1. Gemenskapsrätt – Allmänna rättsprinciper – Rättssäkerhet – Den straffrättsliga legalitetsprincipen
2. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)
3. Konkurrens – Böter
(Artiklarna 81 EG, 82 EG, 83.1 och 83.2 a och d EG, 202 tredje strecksatsen EG och 211 första strecksatsen EG; rådets förordning nr 17)
4. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras
5. Gemenskapsrätt – Principer – Grundläggande rättigheter – Presumtion om att någon är oskyldig
(Europeiska enhetsakten, ingressen; Fördraget om Europeiska unionen, artikel 6.2; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)
6. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Begrepp
(Artikel 81.1 EG)
7. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Överträdelser
(Artikel 81.1 EG)
8. Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter
(Artikel 253 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
9. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsernas allvar
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
10. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsernas allvar
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
11. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Böternas avskräckande verkan
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A fjärde–sjätte styckena
12. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A sjätte stycket)
13. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsernas allvar – Förmildrande omständigheter
(Rådets förordning nr 17, artikel 15)
14. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande
(Artikel 18.1 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
15. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Befrielse från eller nedsättning av böter i utbyte mot samarbete från det anklagade företagets sida
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04, avsnitt D punkt 1)
16. Gemenskapsrätt – Allmänna rättsprinciper – Förbud mot retroaktiv bestraffning
(Rådets förordning nr 17, artikel 15; kommissionens meddelande 98/C 9/03)
17. Konkurrens – Administrativt förfarande – Tystnadsplikt
(Artikel 287 EG)
1. Den straffrättsliga legalitetsprincipen följer av rättssäkerhetsprincipen, vilken utgör en grundläggande gemenskapsrättslig princip. Den förstnämnda principen kräver bland annat att alla gemenskapsbestämmelser, i synnerhet de som föreskriver eller gör det möjligt att föreskriva sanktioner, är tydliga och precisa, så att det inte föreligger några oklarheter för de berörda med avseende på vilka rättigheter och skyldigheter som följer av bestämmelserna och så att dessa personer kan fatta beslut i enlighet med detta. Denna princip, vilken utgör en del av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och behandlas i olika internationella fördrag, bland annat i artikel 7 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, gäller både för regler av straffrättslig karaktär och för specifika administrativa bestämmelser som föreskriver eller gör det möjligt att föreskriva administrativa sanktioner. Principen är inte bara tillämplig på bestämmelser i vilka det anges vad som utgör en överträdelse, utan även på bestämmelser i vilka konsekvenserna av en överträdelse av de förstnämnda bestämmelserna föreskrivs. Artikel 7.1 i nämnda konvention innebär att överträdelser och de straff som de ger upphov till tydligt måste definieras i lagen. Detta villkor är uppfyllt när den enskilda personen av den relevanta bestämmelsens lydelse och, vid behov, med hjälp av domstolarnas tolkning av lydelsen, kan utläsa vilka handlingar och försummelser som leder till straffrättsligt ansvar.
Av Europadomstolens rättspraxis följer att det inte krävs att lydelsen av de bestämmelser med stöd av vilka sanktionerna åläggs är så precis att det är möjligt att med absolut säkerhet förutse konsekvenser av att bestämmelserna överträds. Enligt denna rättspraxis innebär nämligen inte vagheter i bestämmelsen alltid att den strider mot artikel 7 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det faktum att en lag lämnar utrymme för skönsmässig bedömning strider inte heller i sig mot kravet på förutsägbarhet, under förutsättning att omfattningen av denna befogenhet och sättet för dess användande är tillräckligt klart reglerade med beaktande av det legitima mål som står på spel. Syftet är härvid att ge enskilda ett adekvat skydd mot godtycke. I sådana fall tar Europadomstolen inte bara hänsyn till själva lydelsen av lagen, utan även till om de använda oklara begreppen har preciserats i fast och publicerad rättspraxis. Beaktandet av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner leder inte heller till att den straffrättsliga legalitetsprincipen, vilken utgör en allmän gemenskapsrättslig princip, skall tolkas annorlunda.
