1

I artikel 87 EG föreskrivs följande:

”1.   Om inte annat föreskrivs i detta fördrag, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

…”

2

Artikel 88 EG har följande lydelse:

”…

2.   Om kommissionen, efter att ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, finner att stöd som lämnas av en stat eller med statliga medel inte är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87, eller att sådant stöd missbrukas, skall den besluta om att staten i fråga skall upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom den tidsfrist som kommissionen fastställer.

…”

3

Artikel 10 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG] (EGT L 83, s. 1) har följande lydelse:

”1.   Om kommissionen har upplysningar om påstått olagligt stöd skall den undersöka dessa upplysningar utan dröjsmål, oavsett källan för dessa.

2.   Om det är nödvändigt skall kommissionen begära upplysningar från den berörda medlemsstaten. Artiklarna 2.2, 5.1 och 5.2 skall gälla i tillämpliga delar.

3.   Om den berörda medlemsstaten, trots en påminnelse enligt artikel 5.2, inte lämnar de begärda upplysningarna inom den av kommissionen föreskrivna tidsfristen eller om den lämnar ofullständiga upplysningar, skall kommissionen genom ett beslut begära att upplysningarna skall lämnas (nedan kallat föreläggande om att lämna upplysningar). I beslutet skall närmare anges vilka upplysningar som begärs och föreskriva[s] en lämplig tidsfrist inom vilken upplysningarna skall ges in.”

4

I artikel 13.1 i förordning nr 659/1999 föreskrivs följande:

”Undersökningen av eventuellt olagligt stöd skall leda till ett beslut enligt artikel 4.2, 4.3 eller 4.4. Vid beslut att inleda det formella granskningsförfarandet skall förfarandet avslutas genom ett beslut enligt artikel 7. Om en medlemsstat underlåter att följa ett föreläggande om att lämna upplysningar, skall beslutet fattas på grundval av tillgängliga upplysningar.”

5

Av artikel 14 i samma förordning framgår följande:

”Vid negativa beslut i fall av olagligt stöd skall kommissionen besluta att den berörda medlemsstaten skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren (nedan kallat beslut om återkrav). Kommissionen skall inte återkräva stödet om detta skulle stå i strid med en allmän princip i gemenskapsrätten.

…”

6

De tyska myndigheterna anmälde, genom skrivelse av den 9 april 1998, flera stödåtgärder till kommissionen som beviljats genom förmedling av Bundesanstalt für vereinigungsbedingte Sonderaufgaben (nedan kallat BvS), till förmån för SKL Motoren- und Systemtechnik GmbH (nedan kallat SKL-M) inom ramen för en omstrukturering av företaget. Eftersom en del av detta stöd redan hade utbetalats registrerades ärendet som ett stöd som inte anmälts och gavs referensnumret NN 56/98.

7

SKL-M, vilket innan det omstrukturerades ingick i koncernen Lintra Beteiligungsholding GmbH, är ett företag vars verksamhet består i att tillverka motorer för fartyg och båtar.

8

Med hjälp av BvS kom under år 1997 en avtalsrelation till stånd mellan SKL-M och företaget MTU Friedrichshafen GmbH (nedan kallat MTU eller sökanden), vars verksamhet består i tillverkning av kraftiga dieselmotorer, vilken syftade till att MTU skulle köpa upp SKL-M.

9

Den 5 november 1997 slöts två avtal mellan MTU och SKL-M. Genom det första fick MTU option på förvärv av aktierna i SKL-M, med möjlighet att förvärva samtliga aktier för en symbolisk mark fram till den 1 december 1999 och därefter till ett skäligt pris fram till den 31 december 2001. Det andra avtalet (Wechselseitiger Lizenz- und Kooperationsvertrag zwischen SKL-M und MTU, ett ömsesidigt licens- och samarbetsavtal mellan SKL-M och MTU, nedan kallat WLKV), som syftade till att skapa ett samriskföretag, innehöll närmare bestämmelser om formerna för det gemensamma utnyttjandet av de båda företagens know-how och för utveckling, tillverkning och försäljning av två nya motortyper, nämligen en gasmotor och en radmotor. Ett tredje avtal slöts samma dag mellan BvS, förbundsstaten Sachsen-Anhalt och SKL-M, i vilket utbetalningen av omstruktureringsstödet reglerades.

