1. Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar – Litispendens – Ansökningar som rör samma sak – Begrepp – Ansökan om upprättande av en fond för ansvarsbegränsning som en fartygsägare inger och en skadeståndstalan som en potentiell skadelidande väckt mot fartygsägaren – Omfattas inte
(Brysselkonventionen av den 27 september 1968, artikel 21)
2. Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar – Erkännande och verkställighet – Begreppet dom – Beslut om upprättande av en fond för ansvarsbegränsning till följd av ett fartygs användning – Omfattas
(Brysselkonventionen av den 27 september 1968, artikel 25)
3. Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar – Erkännande och verkställighet – Skäl för vägran – Avsaknad av delgivning eller korrekt delgivning av stämningsansökan i tillräckligt god tid när svaranden har uteblivit – Beslut om upprättande av en fond för ansvarsbegränsning till följd av ett fartygs användning – Skyldighet att delge stämningsansökan även i det fall ett överklagande i vilket ursprungsdomstolens behörighet ifrågasätts har ingetts – Beslut som skall likställas med en stämningsansökan – Erkännande – Villkor – Bedömningen ankommer på den domstol vid vilken förfarandet har inletts
(Brysselkonventionen av den 27 september 1968, artikel 27.2)
1. En ansökan som en fartygsägare inger till en domstol i en konventionsstat i syfte att upprätta en fond för ansvarsbegränsning, i den mening som avses i den internationella konventionen av den 10 oktober 1957 angående begränsning av ansvarigheten för ägare av fartyg som används till fart i öppen sjö, i vilken en potentiell skadelidande person namnges, och en skadeståndstalan som denne skadelidande väckt mot fartygsägaren vid en domstol i en annan konventionsstat, rör inte samma sak och utgör således inte litispendens i den mening som avses i artikel 21 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde.
(se punkterna 35, 37 och 42 samt punkt 1 i domslutet)
2. Ett beslut, som en konventionsstat har antagit, om upprättande av en fond för ansvarsbegränsning, i den mening som avses i den internationella konventionen av den 10 oktober 1957 angående begränsning av ansvarigheten för ägare av fartyg som används till fart i öppen sjö, skall anses utgöra en dom i den mening som avses i artikel 25 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde.
Begreppet dom omfattar nämligen enligt bestämmelsens ordalydelse varje avgörande som har meddelats av domstol i en konventionsstat oavsett dess rubricering. Vidare avser den inte enbart avgöranden genom vilka förfarandet delvis eller helt avslutas, utan även mellankommande beslut eller beslut om interimistiska åtgärder eller säkerhetsåtgärder. Det förhållandet att ett sådant avgörande har fattats efter ett förfarande som saknar kontradiktorisk karaktär saknar betydelse, även om det har fattats under en sådan inledande del av förfarandet som saknar kontradiktorisk karaktär, om det kan bli föremål för ett sådant förfarande innan frågan om dess erkännande och verkställighet enligt konventionen av den 27 september 1968 blir aktuell.
(se punkterna 44, 46, 50 och 52 samt punkt 2 i domslutet)
3. För att beslutet som den kontraktsslutande staten har fattat angående upprättande av en fond för ansvarsbegränsning, i den mening som avses i den internationella konventionen av den 10 oktober 1957 angående begränsning av ansvarigheten för ägare av fartyg som används till fart i öppen sjö, skall kunna erkännas enligt konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde, skall ansökan om upprättande av en sådan fond ha delgivits fordringsägaren på rätt sätt och i tillräckligt god tid, även i det fall den sistnämnde har överklagat beslutet och gjort gällande att den domstol som meddelat detsamma inte var behörig.
Även om beslutet, med beaktande av särdragen i den nationella lagstiftning som är tillämplig, skall likställas med en stämningsansökan, kan det inte trots att fordringsägaren inte har delgivits nekas erkännande i en annan konventionsstat med tillämpning av artikel 27.2 i konventionen av den 27 september 1968, på villkor att svaranden har delgivits beslutet på rätt sätt och i tillräckligt god tid.
Det ankommer på den domstol vid vilken förfarandet har inletts i den berörda medlemsstaten att bedöma om delgivningen med rekommenderat brev av stämningsansökan i ett förfarande för upprättande av en sådan fond, har skett på rätt sätt och i så god tid att svaranden har kunnat förbereda sitt svaromål enligt den för ursprungsdomstolen tillämpliga nationella lagstiftningen och konventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.
(se punkterna 58–62 samt punkt 3 i domslutet)