(se punkterna 66–69 och 71–73)
2. Även om artikel 7.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna antas vara tillämplig på sanktioner som åläggs av kommissionen vid överträdelser av gemenskapens konkurrensregler, så strider artikel 15.2 i förordning nr 17 om åläggande av böter när företag har överträtt gemenskapens konkurrensregler inte mot den straffrättsliga legalitetsprincipen av följande skäl:
- Kommissionen förfogar inte över ett oinskränkt utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av böter eftersom den måste ta hänsyn till den övre gräns för böterna som har fastställts i förhållande till de berörda företagens omsättning och till överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet.
- Kommissionen är vid fastställandet av böterna skyldig att respektera allmänna rättsprinciper och särskilt principen om likabehandling och proportionalitetsprincipen.
- Samma begränsningar gäller med avseende på kommissionens befogenhet att avgöra huruvida böter skall åläggas eller ej.
- Gemenskapsdomstolarnas prövningsrätt har gjort det möjligt att, genom fast och publicerad rättspraxis, precisera de vaga begrepp som kan förekomma i artikel 15.2 i förordning nr 17.
- Kommissionen har utvecklat en känd och tillgänglig beslutspraxis som, utan att utgöra en rättslig ram för åläggande av böter, kan användas som referens vad avser iakttagandet av principen om likabehandling, varvid det skall beaktas att det alltid är möjligt att höja nivån på böterna inom de ramar som fastställts i ovannämnda artikel 15.2 om en effektiv tillämpning av konkurrensreglerna kräver det.
- Kommissionen har antagit riktlinjer för fastställandet av böter och har på så sätt själv begränsat sitt utrymme för skönsmässig bedömning, vilket bidrar till att garantera rättssäkerheten, och den måste iaktta principen om likabehandling och principen om skydd för berättigade förväntningar.
- Kommissionen är enligt artikel 253 EG skyldig att motivera beslut om åläggande av böter.
(se punkterna 71 och 74–84)
3. Befogenheten att ålägga böter vid överträdelser av artiklarna 81 EG och 82 EG kan inte ursprungligen anses ha tillhört rådet, vilken skulle ha överfört eller delegerat denna befogenhet till kommissionen, i den mening som avses i artikel 202 tredje strecksatsen EG. I enlighet med artikel 83.1 och 83.2 a och d EG samt artikel 211 första strecksatsen EG hör denna befogenhet nämligen till kommissionens speciella uppgift att övervaka tillämpningen av gemenskapsrätten, en uppgift som, med avseende på tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG, har preciserats, begränsats och formaliserats genom förordning nr 17. Den befogenhet att ålägga böter som kommissionen ges i förordningen följer således redan av bestämmelserna i fördraget och syftar till en effektiv tillämpning av förbuden i de nämnda artiklarna.
(se punkterna 86 och 87)
4. Det krav på rättssäkerhet som de ekonomiska aktörerna enligt fast rättspraxis kan åberopa till sin fördel förutsätter att kommissionen, vilken har bevisbördan för överträdelser som den fastställer har ägt rum, lägger fram tillfredsställande bevisning för de faktiska omständigheter som utgör överträdelsen när parterna är oense om huruvida konkurrensreglerna har åsidosatts. I fråga om en påstådd överträdelses varaktighet kräver samma rättssäkerhetsprincip att kommissionen, i brist på bevisning som gör det möjligt att direkt styrka överträdelsens varaktighet, åtminstone åberopar bevisning som avser omständigheter som ligger tillräckligt nära i tiden, så att det skäligen kan anses att överträdelsen fortlöpt oavbrutet mellan två exakta dagar.
(se punkterna 114 och 153)
5. Principen om presumtion om att någon är oskyldig, såsom den följer av bland annat artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, utgör en del av de grundläggande rättigheter som enligt domstolens fasta rättspraxis erkänns i gemenskapens rättsordning, vilket för övrigt bekräftas i ingressen till Europeiska enhetsakten, artikel 6.2 i Fördraget om Europeiska unionen och artikel 47 i rättighetsstadgan. Med hänsyn till de aktuella överträdelsernas art samt arten och svårighetsgraden av de därtill knutna sanktionsåtgärderna skall principen om presumtion om att någon är oskyldig bland annat tillämpas i förfaranden som rör företags åsidosättande av konkurrensregler och som kan leda till ålägganden av böter eller viten.
