1. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärket – Absoluta registreringshinder – Varumärken som saknar särskiljningsförmåga – Tredimensionella varumärken som utgörs av varans form – Särskiljningsförmåga – Kriterier för bedömning – Den föreliggande formen utgör en ”variant” av en av de sedvanliga formerna för detta slag av varor – Omständighet som inte är tillräcklig för att ge varan särskiljningsförmåga
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 7.1 b)
2. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärket – Absoluta registreringshinder – Varumärken som saknar särskiljningsförmåga – Bedömning av kännetecknet av behörig myndighet – Beaktande av samtliga relevanta fakta och omständigheter inklusive hur konsumenterna faktiskt uppfattar kännetecknet men exklusive hur kännetecknet uppfattas genom dess användning
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 7.1 b och 7.3)
3. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärket – Absoluta registreringshinder – Varumärken som saknar särskiljningsförmåga – Tredimensionella varumärken som utgörs av varans form – Utmärkt design – Omständighet som inte är tillräcklig för att ge varan särskiljningsförmåga
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 7.1 b)
1. Kriterierna för bedömning av särskiljningsförmågan, i den mening som avses i artikel 7.1 b i direktiv 40/94 om gemenskapsvarumärken, hos tredimensionella varumärken som utgörs av formen på själva varan skiljer sig inte från dem som är tillämpliga på andra kategorier av varumärken. Vid tillämpningen av dessa kriterier måste emellertid beaktas att målgruppen inte nödvändigtvis uppfattar tredimensionella varumärken, som består av formen på själva varan, på samma sätt som ett ord- eller figurmärke, som består av ett kännetecken som är oberoende av utformningen av de varor som det betecknar. Genomsnittskonsumenten har nämligen inte för vana att uppfatta form eller förpackningar utan grafik eller text som en uppgift om varans ursprung, och det kan således vara svårare att påvisa ett sådant tredimensionellt varumärkes särskiljningsförmåga än ett ord- eller figurmärkes.
Ju mer den form som registreringsansökan avser närmar sig den mest troliga formen för varan i fråga, desto mer sannolikt är det således att denna form saknar särskiljningsförmåga. Endast ett varumärke som kraftigt avviker från normen eller från vad som är sedvanligt i branschen, och som således uppfyller sitt huvudsakliga syfte att fungera som ursprungsangivelse, har särskiljningsförmåga i den mening som avses i den bestämmelsen.
När ett tredimensionellt varumärke består av formen på den vara för vilken registrering sökts är den omständigheten att denna form utgör en ”variant” av en av de sedvanliga formerna för detta slag av varor inte i sig tillräcklig för att nämnda varumärke skall anses ha särskiljningsförmåga. Det skall alltid ske en bedömning av huruvida varumärket möjliggör för en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument av ifrågavarande vara att utan att visa prov på särskild uppmärksamhet och utan att anta ett analyserande betraktelsesätt särskilja den ifrågavarande varan från andra företags varor.
(se punkterna 30–32)
2. Vid bedömningen av huruvida ett varumärke saknar särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 7.1 b i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken skall Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller), eller förstainstansrätten om talan väcks vid denna, beakta samtliga relevanta fakta och omständigheter.
Även om denna bedömning skall göras utifrån den uppfattning som en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument av de varor eller tjänster som registreringsansökan avser kan tänkas ha, kan det inte uteslutas att bevisning om hur konsumenterna faktiskt uppfattar varumärket i vissa fall kan vara av betydelse för Harmoniseringsbyråns, eller förstainstansrättens om talan väcks vid denna, bedömning.
För att bidra till fastställandet av ett varumärkes särskiljningsförmåga skall det härigenom emellertid visas att konsumenterna inte har behövt vänja sig vid varumärket genom att detta använts, utan att varumärket omedelbart har gjort det möjligt för dem att särskilja de varor och tjänster som omfattas av detta varumärke från konkurrerande företags varor och tjänster. Bestämmelsen i artikel 7.3 i förordning nr 40/94 skulle inte fylla någon funktion om ett varumärke kunde registreras i enlighet med artikel 7.1 b med motiveringen att det har uppnått särskiljningsförmåga till följd av dess användning.
(se punkterna 48–50)
3. Den omständigheten att dessa varor har en utmärkt design innebär inte med nödvändighet att ett varumärke som består av den tredimensionella formen av dessa varor medför att nämnda varor från början kan särskiljas från andra företags varor i den mening som avses i artikel 7.1 b i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken.
(se punkt 68)