62002C0182

I - Inledning

1. Förevarande begäran om förhandsavgörande har framställts av franska Conseil d'État, i egenskap av högsta instans i förvaltningsrättsliga mål, för att få klarhet i vad som avses i vissa bestämmelser i direktivet om bevarande av vilda fåglar.(1)

Det handlar här särskilt om att analysera den roll som jakt i form av kulturell aktivitet och rekreation skall spela enligt direktivet, och att utröna om denna jakt kan utövas i enlighet med artikel 9 i gemenskapstexten även under de perioder då fåglarna är i behov av störst skydd, nämligen under häckningstiden, tiden för fortplantning och tiden för återflyttning, i enlighet med typiseringen i artikel 7.4.

II - Bakgrund och förfarande

2. Ligue pour la protection des oiseaux sauvages (Förbundet för bevarande av vilda fågelarter) (nedan kallat förbundet) begärde, tillsammans med andra organisationer för bevarandet av fåglar,(2) att Conseil d'État skulle ogiltigförklara dekret nr 2000-754 av den 1 augusti 2000 angående de datum då förbudet mot jakt på sjö- och flyttfåglar gäller och genom vilket code rural (landsbygdslagen) modifierats (nedan kallat dekretet).(3) Två föreningar som representerar jägare(4) inställde sig personligen vid förhandlingen såsom intervenienter till stöd för dekretets giltighet.

3. Conseil d'État ogiltigförklarade artikel 1 i det ifrågasatta dekretet, i vilken jaktförbudets start- och slutdatum för vissa arter fastställdes (änder, sumphöns och sothöns, vissa vadarfåglar, beckasiner, skogsmorkullor, vattenrallar och bläsänder, liksom trastar (canards, rallidés et foulques, certains limicoles, les bécassines, les bécasses des bois, les râles d'eau et les macreuses, et les turdides)) utöver de perioder som följer av artikel 7.4 i direktivet, men fann att inte bara tillståndet att jaga vadarfåglar från och med den 10 augusti var lagenligt, utan också senareläggningen av jaktförbudets slutdatum till den 10 februari för jakten på duvor.

4. Icke desto mindre underlät Conseil d'État att uttala sig angående giltigheten av artikel 2 i dekretet genom vilken följande lydelse infördes i landsbygdslagen:

"De bestämmelser som nämns i femte stycket i artikel L 224-2 får antas av prefekterna [chefer för landsortsförvaltningen] i syfte att tillåta fångst, kvarhållande i fångenskap och varje annan förnuftig användning av gås, ringduva och trast i litet antal, fram till den 20 februari.

Ett dekret av den för jakt ansvarige ministern [...] preciserar de förutsättningar under vilka dylika aktiviteter får utövas och hur nödvändiga kontroller kommer att utformas. Ministern skall även fastställa det högsta antal fåglar av varje art [...] som får skjutas på detta sätt i varje provins.

Prefekterna skall bestämma [...] det högsta antalet fåglar som får skjutas av dem som kan göra undantaget gällande."

III - Direktiv 79/409

5. Utgångspunkten i direktivet består av den oroväckande förutsättningen att det normala beståndet av ett visst antal vilda fåglar minskar inom medlemsstaternas europeiska territorium. Denna situation utgör "ett allvarligt hot mot bevarandet av den naturliga miljön, särskilt eftersom den medför att den biologiska jämvikten hotas".(5) Det effektiva skyddet av fåglar anses vara "ett typiskt gränsöverskridande miljöproblem som medlemsstaterna har ett gemensamt ansvar för", framför allt vad gäller flyttfågelarterna som utgör "ett gemensamt arv".(6) Det klargörs att "bevarandeåtgärder skall inriktas på långsiktigt skydd och förvaltning av de naturresurser som utgör en integrerad del av de europeiska folkens arv", samtidigt som man avser att "upprätthålla och återupprätta den naturliga jämvikten mellan arter så långt detta rimligen är möjligt".(7)

