FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (femte avdelningen)

den 23 november 2004

Mål T-376/02

O

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tjänstemän – Artikel 78 i tjänsteföreskrifterna – Invaliditetspension – Invaliditetskommitté – Sammansättning – Yrkessjukdom”

Fullständig text på franska II - 0000

Saken:         Talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 14 januari 2002 rörande sökandens rätt till invaliditetspension fastställd enligt bestämmelserna i artikel 78 tredje stycket i tjänsteföreskrifterna för Europeiska gemenskapernas tjänstemän.

Avgörande:         Kommissionens beslut av den 14 januari 2002 rörande sökandens rätt till invaliditetspension ogiltigförklaras. Kommissionen skall ersätta samtliga rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.     Tjänstemän – Invaliditet – Invaliditetskommitté – Domstolsprövning – Omfattning – Gränser

2.     Tjänstemän – Invaliditet – Invaliditetskommitté – Sammansättning – Utseende av läkare – Ändring av val – Tillåtlighet

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga II, artikel 7)

3.     Tjänstemän – Invaliditet – Invaliditetskommitté – Metodik för att utforma yttrandet – Ledamöternas skönsmässiga bedömning

4.     Tjänstemän – Invaliditet – Konstaterande av invaliditetens samband med tjänsteutövningen – Begreppet yrkessjukdom – Invaliditet orsakad av en tidigare sjukdom som förvärrats – Omfattas – Krav på ett tillräckligt direkt samband mellan det förvärrade sjukdomstillståndet och tjänsteutövningen

(Artikel 78 i tjänsteföreskrifterna)

1.     Syftet med bestämmelserna om invaliditetskommittén är att låta medicinska experter göra den slutgiltiga bedömningen i alla medicinska frågor. Domstolsprövningen omfattar inte de rent medicinska bedömningarna, vilka skall anses som slutgiltiga när de har gjorts i enlighet med reglerna. Domstolsprövningen kan däremot avse huruvida dessa kommittéer har utsetts och arbetat på ett korrekt sätt och om de utlåtanden de har avgett är formellt korrekta. I detta avseende är förstainstansrätten behörig att undersöka huruvida yttrandet innehåller en motivering som gör det möjligt att bedöma de överväganden som ligger till grund för slutsatserna i yttrandet och om det finns ett begripligt samband mellan de medicinska konstaterandena i yttrandet och kommitténs slutsatser.

(se punkt 29)

Hänvisning till domstolen den 10 december 1987, 277/84, Jänsch mot kommissionen, REG 1987, s. 4923, punkt 15; förstainstansrätten den 16 juni 2000, T‑84/98, C mot rådet, REGP 2000, s. I‑A‑113 och II‑497, punkt 43

2.     Regeln i artikel 7 i bilaga II till tjänsteföreskrifterna garanterar tjänstemannen att hans rättigheter och intressen skall skyddas genom att en läkare som har hans förtroende ingår i invaliditetskommittén. Enligt denna bestämmelse skall likaledes en av läkarna som ingår i denna kommitté utses av den berörda institutionen. Omvänt finns ingenting i vare sig ordalydelsen eller andemeningen i artikel 7 i bilaga II till tjänsteföreskrifterna som hindrar vare sig institutionen eller tjänstemannen, i förekommande fall, att ändra sitt val av läkare, i synnerhet när den ursprungligen utsedde läkaren är förhindrad.

(se punkt 42)

Hänvisning till förstainstansrätten den 21 mars 1996, T‑376/94, Otten mot kommissionen, REGP 1996, s. I‑A‑129 och II‑401, punkt 47

3.     Det åligger varje medlem av invaliditetskommittén att, inom ramen för arbetet i densamma, utföra sitt uppdrag i enlighet med läkaretiken. Av detta följer att frågan om tjänstemannen i fråga, under givna omständigheter, skall undersökas eller höras omfattas av det utrymme för skönsmässig bedömning i medicinska frågor som tillkommer medlemmarna av invaliditetskommittén.

(se punkt 44)

Hänvisning till förstainstansrätten den 3 juni 1997, T‑196/95, H mot kommissionen, REGP 1997, s. I‑A‑133 och II‑403, punkt 8

4.     Begreppet yrkessjukdom i den mening som avses i artikel 78 andra stycket i tjänsteföreskrifterna omfattar inte endast de fall då en permanent total invaliditet hos tjänstemannen har sitt ursprung enbart i dennes tjänsteutövning, utan kan också omfatta de fall då denna invaliditet har orsakats av att en tidigare sjukdom som inte har sin grund i tjänsteutövningen, har förvärrats.

Med andra ord skall invaliditeten anses vara orsakad av en sådan yrkessjukdom som avses i artikel 78 i tjänsteföreskrifterna, om en tidigare sjukdom har förvärrats till följd av tjänsteutövningen vid gemenskaperna, och detta har gjort att tjänstemannen inte kan fortsätta att utföra sina arbetsuppgifter.

För att fastställa förekomsten av en yrkessjukdom i den mening som avses i artikel 78 i tjänsteföreskrifterna krävs således att det med tillräcklig grad av säkerhet föreligger ett orsakssamband mellan sjukdomens ursprung eller dess förvärrande och tjänsteutövningen vid gemenskaperna. Enligt tjänsteföreskrifterna krävs emellertid inte att ett samband skall vara ”nödvändigt” eller ”avgörande”, det är tillräckligt att den berördes sjukdomstillstånd har ett ”tillräckligt direkt samband” med dennes tjänsteutövning.

(se punkterna 67–70)

Hänvisning till domstolen den 21 januari 1987, 76/84, Rienzi mot kommissionen, REG 1987, s. 315, punkt 10; förstainstansrätten den 27 februari 1992, T‑165/89, Plug mot kommissionen, REG 1992, s. II‑367, punkt 81; förstainstansrätten den 23 mars 1993, T‑43/89, Gill mot kommissionen, REG 1993, s. II‑303, punkt 28