(se punkt 115)
6. Begreppet ”samordnat förfarande” avser en form av samordning mellan företag som, utan att det har lett fram till att ett egentligt avtal har ingåtts, medvetet ersätter den fria konkurrensens risker med ett praktiskt inbördes samarbete. De aktuella kriterierna för samordning och samarbete innebär inte alls ett krav på att en verklig ”plan” utarbetas, utan skall förstås mot bakgrund av den egentliga grundtanken bakom fördragets konkurrensregler. Denna grundtanke är att samtliga ekonomiska aktörer självständigt skall bestämma den affärspolicy de har för avsikt att följa på den gemensamma marknaden. Även om det är riktigt att detta självständighetskrav inte utesluter att de ekonomiska aktörerna har rätt att på ett förståndigt sätt anpassa sig till konkurrenternas konstaterade eller förväntade beteende, utgör det emellertid ett klart hinder för direkta eller indirekta kontakter mellan sådana aktörer, som har till syfte eller resultat antingen att påverka en aktuell eller potentiell konkurrents marknadsbeteende eller att för en sådan konkurrent avslöja hur den berörde aktören själv har beslutat att agera eller planerar att agera på marknaden.
För att fastslå att det föreligger ett samordnat förfarande är det således inte nödvändigt att visa att en viss konkurrent formellt har åtagit sig, gentemot en eller flera andra konkurrenter, att agera på ett visst sätt, eller att konkurrenterna gemensamt har fastlagt sitt framtida beteende på marknaden. Det är tillräckligt att konkurrenten genom sin viljeförklaring undanröjer, eller i vart fall väsentligt minskar, ovissheten om hur den kan förväntas agera på marknaden. Även om ett ömsesidigt underrättande från deltagarna i ett fall av konkurrensbegränsande samverkan om att de har för avsikt att avsluta samarbetet inte är ett villkor för upphörandet av detsamma är det icke desto mindre så att ett företag som, om än på ett passivt sätt, deltar i möten med konkurrensbegränsande syften, och som inte offentligt tar avstånd från vad som diskuteras vid mötena och som därigenom låter övriga mötesdeltagare förstå att det samtycker till de resultat som mötena leder fram till och att det kommer att följa dessa resultat, enligt fast rättspraxis skall anses ha deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan som följer av dessa möten.
Det följer dessutom av ordalydelsen av artikel 81.1 EG att ett samordnat förfarande, förutom samordningen mellan företagen, även förutsätter ett beteende på marknaden som svarar mot denna samordning och ett orsakssamband mellan dessa båda rekvisit. Såvida motsatsen inte bevisas, vilket åvilar de berörda aktörerna att göra, måste det antas att de företag som deltar i det samordnade förfarandet och som fortsätter att vara aktiva på marknaden tar hänsyn till de uppgifter som de har lämnat till varandra när de bestämmer sitt beteende på marknaden. Detta gäller i ännu högre grad när samordningen äger rum regelbundet under en lång period.
(se punkterna 132–134 och 136)
7. Ett åsidosättande av artikel 81.1 EG kan följa inte bara genom ett enstaka handlande, utan även genom en serie handlanden eller genom ett fortlöpande beteende. Denna tolkning kan inte ifrågasättas med motiveringen att ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende även i sig och helt isolerat kan utgöra ett åsidosättande av nämnda bestämmelse. När olika handlanden ingår i en ”samlad plan” på grund av deras identiska syfte att snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden får kommissionen tillskriva företag ansvar för dessa handlanden i förhållande till deras deltagande i överträdelsen bedömd i sin helhet.