6. Direktivet ålägger ett bestämt antal allmänna skyldigheter avseende bibehållandet av alla de skyddade fågelarternas bestånd, samt skyddet, bevarandet och återställandet av deras livsmiljöer (artiklarna 2 och 3). Övriga bestämmelser innehåller mer konkreta skyldigheter avseende skyddet för de utrotningshotade arterna, flyttfågelarterna (artikel 4), och vildfågelarterna, samt ett förbud mot saluföring av dessa. Vidare uppställs däri begränsningar för jakten på skyddade arter (artiklarna 5-8).

7. I artiklarna 5-7 bemyndigas medlemsstaterna att tillåta jakt på de fåglar som uppräknas i bilaga II till direktivet, förutsatt att detta inte medför någon risk för deras bevarande: "Med hänsyn tagen till deras populationsnivå, geografiska spridning och reproduktion inom gemenskapen" (artikel 7.1), förbjuds jakt under uppfödningssäsongen och under häckningens olika stadier samt, då det rör sig om flyttfågelarter, under hela perioden för häckning och återflyttning till häckningsplatserna (artikel 7.4).

8. I artikel 9.1 föreskrivs följande:

"1. Medlemsstaterna får, om det inte finns någon annan lämplig lösning, medge undantag från bestämmelserna i artiklarna 5, 6, 7 och 8 av följande anledningar:

a) - hänsyn till människors hälsa och säkerhet.

- hänsyn till flygsäkerheten.

- för att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske och vatten.

- för att skydda flora och fauna.

b) För forsknings- och utbildningsändamål, för återinplantering och återinförsel och för den uppfödning som krävs för detta.

c) För att under strängt kontrollerade förhållanden och på selektiv grund tillåta fångst, hållande i fångenskap eller annan förnuftig användning av vissa fåglar i litet antal."

9. I artikel 9.2 fastställs följande:

"2. I undantagen skall anges

- vilka arter som berörs av undantagen,

- vilka medel, arrangemang eller metoder som tillåts vid fångst eller dödande,

- villkoren vad gäller risker samt för vilka tider och områden dessa undantag får tillåtas,

- den myndighet som har befogenhet att förklara att de föreskrivna villkoren är uppfyllda och att besluta om vilka medel, arrangemang och metoder som får användas, inom vilka gränser och av vem,

- den kontroll som kommer att ske."

10. I enlighet med artikel 9.3 skall medlemsstaterna varje år lämna en rapport till kommissionen om genomförandet av artikeln. Kommissionen "skall alltid säkerställa att följderna av dessa undantag inte är oförenliga med [direktivet]" och i detta syfte "vidta lämpliga åtgärder" (artikel 9.4).

IV - Yttranden som inkommit till domstolen

11. Förbundet har i egenskap av sökanden i målet vid den nationella domstolen tillsammans med de parter som stöder dess talan, bestridit, att artikel 9.1 i direktivet skall tolkas så att däri även avses jakt under den period när arterna omfattas av särskilt skydd. Denna aktivitet kan aldrig utgöra en "förnuftig användning" eftersom andra lämpliga lösningar finns. I motsatt fall bör jakten underkastas mycket stränga villkor, vilket den franska lagen inte lever upp till.

12. Enligt Jägarförbundet finns i artikel 9.1 ett omfattande utrymme för undantag från de allmänna skyddsbestämmelserna som fastställs i direktivet, och då särskilt från vad som föreskrivs i dess artikel 7. Undantagen måste dock anpassas efter de kriterier som uppställs i direktivet. Eftersom jakten på vilda fåglar och vattenlevande fåglar är underkastad striktare kontroll än jakten på övriga fåglar krävs undantag för att jakt skall tillåtas, och då på stränga villkor, under den tid när jaktförbudet som fastställs i enlighet med artikel 7.4 gäller. Det enda alternativet skulle alltså vara att helt förbjuda jakt.