10

Trots att MTU slutligen avstod från att utnyttja den option som följde av det första avtalet och således avstod från att köpa upp SKL-M, på grund av den rättsosäkerhet som förelåg med avseende på det stöd som tidigare utbetalats av Förbundsrepubliken Tyskland till SKL-M, fortsatte detta sistnämnda företag och MTU att samarbeta inom ramen för WLKV.

11

Den 15 juni 2000 åberopade MTU artikel 5 i WLKV och tilläts, i enlighet med denna bestämmelse, att med ensamrätt gentemot tredje man använda sig av den know-how som avsågs i WLKV, inklusive de industriella rättigheter eller de ansökningar om registrering av sådana rättigheter, som fanns fram till detta datum. SKL-M fick som vederlag ersättning i form av ett engångsbelopp som var avsett att täcka utvecklingskostnaderna, inom ramen för den budget som överenskommits i bilaga I till WLKV, det vill säga 4,31 miljoner tyska mark (DEM) för gasmotorerna och 2,4 miljoner DEM för radmotorerna, således sammanlagt 6,71 miljoner DEM (3,43 miljoner euro). SKL-M hade dessutom, enligt artikel 5 i WLKV, möjlighet att använda sin egen know-how, inklusive den som överförts till MTU, oberoende av de ovannämnda immateriella rättigheterna.

12

I juli 2000 inventerades den know-how som fanns och den ställdes till MTU:s förfogande. MTU betalade det belopp som angavs i WLKV till SKL-M.

13

Eftersom kommissionen efter en preliminär undersökning av de upplysningar som hade lämnats av de tyska myndigheterna ansåg att det var tveksamt om de aktuella åtgärderna var förenliga med den gemensamma marknaden, informerade den, genom skrivelse av den 8 augusti 2000, de tyska myndigheterna om sitt beslut att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 88.2 EG. Detta beslut offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 27, 2001, s. 5), och kommissionen anmodade berörda parter att inkomma med yttranden. Kommissionen frågade i detta sammanhang även de tyska myndigheterna om MTU hade fått del av det stöd som beviljats SKL-M eller om det skulle kunna få del av det i framtiden (punkt 103 i beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet).

14

I denna skrivelse och i den sammanfattning som bifogats påstod kommissionen bland annat att MTU aldrig varit den lagliga ägaren till SKL-M. Genom det första avtalet, som nämnts i punkt 9 ovan, gavs MTU nämligen endast en option och det var, mot bakgrund av de uppgifter som lämnats av de tyska myndigheterna, inte säkert att företaget faktiskt hade använt sig av den. Kommissionen påpekade även att MTU i juni 2000 hade avbrutit sitt samarbete med SKL-M inom ramen för WLKV. Kommissionen konstaterade emellertid att SKL-M sedan november 1997 befann sig under MTU:s operativa kontroll. Kommissionen ifrågasatte även om MTU hade valts på grundval av ett förfarande som var jämförbart med en öppen anbudsinfordran. Kommissionen drog därför slutsatsen att MTU på olika sätt hade kunnat eller i framtiden skulle kunna gynnas av det stöd som beviljats SKL-M, först direkt, om det visade sig att en del av stödet hade använts för ändamål som gagnade MTU snarare än SKL-M, sedan genom WLKV, tack vare optionen som möjliggjorde för MTU att förvärva all know-how som byggts upp av SKL-M före samarbetet eller inom ramen för samarbetet till ett visst pris, om MTU bestämde sig för att använda sig av denna option och om priset inte motsvarade det faktiska eller förväntade marknadsvärdet för denna know-how.

15

Den 1 september 2000 inleddes ett konkursförfarande mot SKL-M.

16

Den 16 oktober 2000, den 6 april och den 17 oktober 2001 ingav Förbundsrepubliken Tyskland sitt yttrande avseende beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet. Ingen berörd tredje part ingav något yttrande direkt till kommissionen.

