1. Socialpolitik – Skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet – Direktiv 89/391 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet – Direktiv 93/104 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden – Tillämpningsområde – Räddningsassistenters verksamhet – Omfattas – Verksamhet som inte utgör tjänster inom civilförsvaret eller vägtransporter, vilka är undantagna från tillämpningsområdet
(Rådets direktiv 89/391,artikel 2, och 93/104, artikel 1.3)
2. Socialpolitik – Skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet – Direktiv 93/104 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden – Begränsning av veckoarbetstiden – Undantag – Arbetstagarens medgivande – Anställningsavtal som hänvisar till ett kollektivavtal enligt vilket denna arbetstid får överskridas – Otillräckligt
(Rådets direktiv 93/104, artikel 18.1 b i)
3. Socialpolitik – Skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet – Direktiv 93/104 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden – Räddningsassistenters verksamhet – Nationell lagstiftning enligt vilken ett överskridande av den maximala veckoarbetstiden tillåts med stöd av ett kollektivavtal eller en företagsöverenskommelse – Otillåten
(Rådets direktiv 93/104, artikel 6 punkt 2)
4. Socialpolitik – Skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet – Direktiv 93/104 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden – Artikel 6 punkt 2 – Direkt effekt – Den nationella domstolens skyldigheter och befogenheter – De nationella bestämmelser enligt vilka den maximala veckoarbetstiden som fastställs i denna artikel får överskridas är inte tillämpliga
(Rådets direktiv 93/104, artikel 6 punkt 2)
1. Artikel 2 i direktiv 89/391 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet och artikel 1.3 i direktiv 93/104 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden skall tolkas så att det arbete som utförs av en räddningsassistent inom ramen för en räddningstjänst för akutsjukvård omfattas av nämnda direktivs tillämpningsområde.
Denna verksamhet omfattas inte av undantaget i artikel 2.2 första stycket i direktiv 89/391 avseende viss särskild offentlig verksamhet. Detta undantag har nämligen tillkommit enbart för att garantera att de tjänster som är oumbärliga för skyddet av säkerhet, hälsa och allmän ordning skall kunna upprätthållas under förhållanden som är av exceptionellt allvarlig och omfattande art och vilka karaktäriseras av att det av naturliga skäl inte är möjligt att planera arbetstiden för utrycknings- och räddningspersonal.
Även om arbetet som räddningsassistent åtminstone delvis består i att använda ett fordon och följa med patienten under transporten till sjukhus, kan det inte anses vara fråga om vägtransporter och det omfattas således inte av tillämpningsområdet för artikel 1.3 i direktiv 93/104.
(se punkterna 55, 63, 72, 74, samt punkt 1 i domslutet)
2. Artikel 18.1 b i, första strecksatsen, i direktiv 93/104 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, i vilken det föreskrivs att medlemsstaterna har möjlighet att inte tillämpa artikel 6 i detta direktiv angående bestämmelsen om en begränsning av veckoarbetstiden, skall tolkas så att denna bestämmelse kräver att varje arbetstagare har lämnat ett individuellt medgivande, som skall vara uttryckligt och lämnat av fri vilja, för att den maximala veckoarbetstiden på 48 timmar enligt artikel 6 i direktivet med giltig verkan skall kunna överskridas. Det är i detta hänseende inte tillräckligt att det i den berörda personens anställningsavtal finns en hänvisning till ett kollektivavtal som tillåter ett sådant överskridande, eftersom det inte alls är säkert att den berörde arbetstagaren känner till denna inskränkning av hans rättigheter enligt direktiv 93/104 när han ingår ett sådant anställningsavtal.
(se punkterna 85–86, samt punkt 2 i domslutet)
3. Artikel 6 punkt 2 i direktiv 93/104 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden skall tolkas så att denna bestämmelse utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat som, beträffande tjänstgöring i form av beredskap som utförs av en räddningsassistent inom ramen för en räddningstjänst för akutsjukvård får till följd att det, i förekommande fall genom ett kollektivavtal eller en företagsöverenskommelse som grundas på ett sådant avtal, är tillåtet att överskrida den maximala veckoarbetstiden på 48 timmar som fastställs i nämnda bestämmelse.
Det följer nämligen såväl av lydelsen i artikel 6 punkt 2 i direktiv 93/104 som av detta direktivs ändamål och systematik att begränsningen av den genomsnittliga veckoarbetstiden till 48 timmar utgör en bestämmelse i gemenskapens socialrättsliga lagstiftning som är av särskild betydelse och som skall tillerkännas varje arbetstagare, eftersom den utgör ett minimikrav som är avsett att säkerställa skyddet av arbetstagarnas säkerhet och hälsa. Detta medför att en nationell lagstiftning som tillåter en veckoarbetstid som överskrider 48 timmar, inbegripet tjänstgöring i form av beredskap, inte tycks vara förenlig med kraven i ovannämnda bestämmelse. Vidare skall sådan beredskap beaktas i sin helhet vid fastställandet av den maximala dygns- och veckoarbetstiden oberoende av att sådan beredskap med nödvändighet inbegriper kortare eller längre perioder av overksamhet mellan utryckningstillfällena.
(se punkterna 94–95, 100–101, 120, samt punkt 3 i domslutet)
4. Artikel 6 punkt 2 i direktiv 93/104 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden uppfyller samtliga villkor som krävs för att den skall ha direkt effekt, eftersom medlemsstaterna i otvetydiga ordalag åläggs en skyldighet som skall leda till ett tydligt resultat och som inte innehåller något villkor angående tillämpningen av den regel som föreskrivs däri, nämligen en begränsning av den genomsnittliga veckoarbetstiden, inbegripet övertid, till 48 timmar. Det förhållandet att medlemsstaterna enligt direktivet har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när de antar närmare bestämmelser för att genomföra artikel 6, vilket även ger dem en möjlighet att avvika från bestämmelserna i denna artikel, påverkar inte den precisa och ovillkorliga karaktären hos artikel 6 punkt 2 i detta direktiv.
Den nationella domstolen är, när den tillämpar bestämmelser i nationell rätt som antagits för att införliva de skyldigheter som följer av ett direktiv, i ett mål där parterna enbart består av enskilda, skyldig att beakta samtliga bestämmelser i nationell rätt och, i den utsträckning det är möjligt, tolka dessa mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå ett resultat som är förenligt med det mål som eftersträvas i direktivet, och skall således göra allt som är möjligt inom ramen för dess behörighet för att hindra ett överskridande av den maximala veckoarbetstiden på 48 timmar som följer av artikel 6 punkt 2 i direktiv 93/104.
(se punkterna 104-106, 119-120,samt punkt 3 i domslutet)