13. På grund av kravet att ingen annan lämplig lösning får finnas, kan artikel 9.1, enligt den franska regeringen, endast tillämpas på jakt på fåglar som vid en viss tidpunkt befinner sig inom ett visst område under den särskilda skyddsperioden enligt artikel 7.4. Å andra sidan bör de villkor som uppställs i artikel 9.2 efterlevas konkret och precist med beaktande av de ekologiska, kulturella och vetenskapliga behoven, men också av de ekonomiska kraven och rekreationsbehoven vid varje givet tillfälle.

14. Enligt den grekiska regeringen kan ett undantag från fågelskyddet inte motiveras enbart av rekreationsbehovet.

15. Kommissionen har hävdat att uttrycket "annan förnuftig användning" inbegriper jakt. Vad beträffar förutsättningarna för dess utövande med stöd av undantagsbestämmelser hänvisas till rekvisiten i artikel 9 i direktivet.

V - Tolkningsfrågorna

16. Conseil d'État bedömde att giltigheten av artikel 2 i dekret 2000-754 beror på tolkningen av artikel 9.1 i direktivet och beslöt därför att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor:

"1) Innebär artikel 9.1 c i rådets direktiv 79/409 av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar att en medlemsstat kan medge undantag från de datum för inledande och avslutande av jakt som har bestämts med beaktande av de syften som räknas upp i artikel 7.4 i direktivet?

2) Om svaret är jakande, vilka kriterier avgör då gränserna för ett sådant undantag?"

VI - Bedömning av tolkningsfrågorna

Den första tolkningsfrågan

17. Conseil d'État har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida undantagsbestämmelsen i artikel 9 i direktivet kan tillämpas vid tillståndsgivning för viss jakt. Som den franska regeringen har påpekat måste man, i syfte att utröna om artikel 9.1 c i direktivet medger undantag från jaktens start- och slutdatum, såsom dessa fastställts i enlighet med ändamålen i artikel 7.4, fråga sig om det är möjligt att tillämpa undantagen från principen om fullständigt skydd på själva jakten.

Med beaktande av ändamålet, dispositionen och bevarandetanken i direktivet, liksom den terminologi som använts i artiklarna 7.4 och 9.1 och 9.2, tror jag inte att så är fallet.

Två alternativa resonemang leder till denna slutsats. Antingen ingår inte jakt bland de grunder som föreskrivs i artikel 9.1, eller så uppfyller inte jaktsporten de rekvisit som uppställs i artikel 9.1 och 9.2.

18. Enligt artikel 7.4 i direktivet är jakt under häcknings-, fortplantnings- och uppfödandetiden samt under flyttfåglars återflyttning till häckningsplatserna förbjuden (vilket är ett uttryck för principen om fullständigt skydd).

I artikel 9.1 medges med avseende på vad som nu är i fråga undantag från detta totala skydd, förutsatt att ingen annan lämplig lösning finns, "för att under strängt kontrollerade förhållanden och på selektiv grund tillåta fångst, hållande i fångenskap eller annan förnuftig användning av vissa fåglar i litet antal" (artikel 9.1 c).

19. Såsom kommissionen har påpekat, finns det förvisso ingenting i den ifrågasatta lagstiftningen som nödvändigtvis leder till att jakt, enbart som rekreation, inte omfattas av grunderna för tillämpning av artikel 9.1 c. Tvärtom leder vissa tolkningsdata till motsatt antagande.

20. Ur en ändamålsenlig synvinkel, är inte syftet med direktivet att ett generellt förbud mot jakt skall införas, men däremot att dess utövande skall begränsas. Åttonde skälet i direktivets ingress avser ett användande av tillgångarna inom rimliga gränser, medan elfte skälet finner att jakt utgör en acceptabel exploatering "där vissa begränsningar införs och respekteras". Innebörden av denna terminologi ligger nära begreppet "förnuftig användning" som förekommer i artikel 9.1 c.

