1. Talan om fördragsbrott – Bevis för fördragsbrottet – Kommissionens bevisbörda
(Artikel 226 EG)
2. Talan om fördragsbrott – Föremål för talan – Fastställelse under det administrativa förfarandet
(Artikel 226 EG)
3. Fri rörlighet för personer – Undantag – Hänsyn till allmän ordning
(Artikel 39 EG, rådets direktiv 64/221, artikel 3, och 73/148, artikel 10)
1. Inom ramen för ett fördragsbrottsförfarande åligger det kommissionen att bevisa det påstådda fördragsbrottet och att förse domstolen med de uppgifter som är nödvändiga för att den skall kunna kontrollera att fördragsbrottet föreligger, utan någon möjlighet för kommissionen att stödja sig på någon presumtion.
Vad i synnerhet gäller en anmärkning avseende genomförandet av en nationell bestämmelse krävs, för att ett fördragsbrott skall anses vara styrkt, bevisning av särskilt slag i förhållande till den som normalt är i fråga inom ramen för en fördragsbrottstalan som endast avser innehållet i en nationell bestämmelse. I det förstnämnda fallet kan ett fördragsbrott endast bevisas med stöd av en tillräckligt dokumenterad och utförlig beskrivning av den praxis som läggs den nationella förvaltningen och/eller de nationella domstolarna till last och som den berörda medlemsstaten kan ställas till svars för.
Även om en förvaltningspraxis som strider mot gemenskapsrätten vidare kan utgöra ett fördragsbrott i den mening som avses i artikel 226 EG, måste denna förvaltningspraxis dessutom ha en tillräckligt varaktig och allmän karaktär.
(se punkterna 48–50)
2. Föremålet för talan avgränsas av kommissionens formella underrättelse till medlemsstaten och kommissionens efterföljande motiverade yttrande i enlighet med artikel 226 EG, och det får därefter inte utvidgas. Samma anmärkningar som anförs till stöd för den formella underrättelse som inleder det administrativa förfarandet skall följaktligen anföras till stöd för det motiverade yttrandet och kommissionens talan.
Det kan emellertid inte krävas att det i samtliga fall måste råda fullständig överensstämmelse mellan den formella underrättelsen, det motiverade yttrandet och yrkandena i ansökan till domstolen, under förutsättning att föremålet för talan inte har utvidgats eller ändrats utan tvärtom enbart har inskränkts.
(se punkterna 59–61)
3. För att en nationell myndighet skall kunna åberopa begreppet allmän ordning, såsom undantag från den grundläggande principen om fri rörlighet för personer, måste det, utöver den störning av ordningen i samhället som varje lagöverträdelse innebär, föreligga ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen.
En medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 39 EG, artikel 3 i direktiv 64/221 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning vilka är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa, och artikel 10 i direktiv 73/148 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster, om den föreskriver att endast ”tungt” vägande skäl som rör allmän ordning kan motivera en utvisning av gemenskapsmedborgare som innehar ett permanent uppehållstillstånd. En sådan nationell lagstiftning ger upphov till tvivel huruvida kraven i gemenskapsrätten avseende gemenskapsmedborgare som innehar ett tidsbegränsat uppehållstillstånd har beaktats på ett riktigt sätt.
(se punkterna 34, 70, 72 och 126 samt domslutet)