Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar – Behörighet vid konsumenttvister – Begreppet konsumenttvist – Avtal avseende en vara som är avsedd delvis för yrkesmässigt och delvis för privat bruk – Omfattas inte, utom vid marginell yrkesmässig användning – Den nationella domstolens bedömning – Kriterier
(Artiklarna 13–15 i konventionen av den 27 september 1968)
Behörighetsreglerna i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde, enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde, enligt konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde och enligt konventionen av den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde, skall tolkas på följande sätt:
– En person som har ingått ett avtal avseende en vara som är avsedd delvis för yrkesmässigt bruk och delvis för ändamål som ligger utanför hans yrkesverksamhet har inte rätt att dra fördel av de särskilda, fördelaktiga behörighetsreglerna i artiklarna 13–15 i nämnda konvention, utom om den yrkesmässiga användningen är så marginell att den i sammanhanget spelar en försumbar roll i transaktionen i fråga. Det faktum att den icke yrkesmässiga sidan överväger är i detta avseende utan betydelse.
– Det åligger den domstol vid vilken talan har väckts att avgöra huruvida avtalet i fråga avsåg att i icke försumbar utsträckning tillgodose behov i den berörda personens yrkesverksamhet eller om den yrkesmässiga användningen endast var av obetydlig omfattning.
– Den nationella domstolen skall i detta syfte ta i beaktande samtliga de relevanta faktiska omständigheter som objektivt framgår av handlingarna i målet. Däremot skall hänsyn inte tas till omständigheter eller uppgifter endast på grund av att den andra avtalsparten hade kunnat känna till dessa vid avtalsslutet, såvida inte den person som åberopar en ställning som konsument har uppträtt på ett sådant sätt att den andra avtalsparten rimligen kunnat få det intrycket att det rörde sig om yrkesmässiga ändamål.
(se punkt 54 samt domslutet)