21. För övrigt tycks domstolen vid flera tillfällen ha bekräftat denna bedömning.

22. I domarna av den 8 juli 1987, kommissionen mot Italien,(8) av den 7 mars 1996, Associazione Italiana per il World Wildlife Fund m.fl.(9), och av den 12 december 1996, Ligue royale pour la protection des oiseaux m.fl.(10), prövade domstolen huruvida nationella jaktregler var förenliga med artikel 9.1 c. Slutsatsen av domarna i dessa mål synes bli att domstolen anser jakt kunna utgöra ett av de ändamål som kan åberopas för att rättfärdiga ett undantag.

23. Som jag ser det är en annan tolkning att föredra: nämligen att det är tillåtet, på de villkor som anges i artikel 9.1 c, att ett visst antal fåglar skjuts under den period då fåglarna är särskilt utsatta, dock inte fritidsjakt.

24. Redan en läsning av artikel 9.1 visar å ena sidan klart och tydligt att syftet med de undantag som föreskrivs däri är att uppnå ändamål som väger tyngre än den allmänna principen om ett fullständigt skydd för arterna, nämligen den allmänna hälsan och säkerheten, liksom flygsäkerheten, förhindrande av allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske och vatten samt att skydda flora och fauna (9.1 c). I dessa fall skulle en sträng efterlevnad av skyddsbestämmelserna i artiklarna 5-8 i direktivet oproportionerligt hota andra juridiska intressen som förtjänar samma rättsliga beskydd. Detsamma gäller undantaget för forsknings- och utbildningsändamål, samt för återinplantering, återinförsel och uppfödning (9.1 b). Det mest fullständiga skyddet får numera ge vika inför ingripanden för att säkerställa det bästa bevarandet av arten på lång sikt.

25. Av ordalydelsen i artikel 9.1 framgår å andra sidan att det alltid handlar om punktvisa insatser. I det trettonde skälet i direktivets ingress stadgas att "på grund av den betydelse som vissa speciella situationer kan ha bör det finnas möjlighet att göra undantag på vissa villkor och under kommissionens övervakning". Enligt samma artikel 9.1 krävs, för att undantag skall få medges, att det inte finns någon annan lämplig lösning, och inom ramen för 9.1 c krävs att fångst, hållande i fångenskap eller annan förnuftig användning utförs under strängt kontrollerade förhållanden, på selektiv grund och i litet antal. I artikel 9.2 preciseras i ett antal punkter hur undantagen skall utformas och dessa begränsas till ett "absolut nödvändigt minimum", under kommissionens uppsikt.(11)

26. Jakten som sportslig aktivitet har emellertid inget annat syfte än själva rekreationen för dem som deltar i den, ett ändamål som svårligen kan betecknas som ett tyngre vägande skäl än det skydd som ges i artikel 7.4. Dessutom liknar sådan jakt ingalunda en "punktvis insats". Det ter sig alltså egendomligt att fritidsjakt skulle omfattas av bestämmelserna i artikel 9.1. Det skulle inte överensstämma med terminologin i direktivet, som frekvent talar om jakt i helt allmänna ordalag, särskilt i artiklarna 5, 7 och 8, som innehåller huvuddelen av de grundbestämmelser med stöd av vilka undantag från artikel 9 kan göras. Det synes märkligt att den aktivitet som troligen utgör den huvudsakliga faran för arternas bevarande omnämns med sådan vaghet, och i likhet med andra tillåtna aktiviteter, såsom "förnuftig användning".

Artikel 9.1 c i direktivet ger utrymme för vissa undantagssituationer som lagstiftaren inte ville eller kunde föreskriva uttryckligen. Hade lagstiftaren avsett att beakta jakt såsom rekreation, skulle det uttryckligen ha angetts.

