Förenade målen C-361/02 och C-362/02


Elliniko Dimosio
mot
Nikolaos Tsapalos och Konstantinos Diamantakis


(begäran om förhandsavgörande från Dioikitiko Efeteio Peiraios)

«Direktiv 76/308/EEG – Ömsesidigt bistånd i fråga om indrivning av tullar – Tillämpning på fordringar som uppstått före direktivets ikraftträdande»

Förslag till avgörande av generaladvokat J. Kokott föredraget den 19 februari 2004
    
Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 1 juli 2004
    

Sammanfattning av domen

Tillnärmning av lagstiftning – Ömsesidigt bistånd i fråga om indrivning av tullar – Direktiv 76/308 – Tillämpning i tiden – Tillämpning på fordringar som uppstått före direktivets ikraftträdande i den stat i vilken den anmodade myndigheten har sitt säte

(Rådets direktiv 76/308)

Direktiv 76/308 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar uppkomna till följd av verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar skall tolkas så, att det är tillämpligt på tullfordringar som har uppstått i en medlemsstat och som anges i ett dokument som utfärdades i denna medlemsstat innan direktivet trädde i kraft i en annan medlemsstat, i vilken den anmodade myndigheten har sitt säte.

Eftersom direktivets syfte är att undanröja sådana hinder för upprättandet av en fungerande gemensam marknad som följer av svårigheter med indrivning i andra länder av de fordringar som är aktuella och att förhindra bedrägliga förfaranden, kan det nämligen inte uteslutas att direktivet är tillämpligt på fordringar som redan hade uppstått då direktivet trädde i kraft i den medlemsstat i vilken den anmodade myndigheten har sitt säte.

(se punkterna 22 och 23 samt domslutet)





DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 1 juli 2004(1)

Direktiv 76/308/EEG – Ömsesidigt bistånd i fråga om indrivning av tullar – Tillämpning på fordringar som har uppstått före direktivets ikraftträdande

I de förenade målen C-361/02 och C-362/02,

angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Dioikitiko Efeteio Peiraios (Grekland), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i de vid den nationella domstolen anhängiga målen mellan

Elliniko Dimosio

och

Nikolaos Tsapalos (C-361/02),
Konstantinos Diamantakis (C-362/02),

angående tolkningen av artikel 1 i rådets direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar uppkomna till följd av verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar samt beträffande mervärdesskatt och vissa punktskatter (EGT L 73, s. 18; svensk specialutgåva, område 2, volym 2, s. 66), i dess lydelse enligt akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EGT C 241, 1994, s. 21),meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen),



sammansatt av avdelningsordföranden A. Rosas samt domarna R. Schintgen (referent) och N. Colneric,

generaladvokat: J. Kokott,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören M. Múgica Arzamendi,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

–
Nikolaos Tsapalos, genom V.K. Koutoulakos, dikigoros,

–
Konstantinos Diamantakis, genom C. Kara-Sepetzoglou, dikigoros,

–
Greklands regering genom S. Spyropoulos, D. Kalogiros och P. Mylonopoulos, samtliga i egenskap av ombud,

–
Europeiska gemenskapernas kommission, genom X. Lewis och M. Konstantinidis, båda i egenskap av ombud,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 11 februari 2004 av: Greklands regering, företrädd av S. Spyropoulos och M. Apessos, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av X. Lewis och M. Konstantinidis,

och efter att den 19 februari 2004 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande



Dom



1
Dioikitiko Efeteio Peiraios har, genom beslut av den 28 juni 2002 som inkom till domstolen den 8 oktober samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt en fråga om tolkningen av artikel 1 i rådets direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar uppkomna till följd av verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar samt beträffande mervärdesskatt och vissa punktskatter (EGT L 73, s. 18; svensk specialutgåva, område 2, volym 2, s. 66), i dess lydelse enligt akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EGT C 241, 1994, s. 21) (nedan kallat direktivet).

2
Frågan har uppkommit i två tvister mellan Elliniko Dimosio (grekiska staten) och Nikolaos Tsapalos respektive Konstantinos Diamantakis angående indrivning av Republiken Italiens tullfordringar som uppstod innan direktivet antogs och innan det trädde i kraft i Grekland.


Tillämpliga bestämmelser

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3
Direktivet syftar till att undanröja de hinder för upprättandet av en fungerande gemensam marknad som följer av den omständigheten att nationella bestämmelser om indrivning, särskilt tullar, endast kan tillämpas inom nationella territorier. Av andra skälet i direktivet framgår att denna situation underlättar ”bedrägliga förfaranden”.

4
I direktivet föreskrivs i detta hänseende gemensamma bestämmelser om ömsesidigt bistånd för indrivning. I artikel 8 första och andra styckena föreskrivs således följande:

”Det dokument som medger verkställighet av fordran skall i förekommande fall och i enlighet med gällande bestämmelser i den medlemsstat där den anmodade myndigheten har sitt säte, tas emot, godkännas, kompletteras eller ersättas av ett dokument som medger verkställighet inom denna medlemsstats territorium.

