.

44
I fråga om den period då den fördelaktiga räntesatsen på 6,04 procent skulle tillämpas har sökanden kritiserat kommissionen för att ha bytt ut den räntesatsen mot den normala räntesatsen på 8,04 procent för perioden från den 24 oktober 2001, vid vilket datum betalningsfristen löpte ut, till slutet av augusti månad år 2002 då de tre bankgarantierna sändes (se punkt 15 ovan), trots att kommissionen således hade förfogat över säkerheter som hade samma verkan som om den hade erhållit dem redan i oktober månad 2001. Sökanden har således begärt att den fördelaktiga räntesatsen på 6,04 procent skall tillämpas från den 24 oktober 2001.

45
Förstainstansrätten erinrar härvid om att de bankgarantier som sökanden åberopat inte översändes till kommissionen förrän i slutet av augusti månad år 2002, det vill säga efter det datum då den ifrågasatta skrivelsen skickades. Det är således uteslutet att kommissionen, genom den sistnämnda skrivelsen, skulle ha kunnat uttala sig om de aktuella översända garantierna och således om rättsverkningarna av en sådan översändelse i fråga om dröjsmålsräntans belopp. Den ifrågasatta skrivelsen kunde således inte vara sökanden till nackdel på den punkten.

46
I den ifrågasatta skrivelsen upplystes sökanden om sin skyldighet att betala dröjsmålsränta enligt en räntesats på 8,04 procent på bötesbeloppet från den 24 oktober 2001 fram till det datum då kommissionen mottog en bankgaranti. Räntesatsen på 6,04 procent gällde från det sistnämnda datumet. Denna text utgör inte något annat än en allmän och abstrakt upprepning av de betalningsvillkor som fastslagits genom artikel 4 i bötesbeslutet och genom delgivningsskrivelsen av den 23 juli 2001. Det görs i synnerhet inte något uttalande om huruvida översändelsen av bankgarantier, efter det att betalningsfristen hade löpt ut, kan ha retroaktiv verkan på dröjsmålsräntans räntesats. Den ifrågasatta skrivelsen utgör således inte heller något beslut i detta hänseende.

47
Vad gäller det yrkande som framställts i andra hand, att förstainstansrätten skall jämka den dröjsmålsränta som kommissionen fastställt, påpekar förstainstansrätten att yrkandet endast avser ett av sätten att genomföra bötesbeslutet. Den önskade jämkningen skulle endast ha kunnat erhållas genom ett interimistiskt förfarande enligt artikel 243 EG och artikel 104 i förstainstansrättens rättegångsregler. Sökanden har emellertid avstått från att inge en sådan ansökan. Inom ramen för förevarande talan om ogiltigförklaring måste detta yrkande under alla förhållanden avvisas.

48
Av ovanstående följer att talan skall avvisas i den del den gäller de dröjsmålsräntor som fastställts genom bötesbeslutet och delgivningsskrivelsen av den 23 juli 2001.

Huruvida den ifrågasatta skrivelsen utgör ett beslut i fråga om att betalningslättnader inte har beviljats

49
I den mån sökanden har ifrågasatt kommissionens vägran enligt den ifrågasatta skrivelsen, att frånfalla kravet på en bankgaranti, erinrar förstainstansrätten om följande. Kravet på en sådan garanti, liksom de betalningsvillkor som följde när en sådan garanti ställdes, hade redan redovisats i delgivningsskrivelsen av den 23 juli 2001 och detta trots att sökandebolaget under det administrativa förfarande som föregått antagandet av bötesbeslutet fäst kommissionens uppmärksamhet på sin mycket svåra finansiella situation. Under dessa förhållanden anser förstainstansrätten att det förhållandet att kommissionen krävt av sökandebolaget att det skulle ställa en bankgaranti om det ville undvika att böterna drevs in måste anses ha tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet IBM mot kommissionen, punkt 9).

50
Eftersom sökanden inte har väckt talan mot beslutet inom den i artikel 230 femte stycket EG föreskrivna tidsfristen, har kravet i skrivelsen av den 23 juli 2001 att en bankgaranti skall ställas vunnit laga kraft gentemot bolaget (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 7 februari 2001 i mål T-186/98, Inpesca mot kommissionen, REG 2001, s. II-557, nedan kallad Inpescadomen, punkt 40, och där angiven rättspraxis).

51
Enligt fast rättspraxis kan en talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som endast utgör en bekräftelse av ett tidigare beslut som har vunnit laga kraft inte tas upp till sakprövning. En rättsakt anses enbart bekräfta ett tidigare beslut om den inte innehåller några nya omständigheter i förhållande till det tidigare beslutet och inte har föregåtts av en omprövning av förhållandena för den som det tidigare beslutet var riktat till (Inpescadomen, punkt 44, och där angiven rättspraxis).

