Mål C-259/02


La Mer Technology Inc.
mot
Laboratoires Goemar SA


(begäran om förhandsavgörande från High Court of Justice (England & Wales), Chancery Division)

«Artikel 104.3 i rättegångsreglerna – Varumärken – Direktiv 89/104/EEG – Artiklarna 10.1 och 12.1 – Upphävande av varumärkesinnehavarens rätt – Begreppet verkligt bruk av varumärket»


Sammanfattning av domen

1.
Tillnärmning av lagstiftning – Varumärken – Direktiv 89/104 – Skäl för upphävande av ett varumärke – Varumärket har inte tagits i verkligt bruk – Begrepp

(Rådets direktiv 89/104, artiklarna 10.1 och 12.1)

2.
Tillnärmning av lagstiftning – Varumärken – Direktiv 89/104 – Skäl för upphävande av ett varumärke – Varumärket har inte tagits i verkligt bruk – Beaktande av omständigheter som har inträffat efter det att ansökan om upphävande ingavs – Tillåtlighet – Bedömning ankommer på den nationella domstolen

(Rådets direktiv 89/104, artikel 12.1)

1.
Artiklarna 10.1 och 12.1 i rådets första direktiv 89/104/EEG om varumärken skall tolkas på så sätt att kravet på verkligt bruk är uppfyllt när ett varumärke används i enlighet med dess grundläggande funktion, som är att garantera ursprungsidentiteten hos de varor och tjänster för vilka det har registrerats, i syfte att skapa eller bibehålla avsättningsmöjligheter för dessa varor och tjänster. Detta krav är inte uppfyllt när varumärket används på ett fiktivt sätt som enbart har till syfte att bibehålla rätten till varumärket. Bedömningen av huruvida kravet på verkligt bruk av varumärket är uppfyllt skall göras på grundval av samtliga omständigheter och förhållanden som kan styrka att märket faktiskt utnyttjas kommersiellt i näringsverksamhet. Sådana omständigheter är i synnerhet användning som anses motiverad i den berörda ekonomiska sektorn för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor och tjänster som skyddas av varumärket, dessa varors eller tjänsters art, marknadens egenskaper samt i vilken omfattning och hur ofta varumärket har använts. Till och med en mycket liten användning av varumärket eller en användning som endast rör en enda importör i den berörda medlemsstaten kan vara tillräckligt för att styrka att kravet på verkligt bruk är uppfyllt i den mening som avses i direktivet, när användningen svarar mot ett verkligt kommersiellt berättigande på de ovannämnda villkoren.

(se punkt 27, samt punkt 1 i domslutet)

2.
Även om rådets första direktiv om varumärken innebär att det endast är omständigheter som har inträffat under den relevanta tidsperioden och innan ansökan om upphävande ingavs som skall beaktas vid bedömningen enligt artikel 12.1 av huruvida varumärket har tagits i ”verkligt bruk”, utgör det inte något hinder för att eventuella omständigheter, som har inträffat efter det att ansökan om upphävande ingavs, i förekommande fall beaktas vid bedömningen av huruvida kravet på verkligt bruk är uppfyllt när det gäller den relevanta tidsperioden. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida sådana omständigheter bekräftar bedömningen att användningen av varumärket uppfyller kravet på verkligt bruk när det gäller den relevanta tidsperioden, eller huruvida dessa omständigheter tvärtom ger uttryck för innehavarens avsikt att omintetgöra en sådan ansökan.

(se punkt 33, samt punkt 2 i slutet)





DOMSTOLENS BESLUT (tredje avdelningen)
den 27 januari 2004(1)

Artikel 104.3 i rättegångsreglerna – Varumärken – Direktiv 89/104/EEG – Artiklarna 10.1 och 12.1 – Upphävande av varumärkesinnehavarens rätt – Begreppet verkligt bruk av varumärket

I mål C-259/02,

angående en begäran enligt artikel 234 EG, från High Court of Justice (England & Wales), Chancery Division (Förenade kungariket), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

La Mer Technology Inc.