Dokumentet skall tas emot, godkännas, kompletteras eller ersättas så snart som möjligt efter det att en begäran om indrivning har erhållits. Dokumentet får inte avvisas, om det möjliggör verkställighet i den medlemsstat där den sökande myndigheten har sitt säte och är formellt riktigt.”

5
Enligt artikel 2 c och f i direktivet skall direktivet bland annat gälla för fordringar som avser tullar i den mening som avses bland annat i artikel 2 b i rådets beslut 70/243/EKSG, EEG Euratom av den 21 april 1970 om att ersätta de ekonomiska bidragen från medlemsstaterna med gemenskapernas egna medel (EGT L 94, s.19) samt för ränta och avgifter avseende de fordringar som avses i denna artikel.

6
Enligt artikel 2 i akten om anslutningsvillkoren för Republiken Grekland samt om anpassningarna av fördragen (EGT L 291, 1979, s. 17; svensk version i Handlingar om anslutning till Europeiska gemenskaperna, 1987, II, s. 129) (nedan kallad anslutningsakten), är de rättsakter som antas av Europeiska gemenskapernas institutioner bindande för Republiken Grekland och skall tillämpas i denna stat från och med anslutningen, det vill säga från och med den 1 januari 1981.

7
I artikel 145 i anslutningsakten föreskrivs följande:

”Hellenska Republiken skall genomföra de åtgärder som är nödvändiga för att den från och med anslutningsdagen skall kunna följa de direktiv … som avses i artikel 189 i Romfördraget …, såvida inte en tidsfrist är angiven i bilaga XII eller i någon annan bestämmelse i denna akt.”

8
Det föreskrivs inte någon sådan tidsfrist i anslutningsakten i fråga om direktivet.

De nationella bestämmelserna

9
Direktivet har införlivats i den grekiska rättsordningen genom artiklarna 86–98 (kapitel 1.A, med titeln ”Ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar”) i lag nr 1402/1983 om anpassning av tullagstiftningen till gemenskapsrätten (EEG) (FEK A’ 167, del I) (nedan kallad lag nr 1402/1983) och genom kungörelse nr 1243/319 från finansministern av den 26 mars 1984 om tillämpningsföreskrifter för systemet med ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaterna i fråga om indrivning av fordringar (FEK A’ 179, del I) (nedan kallad ministerkungörelsen).

10
I artikel 103 i lag nr 1402/1983 föreskrivs att ”om inte annat föreskrivs i denna lag träder den i kraft den 1 januari 1981”.

11
I artikel 21.1 i ministerkungörelsen föreskrivs vidare följande:

”Varje fordran som är föremål för en begäran från en behörig myndighet i en annan medlemsstat om indrivning eller om interimistiska åtgärder skall handläggas av behörig tull- eller statsmyndighet på samma sätt som en begäran med ursprung i Grekland och vid indrivning skall grekisk lagstiftning vara tillämplig, särskilt ’lagen om indrivning av offentliga fordringar’ …”.


Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

12
Genom dom av den 8 oktober 1970 från Corte d’appello di Catania (Italien) dömdes medlemmarna i besättningen på fartyget Ster, ett fartyg under panamansk flagg – däribland svarandena vid den nationella domstolen – till frihetsstraff och förpliktades att betala tull och andra avgifter på grund av att de olagligen hade infört tobaksvaror till Italien. Genom dom av den 31 januari 1972 ogillade Corte suprema di cassazione (Italien) överklagandet av nämnda dom.

13
De italienska myndigheternas begäran om indrivning av fordringarna i fråga, som uppgick till totalt 1 787 485 050 ITL, inklusive ränta och andra avgifter, översändes till de grekiska behöriga myndigheterna (nämligen den särskilda avdelningen för tullutredningar vid generaldirektoratet för tull), vilka i beslut av den 6 februari 1996, som antogs enligt direktivet, lag nr 1402/1983 och ministerkungörelsen, angav att det italienska dokument som medger verkställighet av fordran kan verkställas inom Greklands territorium.

14
Nikolaos Tsapalos och Konstantinos Diamantakis väckte talan mot dessa beslut vid Dioikitiko Protodikeio Peiraios (Grekland), som ogiltigförklarade dem i den del de avsåg svarandena vid den nationella domstolen, med motiveringen att det ömsesidiga biståndet mellan Republiken Grekland och de övriga medlemsstaterna för indrivning av fordringar endast avsåg fordringar som uppkommit efter ikraftträdandet av lag nr 1402/1983. Den italienska statens fordran, som är omtvistad, uppkom emellertid år 1968, det år då smugglingsbrottet konstaterades, och fastställdes genom de ovannämnda domarna från Corte d’appello Catania av år 1970 och från Corte suprema di Cassazione av år 1972.