52
Huruvida en rättsakt är bekräftande eller ej kan emellertid inte avgöras endast genom att jämföra dess innehåll med innehållet i det tidigare beslutet som den anses bekräfta. Den ifrågasatta rättsaktens karaktär bör även bedömas i förhållande till arten av den begäran som den utgör ett svar på (Inpescadomen, punkt 45, och där angiven rättspraxis).

53
Särskilt om rättsakten utgör ett svar på en begäran i vilken nya och väsentliga omständigheter har åberopats, och genom vilken förvaltningsmyndigheten har ombetts att ompröva det tidigare beslutet, kan denna rättsakt inte anses utgöra enbart en bekräftelse, eftersom den innehåller ett avgörande grundat på dessa omständigheter och därmed innehåller något nytt i förhållande till det tidigare beslutet (Inpescadomen, punkt 46). Nya och väsentliga omständigheter kan rättfärdiga en begäran om omprövning av ett tidigare avgörande som vunnit laga kraft (se, bland annat, domstolens dom av den 22 mars 1961 i de förenade målen 42/59 och 49/59, SNUPAT mot Höga myndigheten, REG 1961, s. 99, 146; svensk specialutgåva, volym 1, s. 95, av den 15 maj 1985 i mål 127/84, Esly mot kommissionen, REG 1985, s. 1437, punkt 10; förstainstansrättens dom av den 7 februari 1991 i mål T-58/89, Williams mot revisionsrätten, REG 1991, s. II-77, punkt 24, och förstainstansrättens beslut av den 11 juli 1997 i mål T-16/97, Chauvin mot kommissionen, REGP s. I-A-237 och s. II-681, punkt 37).

54
Det var på grundval av denna rättspraxis som förstainstansrätten i Inpescadomen (punkterna 48 och 49 och där angiven rättspraxis) slog fast att den berörda institutionen är skyldig att ompröva ett beslut som har vunnit laga kraft om en begäran därom faktiskt grundar sig på nya och väsentliga omständigheter. En talan som har väckts mot ett beslut att under sådana förhållanden vägra omprövning skall tas upp till sakprövning. Om begäran om omprövning däremot inte grundar sig på nya och väsentliga omständigheter skall talan mot beslutet att vägra att företa den begärda omprövningen avvisas.

55
Detta resonemang täcker även förevarande fall i vilket kommissionen, i stället för att vägra företa den begärda omprövningen, visserligen har besvarat sökandens begäran genom den ifrågasatta skrivelsen men gjort gällande att detta svar inte utgjorde något beslut eftersom den endast bekräftade ett tidigare beslut som vunnit laga kraft, nämligen delgivningsskrivelsen av den 23 juli 2001.

56
För frågan huruvida denna del av talan kan tas upp till sakprövning skall förstainstansrätten pröva huruvida de omständigheter som sökanden har åberopat till stöd för sin begäran om omprövning faktiskt utgör ”nya och väsentliga” omständigheter.

57
Det är i detta hänseende klart att de uppgifter som sökanden tillhandahållit om den fortgående försämringen av dess finansiella situation var nya eftersom denna försämring visade sig efter det att delgivningsskrivelsen av den 23 juli 2001 hade sänts och varken sökanden eller kommissionen hade kunnat ha kännedom därom tidigare (se, för ett liknande resonemang, Inpescadomen, punkt 50, och där angiven rättspraxis).

58
För att omständigheten skall anses vara väsentlig krävs det att de aktuella uppgifterna kan medföra en betydande förändring av sökandens rättsliga ställning såsom denna gestaltade sig vid det datum då det lagakraftvunna beslutet antogs, det vill säga, i förevarande fall, den 23 juli 2001 (se, för ett liknande resonemang, Inpescadomen, punkt 51, och där angiven rättspraxis).

59
I detta hänseende erinrar förstainstansrätten till en början om att sökanden uttryckligen avstod från att ansöka om interimistiska åtgärder i fråga om bötesbeslutet med stöd av artikel 104 i rättegångsreglerna inom ramen för mål T‑239/01. I sin begäran om omprövning av den 24 oktober 2001 angav sökanden att bolaget övervägde att inleda ett interimistiskt förfarande om dess begäran skulle avslås, och anmodade kommissionen att inte verkställa bötesbeslutet innan den hade tagit ställning till dess begäran om omprövning. I sin skrivelse av den 5 november 2001 upprepade sökanden dessa två punkter. Vid förstainstansrätten har bolaget uttryckligen förklarat att den kostsamma förberedelsen för ett interimistiskt förfarande inte var rimlig för ett företag som befann sig i en ekonomiskt svår situation såsom bolagets.