(se punkt 155)
8. Vad avser beräkningen av de böter som kommissionen ålägger vid överträdelser av gemenskapens konkurrensregler är de väsentliga formkrav som motiveringsskyldigheten utgör uppfyllda om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet. Vidare skall omfattningen av motiveringsskyldigheten fastställas med hänsyn till att överträdelsens svårighetsgrad skall fastställas utifrån ett stort antal omständigheter, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut skall tas i beaktande. Kommissionen är enligt motiveringsskyldigheten inte skyldig att i beslutet redovisa sifferuppgifter avseende det sätt på vilket böterna har beräknats, utan endast de uppgifter som legat till grund för bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet.
(se punkterna 193 och 194)
9. Det rättsliga och ekonomiska sammanhanget för det kritiserade uppträdandet skall särskilt beaktas vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är. Vid bedömningen av en överträdelses faktiska påverkan på marknaden skall kommissionen, såsom alltid när det är möjligt, jämföra med den konkurrenssituation som normalt skulle ha förelegat om överträdelsen inte hade inträffat. Av detta följer att kommissionen, när den i ett fall av konkurrensbegränsande samverkan avseende priser konstaterar att de berörda företagen faktiskt har uppnått ett högre transaktionspris genom avtalet än vad som skulle ha varit fallet utan den konkurrensbegränsande samverkan, vid fastställandet av böternas storlek har rätt att beakta omfattningen av överträdelsens skadliga påverkan på marknaden och med hänsyn till överträdelsens svårighetsgrad fastställa högre böter än vad den skulle ha gjort om ett sådant konstaterande inte hade förelegat. Inom ramen för denna bedömning skall kommissionen beakta alla objektiva villkor på den berörda marknaden, samt dess ekonomiska och eventuella rättsliga sammanhang. Det skall tas hänsyn till huruvida det av förekommande ”objektiva ekonomiska faktorer” följer att prisnivån inom ramen för ”fri konkurrens” inte skulle ha utvecklats på samma sätt som nivån på de priser som tillämpats.
(se punkterna 216 och 222–224)
10. En överträdelses svårighetsgrad kan fastställas med hänvisning till karaktären på och syftet med de ageranden som betecknades som missbruk, och omständigheter som hör samman med syftet med agerandet kan ha större betydelse för fastställandet av bötesbeloppet än omständigheter rörande resultatet av det. Verkan av ett konkurrensbegränsande förfarande är nämligen inte ett avgörande kriterium vid bedömningen av om bötesbeloppet är skäligt. Omständigheter som rör avsikten kan vara viktigare än nämnda verkan, framför allt när det rör sig om överträdelser som i sig är allvarliga, såsom fastställelse av priser och uppdelning av marknaden. Horisontella prisuppgörelser har dessutom alltid ansetts tillhöra de allvarligaste överträdelserna av de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna.
(se punkterna 250–252)
11. Vid fastställande av böter för överträdelser av konkurrensrätten skall kommissionen inte bara ta hänsyn till överträdelsens svårighetsgrad och de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, utan även till det sammanhang i vilket överträdelsen har ägt rum och säkerställa att dess åtgärder har en avskräckande effekt, framför allt vad beträffar sådana överträdelser som särskilt försvårar förverkligandet av gemenskapens mål.
Det anges för övrigt i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget att det, förutom överträdelsens art, dess faktiska påverkan på marknaden och dess geografiska omfattning, också är nödvändigt att beakta de överträdande företagens ekonomiska kapacitet att vålla andra aktörer, särskilt konsumenterna, betydande skada och att fastställa bötesbeloppet till en nivå som säkerställer att böterna är tillräckligt avskräckande (punkt 1 A fjärde stycket). Det faktum att stora företag är bättre skickade att själva bedöma den olagliga karaktären av sitt beteende och de konsekvenser som dessa får kan också beaktas (punkt 1 A femte stycket).
Vad avser den första omständigheten syftar kommissionens rätt att fastställa böterna på ett sådant sätt att de är tillräckligt avskräckande för att säkerställa företagens efterlevnad av fördragets konkurrensregler inom gemenskapen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det är emellertid endast möjligt att uppnå detta syfte på ett tillfredsställande sätt om företagets situation vid tidpunkten för utfärdandet av böterna beaktas. Åtskillnad skall nämligen göras mellan överträdelsens omfattning på marknaden och det ansvar som varje deltagare i den konkurrensbegränsande samverkan har (vilket täcks av punkt 1 A fjärde och sjätte styckena i riktlinjerna), å ena sidan, och den avskräckande effekt som åläggande av böter är avsett att ha, å andra sidan.