och

Laboratoires Goemar SA,

angående tolkningen av artiklarna 10.1 och 12.1 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178),

meddelar



DOMSTOLEN (tredje avdelningen)



sammansatt av J.N. Cunha Rodrigues, tillförordnad ordförande på tredje avdelningen, samt domarna J.-P. Puissochet (referent) och F. Macken,

generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,
justitiesekreterare: R. Grass,

efter att den nationella domstolen informerats om att domstolen avser att avgöra målet genom ett motiverat beslut enligt artikel 104.3 i rättegångsreglerna,efter att parter och övriga som avses i artikel 23 i domstolens stadga beretts tillfälle att yttra sig,efter att ha hört generaladvokaten,

följande



Beslut



1
High Court of Justice (England & Wales), Chancery Division, har, genom beslut av den 19 december 2001 som inkom till domstolen den 15 juli 2002, i enlighet med artikel 234 EG ställt sju frågor om tolkningen av artiklarna 10.1 och 12.1 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178, nedan kallat direktivet).

2
Frågorna har uppkommit i ett förfarande som La Mer Technology Inc., ett bolag bildat enligt amerikansk rätt (nedan kallat La Mer Technology), har inlett mot Laboratoires Goemar SA, ett bolag bildat enligt fransk rätt (nedan kallat Laboratoires Goemar). La Mer Technology har gett in en ansökan om upphävande av Laboratoires Goemars rätt till två varumärken med benämningen ”Laboratoires de la mer”, som detta bolag har erhållit registrering av i Förenade kungariket för produkter som det saluför.


Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapsrätten

3
I artikel 10.1–10.3 i direktivet föreskrivs följande:

”1.    Om innehavaren av varumärket inte inom fem år efter det att registreringsförfarandet avslutats har gjort verkligt bruk av varumärket i medlemsstaten för de varor eller tjänster för vilka det registrerats, eller om sådant bruk inte skett under fem år i följd, skall varumärket bli föremål för de sanktioner som bestäms i detta direktiv, under förutsättning att det inte finns giltiga skäl till att varumärket inte använts.

2.      Även det följande utgör enligt punkt 1 bruk:

a)
Användning av varumärket i en form som skiljer sig i detaljer vilka inte förändrar märkets särskiljande egenskaper så som det registrerats.

b)
Anbringandet i medlemsstaten ifråga av varumärket på varor eller deras emballage endast för exportändamål.

3.
Varje användning av ett varumärke med tillstånd av innehavaren eller en person som är behörig att använda kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke skall anses utgöra bruk av innehavaren.”

4
I artikel 12.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Ett varumärke skall kunna upphävas om det inom en sammanhängande femårsperiod utan giltiga skäl inte har tagits i verkligt bruk i medlemsstaten ifråga för de varor eller tjänster för vilka det registrerats. Emellertid kan ingen kräva att varumärket skall upphävas om varumärket har tagits i verkligt bruk eller dess bruk återupptagits under tiden mellan utgången av femårsperioden och ansökan om upphävande. Om bruket av varumärket påbörjas eller återupptas inom en tremånadersperiod före ansökan om upphävande, och denna tremånadersperiod inleds tidigast vid utgången av den sammanhängande femårsperiod under vilken märket inte använts, skall emellertid användningen lämnas utan avseende om förberedelserna för att inleda eller återuppta den vidtogs först efter det att innehavaren fick kännedom om att en ansökan om upphävande kunde komma att göras.”

Den nationella lagstiftningen

5
I artikel 46.1 i Trade Marks Act 1994 (1994 års lag om varumärken) föreskrivs följande:

”Registreringen av ett varumärke kan upphävas på någon av följande grunder:

a)
Om varumärket inte av innehavaren eller med dennes samtycke inom fem år efter det att registreringsförfarandet avslutats har tagits i verkligt bruk i Förenade kungariket för de varor eller tjänster för vilka det har registrerats och det inte finns något giltigt skäl för att det inte använts.

b)
Om ett sådant bruk inte skett under fem år i följd och det inte finns något giltigt skäl för att varumärket inte använts.’


Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

6
Les Laboratoires Goemar har sitt säte i Saint-Malo (Frankrike) och är specialiserat på algprodukter. Bolaget erhöll registrering i Förenade kungariket av varumärket Laboratoire de la mer, dels (år 1988) för ”farmaceutiska, veterinära och sanitära produkter, dietprodukter för medicinsk användning ... som innehåller marina produkter” tillhörande klass 5 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg (nedan kallad Niceöverenskommelsen), dels (år 1989) för ”parfymer och kosmetika som innehåller marina produkter” tillhörande klass 3 i Niceöverenskommelsen.

7
La Mer Technology vill använda varumärket La Mer för att saluföra en serie kosmetikaprodukter och liknande produkter i Förenade kungariket. Den 27 mars 1998, det vill säga mer än fem år efter det att varumärkena Laboratoire de la mer registrerades, ingav La Mer Technology två ansökningar om upphävande av dessa varumärken till Trade Mark Registry (varumärkesregistret), varvid bolaget gjorde gällande att Les Laboratoires Goemar inte hade gjort verkligt bruk av dessa under de fem år som föregick de nämnda ansökningarna.

8
Hearing Officer (behörig tjänsteman vid Trade Mark Registry) beslutade den 19 juni 2001 att bevilja ansökningarna om upphävande av varumärkena Laboratoire de la mer, men endast i fråga om ”parfymer” tillhörande klass 3 i Niceöverenskommelsen och ”farmaceutiska, veterinära och sanitära produkter” tillhörande klass 5 i densamma. Denna del av Hearing Officers beslut har inte bestritts. Hearing Officer beslutade vidare att i övrigt avslå ansökningarna om upphävande av de varumärken som var registrerade för ”kosmetika som innehåller marina produkter” tillhörande klass 3 och för ”dietprodukter för medicinsk användning” tillhörande klass 5.

9
La Mer Technology har ingett två överklaganden mot den sistnämnda delen av Hearing Officers beslut vid High Court of Justice (England & Wales), Chancery Division.

10
High Court beslutade den 19 december 2001 att bifalla överklagandet angående produkterna tillhörande klass 5 i Niceöverenskommelsen och att upphäva varumärket i fråga.

11
När det däremot gällde det varumärke som var registrerat för ”kosmetika som innehåller marina produkter”, tillhörande klass 3 i Niceöverenskommelsen, anförde High Court att Les Laboratoires Goemar under den femårsperiod som föregick ansökningarna om upphävande hade uppdragit åt bolaget Health Scope Direct Ltd, med säte i Skottland, att saluföra sådana produkter i Förenade kungariket. High Court ansåg att försäljningen av dessa produkter under den aktuella tidsperioden endast hade genererat en mycket begränsad omsättning på några hundratals GBP, men att denna situation snarare visade på ett kommersiellt misslyckande för varumärkesinnehavaren än på att varumärket endast hade använts i syfte att upprätthålla verkningarna av registreringen. High Court konstaterade dessutom att Les Laboratoires Goemar strax efter den aktuella tidsperioden hade anlitat en ny återförsäljare i Förenade kungariket för att stimulera försäljningen.

12
High Court ansåg att huvudfrågan i tvisten var huruvida varumärket Laboratoire de la mer under sådana omständigheter hade tagits i verkligt bruk i den mening som avses i Trade Marks Act 1994. Denna domstol angav att begreppet verkligt bruk i den lagen har samma räckvidd som i de motsvarande bestämmelserna i direktivet.

13
Under dessa förhållanden beslutade High Court of Justice (England & Wales), Chancery Division, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1)
Vilka faktorer skall beaktas vid avgörandet av huruvida ett varumärke ’har tagits i verkligt bruk’ i en medlemsstat i den mening som avses i artiklarna 10.1 och 12.1 i rådets första direktiv nr 89/104 av den 21 december 1988?

Och särskilt:

2)
Skall omfattningen av varumärkets bruk för de varor eller tjänster som varumärket har registrerats för i medlemsstaten beaktas?

3)
Är det tillräckligt med varje mått av bruk, oaktat hur litet det är, som inte har skett i annat syfte än kommersiell försäljning av berörda varor eller kommersiellt tillhandahållande av berörda tjänster?