60
Det är vidare ostridigt att kommissionen, vid det datum då begäran om omprövning ingavs och sedan vid det datum då den ifrågasatta skrivelsen sändes samt vid det datum då förevarande talan väcktes, ännu inte hade indrivit de böter som påförts sökanden eller verkställt bötesbeslutet med stöd av artikel 256 EG och artiklarna 104–110 i rättegångsreglerna.

61
Under dessa förhållanden måste sökandens begäran, som gjorts utanför ett interimistiskt förfarande, att kommissionen skulle beakta försämringen av dess ekonomiska situation för att bevilja bolaget betalningslättnader anses vara gjord för tidigt. Kommissionen kunde nämligen inte vid de olika ovannämnda datumen veta hur sökandens ekonomiska situation skulle gestalta sig om och när åtgärder för indrivning eller verkställighet skulle vidtas (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80–103/80, Musique diffusion française m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 1825, punkt 135). Eftersom sökanden under hotet av en överhängande indrivning inte ansökte om interimistiska åtgärder, ankommer det inte på förstainstansrätten att före domen i huvudsak angående lagenligheten av de böter som påförts sökanden, i ett annat förfarande uttala sig i frågan huruvida de föreliggande intressena utgör hinder mot en tillämpning av de betalningsvillkor som sökanden har ifrågasatt på den grunden att denna tillämpning äventyrade företagets existens.

62
Förstainstansrätten tillägger att kommissionen redan i bötesbeslutet vägrade att beakta argumentet att sökanden riskerade att gå i konkurs om böter påfördes (se skälen 184 och 185). Detta synsätt är förenligt med en fast rättspraxis enligt vilken kommissionen inte är skyldig att beakta ett företags ekonomiska svårigheter när den bestämmer beloppet på de böter som den avser att påföra ett bolag (domstolens dom av den 8 november 1983 i de förenade målen 96/82–102/82, 104/82, 105/82, 108/82 och 110/82, REG 1983, s. 3369, punkt 55, förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T-141/94, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 1999, s. II-347, punkt 630, och av den 19 maj 1999 i mål T‑175/95, BASF mot kommissionen, REG 1999, s. II-1581, punkt 158). Att en åtgärd som vidtas av en gemenskapsmyndighet medför att ett visst företag går i konkurs eller likvideras är dessutom inte som sådant förbjudet enligt gemenskapsrätten. Att ett företag upplöses i sin aktuella rättsliga form innebär inte att även företagets personal, materiella och immateriella tillgångar förlorar sitt värde (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 januari 1986 i mål 52/84, kommissionen mot Belgien, REG 1986, s. 89, punkt 14, och av den 2 juli 2002 i mål C-499/99, kommissionen mot Spanien, REG 2002, s. I-6031, punkt 38).

63
Härav följer att de ekonomiska uppgifter som sökanden lagt fram till stöd för sin begäran om omprövning inte kunde påverka bolagets rättsliga ställning såsom denna gestaltade sig den 23 juli 2001. Det finns inte någon gemenskapsrättslig bestämmelse enligt vilken kommissionen är förpliktad att ständigt och ex officio kontrollera sina gäldenärers finansiella situation. Uppgifter härom kan således inte betraktas som väsentliga i förevarande processuella sammanhang.

64
Förstainstansrätten kan inte godta något av de argument som sökanden har framfört i detta sammanhang.

65
I den mån sökanden avser att ersätta det interimistiska domstolsförfarandet med ett administrativt förfarande för omprövning, såsom sökanden har gjort i förevarande fall, påpekar förstainstansrätten att ett sådant administrativt förfarande varken liknar eller motsvarar det interimistiska förfarandet. Medan domstolen i det interimistiska förfarandet i förevarande sammanhang skall pröva såväl kravet på skyndsamhet som fumus boni juris i förhållande till talan i huvudsak mot bötesbeslutet, skall kommissionen i det administrativa förfarande som sökanden efterfrågat endast pröva kravet på skyndsamhet och sökandens ekonomiska situation. Att låta ett sådant administrativt förfarande ersätta det interimistiska förfarandet skulle innebära att man medger att bestämmelserna som reglerar det interimistiska domstolsförfarandet kringgås, vilka bestämmelser inte avser bedömning av enbart de ekonomiska aspekterna i målet.