Vad avser överträdelsens omfattning på marknaden och det ansvar som åligger varje deltagare i den konkurrensbegränsande samverkan kan den del av företagets omsättning som härrör från de varor som är föremål för överträdelsen ge en god anvisning om en överträdelses omfattning på den berörda marknaden. Omsättningen av de produkter som omfattas av ett konkurrensbegränsande förfarande utgör ett objektivt kriterium som gör det möjligt att uppskatta hur skadligt detta förfarande är för den normala konkurrensen.
Behovet att säkerställa att böterna får en tillräckligt avskräckande effekt kräver emellertid, när det inte motiverar en höjning av den allmänna bötesnivån inom ramen för genomförandet av en konkurrenspolitik, att bötesbeloppet anpassas för att ta hänsyn till den eftersträvade inverkan på det företag som åläggs böterna. Detta för att böterna inte skall bli försumbara eller, tvärtom, orimligt höga, bland annat med hänsyn till det berörda företagets ekonomiska kapacitet, i enlighet med kravet på att böternas effektivitet skall säkerställas, å ena sidan, och kravet på att proportionalitetsprincipen skall beaktas, å andra sidan. Ett företags sammanlagda resurser kan emellertid variera, bland annat till följd av överlåtelser och sammanslagningar, genom att kraftigt minska eller öka under en relativt kort tidsrymd, särskilt under den tid som förflyter mellan överträdelsens upphörande och antagandet av beslutet om åläggande av böter.
Av detta följer att de nämnda tillgångarna skall uppskattas vid den tidpunkt då böterna utfärdas, så att det avskräckande syftet uppnås på ett korrekt sätt, med beaktande av proportionalitetsprincipen. Av samma skäl skall det i detta hänseende noteras att den övre gränsen för böterna på 10 procent av det berörda företagets omsättning inom ramen för artikel 15.2 i förordning nr 17 skall fastställas med beaktande av den totala omsättning i hela världen under det räkenskapsår som föregår antagandet av beslutet. Inom ramen för fastställandet av en eventuell höjning av böterna i syfte att säkerställa att dessa får en avskräckande effekt är det på samma sätt viktigt att beakta företagets verkliga ekonomiska förmåga och tillgångar vid tidpunkten för böternas utfärdande och inte den beräkning pro forma som anges i balansräkningen, vilken till sin natur är fiktiv och följer av tillämpningen av de revisionsregler som gäller för det berörda företaget.
Vad avser den andra omständigheten, det vill säga de rättsliga och ekonomiska infrastrukturer som företagen förfogade över och med hjälp av vilka de kunde avgöra huruvida deras uppförande utgjorde en överträdelse, så syftar denna omständighet i första hand till att bestraffa stora företag som antas ha den kunskap och förfoga över de strukturmedel som krävs för att förstå att deras uppförande utgör en överträdelse och uppskatta de eventuella fördelar som följer av detta. Den omsättning på grundval av vilken kommissionen fastställer de berörda företagens storlek och följaktligen deras förmåga att uppskatta karaktären och konsekvenserna av deras uppförande skall i detta syfte hänföras till företagens situation vid tidpunkten för överträdelsen.
(se punkterna 95, 96, 272–274, 278–280, 283, 285, 289, 290 och 302)
12. Vad avser fastställandet av storleken på de böter som de olika deltagarna i den konkurrensbegränsande samverkan skall betala skall tillvägagångssättet som består i att dela in medlemmarna i flera kategorier, vilket har medfört att utgångsbeloppet för företag i samma kategori har fastställts till ett schablonbelopp, i princip inte underkännas trots att det medför att hänsyn inte tas till storleksskillnader mellan företag i samma kategori. När kommissionen fastställer bötesbelopp är den nämligen inte, för det fall kommissionen ålägger flera företag som är inblandade i samma överträdelse böter, skyldig att säkerställa att de slutliga bötesbeloppen för de berörda företagen återspeglar de skillnader som finns beträffande företagens totala omsättning.