Denna strikta tolkning följer också av undantagsbestämmelserna i artikel 9 lästa i ljuset av ändamålen med direktivet, nämligen att bevara fåglar, och inte att reglera jaktsporten. Med andra ord skall de tvivel som uppstått till följd av en tvetydig formulering på detta område skingras genom den tolkning som är mest fördelaktig för syftet att bevara fåglar.

27. Jag är följaktligen av den åsikten att terminologin och dispositionen i direktivet leder till slutsatsen att fritidsjakt inte kan innefattas i begreppet "förnuftig användning" i artikel 9.1 c. Naturligtvis handlar det här inte om att på något sätt göra ett värdeomdöme av jakt, utan att tillämpa en ordagrann och systematisk tolkning.

28. Därmed återstår de argument som följer av domarna i de tre ovannämnda målen.

Som jag ser det är det lämpligt att jämföra vikten av dessa argument.

För det första klargörs inte i någon av dessa domar huruvida jakt enbart som rekreation omfattas av bestämmelserna i artikel 9.1 c. Dessutom uppvisar de faktiska omständigheterna på vilka de grundas tydliga särdrag.

I domen i målet kommissionen mot Italien accepterade domstolen endast att fångsten och hållandet i fångenskap av fåglar för att använda som levande lockfåglar eller som underhållning på festivaler och traditionella marknader, kan utgöra en förnuftig användning, medgiven av artikel 9.1 c, före och efter jaktsäsongen.(12) Det är uppenbart att denna typ av aktivitet till beskaffenhet och omfång skiljer sig från fritidsjakt.

Domen i målet Associazione Italiana per il WWF m.fl. begränsades, i enlighet med tolkningsfrågan, till ett klargörande av under vilka premisser artikel 9 i direktivet ger medlemsstaterna behörighet att utfärda undantagsbestämmelser från det allmänna förbudet mot jakt på skyddade arter som fastställts i artiklarna 5 och 7 i direktivet.

Slutligen ansåg domstolen, i domen i målet Ligue royale, att fångst av vissa skyddade arter som syftar till att ge uppfödarna möjlighet att erhålla fåglar till sina voljärer eller för att undvika inavel i fågeluppfödningen för rekreationsändamål utgjorde ett uttryck för en förnuftig användning. Det handlar återigen om en aktivitet som till sitt ändamål och omfång skiljer sig från jakt.

29. I dessa tre domar betonade domstolen snarare egenskapen av undantag i de nationella bestämmelserna som artikel 9 i direktivet tillåter. Det är i detta sammanhang typiskt att domstolen inte i något av fallen ansåg att den nationella lagen uppfyllde de långtgående kraven i gemenskapsbestämmelsen.

30. Trots att artikel 9.1 medger vittgående undantag från de allmänna skyddsbestämmelserna är den, enligt domstolen, endast tillämplig i enstaka konkreta fall för att uppfylla klart definierade behov och situationer.(13) Direktivets införlivande kräver alltså förvissning om att fångsten av vissa arter begränsas till ett nödvändigt minimum och att perioden då fångst sker inte i onödan sammanfaller med perioden som ges ett särskilt skydd i direktivet.(14)

31. Även om man dock, av rent dialektiska skäl, skulle medge att jakt som rekreation kan anses som en "förnuftig användning" i den mening som avses i artikel 9.1 c, förefaller den inte i sig kunna uppfylla ett annat av villkoren för undantag enligt artikel 9, nämligen kravet på nödvändighet på grund av att annan lämplig lösning saknas.

32. Vid första anblicken är det åtminstone allmänt sett inte lätt att urskilja de omständigheter under vilka en fritidsaktivitet inte skulle kunna ersättas med en annan tillräckligt tillfredsställande fritidsaktivitet. Förbudet mot jakt av vissa fåglar under den period då de är särskilt utsatta kan ersättas av jakt under resten av året eller av någon annan nöjesaktivitet.