17

Genom skrivelse av den 19 september 2001 förelade kommissionen, i enlighet med artikel 10 i förordning nr 659/1999, de tyska myndigheterna att inkomma med de upplysningar som var nödvändiga för att bedöma huruvida det stöd som beviljats SKL-M var förenligt med den gemensamma marknaden. I denna skrivelse påpekade kommissionen bland annat att det inte var möjligt att utifrån de uppgifter som kommissionen förfogade över avgöra om en del av det stöd som beviljats SKL-M hade gynnat MTU snarare än SKL-M, eller att fastställa om MTU hade använt sig av optionen att förvärva den know-how som utvecklats av SKL-M före och under tillämpningen av WLKV för ett visst pris och om det pris som betalats motsvarade dess faktiska eller förväntade marknadsvärde. Kommissionen erinrade om att den, i brist på upplysningar, skulle komma att anta ett slutligt beslut på grundval av de upplysningar den förfogade över. Den anmodade även de tyska myndigheterna att vidarebefordra föreläggandet till den potentiella stödmottagaren.

18

Kommissionen påminde den 9 november 2001 de tyska myndigheterna om att beslutet, om de inte följde föreläggandet att lämna upplysningar, enligt artikel 13.1 i förordning nr 659/1999, skulle komma att antas på grundval av tillgängliga upplysningar.

19

De tyska myndigheterna besvarade föreläggandet att lämna upplysningar genom skrivelser av den 23 januari, den 26 februari och den 11 mars 2002.

20

Genom skrivelse av den 5 mars 2002 överlämnade de även till kommissionen MTU:s yttrande över beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, vilket särskilt rörde användningen av aktuell know-how och det pris MTU betalat SKL-M i enlighet med WLKV.

21

Kommissionen antog den 9 april 2002 beslut 2002/898/EG om det statliga stöd som Tyskland planerar att genomföra till förmån för SKL-M (EGT L 314, s. 75) (nedan kallat det angripna beslutet).

22

I skälen till det angripna beslutet, under rubriken Bedömning av stödet, konstaterade kommissionen att det omstruktureringsstöd som utbetalats till SLK-M inte uppfyller villkoren i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (EGT C 368, 1994, s. 12) och påpekade att Förbundsrepubliken Tyskland inte hade lämnat tillräckliga upplysningar för att det skulle vara möjligt att utesluta att MTU indirekt, genom WLKV, hade gynnats av det stöd som SKL-M erhållit under omstruktureringsfasen för att komma till rätta med sin förlust. Kommissionen påpekade i detta sammanhang bland annat att det pris MTU betalat SKL-M för know-how, beräknat på grundval av uppskattade utvecklingskostnader år 1997, var 5,30 miljoner DEM lägre än de faktiska utvecklingskostnader som SKL-M redogjort för. Eftersom de tyska myndigheterna inte lämnat några objektiva uppgifter om det faktiska eller förväntade marknadsvärdet på aktuell know-how, konstaterade kommissionen att det stöd till omstrukturering som beviljats SKL-M kunde ha använts för att, åtminstone delvis, kompensera den förlust som förorsakats genom utvecklingen av know-how som använts av MTU snarare än av SKL-M, vilket företag, eftersom det kontrollerades av staten, tvingats bära en ekonomisk risk som inte var förenlig med principen om en marknadsinriktad investerare. Av punkt 86 i det angripna beslutet framgår att överföringen av know-how således kunde betraktas som en överföring av statliga medel till MTU till ett belopp av 5,30 miljoner DEM.

23

I artikel 1 i det angripna beslutet anges att det statliga stöd till ett belopp av 67,017 miljoner DEM (34,26 miljoner euro) som de tyska myndigheterna har beviljat SKL-M är oförenligt med den gemensamma marknaden, och i artikel 3.2 anges att av det sammanlagda belopp som dessa myndigheter skall återkräva skall 5,30 miljoner DEM (2,71 miljoner euro) återkrävas solidariskt från SKL-M och MTU.

24

Det är mot denna bakgrund som sökanden, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 28 juni 2002, har väckt förevarande talan enligt artikel 230 EG.

25

På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet.