Uppdelningen i kategorier måste icke desto mindre vara förenlig med principen om likabehandling, enligt vilken lika situationer inte får behandlas olika eller olika situationer behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Enligt samma synsätt stadgas det i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG‑fördraget, i punkt 1 A sjätte strecksatsen, att en ”stor” skillnad i storlek hos de företag som begått en överträdelse av samma slag kan motivera en åtskillnad vid bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad. Bötesbeloppet skall vidare enligt rättspraxis i varje fall stå i proportion till de omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är. När kommissionen delar in företagen i kategorier för att fastställa bötesbeloppet skall gränsvärdena följaktligen fastställas på ett sammanhängande och sakligt motiverat sätt för var och en av de angivna kategorierna.
Med beaktande av syftet med höjningen, nämligen att anpassa bötesbeloppet till företagets totala tillgångar och förmåga att uppbringa det kapital som krävs för att betala nämnda böter, syftar fastställandet av omfattningen av höjningen av grundbeloppet för att säkerställa att böterna får en tillräckligt avskräckande effekt snarare till att säkerställa böternas effektivitet än till att ta hänsyn till den skada som överträdelsen har medfört för den normala konkurrensen och därmed den nämnda överträdelsens svårighetsgrad. Av detta följer att kravet på att det skall finnas sakliga skäl för metoden att klassificera företagen i kategorier skall tolkas strängare när klassificering inte sker i syfte att fastställa bötesbeloppet med beaktande av överträdelsens svårighetsgrad utan för att fastställa höjningen av grundbelopp i syfte att säkerställa att de ålagda böterna får en tillräckligt avskräckande effekt.
Även om ett lika stort grundbelopp tillämpas på vissa företag på grund av deras uppdelning i grupper trots att de har olika storlek så finns det nämligen inom ramen för fastställandet av bötesbeloppet med beaktande av överträdelsens svårighetsgrad enligt rättspraxis likväl saklig grund för denna skillnad i behandling genom att överträdelsens art har företräde framför företagens storlek vid fastställandet av överträdelsens svårighetsgrad. Detta rättfärdigande kan emellertid inte tillämpas på fastställandet av omfattningen av höjningen av grundbeloppet för att säkerställa att böterna får en tillräckligt avskräckande effekt eftersom höjningen i huvudsak och objektivt grundar sig på företagens storlek och tillgångar, och inte på överträdelsens art.
(se punkterna 323–325 och 328–331)
13. Även om det, inom ramen för fastställandet av storleken på de böter som åläggs med anledning av att konkurrensreglerna har åsidosatts, är viktigt att ett företag har vidtagit åtgärder för att förhindra att dess personal på nytt överträder gemenskapens konkurrensrätt i framtiden, så ändrar denna omständighet inte på något sätt det faktum att den överträdelse som har konstaterats verkligen har begåtts. Enbart den omständigheten att kommissionen i sin tidigare beslutspraxis i vissa fall har beaktat införandet av ett anpassningsprogram som en förmildrande omständighet medför således inte en skyldighet för denna att även göra så i andra fall. Kommissionen är således inte skyldig att beakta denna omständighet som förmildrande, under förutsättning att den iakttar likabehandlingsprincipen, vilken innebär att kommissionen inte får behandla de olika företagen i samma beslut på olika sätt.
Det råder inte heller något tvivel om att enbart den omständigheten att ett företag antar ett program för anpassning till gemenskapens konkurrensregler inte utgör en godtagbar och säker garanti för att företaget varaktigt kommer att iaktta nämnda regler. Ett sådant program tvingar således inte kommissionen att sätta ner böterna på grund av att syftet att förebygga överträdelser redan till viss del är uppfyllt.