33. Jägarförbundet och den franska regeringen har föreslagit var sin motivering.

Eftersom jakten på vildfåglar och vattenfåglar är underkastad en sådan särdeles sträng kontroll är det enligt Jägarförbundet endast ett undantag, inom rigorösa begränsningar, som skulle kunna möjliggöra jakt före och efter jaktförbudstiden, som fastställs i enlighet med artikel 7.4. Det enda alternativet skulle vara att helt förbjuda jakt. Under domstolsförhandlingarna lade förbundet till att medgivande av jakt under perioden för särskilt skydd skulle kunna utgöra den enda tillfredsställande lösningen för att kompensera den låga tillförlitligheten till de vetenskapliga studierna i enlighet med vilka jaktförbudets start- och slutdatum har bestämts.

Den franska regeringen har, för sin del, anfört att artikel 9.1 c inte kan tillämpas på jakt annat än när vissa arter befinner sig på ett givet territorium endast under fortplantningsstadiet, men inte under någon annan del av året. Den enda tillfredsställande lösningen vore alltså att jaga dem under denna tid.

34. Bortsett från att dessa uppfattningar saknar all anknytning till lagtexten är de föga tilltalande.

Varken lagstiftningens stringens eller påstådda vetenskapliga tveksamheter kan leda till att jakten på vissa arter skulle vara oumbärlig under perioden för särskilt skydd, på ett område där rättsreglerna är till förmån för arternas bevarande. Enligt gällande förfaringssätt synes tvärtom försiktighetsprincipen (eller principen om förebyggande åtgärder, båda i enlighet med terminologin i artikel 174.2 EG) tillämplig, när tillgängliga vetenskapliga uppgifter inte tillåter en fullständig uppskattning av riskerna, för att en hög nivå av miljöskydd och skydd för människors, djurs och växters hälsa skall uppnås.(15)

På samma sätt vore det att omkasta direktivets prioriteringar att anse det nödvändigt att jaga vissa arter under deras fortplantningscykel bara för att de befinner sig på ett visst territorium endast under denna period.

35. Den svårbegripliga och konstlade karaktären i de argument som framförts för att rättfärdiga behovet av att jaga under den period fåglarna är särskilt sårbara bekräftar mitt ursprungliga intryck av att artikel 9.1 inte är tänkt att medge undantag från det allmänna förbudet till förmån för jakt som rekreation.

36. Den första frågan som formulerats av Conseil d'État bör följaktligen besvaras så att artikel 9.1 c i direktivet inte möjliggör för en medlemsstat att utfärda undantag från jaktens start- och slutdatum som fastställts i enlighet med syftena i artikel 7.4 i samma lagtext till förmån för utövandet av jaktsport.

Den andra tolkningsfrågan

37. Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i vilka kriterier som, för det fall svaret på den första frågan blir jakande, skall användas vid avgörandet av gränserna för sådana undantag.

38. För det fall domstolen besvarar den första frågan på annat sätt än det jag föreslagit, gör jag följande påpekanden.

39. Av texten i artikel 9 i direktivet framgår att undantagsbestämmelserna däri endast kan tillämpas när tre rekvisit är uppfyllda:

a) Att ingen annan lämplig lösning finns.

b) Att jakt (förstådd som uttryck för en "förnuftig användning", i enlighet med vad som följer av svaret på första frågan) på bestämda fågelarter i litet antal utförs under strängt kontrollerade omständigheter och på selektiv grund (artikel 9.1 c).

c) Att det anges

- vilka arter som omfattas av undantagen, vilka medel eller metoder som tillåts vid fångst eller dödande, vilka villkor som gäller vid fara, vilken tid och vilken plats undantagsbestämmelserna får avse,

- vilken myndighet som har befogenhet att förklara att de föreskrivna villkoren är uppfyllda och att besluta om vilka medel, arrangemang och metoder som får användas, inom vilka gränser och av vem,

- vilka kontroller som skall utföras.

