1. Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Bristande eller otillräcklig motivering – Grund som skall hållas åtskild från en grund som avser lagligheten i sak
(Artiklarna 230 EG och 253 EG)
2. Statligt stöd – Begrepp – Bestämmelser om skattefrihet, skattesänkning och framskjuten betalning av skatt vad avser vissa åtgärder för omstrukturering inom banksektorn – Omfattas
(Artikel 87.1 EG)
3. Statligt stöd – Kommissionens undersökning – Undersökning av ett stödsystem i dess helhet – Tillåtet – Följder
(Artikel 87.1 EG)
4. Statligt stöd – Begrepp – Fråga huruvida åtgärden är selektiv – Skattelättnad som endast gynnar företag inom banksektorn som vidtar vissa åtgärder – Omfattas
(Artikel 87.1 EG)
5. Statligt stöd – Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier
(Artikel 87.1 EG)
6. Statligt stöd – Förbud – Undantag – Stöd som underlättar genomförandet av ett viktigt projekt av gemensamt intresse – Stöd som avser utvecklingen av en näringsverksamhet – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser
(Artikel 87.3 b och c EG)
1. Vad gäller en talan om ogiltigförklaring utgör frågan om huruvida motiveringen till en rättsakt är hållbar en del av frågan om huruvida rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Ett påstående att motiveringen inte är välgrundad kan således prövas först vid bedömningen av huruvida skyldigheten i artikel 253 EG har iakttagits.
(se punkterna 26 och 55)
2. Begreppet stöd är mer allmänt än begreppet subvention, eftersom det inte enbart omfattar sådana konkreta förmåner som subventioner utan även ingripanden som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar företagets budget och som därigenom, utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har identiskt lika effekter. Av detta följer att en åtgärd genom vilken de offentliga myndigheterna medger vissa företag undantag från skattskyldighet och som, trots att den inte innebär en överföring av statliga medel, försätter stödmottagarna i en finansiell situation som är mer fördelaktig än den situation som övriga skattskyldiga befinner sig i, utgör statligt stöd, i den mening som avses i artikel 87.1 EG. På samma sätt kan en åtgärd som innebär att vissa företag får sänkt skatt eller får flytta fram dagen för skattens betalning utgöra ett statligt stöd.
Så är fallet med åtgärder som vidtas i enlighet med skatteregler som har införts för att underlätta en omstrukturering av banksektorn och som innebär antingen sänkt skatt till följd av att en lägre skattesats tillämpas eller att en fast avgift tillämpas i stället för den normala skatten, eller skattebefrielse för verkligt överskott vid en återöverlåtelse, från en bank till en bankstiftelse, av tillgångar som inte är nödvändiga för bolagsändamålet, när bankstiftelsen tidigare har överlåtit sina tillgångar till banken, eller när en överlåtande bank har överlåtit sina aktier i medlemsstatens centralbank till den bankstiftelse som tidigare har överlåtit samma andelar till banken, särskilt om den ursprungligen har erhållit nämnda aktier gratis och sedan överfört dem till stiftelsen mot vederlag eller efter omvärdering.
Denna slutsats påverkas inte av argumenten, vad avser åtgärder som syftar till skatteneutralitet vid återöverlåtelser, att det enda som sker är att betalningen av normal inkomstskatt skjuts fram till dagen för en eventuell senare överlåtelse av samma tillgång. Framskjuten betalning av en skatteskuld kan utgöra ett statligt stöd, men framför allt innebär en återöverlåtelse av det slag som här är i fråga en överföring av en tillgång som tillhör ett rättssubjekt till ett annat rättssubjekt, vilket för det bankbolag som gör en återöverlåtelse till en bankstiftelse, som är ett separat rättssubjekt, innebär en slutgiltig skattebefrielse.
(se punkterna 77–82)
3. Vad gäller en stödordning kan kommissionen begränsa sig till att granska den ifrågavarande stödordningens allmänna särdrag och den är inte skyldig att undersöka varje enskild tillämpning av stödordningen för att pröva om denna ordning innebär ett stöd. Om det är utrett att en stödordning gynnar vissa företag, saknar omständigheten att den i förekommande fall även gynnar stödmottagare som inte är företag betydelse för detta konstaterande och detta konstaterande räcker för att artikel 87.1 EG skall tillämpas på densamma.
(se punkterna 91–92)
4. I artikel 87.1 EG förbjuds stödåtgärder som gynnar ”vissa företag eller viss produktion”, det vill säga selektiva stödåtgärder. Ett stöd kan därvid vara selektivt även om det rör en hel bransch.