(se punkterna 350, 351 och 361)
14. Även om förbudet mot att grunda besluten på allmänpreventiva syften är tillämpligt när det rör sig om åtgärder som avviker från principen om fri rörlighet för unionsmedborgare i artikel 18.1 EG, och som medlemsstater vidtar med hänsyn till allmän ordning, så utgör det långt ifrån en allmän princip och kan uppenbarligen inte utan vidare tillämpas i sin helhet med avseende på böter som företag åläggs av kommissionen vid överträdelser av gemenskapens konkurrensregler. Tvärtom kan kommissionen ta hänsyn till att konkurrensbegränsande förfaranden, trots att deras rättsstridighet redan fastställts i inledningen av gemenskapens konkurrenspolitik, fortfarande är relativt vanliga till följd av den vinst som vissa av de berörda företagen kan uppnå genom dem, och följaktligen bedöma att det är nödvändigt att höja nivån på böterna för att på så sätt förstärka deras avskräckande verkan. Detta svarar åtminstone till viss del mot behovet av att säkerställa att böterna får en avskräckande effekt på andra företag än dem som har ålagts böterna.
(se punkterna 359 och 360)
15. Nedsättning av böter på grund av att de företag som deltagit i överträdelsen av gemenskapens konkurrensregler samarbetar har sin grund i uppfattningen att sådant samarbete underlättar kommissionens uppgift.
Ett företag som under det administrativa förfarandet har låtit bli att ta ställning till kommissionens påståenden om de faktiska omständigheterna och som därmed underlåtit att medge sanningshalten däri bidrar inte på ett effektivt sätt till att underlätta kommissionens uppgift. På samma sätt är det enligt meddelandet om samarbete i ärenden som rör konkurrensbegränsande samverkan inte tillräckligt att ett företag allmänt påstår att det inte bestrider de anförda omständigheterna, om detta påstående med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet inte är till någon som helst nytta för kommissionen. Slutligen är en nedsättning på grundval av meddelandet om samarbete endast motiverad när de uppgifter som lämnats och mer allmänt det berörda företagets beteende visar att företaget verkligen samarbetat. Det följer nämligen av själva begreppet samarbete, såsom det framställts i meddelandet om samarbete, särskilt i inledningen och i avsnitt D.1, att en nedsättning endast kan beviljas på grundval av nämnda meddelande när det berörda företagets beteende visar på sådan samarbetsvilja.
(se punkterna 380–383)
16. Vad avser ändringen av kommissionens allmänna konkurrenspolitik avseende böter, särskilt som den föranletts av riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, skall det, i syfte att kontrollera att principen om förbud mot retroaktiv tillämpning efterlevts, kontrolleras huruvida ändringen i rimlig grad var förutsebar då de berörda överträdelserna begicks.
Den största förändringen som införts i och med riktlinjerna består i att man vid beräkningen utgår från ett grundbelopp, som fastställts inom vissa ramar. Dessa ramar återspeglar hur allvarliga överträdelserna är men har i sig inte något samband med den relevanta omsättningen. Grunden för denna metod är således huvudsakligen en tariffering, om än relativ och anpassningsbar, av bötesbeloppen. Det skall således prövas huruvida denna nya metod för beräkning av böter, vid antagandet av att den har medfört att nivån för de böter som ålagts har höjts, i rimlig grad hade kunnat förutses vid den tidpunkt då de berörda överträdelserna begicks. Den omständigheten att kommissionen tidigare har tillämpat en viss bötesnivå för vissa överträdelser innebär emellertid inte att den kan fråntas möjligheten att höja denna nivå inom de gränser som anges i förordning nr 17, om detta är nödvändigt för att säkerställa genomförandet av gemenskapens konkurrenspolitik. En effektiv tillämpning av gemenskapens konkurrensregler kräver tvärtom att kommissionen vid varje tillfälle kan anpassa bötesnivån efter vad denna politik kräver.