66
Sökanden har dessutom framhållit sina farhågor i fråga om konsekvenserna av den publicitet av dess dåliga ekonomiska situation som, enligt sökandebolaget, är oundvikliga om det ansöker om interimistiska åtgärder. Förstainstansrätten finner det härvid tillräckligt att erinra om att det enligt artikel 17.4 i instruktionen för förstainstansrättens justitiesekreterare är möjligt att sekretessbelägga hemliga uppgifter i offentliga meddelanden om mål som är anhängiggjorda vid förstainstansrätten. Dessutom har dessa farhågor inte förhindrat sökanden att väcka förevarande talan, detta trots den publicitet som följer härav.

67
Beträffande artikel 7 i indrivningsbestämmelserna, enligt vilken den ansvarige kommissionären ”efter skriftlig och vederbörligen motiverad begäran av beslutsmottagaren” kan ”bevilja ytterligare betalningsfrister, i förekommande fall uppdelade sådana” (se punkterna 11–14 ovan), påpekar förstainstansrätten att det genom denna bestämmelse införs ett fristående administrativt förfarande inom ramen för själva indrivningen av de böter som kommissionen fastställt. Det relevanta rättsliga skyddet i fråga om vägran att bevilja de betalningslättnader som föreskrivs i nämnda artikel 7 sker således inom ramen för ett interimistiskt förfarande (artikel 242 EG) eller ett förfarande för uppskjutande av verkställigheten av bötesbeslutet (se artikel 256 fjärde stycket EG).

68
Sökanden har även angett att likabehandlingsprincipen har åsidosatts genom att det amerikanska bolaget UCAR har beviljats betalningslättnader samtidigt som sökanden vägrats sådana. Förstainstansrätten påpekar att denna påstådda diskriminering till nackdel för sökanden inte har kunnat haft någon verkan innan den ifrågasatta skrivelsen sändes eftersom kommissionen då ännu inte hade indrivit de böter som påförts sökanden eller verkställt bötesbeslutet. Det räcker således att sökanden, om bolaget anser det vara befogat, kan åberopa denna påstådda diskriminering i förhållande till UCAR inom ramen för ett framtida förfarande som det, i förekommande fall och när tillfälle ges, kan komma att inleda avseende åtgärder för indrivning eller verkställighet som då faktiskt har vidtagits mot bolaget.

69
Under alla förhållanden saknar denna kritik grund. Kommissionen hade nämligen redan i augusti 2001 avslagit en begäran från UCAR att befrias från skyldigheten att tillhandahålla en bankgaranti. Dessutom har UCAR, under sin nya firma GrafTech International Ltd, den 26 september 2003 ansökt om uppskov med verkställigheten av kommissionens beslut att påföra det bolaget böter och även om att beviljas betalningslättnader (mål T-246/01 R).

70
Av ovanstående följer att sökanden inte har förmått visa att sådana väsentliga omständigheter förelåg som skulle ha tvingat kommissionen att ompröva sin delgivningsskrivelse av den 23 juli 2003 och att anta ett nytt beslut som skulle kunna angripas genom en självständig talan om ogiltigförklaring.

71
Härav följer att talan även skall avvisas i den del den avser den vägran, som uttrycks i den ifrågasatta skrivelsen, att bevilja de betalningslättnader som sökanden begärt.

72
Det förhållandet att kommissionen i den ifrågasatta skrivelsen i sak har bemött de nya, men inte västenliga, omständigheterna som angavs i begäran om betalningslättnader föranleder inte någon annan bedömning. Detta bemötande av sökandens begäran är en artighetsåtgärd och kan inte på något sätt föranleda att undantag görs från de villkor som måste vara uppfyllda för att en talan skall upptas till sakprövning och kan inte heller frånta kommissionen dess möjlighet att under domstolsförfarandet invända att talan inte kan upptas till sakprövning. Än mindre kan det befria förstainstansrätten från dess skyldighet att kontrollera att de nämnda villkoren för upptagande till sakprövning är uppfyllda (se, analogt, fast rättspraxis i fråga om personalmål och särskilt domstolens dom av den 12 juli 1984 i mål 227/83, Moussis mot kommissionen, REG 1984, s. 3133, punkt 13, och förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T-257/97, Herold mot kommissionen, REGP 1999, s. I-A-49 och s. II-251, punkt 43).

73
Talan skall följaktligen avvisas i sin helhet.


Rättegångskostnader

74
Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökanden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet skall kommissionens yrkande bifallas.

På dessa grunder fattar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)

följande beslut:

1)
Talan avvisas.

Sökanden skall bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.            

Luxemburg den 29 april 200429 april 2004.

H. Jung

J. Pirrung

Justitiesekreterare

Ordförande

1 –
Rättegångsspråk: tyska.