4)
Om svaret på ovanstående fråga är nekande, vad är det avgörande kriteriet vid bedömningen av hur stort bruk som är tillräckligt, och skall vid denna prövning arten och storleken av den registrerade innehavarens rörelse beaktas?

5)
Skall det bortses från symboliskt eller skenbart bruk och, särskilt, från bruk vars enda eller huvudsakliga syfte är att hindra en eventuell talan om upphävande av varumärket?

6)
Vilka slags bruk kan beaktas, och är det nödvändigt att visa att varumärket har använts vid försäljning i den aktuella medlemsstaten och skulle import till denna medlemsstat av en enstaka köpare vara tillräckligt?

7)
Är det nödvändigt att bortse från bruk som har skett efter att en ansökan om upphävande har getts in även när det gäller att pröva huruvida bruket under aktuell tid var verkligt?”

Tillämpningen av artikel 104.3 i rättegångsreglerna

14
Domstolen ansåg att svaret på de sex första frågorna kunde utläsas klart av domen av den 11 mars 2003 i mål C-40/01, Ansul (REG 2003, s. I-2439), som meddelades efter det att beslutet om hänskjutande hade fattats, och att svaret på den sjunde frågan inte lämnade utrymme för något rimligt tvivel. I enlighet med artikel 104.3 i rättegångsreglerna meddelade domstolen därför High Court (genom skrivelse av den 22 maj 2003) att den avsåg att avgöra målet genom att meddela ett motiverat beslut och gav parter och övriga som avses i artikel 23 i domstolens stadga tillfälle att yttra sig i denna fråga (genom skrivelse av den 27 oktober 2003).

15
Kommissionen och den franska regeringen avstod från att yttra sig i denna fråga.

16
High Court beslutade emellertid, genom avgörande av den 20 juni 2003, att dra tillbaka den femte frågan och att låta de andra frågorna kvarstå och bad domstolen att inte tillämpa artikel 104.3 i rättegångsreglerna. La Mer Technology angav i en skrivelse av den 4 juli 2003 till domstolen att det var nödvändigt att hålla en muntlig förhandling med stöd av artikel 104.4 i rättegångsreglerna. Les Laboratoires Goemar och La Mer Technology angav i en gemensam skrivelse av den 17 november 2003 (undertecknad av bolagens ombud) att de delade High Courts bedömning i avgörandet av den 20 juni 2003. Förenade kungarikets regering uttryckte samma uppfattning i en skrivelse av den 24 november 2003.

17
De i föregående punkt nämnda yttrandena kan inte utgöra hinder för domstolens beslut att tillämpa artikel 104.3 i rättegångsreglerna och att underlåta att hålla muntlig förhandling.

Den första, den andra, den tredje, den fjärde och den sjätte frågan

18
Dessa frågor, som skall prövas tillsammans, har ställts för att få klarhet i vilka kriterier för och vilka slags bruk av ett varumärke som gör det möjligt att fastställa huruvida detta ”har tagits i verkligt bruk” i en medlemsstat i den mening som avses i artiklarna 10.1 och 12.1 i direktivet. High Court har särskilt frågat huruvida även en mycket liten användning av ett varumärke kan anses utgöra verkligt bruk, om innehavarens enda syfte är att saluföra de varor och tjänster som skyddas av varumärket.

19
Svaret på dessa frågor kan klart utläsas av punkterna 35–39 i den ovannämnda domen i målet Ansul, där domstolen fastställde följande:

”35
... som Ansul har gjort gällande [anges] i åttonde skälet i direktivet att det krävs att varumärkena ’faktiskt används och att de upphävs om så inte är fallet’. ’Verkligt bruk’ innebär således att märket faktiskt används. Denna bedömning stöds bland annat av den nederländska versionen av direktivet. I åttonde skälet används i denna version uttrycket ’werkelijk wordt gebruikt’. Bedömningen finner även stöd i andra språkversioner, som till exempel den spanska (’uso efectivo’), den italienska (’uso effettivo’) eller den engelska versionen (’genuine use’).