Av detta följer att de företag som är föremål för ett administrativt förfarande som kan utmynna i böter inte kan ha berättigade förväntningar på att kommissionen inte skall överskrida den tidigare tillämpade bötesnivån eller tillämpa en viss metod för beräkning av dessa böter. Nämnda företag skall följaktligen beakta att kommissionen, med hänsyn till de regler som gäller för dess agerande, när som helst kan besluta att höja bötesnivån i förhållande till den nivå som tillämpats tidigare. Detta gäller inte endast när kommissionen höjer bötesnivån vid åläggandet av böter genom individuella beslut, utan även när denna höjning sker genom tillämpning på enskilda fall av förhållningsregler med allmän räckvidd såsom riktlinjerna. Det framgår för övrigt av Europadomstolens rättspraxis att lagen kan vara förutsebar trots att den berörda personen ser sig nödsakad att anlita en kvalificerad rådgivare för att bedöma, i rimlig grad under omständigheterna i fallet, vilka konsekvenser ett visst agerande kan få. Detta gäller särskilt yrkesmän som är vana vid att vara tvungna att vara mycket försiktiga vid utövandet av sitt yrke. Man kan förvänta sig att de låter bedöma riskerna med yrkesutövningen extra noga.
Av detta kan slutsatsen dras att riktlinjerna, och särskilt den nya metoden för beräkning av bötesbelopp som anges däri, om det antas att denna nya metod medförde en höjning av nivån på böterna, i rimlig grad var förutsebara för sådana företag som sökanden då den aktuella överträdelsen begicks.
(se punkterna 388–396)
17. I artikel 287 EG föreskrivs att medlemmar, tjänstemän och övriga anställda vid gemenskapens institutioner skall ”vara förpliktade att inte lämna ut upplysningar som omfattas av tystnadsplikt, särskilt uppgifter om företag, deras affärsförbindelser eller deras kostnadsförhållanden”. Även om denna bestämmelse främst åsyftar de uppgifter som inhämtas hos företagen, innebär uttrycket ”särskilt” att det är fråga om en allmän princip som även är tillämplig på andra förtroliga uppgifter. Arten och omfattningen av den föreslagna sanktionen vid kontradiktoriska förfaranden som kan leda till en sanktion i sig omfattas emellertid av tystnadsplikt så länge som sanktionen inte slutgiltigt har godkänts och meddelats. Denna princip följer särskilt av behovet att respektera den berördes anseende och värdighet så länge som han inte har fällts till ansvar.
Kommissionens skyldighet att inte avslöja uppgifter om den exakt planerade sanktionen för pressen sammanfaller sålunda inte enbart med dess skyldighet att iaktta tystnadsplikten utan även med dess skyldighet avseende god förvaltningssed. Slutligen skall principen om presumtion om att någon är oskyldig till dess att motsatsen har bevisats tillämpas i förfaranden rörande överträdelse av konkurrensregler som gäller företag och som kan leda till ålägganden av böter eller viten. Det är uppenbart att kommissionen inte följer denna princip om den, innan den formellt ålägger det klandrade företaget en sanktion, har meddelat pressen det utslag som förelagts den rådgivande kommittén och kommissionsledamöternas kollegium för överläggning.
Det går emellertid inte att ifrågasätta att en överträdelse, som har bevisats under det administrativa förfarandet, faktiskt föreligger med hänvisning till att kommissionen under detta förfarande för tidigt uppgav att den trodde att nämnda överträdelse förelåg och avslöjade den bötessumma som den planerade att ålägga ett företag med anledning av detta. Enbart det faktum att kommissionen avslöjar innehållet i ett beslut vid slutet av det administrativa förfarandet och dagen före det formella antagandet kan inte heller anses visa att kommissionen föregriper ärendet eller genomför undersökningen med en förutfattad mening.
En rättsstridighet av detta slag kan endast medföra att det aktuella beslutet ogiltigförklaras om det har visats att beslutet utan denna oegentlighet skulle ha fått ett annat innehåll.
Det sistnämnda villkoret kan inte anses utgöra ett åsidosättande av den rätt till ett verksamt rättsligt skydd som enskilda har enligt gemenskapsrätten. Denna rättighet ingår bland gemenskapens allmänna rättsprinciper, som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och har stadfästs i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Detta skydd måste nämligen vara förenligt med rättssäkerhetsprincipen och den presumtion om lagenlighet som gemenskapsinstitutionernas rättsakter åtnjuter.
(se punkterna 409–411, 414–416 och 421–423)