15
Elliniko Dimosio överklagade denna dom till Dioikitiko Efeteio Peiraios och gjorde gällande att bestämmelserna i lag nr 1402/1983 skulle tolkas mot bakgrund av direktivets syfte. Artikel 1 i direktivet avser indrivning av fordringar som ”uppstå[tt]” i en annan medlemsstat, vilket innebär att även fordringar som uppkom innan dessa bestämmelser trädde i kraft omfattas av deras tillämpningsområde.

16
Under dessa omständigheter har Dioikitiko Efeteio Peiraios beslutat att vilandeförklara målet och till domstolen ställa följande tolkningsfrågor, som har samma formulering i de båda målen:

”Skall artikel 1 i … direktiv[et] … tolkas så, att dess bestämmelser är tillämpliga även på fordringar som uppstod i en medlemsstat innan direktivet trädde i kraft och som anges i ett dokument som utfärdades av en behörig myndighet i denna medlemsstat innan direktivet trädde i kraft – såsom är fallet i förevarande mål avseende det dokument, utfärdat av italienska staten, som medger verkställighet – och så, att de fordringar som fortfarande är gällande och inte har kunnat indrivas i en annan medlemsstat således – efter det att direktivet trätt i kraft, övergångsperioden löpt ut och de andra medlemsstaterna införlivat direktivet genom att anta nödvändiga bestämmelser för dess genomförande – kan indrivas genom en begäran härom från den ’sökande myndigheten’ till den ’anmodade myndigheten’ i enlighet med artikel 3 i direktivet?”

17
Genom beslut av domstolens ordförande av den 9 december 2002 förenades de två målen vad gäller det skriftliga förfarandet, det muntliga förfarandet samt domen.


Bedömning av tolkningsfrågan

18
Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida direktivet skall tolkas så, att det skall tillämpas på tullfordringar som har uppstått i en medlemsstat och som anges i ett dokument som utfärdades av denna medlemsstat innan direktivet trädde i kraft i en annan medlemsstat, i vilken den anmodade myndigheten har sitt säte.

19
Domstolen erinrar i detta hänseende om att enligt fast rättspraxis anses handläggningsregler i allmänhet vara tillämpliga på alla tvister som pågår vid tidpunkten då de träder i kraft, i motsats till materiella bestämmelser som vanligtvis tolkas så, att de inte avser förhållanden som har uppstått innan bestämmelserna har trätt i kraft (se bland annat dom av den 12 november 1981 i de förenade målen 212/80–217/80, Salumi m.fl., REG 1981, s. 2735, punkt 9, av den 6 juli 1993 i de förenade målen C121/91 och C-122/91, CT Control (Rotterdam) och JCT Benelux mot kommissionen, REG 1993, s. I-3873, punkt 22, och av den 7 september 1999 i mål C-61/98, De Haan, REG 1999, s. I-5003, punkt 13).

20
Såsom emellertid den grekiska regeringen och kommissionen med rätta har påpekat skall bestämmelserna i detta direktiv anses utgöra handläggningsregler, eftersom det endast innehåller bestämmelser om godkännande och verkställighet av vissa kategorier av fordringar som har uppstått i en annan medlemsstat, men inga bestämmelser om hur de har uppstått eller om deras omfattning.

21
Det finns inte heller någon bestämmelse i direktivet som tyder på att gemenskapslagstiftaren har avsett att begränsa tillämpningen av handläggningsreglerna till att endast avse fordringar som har uppstått efter det att direktivet trädde i kraft i den medlemsstat där den anmodade myndigheten har sitt säte.

22
Tvärtom talar direktivets syfte, som enligt andra och tredje skälen är att undanröja sådana hinder för upprättandet av en fungerande gemensam marknad som följer av svårigheter med indrivning i andra länder av de fordringar som är aktuella och att förhindra bedrägliga förfaranden, för att direktivet är tillämpligt på fordringar som redan hade uppstått då direktivet trädde i kraft i den medlemsstat i vilken den anmodade myndigheten har sitt säte.

23
Under dessa omständigheter skall tolkningsfrågan besvaras på så sätt att direktivet skall tolkas så, att det är tillämpligt på tullfordringar som har uppstått i en medlemsstat och som anges i ett dokument som utfärdades i denna medlemsstat innan direktivet trädde i kraft i en annan medlemsstat, i vilken den anmodade myndigheten har sitt säte.


Rättegångskostnader

24
De kostnader som har förorsakats den grekiska regeringen och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

– angående de frågor som genom beslut av den 28 juni 2002 har ställts av Dioikitiko Efeteio Peiraios – följande dom:

Rådets direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar uppkomna till följd av verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar samt beträffande mervärdesskatt och vissa punktskatter, i dess lydelse enligt akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen, skall tolkas så, att det är tillämpligt på tullfordringar som har uppstått i en medlemsstat och som anges i ett dokument som utfärdades i denna medlemsstat innan direktivet trädde i kraft i en annan medlemsstat, i vilken den anmodade myndigheten har sitt säte.

Rosas

Schintgen

Colneric

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 1 juli 2004.

R. Grass

A. Rosas

Justitiesekreterare

Ordförande på tredje avdelningen

1 –
Rättegångsspråk: grekiska.