36
’Verkligt bruk’ skall således anses innebära en användning som inte är fiktiv och som inte enbart har till syfte att bibehålla rätten till varumärket. Användningen skall vara förenlig med varumärkets grundläggande funktion, som är att identifiera en varas eller en tjänsts ursprung, så att konsumenten eller den slutlige användaren utan förväxlingsrisk kan särskilja denna vara eller tjänst från dem som har ett annat ursprung.

37
Härav följer att ett ’verkligt bruk’ av varumärket förutsätter att detta används på marknaden för de varor eller tjänster som skyddas av varumärket och inte endast inom det berörda företaget. Skyddet av varumärket och de verkningar som dess registrering har i förhållande till tredje man kan inte fortsätta att gälla om varumärket förlorar sitt kommersiella existensberättigande, vilket består i att skapa eller bibehålla avsättningsmöjligheter för de varor och tjänster som bär det kännetecken som utgör märket, i förhållande till andra företags varor och tjänster. Användningen av varumärket måste således avse varor och tjänster som redan marknadsförs eller som kommer att marknadsföras inom en nära framtid och vars marknadsföring företaget har förberett för att vinna kunder, särskilt i samband med reklamkampanjer. En sådan användning kan ske genom varumärkesinnehavaren, men även, såsom föreskrivs i artikel 10.3 i direktivet, genom en tredje man som har getts tillåtelse att använda märket.

38
Slutligen skall det vid bedömningen av huruvida kravet på verkligt bruk av varumärket är uppfyllt tas hänsyn till samtliga omständigheter och förhållanden som kan styrka att märket faktiskt utnyttjas kommersiellt, i synnerhet till sådan användning som anses vara berättigad i den berörda ekonomiska sektorn för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor och tjänster som skyddas av varumärket.

39
Vid bedömningen av omständigheterna i det enskilda fallet kan det således vara motiverat att ta hänsyn särskilt till vilken slags vara eller tjänst det är fråga om och vad som kännetecknar den aktuella marknaden. Det kan härvid även vara motiverat att beakta i vilken omfattning och hur ofta märket har använts. Det är således inte alltid nödvändigt att användningen är kvantitativt betydande för att kravet på verkligt bruk skall anses vara uppfyllt, eftersom detta beror på den berörda varans eller tjänstens egenskaper på marknaden.”

20
För att varumärkesinnehavaren skall behålla sina rättigheter krävs det följaktligen att varumärket har tagits i verkligt bruk i näringsverksamhet på marknaden för de varor eller tjänster för vilka det har registrerats i den berörda medlemsstaten.

21
Vidare följer det av punkt 39 i den ovannämnda domen i målet Ansul att en användning av varumärket i vissa fall kan anses utgöra verkligt bruk i den mening som avses i direktivet, även om denna användning inte är kvantitativt betydande. Till och med en mycket liten användning av varumärket kan således vara tillräcklig för att styrka att kravet på verkligt bruk är uppfyllt, under förutsättning att denna användning anses vara motiverad för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor eller tjänster som skyddas av varumärket.

22
Frågan huruvida ett varumärke används i tillräckligt stor omfattning för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor eller tjänster som skyddas av märket beror på en rad faktorer och på en bedömning av det enskilda fallet, som det ankommer på den nationella domstolen att göra. Till de faktorer som kan beaktas hör varornas eller tjänsternas egenskaper, hur ofta eller med vilken regelbundenhet varumärket används för att saluföra varumärkesinnehavarens samtliga identiska varor eller tjänster, eller endast vissa av dem. Ytterligare en faktor som kan beaktas är den bevisning om varumärkets användning som innehavaren kan lägga fram.

23
Det följer även av de ovannämnda punkterna 35?39 i domen i målet Ansul att den berörda marknadens egenskaper, vilka har ett direkt inflytande på varumärkesinnehavarens affärsstrategi, också kan beaktas vid bedömningen av huruvida kravet på verkligt bruk är uppfyllt. Denna bedömning kan variera beroende på till exempel om innehavaren är ett litet företag, vars mål endast är att skaffa sig en kundkrets på en begränsad marknad, eller ett större företag, vars produkter i regel är avsedda för en större kundkrets.