40. I domarna i de ovannämnda målen kommissionen mot Belgien och kommissionen mot Italien, följde domstolen ett liknande schema och fastställde att utfärdandet av undantag i enlighet med artikel 9 i direktivet, endast får ske under tre förutsättningar: för det första att medlemsstaten inskränker undantagen till fall då ingen annan lämplig lösning finns. För det andra skall undantaget baseras på åtminstone en av de grunder som uppräknas i artikel 9.1 a-c och för det tredje skall de kriterier som uppräknas i artikel 9.2 uppfyllas, vilka syftar till att begränsa undantagen till det absolut nödvändiga samt att tillåta kommissionens överinseende. Domstolen underströk att denna artikel, trots att den medger ett flertal omständigheter då undantag från de allmänna skyddsbestämmelserna får ske, endast åsyftar en konkret och enstaka tillämpning som svarar mot rigorösa krav och specifika situationer.(16) Slutligen fann domstolen det värt att tillägga att artikel 2 i direktivet ålägger medlemsstaterna en skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder för att bibehålla bestånden av alla fågelarter på en nivå som överensstämmer med ekologiska, vetenskapliga och kulturella behov, med hänsyn till ekonomiska krav och fritidsbehov, eller för att återupprätta bestånden av dessa arter till denna nivå. Även om artikel 2 inte utgör något självständigt undantag från de allmänna skyddsbestämmelserna, är det alltså uppenbart att det i själva direktivet tas hänsyn till, å ena sidan, behovet av ett effektivt skydd för fåglar,(17) och å andra sidan, kraven på allmän hälsa och säkerhet, liksom ekonomiska, ekologiska, vetenskapliga och kulturella anspråk samt fritidsbehov.(18)

41. I ett annat sammanhang antydde domstolen likaså att när den allmänna juridiska kontexten garanterar en fullständig, klar och entydig tillämpning av direktivet, krävs det inte för anpassningen av den inhemska rätten att gemenskapsbestämmelserna uttryckligt och ordagrant tas med i en särskild bestämd rättsregel eftersom den juridiska kontexten är tillräcklig.

42. Innan jag avslutar denna sammanfattning av rättspraxis vill jag till sist framhäva att det är särskilt viktigt att anpassningen av den nationella rätten till ett direktiv är exakt till ordval och andemening, när det handlar om skyddandet av ett gemensamt fädernearv som medlemsstaterna, för sina respektive territorier, blivit anförtrodda.(19)

43. En annan fråga än den som i klara ordalag framställdes av Conseil d'État, är den huruvida en sådan lagstiftning som den franska överensstämmer med direktivet.

44. Det skall, utan att detta för den skull utsträcks till ett belysande av ett annat problem än det som formulerats av den hänskjutande domstolen, ändå påpekas att kriterierna i enlighet med vilka medlemsstaterna kan införa undantag från förbuden i direktivet om bevarande av vilda fåglar, bör införlivas i nationella klara bestämmelser.(20) I detta syfte bör bestämmelser antas som innehåller tillräckligt detaljerade hänvisningar till de anledningar som anges i punkterna 1 och 2 i artikel 9.(21)

Det räcker alltså att kontrollera att det av den franska lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, tydligt framgår varför jakt som enligt denna lagstiftning tillåts under perioden av maximalt skydd, utgör den enda tillfredsställande lösningen.

45. Om den första frågan besvaras jakande kan den andra tolkningsfrågan alltså besvaras med att undantagsbestämmelserna i artikel 9.1 i direktivet är tillämpliga när

a) ingen annan lämplig lösning finns,

b) jakten bedrivs på bestämda fågelarter, i litet antal, under strängt kontrollerade förhållanden och på selektiv grund,

c) när det anges:

- vilka arter som omfattas av undantagen, vilka medel eller metoder som tillåts vid fångst eller dödande, vilka villkor som gäller vid fara, vilken tid och vilken plats undantagsbestämmelserna får avse,

- vilken myndighet som har befogenhet att förklara att de föreskrivna villkoren är uppfyllda och att besluta om vilka medel, arrangemang och metoder som får användas, inom vilka gränser och av vem,

- vilka kontroller som skall utföras.

