1. Institutionernas rättsakter — Direktiv — Direkt effekt — Möjlighet att åberopa ett direktiv gentemot en privaträttslig juridisk person som kontrolleras av staten och som har givits uppdrag att ta ut vägtullar för det offentliga vägnätet — (Artikel 249 tredje stycket EG)
2. Transporter — Vägtransporter — Beskattningsregler — Lagharmonisering — Direktiven 93/89 och 1999/62 — Tullar och avgifter för användningen av vissa infrastrukturer — Direkt effekt av förbudet mot diskriminering grundad på åkarens nationalitet eller på transportens ursprung eller bestämmelseort — Direkt effekt av principen om att vägtullen skall vara relaterad till infrastrukturkostnaderna föreligger inte — (Rådets direktiv 93/89, artiklarna 7 b, 7 h, 8.2 e och 9, och 1999/62, artiklarna 7.4 och 9)
3. Transporter — Vägtransporter — Beskattningsregler — Lagharmonisering — Direktiven 93/89 och 1999/62 — Tullar och avgifter för användningen av vissa infrastrukturer — Förbud mot diskriminering grundad på åkarens nationalitet eller på transportens ursprung eller bestämmelseort — Tillämplighet på nationella åkare — (Rådets direktiv 93/89, artikel 7 b, och 1999/62, artikel 7.4)
4. Transporter — Vägtransporter — Beskattningsregler — Lagharmonisering — Direktiv 93/89 — Skatter på vissa fordon som används för godstransporter på väg och olika former av avgifter för användningen av vissa infrastrukturer — Domstolens dom om ogiltigförklaring av nämnda direktiv — Verkan — (Artikel 231 andra stycket EG; rådets direktiv 93/89 och 1999/62)
5. Transporter — Vägtransporter — Beskattningsregler — Lagharmonisering — Direktiv 1999/62 — Avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer — Verkningar av direktivet före utgången av fristen för införlivande — Skyldighet för medlemsstaterna att inte införa bestämmelser som riskerar att äventyra det resultat som föreskrivs i direktivet — Direkt effekt — Föreligger inte — (Artiklarna 10 andra stycket EG och 249 tredje stycket EG; rådets direktiv 1999/62)
1. Bestämmelser i ett direktiv som kan ha direkt effekt kan åberopas mot en privaträttslig juridisk person när den ingår avtal med väganvändare, när staten har givit denna juridiska person i uppdrag att ta ut vägtullar för användningen av det offentliga vägnätet och den direkt eller indirekt kontrollerar denna juridiska person.
(se punkt 29 samt punkt 1 i domslutet)
2. Artikel 7 b i direktiv 93/89 om medlemsstaternas tillämpning av skatter på vissa fordon som används för godstransporter på väg och tullar och avgifter för användningen av vissa infrastrukturer och artikel 7.4 i direktiv 1999/62 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer, enligt vilka vägtullar och vägavgifter inte får vara diskriminerande, direkt eller indirekt, av skäl som grundar sig på åkarens nationalitet eller fordonets ursprung eller destination, kan åberopas av enskilda i nationella domstolar gentemot en statlig myndighet när dessa direktiv inte har införlivats eller har införlivats på ett ofullständigt sätt vad gäller beräkningen av en vägtull för fordon som väger 12 ton eller mer och som används för godstransporter.
Artiklarna 7 h i direktiv 93/89 och 7.9 i direktiv 1999/62, i vilka föreskrivs att viktade vägtullar respektive viktade vägavgifter skall vara relaterade till bygg- och hanteringskostnader och till utvecklingen av det berörda infrastrukturnätverket, kan däremot inte åberopas av enskilda gentemot en statlig myndighet, eftersom medlemsstaterna genom dessa bestämmelser givits bindande allmänna riktlinjer för beräkningen av vägtullar, medan någon konkret beräkningsmetod inte anges och medlemsstaterna behåller ett mycket stort utrymme för att företa skönsmässiga bedömningar i denna fråga.
(se punkterna 35, 36, 38, 40, 41 och 44 samt punkt 2 i domslutet)
3. Nationella åkare kan, på samma sätt som åkare från andra medlemsstater, åberopa förbudet mot direkt eller indirekt diskriminering enligt artikel 7 b i direktiv 93/89 om medlemsstaternas tillämpning av skatter på vissa fordon som används för godstransporter på väg och tullar och avgifter för användningen av vissa infrastrukturer och artikel 7.4 i direktiv 1999/62 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer gentemot den egna medlemsstaten. Det är nämligen för att alla former av snedvridning av konkurrensen mellan åkare i medlemsstaterna skall undvikas som det enligt dessa bestämmelser, förutom direkt eller indirekt diskriminering på grund av åkarens nationalitet, även är förbjudet med diskriminering på grund av fordonets ursprung eller destination vid tillämpningen av trafikavgifter och vägtullar.
(se punkterna 51, 52 och 54 samt punkt 3 i domslutet)
4. Även om det är riktigt att det i dom av den 5 juli 1995 i mål C-21/94, parlamentet mot rådet, om ogiltigförklaring av direktiv 93/89 om medlemsstaternas tillämpning av skatter på vissa fordon som används för godstransporter på väg och tullar och avgifter för användningen av vissa infrastrukturer, ordagrant anförs att verkningarna av nämnda direktiv skall bestå fram till dess att nya regler i ämnet har antagits, skall domen ändå tolkas på så sätt att verkningarna av direktiv 93/89 bestod fram till den dag då direktiv 1999/62 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer – som ersatte direktiv 93/89 – trädde i kraft, nämligen den 20 juli 1999. Syftet med att låta verkningarna av en av domstolen ogiltigförklarad rättsakt bestå är nämligen, inom ramen för en talan om ogiltigförklaring, att se till att ett rättsligt vakuum inte uppstår fram till dess att en ny rättsakt kan ersätta den ogiltigförklarade rättsakten. Detta syfte kan endast säkerställas om den ogiltigförklarade rättsakten fortsätter att ha verkningar fram till dess att den nya rättsakten börjar gälla.
(se punkterna 59–61 samt punkt 4 i domslutet)
5. Det följer av artikel 10 andra stycket EG jämförd med artikel 249 tredje stycket EG att den medlemsstat som ett direktiv riktar sig till måste avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det i direktivet föreskrivna resultatet under den frist som i direktivet föreskrivs för dess införlivande med nationell rätt. Det förhåller sig ändå så att nationella domstolar, i mål som har väckts av enskilda som gör gällande att ett direktiv har direkt effekt, först efter utgången av fristen för införlivande av direktivet är skyldiga att underlåta att tillämpa redan befintliga nationella regler som strider mot detta direktiv. Eftersom avsikten med denna frist bland annat är att ge medlemsstaterna den tid som är nödvändig för att vidta införlivandeåtgärder, kan dessa stater nämligen inte klandras för att inte ha införlivat direktivet med sin rättsordning innan tidsfristen löpte ut.
Vad mer särskilt gäller direktiv 1999/62 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer under perioden mellan dagen för dess ikraftträdande och den dag då fristen för införlivande löpte ut, det vill säga från den 20 juli 1999–den 1 juli 2000, var medlemsstaterna skyldiga att avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det i nämnda direktiv föreskrivna resultatet, men enskilda kunde inte med framgång åberopa detta direktiv gentemot medlemsstater i nationella domstolar i syfte att få fastställt att en redan befintlig nationell regel som strider mot direktivet inte skulle tillämpas.
(se punkterna 66–69 samt punkt 5 i domslutet)