Så är fallet med bestämmelser om sänkt skatt, skattebefrielse eller framskjuten betalning av skatt som endast omfattar banksektorn och som endast gynnar de företag inom banksektorn som genomför vissa åtgärder. Eftersom ovannämnda skattelättnader inte är tillämpliga på samtliga ekonomiska aktörer, och i själva verket utgör ett undantag från de vanliga skattebestämmelserna, kan de inte anses som en generell skatte- eller näringspolitisk åtgärd.
Sådana skattelättnader är således förbjudna enligt artikel 87.1 EG, eftersom de inte utgör en anpassning av det generella systemet för att ta hänsyn till bankföretagens särskilda egenskaper, utan har införts som ett medel för att förbättra vissa företags konkurrenskraft i ett visst skede av banksektorns utveckling.
(se punkterna 94–101)
5. I artikel 87.1 EG förbjuds stödåtgärder som inverkar på handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen. Kommissionen behöver, när den bedömer om dessa två villkor är uppfyllda, inte styrka att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen, utan endast att det kan ha en sådan inverkan.
Att ett stöd är oförenligt med den gemensamma marknaden kan konstateras definitivt om det har inverkat eller kan inverka på handeln mellan medlemsstaterna och verkar snedvridande på rådande konkurrens på denna marknad. Om ett stöd som beviljas av en medlemsstat förstärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom gemenskapen, skall denna handel särskilt anses påverkad av detta stöd. Omständigheten att en bransch har liberaliserats på gemenskapsnivå räcker härvid för att visa stödens faktiska eller potentiella inverkan på konkurrensen, liksom deras inverkan på handeln mellan medlemsstaterna. Det är vidare inte nödvändigt att det gynnade företaget självt deltar i handeln mellan medlemsstaterna. När en medlemsstat beviljar ett stöd till ett företag, kan dess verksamhet inom landet upprätthållas eller öka på grund av detta, vilket leder till att möjligheterna för företag från andra medlemsstater att gå in på denna medlemsstats marknad minskar. Om ett företag som dittills inte deltagit i handeln mellan medlemsstaterna får en stärkt ställning, kan det dessutom leda till att företaget tar sig in på marknaden i en annan medlemsstat.
Det är särskilt viktigt att upprätthålla detta förbud vad gäller skattelättnader som stärker de gynnade företagens ställning gentemot de företag som är verksamma i handeln mellan medlemsstaterna i en situation där finanstjänstesektorn har varit föremål för långtgående liberalisering på gemenskapsnivå, vilket har accentuerat den konkurrens som redan uppstått genom reglerna om kapitalets fria rörlighet i fördraget.
(se punkterna 110–111 och 114–119)
6. Kommissionen har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av artikel 87.3 EG. Denna bedömning skall innefatta ekonomiska och sociala bedömningar som skall göras i ett gemenskapssammanhang. Domstolen kan, vid kontroll av om denna befogenhet utövas på ett lagenligt sätt, inte ersätta den behöriga myndighetens bedömning med sin egen, utan den skall begränsa sig till att pröva om den behöriga myndigheten har gjort en uppenbart oriktig bedömning eller har gjort sig skyldig till maktmissbruk.
Kommissionen gör sig inte skyldig till en uppenbart oriktig bedömning om den anser att vissa skattelättnader som främst har till syfte att förbättra konkurrenskraften för aktörer etablerade i en medlemsstat, för att stärka deras ställning i konkurrensen på hemmamarknaden, inte utgör ”viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse”, enligt artikel 87.3 b EG. Kommissionen gör sig inte heller skyldig till uppenbart oriktig bedömning om den anser att nämnda åtgärder ingår som ett led i en privatiseringsprocess och att en sådan process som en medlemsstat inleder inte i sig kan anses utgöra ett viktigt projekt av gemensamt europeiskt intresse.
Kommissionen gör sig inte heller skyldig till uppenbart oriktig bedömning om den anser att åtgärder som i huvudsak har till följd att konkurrenskraften stärks för de gynnade företagen i en sektor som kännetecknas av intensiv internationell konkurrens, och som i själva verket har till syfte att stärka stödmottagarnas ställning gentemot sina konkurrenter som inte får stödet, inte uppfyller kriteriet att stödåtgärder inte får påverka villkoren för handeln på ett sätt som strider mot det gemensamma intresset, vilket i artikel 87.3 c EG anges som villkor för att det skall anses vara fråga om stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter.
(se punkterna 135, 138–140, 142, 144 och 147–149)