24
På samma sätt kan det vara tillräckligt att varumärket används av en enda kund, som importerar de produkter för vilka det är registrerat, för att styrka att kravet på verkligt bruk är uppfyllt, under förutsättning att det framgår att importen har ett verkligt kommersiellt berättigande för varumärkesinnehavaren.

25
Under dessa omständigheter är det inte möjligt att a priori abstrakt fastställa vilken kvantitativ gräns som skall användas vid prövningen av huruvida kravet på verkligt bruk är uppfyllt eller inte. Det går således inte att fastställa en de minimis -regel, eftersom en sådan inte skulle göra det möjligt för den nationella domstolen att bedöma samtliga omständigheter i den tvist som den har att pröva.

26
Slutligen kan det klart utläsas av punkt 36 i den ovannämnda domen i målet Ansul att en användning av varumärket som inte huvudsakligen har till syfte att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor och tjänster som skyddas av varumärket i själva verket måste anses ha till syfte att omintetgöra en eventuell ansökan om upphävande. En sådan användning kan inte anses uppfylla kravet på verkligt bruk i den mening som avses i direktivet.

27
Mot bakgrund av vad som anförts ovan skall den första, andra, tredje, fjärde och sjätte frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 10.1 och 12.1 i direktivet skall tolkas på så sätt att kravet på verkligt bruk är uppfyllt när ett varumärke används i enlighet med dess grundläggande funktion, som är att garantera ursprungsidentiteten hos de varor och tjänster för vilka det har registrerats, i syfte att skapa eller bibehålla avsättningsmöjligheter för dessa varor och tjänster. Detta krav är inte uppfyllt när varumärket används på ett fiktivt sätt som enbart har till syfte att bibehålla rätten till varumärket. Bedömningen av huruvida kravet på verkligt bruk av varumärket är uppfyllt skall göras på grundval av samtliga omständigheter och förhållanden som kan styrka att märket faktiskt utnyttjas kommersiellt i näringsverksamhet. Sådana omständigheter är i synnerhet användning som anses motiverad i den berörda ekonomiska sektorn för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor och tjänster som skyddas av varumärket, dessa varors eller tjänsters art, marknadens egenskaper samt i vilken omfattning och hur ofta varumärket har använts. Till och med en mycket liten användning av varumärket, eller en användning som endast beror på en enda importör i den berörda medlemsstaten, kan vara tillräcklig för att styrka att kravet på verkligt bruk är uppfyllt i den mening som avses i direktivet, när användningen svarar mot ett verkligt kommersiellt berättigande på de ovannämnda villkoren.

Den sjunde frågan

28
Frågan har ställts för att få klarhet i huruvida direktivet skall tolkas så, att det utgör hinder för att användning av varumärket, som har skett efter det att ansökan om upphävande gavs in, beaktas vid bedömningen av huruvida användningen under den relevanta tidsperioden, det vill säga under de fem år som föregick denna ansökan, uppfyller kravet på verkligt bruk.

29
Av artikel 12.1 i direktivet framgår för det första att det krävs att varumärket har tagits i verkligt bruk i vart fall innan ansökan om upphävande inges för att innehavaren skall behålla sina rättigheter till märket. För det andra framgår det av denna bestämmelse att det förhållandet att bruket av varumärket påbörjas eller återupptas – även när detta sker innan ansökan om upphävande inges – inte alltid innebär att innehavaren kan behålla sina rättigheter, om det visar sig att bruket påbörjades eller återupptogs först efter det att innehavaren fick kännedom om att en ansökan om upphävande kunde komma att inges.

30
Av det anförda följer att direktivet innebär att det endast är omständigheter som har inträffat under den relevanta tidsperioden, och således innan ansökan om upphävande ingavs, som skall beaktas vid bedömningen av huruvida varumärket har tagits i ”verkligt bruk”.