26

Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 10 maj 2007.

27

Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall

28

Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

29

Sökanden har till stöd för sin talan om ogiltigförklaring åberopat två grunder. Den första grunden avser bristfällig motivering och en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av de omständigheter som ligger till grund för ett statligt stöd till sökandens fördel. Sökanden har genom sin andra grund gjort gällande att artikel 13.1 i förordning nr 659/1999 har tillämpats på ett felaktigt sätt och att den processrättsliga garantin avseende en korrekt och opartisk prövning av omständigheterna har åsidosatts.

30

Kommissionen har bestritt båda dessa grunder.

31

Den andra grunden avseende en felaktig tillämpning av artikel 13.1 i förordning nr 659/1999 och ett åsidosättande av den processrättsliga garantin avseende en korrekt och opartisk prövning av omständigheterna skall prövas först.

32

Sökanden har gjort gällande att kommissionen, enligt artikel 13.1 i förordning nr 659/1999, kan anta ett slutligt beslut på grundval av tillgängliga upplysningar, om en medlemsstat underlåter att följa ett föreläggande om att lämna upplysningar. Sökanden anser att kommissionen, i motsats till vad som angetts i det angripna beslutet, i förevarande fall hade alla nödvändiga upplysningar när den fattade detta beslut. Sökanden anser därför att det var felaktigt av kommissionen att endast grunda det angripna beslutet på tillgängliga upplysningar, i den mening som avses i artikel 13.1 i förordning nr 659/1999, och att särskilt hänvisa till skrivelsen av den 9 januari 2002 från SKL-M:s konkursförvaltare, ett dokument som de tyska myndigheterna inte hade tagit hänsyn till.

33

Sökanden anser vidare att kommissionen, enligt förstainstansrättens rättspraxis (dom av den 21 mars 2001 i mål T-206/99, Métropole télévision mot kommissionen, REG 2001, s. II-1057, punkt 57), är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet. Enligt sökanden har kommissionen emellertid bortsett från information samtidigt som den beaktat endast de omständigheter som var till nackdel för sökanden. Sökanden har tillagt att om kommissionen hade varit tveksam till företagets upplysningar hade den kunnat vända sig till förbundsregeringen eller företaget självt för att, till exempel, begära in ett expertutlåtande.

34

Sökanden anser även att det strider mot principerna om rättsstaten och om god förvaltningssed att kommissionen tvingar ett företag att återbetala ett precist belopp utan att först visa att detta belopp har utbetalats till företaget i form av ett stöd som förklarats vara oförenligt med den gemensamma marknaden. Sökanden ifrågasätter även kommissionens behörighet att anta artikel 3.2 i det angripna beslutet, eftersom denna institution endast kan förordna om återkrav av stödet från den som mottagit det. Sökanden har även påpekat att förordning nr 659/1999 inte innehåller bestämmelser om solidariskt ansvar och att ett sådant ansvar inte kan komma i fråga inom ramen för ett administrativt förfarande som genomförs med iakttagande av principen om rättsstaten utan att det finns en uttrycklig rättslig grund. Sökanden anser slutligen att kommissionens argument, angående solidariskt ansvar inom området för böter som åläggs företag som deltar i en konkurrensbegränsande samverkan, saknar relevans i förevarande fall.

35

Kommissionen anser att den antagit det angripna beslutet med beaktande av de uppgifter som fanns i akten och att den inte hade vederbörliga uppgifter angående den fördel MTU eventuellt åtnjutit eller angående marknadsvärdet på aktuell know-how. Kommissionen har i detta sammanhang påpekat att MTU, i sitt yttrande som vidarebefordrades av de tyska myndigheterna den 5 mars 2002, underförstått medgett att kostnaderna för att utveckla denna know-how var högre än prototypernas marknadsvärde. Kommissionen anser därför att den i det angripna beslutet uttalat sig endast mot bakgrund av upplysningarna i akten.

