Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Gemenskapsrätt - Principer - Beaktande av djurens välbefinnande - Allmän princip - Föreligger inte - Skyldigheten att ta hänsyn till djurens välbefinnande vid utformning och genomförande av gemenskapens politik - Omfattning

(Artiklarna 2 EG och 33 EG; protokollet om djurskydd och djurens välfärd; rådets beslut 78/923)

2. Jordbruk - Tillnärmning av lagstiftning - Bekämpning av mul- och klövsjuka - Direktiv 85/511 - Förbud mot förebyggande vaccinering - Åsidosättande av proportionalitetsprincipen - Föreligger inte

(Rådets direktiv 85/511, artikel 13)

Sammanfattning

1. Säkerställande av djurens välbefinnande är inte ett av fördragets mål, såsom dessa anges i artikel 2 EG, och detta krav omnämns inte heller i artikel 33 EG, där målen för den gemensamma jordbrukspolitiken beskrivs.

Det framgår av själva lydelsen av protokollet om djurskydd och djurens välfärd, som antogs samtidigt som Amsterdamfördraget och som fogats till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, att detta inte ger uttryck för en allmän gemenskapsrättslig princip med ett bestämt innehåll som gemenskapsinstitutionerna är skyldiga att följa. I protokollet föreskrivs visserligen att det "fullt ut [skall tas] hänsyn" till djurens välbefinnande vid utformning och genomförande av gemenskapens politik, men denna skyldighet är begränsad till fyra av gemenskapens verksamhetsområden och där föreskrivs att gemenskapen och medlemsstaterna skall respektera medlemsstaternas lagar och andra författningar samt sedvänjor, särskilt i fråga om religiösa riter, kulturella traditioner och regionalt arv.

Det är inte heller möjligt att härleda en princip med allmän giltighet ur 1976 års Europeiska konvention om skydd av animalieproduktionens djur, som godkändes för Europeiska ekonomiska gemenskapens räkning genom beslut 78/923, vilken inte innehåller någon klar, precis och ovillkorlig skyldighet. Detsamma gäller förklaring nr 24 om djurskydd, som fogats till slutakten i Fördraget om Europeiska unionen, som har förlorat sin betydelse genom Amsterdamprotokollet, och som är formulerad i än mindre tvingande ordalag än detta. På samma sätt utgör hänvisningen till "djurs liv" i artikel 30 EG endast ett undantag från förbudet mot åtgärder med motsvarande verkan, och det framgår inte av domstolens rättspraxis att denna har godtagit varje motivering som grundar sig på denna bestämmelse.

Slutligen finns det visserligen ett antal sekundärrättsliga bestämmelser som berör djurens välbefinnande, men dessa innehåller inte heller uppgifter som gör det möjligt att anse att kravet på att säkerställa djurens välbefinnande utgör en allmän gemenskapsrättslig princip.

Däremot har domstolen flera gånger konstaterat att gemenskapen har ett intresse av djurhälsa och djurskydd. Den har fastställt att det vid förverkligandet av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken inte får bortses från de allmänna hänsyn, såsom skydd av djurs hälsa och liv, som gemenskapens institutioner skall beakta vid utövandet av sina befogenheter.

Syftet med protokollet om djurskydd och djurens välfärd är att förstärka skyldigheten att beakta djurhälsa och djurskydd genom att gemenskapen och medlemsstaterna åläggs att ta största möjliga hänsyn till djurens välbefinnande vid utformning och genomförande av gemenskapens politik, särskilt den gemensamma jordbrukspolitiken, samtidigt som det i protokollet konstateras att det fortfarande finns skillnader mellan medlemsstaternas lagstiftningar och att det inom en och samma medlemsstat kan finnas olika särdrag. Efterlevnaden av denna skyldighet kan bland annat kontrolleras vid prövningen av åtgärdens proportionalitet.

( se punkterna 71 och 73-79 )

2. Med hänsyn till att gemenskapslagstiftaren på den gemensamma jordbrukspolitikens område har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning kan lagenligheten av en åtgärd som vidtagits på detta område endast påverkas om åtgärden är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den berörda institutionen söker uppnå, särskilt eftersom giltigheten av en gemenskapsrättsakt inte kan vara beroende av hur effektiv den bedöms ha varit under den tid som gått. Om gemenskapslagstiftaren har att bedöma de framtida verkningarna av bestämmelser som skall antas, trots att dessa verkningar inte exakt kan förutses, kan bedömningen ifrågasättas endast om den framstår som uppenbart felaktig mot bakgrund av de uppgifter som lagstiftaren hade tillgång till när de ifrågavarande bestämmelserna antogs.

Förbudet mot förebyggande vaccinering i artikel 13 i direktiv 85/511 om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av mul- och klövsjuka går inte utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas med de gemenskapsrättsliga bestämmelserna. Rådet gjorde nämligen en samlad bedömning av för- och nackdelarna med att införa en politik bestående i att inte vaccinera, och denna politik, som motsvarar rekommendationer från Internationella byrån för epizootiska sjukdomar och praxis i flera länder i världen, var i vart fall inte uppenbart olämplig i förhållande till målet att bekämpa mul- och klövsjuka.

Det generella förbudet mot förebyggande vaccinering utgör dessutom inte hinder mot att, när omständigheterna så kräver, utföra selektiv nödvaccinering som är anpassad till den särskilda situationens behov.

( se punkterna 82, 84, 95, 96 och 100 )