31
Direktivet innebär emellertid inte att det är uttryckligen uteslutet att eventuella omständigheter, som har inträffat efter det att ansökan om upphävande ingavs, i förekommande fall beaktas vid bedömningen av huruvida kravet på verkligt bruk är uppfyllt när det gäller den relevanta tidsperioden. Sådana omständigheter kan göra det möjligt att bekräfta, eller bättre bedöma, omfattningen av användningen av varumärket under den relevanta tidsperioden samt innehavarens verkliga avsikter under denna period.

32
Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida eventuella omständigheter, som har inträffat efter det att ansökan om upphävande ingavs, bekräftar bedömningen att användningen av varumärket uppfyller kravet på verkligt bruk när det gäller den relevanta tidsperioden, eller huruvida dessa omständigheter tvärtom ger uttryck för innehavarens avsikt att omintetgöra en sådan ansökan.

33
Den sjunde frågan skall således besvaras enligt följande. Direktivet innebär visserligen att det endast är omständigheter som har inträffat under den relevanta tidsperioden och innan ansökan om upphävande ingavs som skall beaktas vid bedömningen av huruvida varumärket har tagits i ”verkligt bruk”. Direktivet utgör emellertid inte något hinder för att eventuella omständigheter, som har inträffat efter det att ansökan om upphävande ingavs, i förekommande fall beaktas vid bedömningen av huruvida kravet på verkligt bruk är uppfyllt när det gäller den relevanta tidsperioden. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida sådana omständigheter bekräftar bedömningen att användningen av varumärket uppfyller kravet på verkligt bruk när det gäller den relevanta tidsperioden, eller huruvida dessa omständigheter tvärtom ger uttryck för innehavarens avsikt att omintetgöra en sådan ansökan.


Rättegångskostnader

34
De kostnader som har förorsakats Förenade kungarikets regering och den franska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder fattar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

– angående de frågor som genom beslut av den 19 december 2001 har ställts av High Court of Justice (England & Wales), Chancery Division – följande beslut:

1)
Artiklarna 10.1 och 12.1 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar skall tolkas på så sätt att kravet på verkligt bruk är uppfyllt när ett varumärke används i enlighet med dess grundläggande funktion, som är att garantera ursprungsidentiteten hos de varor och tjänster för vilka det har registrerats, i syfte att skapa eller bibehålla avsättningsmöjligheter för dessa varor och tjänster. Detta krav är inte uppfyllt när varumärket används på ett fiktivt sätt som enbart har till syfte att bibehålla rätten till varumärket. Bedömningen av huruvida kravet på verkligt bruk av varumärket är uppfyllt skall göras på grundval av samtliga omständigheter och förhållanden som kan styrka att märket faktiskt utnyttjas kommersiellt i näringsverksamhet. Sådana omständigheter är i synnerhet användning som anses motiverad i den berörda ekonomiska sektorn för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor och tjänster som skyddas av varumärket, dessa varors eller tjänsters art, marknadens egenskaper samt i vilken omfattning och hur ofta varumärket har använts. Till och med en mycket liten användning av varumärket eller en användning som endast beror på en enda importör i den berörda medlemsstaten kan vara tillräckligt för att styrka att kravet på verkligt bruk är uppfyllt i den mening som avses i direktivet, när användningen svarar mot ett verkligt kommersiellt berättigande på de ovannämnda villkoren.

2)
Även om direktiv 89/104 innebär att det endast är omständigheter som har inträffat under den relevanta tidsperioden och innan ansökan om upphävande ingavs som skall beaktas vid bedömningen av huruvida varumärket har tagits i ”verkligt bruk”, utgör det inte något hinder för att eventuella omständigheter, som har inträffat efter det att ansökan om upphävande ingavs, i förekommande fall beaktas vid bedömningen av huruvida kravet på verkligt bruk är uppfyllt när det gäller den relevanta tidsperioden. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida sådana omständigheter bekräftar bedömningen att användningen av varumärket uppfyller kravet på verkligt bruk när det gäller den relevanta tidsperioden, eller huruvida dessa omständigheter tvärtom ger uttryck för innehavarens avsikt att omintetgöra en sådan ansökan.

Luxemburg den 27 januari 2004.

R. Grass

V. Skouris

Justitiesekreterare

Ordförande

1 –
Rättegångsspråk: engelska.