36

Kommissionen har tillagt att det, i enlighet med de principer som styr det förfarande som är tillämpligt i fråga om statligt stöd, i förevarande fall endast var Förbundsrepubliken Tyskland som kunde göra gällande alla de rättigheter som tillerkänns parterna. Det är således denna stats uppgifter som är av betydelse för det angripna beslutet. Kommissionen har påpekat att även om den potentiella eller faktiska stödmottagaren kan delta i granskningsförfarandet har denna mottagare ingen rätt att kräva att denna institution ger mottagaren möjlighet att kontrollera de upplysningar som lämnats av medlemsstaten. Kommissionen har, med hänvisning till domstolens rättspraxis (dom av den 24 september 2002 i de förenade målen C-74/00 P och C-75/00 P, Falck och Acciaierie di Bolzano mot kommissionen, REG 2002, s. I-7869, punkt 84), påpekat att, eftersom MTU inte har utnyttjat sin rätt att yttra sig under granskningsförfarandet avseende det omtvistade stödet, har ingen av företagets rättigheter åsidosatts.

37

Kommissionen har dessutom gjort gällande att det utifrån de upplysningar den förfogade över när den antog det angripna beslutet inte var möjligt att fatta beslut mot ett enda företag. Den var därför tvungen att kräva att SKL-M och MTU solidariskt skulle återbetala detta stöd.

38

Enligt kommissionen kan detta solidariska betalningsansvar inte medföra betänkligheter i gemenskapsrättsligt hänseende. Ett sådant ansvar har nämligen redan tillåtits inom konkurrensrätten, även om det inte finns någon uttrycklig bestämmelse härom (förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i de förenade målen T-339/94–T-342/94, Metsä-Serla m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. II-1727, punkt 42 och följande punkter). Inget hindrar att ett analogt tillvägagångssätt används i ett förfarande avseende statligt stöd.

39

I artikel 13.1 i förordning nr 659/1999 stadfästs domstolens rättspraxis enligt vilken kommissionen är behörig att anta ett beslut på grundval av tillgängliga upplysningar om en medlemsstat inte har uppfyllt sin samarbetsskyldighet och underlåter att lämna kommissionen de uppgifter denna behöver för att avgöra om ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden (domstolens dom av den 14 februari 1990 i mål C-301/87, Frankrike mot kommissionen (Boussac), REG 1990, s. I-307, svensk specialutgåva, volym 10, s. 303, punkterna 19 och 22, och av den 13 april 1994 i de förenade målen C-324/90 och C-342/90, Tyskland och Pleuger Worthington mot kommissionen, REG 1994, s. I-1173, punkt 26).

40

Kommissionen skall emellertid, med hänsyn till det mycket stora handlingsutrymme den lämnats, innan den fattar ett sådant beslut iaktta vissa processuella krav (förstainstansrättens dom av den 19 oktober 2005 i mål T-318/00, Freistaat Thüringen mot kommissionen, REG 2005, s. II-4179, punkt 73). Dessa krav föreskrivs i artiklarna 5.2, 10.3 och 13.1 i förordning nr 659/1999.

41

Det föreskrivs särskilt i artikel 10.3 i förordning nr 659/1999 att ”[o]m den berörda medlemsstaten, trots en påminnelse enligt artikel 5.2, inte lämnar de begärda upplysningarna inom den av kommissionen föreskrivna tidsfristen eller om den lämnar ofullständiga upplysningar, skall kommissionen genom ett beslut begära att upplysningarna skall lämnas”. I sista meningen i denna bestämmelse föreskrivs dessutom att det i föreläggandet att lämna upplysningar skall anges ”vilka upplysningar som begärs” och föreskrivas ”en lämplig tidsfrist inom vilken upplysningarna skall ges in”. Slutligen anges i artikel 13.1 i samma förordning att det endast är ”[o]m en medlemsstat underlåter att följa” ett sådant föreläggande som kommissionen är behörig att avsluta förfarandet och anta beslutet om stödets förenlighet eller oförenlighet med den gemensamma marknaden ”på grundval av tillgängliga upplysningar”.

42

Det är mot denna bakgrund som förstainstansrätten skall undersöka huruvida kommissionen i förevarande fall hade behörighet enligt artikel 13.1 i förordning nr 659/1999 att anta det angripna beslutet och särskilt att ålägga MTU att solidariskt återbetala en del av det stöd som beviljats SKL-M, på grundval av de uppgifter den förfogade över.