VII - Förslag till avgörande

46. Till följd av vad som anförts ovan föreslår jag att Conseil d'États frågor skall besvaras på följande sätt:

"Artikel 9.1 c i rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar medger inte att en medlemsstat, till förmån för utövandet av fritidsjakt, inför undantag från de start- och slutdatum för jakt som fastställs i enlighet med de syften som uppräknas i artikel 7.4 i samma rättsakt."

(1) - Rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (EGT L 103, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 161) (nedan kallat direktivet).

(2) - Association pour la protection des animaux sauvages (Föreningen för beskyddande av vilda djur) och Rassemblement des opposants à la chasse (Samfundet för jaktmotståndare).

(3) - Journal officiel de la République française 2000, nr 12178, av den 5 augusti 2000.

(4) - Union nationale des fédérations départementales de chasseurs (Riksförbundet för provinsiella jägarföreningar) (nedan kallat Jägarförbundet) och Association nationale des chasseurs de gibiers d'eau (Riksförbundet för jägare av vattenlevande fåglar).

(5) - Andra skälet i ingressen till direktivet.

(6) - Tredje skälet.

(7) - Åttonde skälet.

(8) - Dom av den 8 juli 1987 i mål 262/85 (REG 1987, s. 3073, nedan kallad kommissionen mot Italien).

(9) - Dom av den 7 mars 1996 i mål C-118/94 (REG 1996, s. I-1223, nedan kallad Associazione Italiana per il WWF m.fl.).

(10) - Dom av den 12 december 1996 i mål C-10/96 (REG 1996, s. I-6775, nedan kallad Ligue royale).

(11) - Dom av den 8 juli 1987 i mål 247/85, kommissionen mot Belgien (REG 1987, s. 3029), punkt 7, och av den 17 september 1987 i mål 412/85, kommissionen mot Tyskland (REG 1987, s. 3503), punkt 18.

(12) - Domen i målet kommissionen mot Italien, punkt 38.

(13) - Domarna i målen kommissionen mot Italien, punkt 7, och Associazione Italiana per il WWF m.fl., punkt 21.

(14) - Domen i målet kommissionen mot Italien, punkt 39 in fine.

(15) - Se meddelande från kommissionen om försiktighetsprincipen (KOM(2000) 1 slutlig).

(16) - Se domarna, punkt 7.

(17) - Sebald, W.G., nämner i sin roman Austerlitz (Anagrama, Barcelona, 2002, s. 84 och 85) med vilken skicklighet vissa fåglar "höll sig fast med näbben och klättrade utmed gallerverken och medan de klättrade ner, ibland genomförde alla slags akrobatiska svängar, flög in och ut genom de öppna fönstren eller hoppade och skuttade över golvet, hela tiden aktiva, och som det tycktes, hela tiden upptagna av något. Rent allmänt, liknade de i mångt och mycket människorna. Man hörde dem andas, skratta, nysa och gäspa. De harklade sig innan de började tala på sitt språk."

(18) - Punkt 8 i samma domar.

(19) - Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 9, dom av den 8 juli 1987 i mål 247/85, kommissionen mot Belgien (REG 1987, s. 3029), punkt 9, av den 13 oktober 1987 i mål 236/85, kommissionen mot Nederländerna (REG 1987, s. 3989), punkt 5, och domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike, punkt 5.

(20) - Dom av den 15 mars 1990 i mål C-339/87, kommissionen mot Nederländerna (REG 1990, s. I-851), punkt 28, och domen i det ovannämnda målet Associazione Italiana per il WWF m.fl., punkt 22.

(21) - Domen i målet Associazione Italiana per il WWF m.fl., punkt 26.