Mål T-237/02

Technische Glaswerke Ilmenau GmbH

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tillgång till handlingar — Förordning (EG) nr 1049/2001 — Granskningsförfarande rörande statligt stöd — Undantag för att skydda syftet med undersökningar — Tyst beslut om avslag — Skyldighet att göra en konkret och individuell bedömning — Intervention — Intervenientens yrkanden, grunder och argument”

Förstainstansrättens dom (femte avdelningen) av den 14 december 2006   II-5134

Sammanfattning av domen

  1. Förfarande – Intervention – Andra argument än dem som åberopas av den part som intervenienten stöder

    (Domstolens stadga, artikel 40 fjärde stycket; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 116.3)

  2. Europeiska gemenskaperna – Institutioner – Allmänhetens tillgång till handlingar – Förordning nr 1049/2001

    (Europaparlamentets och rådets förordning nr 1049/2001, artikel 4)

  1.  Artikel 40 fjärde stycket i domstolens stadga, vilken enligt artikel 53 i sagda stadga är tillämplig på förstainstans-rätten, och artikel 116.3 i förstainstans-rättens rättegångsregler utgör visserligen inte hinder för att en intervenient åberopar andra argument än dem som åberopas av den part som den stöder. Förutsättningen för detta är dock att ramen för tvisten inte ändras genom argumenten och att interventionen sker till stöd för denna parts yrkanden.

    (se punkt 40)

  2.  Omständigheten att en handling som berörs av en ansökan om tillgång, enligt förordning nr 1049/2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar, rör ett intresse som omfattas av ett undantag är inte tillräcklig för att tilllämpa undantaget. En sådan tillämpning är i princip enbart motiverad om institutionen tidigare har bedömt, för det första, huruvida tillgången till handlingen skulle kunna medföra konkret och faktisk skada på det skyddade intresset och, för det andra — vad gäller de fall som avses i artikel 4.2 och 4.3 i förordningen — huruvida det finns ett övervägande allmänintresse av utlämnandet av den ifrågavarande handlingen. Dessutom måste risken för skada för ett skyddat intresse rimligen kunna förutses och inte vara rent hypotetisk. Följaktligen måste den prövning som institutionen skall göra för att tillämpa ett undantag utföras på ett konkret sätt och framgå av motiven till beslutet. Dessutom framgår det av förordningen att samtliga undantag som nämns i artikel 4.1–4.3 i densamma enligt bestämmelsernas ordalydelse är tillämpliga på ”en handling”. En konkret prövning skall således ske för varje handling som avses i ansökan.

    För övrigt är det bara genom en konkret och individuell bedömning, men däremot inte en abstrakt och övergripande bedömning, som institutionen kan bedöma om det är möjligt att ge sökanden delvis tillgång, i enlighet med artikel 4.6 i förordningen, och vad gäller tillämpningen i tiden av undantagen från rätten att få tillgång föreskrivs i artikel 4.7 i förordningen att de undantag som anges i punkterna 1–3 i samma artikel enbart skall tillämpas under den period då skyddet är motiverat på grundval av ”handlingens innehåll”.

    Skyldigheten för en institution att göra en konkret och individuell bedömning av innehållet i de handlingar som avses i ansökan om tillgång är således en princip som är tillämplig på samtliga undantag som nämns i artikel 4.1–4.3 i förordningen, oavsett vilket område de begärda handlingarna rör, exempelvis beroende på om det är fråga om samordnade förfaranden eller granskning av statligt stöd. Sagda prövning är däremot inte nödvändig när det, på grund av särskilda omständigheter i det aktuella fallet, är uppenbart att tillgång till handlingarna inte skall ges eller tvärtom skall ges. Så kan bland annat vara fallet när vissa handlingar antingen uppenbarligen i sin helhet omfattas av ett undantag från rätten att få tillgång till handlingar eller, tvärtom, uppenbarligen skall utlämnas i sin helhet eller, slutligen, redan har varit föremål för en konkret och individuell bedömning av kommissionen under liknande omständigheter. Undantag från denna prövningsskyldighet kan för övrigt endast tillåtas i undantagsfall och när den administrativa börda som uppkommer på grund av den konkreta och individuella prövningen av dessa handlingar visar sig vara synnerligen tung, och alltså överskrider gränserna för vad som rimligen kan krävas.

    (se punkterna 77–79, 85, 86 och 94)