43

Det framgår av det administrativa förfarandets förlopp, vilket återgetts i punkterna 13–20 ovan, att kommissionen iakttog de handläggningsregler som först fastslagits i rättspraxis och sedan stadfästs i artiklarna 10.3 och 13.1 i förordning nr 659/1999 när den antog det angripna beslutet på grundval av tillgängliga upplysningar.

44

Kommissionen anmodade nämligen vid minst tre tillfällen de tyska myndigheterna att lämna de uppgifter som var nödvändiga för att den skulle kunna pröva huruvida det omtvistade stödet var förenligt med den gemensamma marknaden. När den gjorde detta underlät den vare sig att närmare ange ”vilka upplysningar som begärs” eller att föreskriva ”en lämplig tidsfrist inom vilken upplysningarna skall ges in”. Kommissionen erinrade dessutom de tyska myndigheterna om att om de underlät att följa föreläggandet att lämna upplysningar inom tio dagar skulle beslutet antas på grundval av tillgängliga upplysningar.

45

Dessutom ger artikel 13.1 i förordning nr 659/1999 kommissionen möjlighet att avsluta ett formellt granskningsförfarande genom ett beslut enligt artikel 7 i samma förordning. Om den berörda medlemsstaten har underlåtit att lämna de upplysningar till kommissionen som denna förelagt medlemsstaten att lämna kan kommissionen anta ett beslut på grundval av tillgängliga upplysningar om att stödet är oförenligt och, i förekommande fall, förplikta den berörda medlemsstaten att i enlighet med artikel 14 i förordning nr 659/1999 återkräva stödet från mottagaren.

46

Kommissionen kan emellertid inte, med stöd av artikel 13.1 i förordning nr 659/1999, förplikta ett visst företag att, ens solidariskt, återbetala en viss del av ett stöd som förklarats vara oförenligt, när överföringen av de statliga medel som nämnda företag påstås ha mottagit bygger på ett antagande.

47

Det framgår nämligen av de slutsatser som dras i det angripna beslutet, vilka sammanfattas i punkt 88, att kommissionen begränsat sig till att konstatera att det ”på grundval av tillgängliga upplysningar inte kan uteslutas” att MTU gynnats av en överföring av medel från det mottagande företaget SKL-M, vid förvärvet av know-how på fördelaktiga villkor.

48

Av detta följer att den solidariska återbetalningsskyldighet som föreskrivs i det angripna beslutet bygger på antaganden som varken kan bekräftas eller uteslutas med hjälp av de upplysningar kommissionen förfogar över.

49

Då sökanden i det angripna beslutet åläggs en solidarisk återbetalningsskyldighet av en del av stödet, ankommer det dessutom på de nationella myndigheterna att återkräva stödet från detta företag om SKL-M inte kan återbetala hela beloppet, utan att dessa nationella myndigheter får pröva huruvida denna skyldighet är berättigad.

50

En sådan situation är emellertid inte på något sätt en nödvändig följd av genomförandet av det förfarande som föreskrivs i EG-fördraget avseende statligt stöd, eftersom den medlemsstat som lämnat det stöd som skall återkrävas under alla förutsättningar är skyldig att återkräva stödet av de faktiska stödmottagarna under kommissionens kontroll, utan att det är nödvändigt att uttryckligen nämna dessa i beslutet om återkrav och, a fortiori, att precisera vilket belopp som skall återbetalas av varje mottagare.

51

Av detta följer att kommissionen, under omständigheterna i förevarande mål, inte med giltig verkan med stöd av artikel 13.1 i förordning nr 659/1999 genom det angripna beslutet kunde ålägga MTU en solidarisk skyldighet att återbetala en del av det stöd som beviljats SKL-M.

52

Artikel 3.2 i det angripna beslutet skall således, utan att det är nödvändigt att pröva sökandens andra grund, ogiltigförklaras i den del det i denna förordnas att sökanden solidariskt skall återbetala ett belopp om 2,71 miljoner euro.

53

Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, skall sökandens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

följande: