62001J0024

1. Överklagande - Grunder - Grund som åberopas först i överklagandet - Avvisning

(EG-stadgan för domstolen, artikel 51)

2. Överklagande - Grunder - Domstolens kontroll av bevisvärderingen - Omfattas inte utom vid missuppfattning

(Artikel 225 EG; EG-stadgan för domstolen, artikel 51 första stycket)

3. Överklagande - Grunder - Domstolens kontroll av bedömningen av de faktiska omständigheterna - Omfattas inte utom vid missuppfattning

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 66.1)

1. En grund kan inte upptas till sakprövning om den för första gången åberopas i ett överklagande till domstolen. Att tillåta en part att vid domstolen för första gången åberopa en ny grund som han inte har åberopat vid förstainstansrätten, skulle nämligen innebära att han vid domstolen, som har en begränsad behörighet i mål om överklagande, kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som förstainstansrätten har prövat. Domstolen är i ett mål om överklagande endast behörig att pröva den lägre instansens rättsliga bedömning av de grunder som har behandlats vid den.

( se punkterna 62 och 63 )

2. Enligt artikel 225 EG och artikel 51 första stycket i stadgan för domstolen är denna, inom ramen för ett överklagande, varken behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten har godtagit till stöd för dessa omständigheter. När bevisningen har förebringats på rätt sätt och när de allmänna rättsgrundsatser och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det endast förstainstansrätten som skall bedöma vilket värde som uppgifterna i målet skall tillmätas. Med förbehåll för det fall då bevisningen missuppfattats, utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll.

( se punkt 65 )

3. Förstainstansrätten är inte skyldig att kalla vittnen på eget initiativ, eftersom det i artikel 66.1 i rättegångsreglerna anges att förstainstansrätten genom beslut skall fastställa vilka bevismedel som godtas samt vad som skall bevisas. Förstainstansrätten är således ensam om att avgöra huruvida det föreligger ett eventuellt behov av att komplettera den information som den har tillgång till i anhängiggjorda mål.

Frågan huruvida handlingarna i målet skall anses ha bevisvärde omfattas av förstainstansrättens självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna, som inte omfattas av domstolens prövning inom ramen för överklagandet, utom i fall då den bevisning som lagts fram vid förstainstansrätten har missuppfattats eller när det framgår av handlingarna i målet att de fastställda uppgifterna om omständigheterna är materiellt oriktiga.

( se punkterna 77 och 78 )

I de förenade målen C-24/01 P och C-25/01 P,

Glencore Grain Ltd, tidigare Richco Commodities Ltd, Hamilton (Bermuda), företrätt av P. Bos och J. van Zuuren, advocaten, med delgivningsadress i Luxemburg,

Compagnie Continentale (France) SA, Labège (Frankrike), företrätt av P. Bos och P. Chabrier, avocats, med delgivningsadress i Luxemburg,

klagande,

angående överklagande av dom meddelad den 8 november 2000 av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (andra avdelningen) i de förenade målen T-485/93, T-491/93, T-494/93 och T-61/98, Dreyfus m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. II-3659), i vilket det förs talan om att denna dom skall upphävas,

i vilka de andra parterna är:

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av M.-J. Jonczy och T. van Rijn, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande i första instans,

Louis Dreyfus & Cie SA, Paris (Frankrike),

sökande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M. Wathelet (referent) samt domarna C.W.A. Timmermans, A. La Pergola, P. Jann och S. von Bahr,

generaladvokat: P. Léger,

justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 11 juli 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Bolaget Glencore Grain Ltd, tidigare Richco Commodities Ltd (nedan kallat Glencore) och Compagnie Continentale (France) SA (nedan kallat Compagnie Continentale) har, genom var sin ansökan som inkom till domstolens kansli den 19 januari 2001, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat förstainstansrättens dom av den 8 november 2000 i de förenade målen T-485/93, T-491/93, T-494/93 och T-61/98, Dreyfus m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. II-3659, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten ogillade bolagens talan om dels ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 1 april 1993 att inte godkänna tillägg till de kontrakt som bolagen hade slutit med Exportkhleb (nedan kallat det ifrågasatta beslutet), dels ersättning för den skada som bolagen påstod sig ha lidit till följd av detta beslut.

2 Genom beslut av ordföranden på domstolens femte avdelning av den 31 maj 2002 förenades målen C-24/01 P och C-25/01 P vad gäller ett eventuellt muntligt förfarande och domen.

Tillämpliga bestämmelser

3 Rådet antog den 16 december 1991 beslut 91/658/EEG om beviljande av ett medelfristigt lån till Sovjetunionen och dess delrepubliker (EGT L 362, s. 89).

4 Artikel 1.1 i detta beslut har följande lydelse:

"Gemenskapen skall bevilja ett medelfristigt lån till Sovjetunionen och dess delrepubliker med ett kapitalbelopp på högst 1 250 miljoner ecu med en längsta lånetid på tre år, att utbetalas i tre på varandra följande omgångar, för att möjliggöra import av jordbruksprodukter och livsmedel samt medicinska artiklar ... ."

5 I artikel 2 i beslut 91/658 föreskrivs följande:

"Vid tillämpningen av artikel 1 skall kommissionen ha befogenhet att på Europeiska ekonomiska gemenskapens vägnar låna nödvändiga medel som ställs till Sovjetunionens och dess delrepublikers förfogande i form av ett lån."

6 Artikel 3 i nämnda beslut har följande lydelse:

"Det lån som avses i artikel 2 förvaltas av kommissionen."

7 Vidare innehåller artikel 4.1 och 4.3 i samma beslut följande föreskrifter:

"1. Kommissionen skall ha befogenhet att i samråd med myndigheterna i Sovjetunionen och dess delrepubliker fastställa ... de ekonomiska och finansiella villkoren för att lånet skall beviljas, reglerna för hur medlen skall ställas till förfogande samt de nödvändiga garantierna för att säkerställa att lånet återbetalas.

...

3. Importen av de produkter vars finansiering säkerställs genom lånet skall ske till världsmarknadspriser. Fri konkurrens skall säkerställas för inköp och leverans av produkterna som skall motsvara internationellt erkända kvalitetsnormer."

8 Den 9 juli 1992 antog kommissionen förordning (EEG) nr 1897/92 om genomförandebestämmelser för ett medelfristigt lån till Sovjetunionen och dess delrepubliker, vilka fastställts i beslut 91/658 (EGT L 191, s. 22).

9 Artikel 2 i denna förordning har följande lydelse:

"Lånen beviljas i enlighet med avtal som sluts mellan delrepublikerna och kommissionen. Avtalen skall, som villkor för utbetalning av lånen, omfatta bestämmelserna i artikel 3-7."

10 I artikel 4 i förordning nr 1897/92 föreskrivs följande:

"1. Lånen skall endast användas till att finansiera inköp och leverans av produkter som omfattas av sådana kontrakt som kommissionen har godkänt såsom överensstämmande med bestämmelserna i beslut 91/658/EEG samt med bestämmelserna i de avtal som avses i artikel 2.

2. Kontrakten skall underställas kommissionen av delrepublikerna eller de finansiella ombud som dessa har utsett."

11 I artikel 5 i förordning nr 1897/92 anges villkoren för godkännande av kontrakten enligt artikel 4 i förordningen. Bland dessa villkor finns de som anges i punkterna 1 och 2, vilka har följande lydelse:

"1) Kontraktet skall slutas enligt ett förfarande som säkerställer fri konkurrens. För detta ändamål skall delrepublikernas inköpsorgan, vid urvalet av leverantörer inom gemenskapen, infordra åtminstone tre anbud från företag som är oberoende i förhållande till varandra ...

2) Kontraktet skall erbjuda bästa möjliga inköpsvillkor jämfört med de priser som normalt gäller på internationella marknader."

12 Den 9 december 1992 undertecknade Europeiska ekonomiska gemenskapen, Ryska federationen, vilken hade efterträtt Sovjetunionen och dess delrepubliker, och dess finansiella ombud Vnesheconombank (nedan kallad VEB) i enlighet med förordning nr 1897/92 ett "Memorandum of Understanding" (nedan kallat ramavtalet), enligt vilket gemenskapen skulle bevilja Ryska federationen det lån som hade fastslagits genom beslut 91/658. Det föreskrevs således att gemenskapen, i egenskap av långivare, skulle bevilja VEB, i egenskap av låntagare och med garantier från Ryska federationen, ett medelfristigt lån med ett kapitalbelopp på 349 miljoner ecu med en längsta lånetid på tre år.

13 Punkt 6 i ramavtalet har följande lydelse:

"Lånebeloppet skall, med avdrag för de arvoden och avgifter som EEG har erlagt, utbetalas till låntagaren och i enlighet med bestämmelserna och villkoren i låneavtalet endast användas för täckning av de oåterkalleliga remburser som låntagarens ombud har ställt ut enligt internationella standardmodeller för att genomföra leveranskontrakt, med förbehåll för att Europeiska gemenskapernas kommission skall ha godkänt dessa kontrakt och remburser såsom överensstämmande med rådets beslut av den 16 december 1991 och med föreliggande överenskommelse."

14 I punkt 7 uppställs villkoren för att ett kontrakt skall godkännas. Det anges bland annat att leverantörerna skall utses av de ryska organ till vilka Ryska federationens regering har gett detta uppdrag.

15 Kommissionen och VEB undertecknade den 9 december 1992 det låneavtal som föreskrivs i förordning nr 1897/92 och i ramavtalet (nedan kallat låneavtalet). I detta avtal fastställs ingående formerna för lånets utbetalning. I artikel 5.1 a föreskrivs att den ansökan om godkännande som VEB skall tillställa kommissionen skall utformas enligt den förlaga som bifogas till bilaga 2-A till kontraktet. Av denna bilaga framgår att VEB till sin ansökan skall bifoga dels en kopia av leveranskontraktet, dels de tre anbudsinfordringarna som tillställts de oberoende företagen innan avtalet träffades, liksom svaren på dessa.

16 Den 15 januari 1993 ingick kommissionen, i enlighet med artikel 2 i beslut 91/658, i egenskap av låntagare ett låneavtal för gemenskapens räkning med ett bankkonsortium under ledning av Crédit Lyonnais.

Bakgrund till tvisten

17 Glencore och Compagnie Continentale, som är internationella handelsföretag, kontaktades tillsammans med andra företag under det sista kvartalet 1992 inom ramen för en informell anbudsinfordran som organiserades av företaget Exportkhleb, ett statligt företag som Ryska federationen givit i uppdrag att förhandla om inköp av vete.

18 Genom kontrakt av den 27 och den 28 november 1992 (nedan kallade kontrakten) fastställde sökandena och Exportkhleb den mängd vete som skulle levereras samt priset för detta. I kontrakten angavs att varorna skulle lastas under januari och februari 1993.

19 Följande omständigheter har vidare fastställts i den överklagade domen:

"8 Efter det att låne[avtalet] hade undertecknats, begärde VEB att kommissionen skulle godkänna de kontrakt som hade slutits mellan Exportkhleb och sökandena.

9 Efter det att kommissionen hade erhållit viss nödvändig kompletterande information från sökandena, bland annat angående växelkursen ecu/USD, som inte hade fastställts i kontrakten, gav kommissionen slutligen sitt godkännande den 27 januari 1993 i form av meddelanden om bekräftelse riktade till VEB.

10 Enligt sökandena kunde kreditbreven, på grundval av vilka finansieringen skulle ordnas, tas i anspråk först under den andra halvan av februari år 1993, det vill säga endast några dagar före slutet av den i kontrakten föreskrivna lastningsperioden.

11 Även om en betydande del av varorna hade levererats eller höll på att lastas, var det enligt sökandena uppenbart att samtliga varor inte kunde levereras före februari månads utgång 1993.

12 Exportkhleb kallade genom telex den 19 februari 1993 exportörerna till ett möte i Bryssel, vilket ägde rum den 22 och den 23 februari 1993. Under mötet begärde Exportkhleb att exportörerna skulle avge nya anbud avseende priset för leveransen av det som företaget kallade den förutsägbara återstoden, det vill säga de kvantiteter som skäligen kunde förutsättas inte skulle komma att levereras före den 28 februari 1993. Enligt sökandena skall världsmarknadspriset på vete ha ökat betydligt under perioden mellan november 1992, då försäljningskontrakten slöts, och februari 1993, då de nya förhandlingarna hölls.

13 Efter detta möte i Bryssel nåddes en överenskommelse mellan sökandena och Exportkhleb om nya veteleveranser som skulle fullgöras före slutet av april 1993. ... Glencore Grain åtog sig att leverera 450 000 ton vete till [ett] pris [av 155 USD]. Slutligen fick Compagnie Continentale (France) i uppdrag att leverera 300 000 ton vete, varav 120 000 ton till det inledningsvis överenskomna priset och 180 000 ton till ett pris av 155 USD, samt 20 000 ton durumvete eller vete till detta pris.

14 Med anledning av det behov av skyndsamhet som föranleddes av den svåra försörjningssituationen i Ryssland, beslutades det enligt sökandena på Exportkhlebs begäran att ändringarna skulle formaliseras genom enkla tillägg till de ursprungliga kontrakten.

15 Den 9 mars 1993 informerade Exportkhleb kommissionen dels om att de kontrakt som hade slutits med fem av leverantörerna hade ändrats, dels att framtida leveranser från och med det tillfället skulle utföras till ett pris av 155 USD per ton (CIF Free out-östersjöhamn) och att omräkning till ecu skulle ske enligt en växelkurs om 1,17418 (det vill säga 132 ecu per ton).

16 Den 12 mars 1993 svarade generaldirektören för generaldirektoratet för jordbruk (GD VI) Exportkhleb att han önskade fästa dess uppmärksamhet på det faktum att eftersom kontraktens maximivärde redan hade fastställts genom kommissionens meddelande om bekräftelse, och eftersom hela den lånesumma som hade anslagits för vete redan hade tagits i anspråk, skulle kommissionen inte kunna godkänna en sådan begäran annat än om det totala värdet av kontrakten bibehölls, vilket kunde uppnås genom en motsvarande minskning av de kvantiteter som skulle levereras. Han tillade att begäran om godkännande av ändringarna enbart kunde beaktas av kommissionen under förutsättning att den framfördes officiellt av VEB.

17 Enligt sökandena tolkades dessa uppgifter som en principiell bekräftelse från kommissionens sida av överenskommelsen, om än med reservation för att granskning skulle ske före det formella godkännande som skulle ges när väl akten hade överlämnats av VEB.

18 Tilläggen till kontrakten avtalades då formellt, även om de fiktivt antedaterades till den 22 februari 1993, vilket var den dag då mötet i Bryssel ägde rum. Även om tonpriset inte ändrades i förhållande till det pris som meddelades den 9 mars 1993, anpassades volymen för att undvika att den totala summan översteg den summa som avtalats inledningsvis. Sökandena återupptog eller fortsatte då sina leveranser.

19 VEB överlämnade officiellt de akter som innehöll de nya anbuden samt ändringarna av kontrakten till kommissionen den 22 mars och den 26 mars 1993.

20 Genom skrivelse av den 1 april 1993, undertecknad av den ledamot av kommissionen som var ansvarig för jordbruksfrågor, informerade kommissionen VEB [om] att kommissionen vägrade att godkänna ändringarna av de ursprungliga kontrakten.

21 I denna skrivelse meddelade kommissionsledamoten att kommissionen, efter att ha granskat ändringarna av de kontrakt som hade slutits mellan Exportkhleb och vissa leverantörer, kunde godkänna de ändringar som gällde framflyttandet av förfallodagarna för leverans och betalning. Däremot hävdade han att omfattningen av prisökningarna är sådan att vi inte kan anse att de utgör en nödvändig anpassning utan en betydande ändring av de ursprungligen överenskomna kontrakten. Han fortsatte: I själva verket är världsmarknadsprisernas nuvarande nivå (slutet av mars 1993) inte väsentligt olik den som gällde när priserna ursprungligen avtalades (slutet av november 1992). Kommissionsledamoten påminde om att nödvändigheten av att säkerställa såväl fri konkurrens mellan möjliga leverantörer som förmånligast möjliga inköpsvillkor var en av de tyngst vägande faktorerna när kommissionen godkände kontrakt. Efter att ha konstaterat att ändringarna i det föreliggande fallet hade överenskommits direkt med de berörda företagen, utan konkurrens från andra leverantörer, drog han följande slutsats: Kommissionen kan inte godkänna att så viktiga ändringar sker genom enkla ändringar av föreliggande kontrakt. Vidare förklarade han att om det bedöms vara nödvändigt att ändra priser eller kvantiteter, borde nya kontrakt förhandlas fram och dessa tillställas kommissionen för godkännande i enlighet med det normala förfarandet i dess helhet (som inbegriper att minst tre anbud läggs fram)."

Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

Förfarandet vid förstainstansrätten

20 Glencore och Compagnie Continentale väckte, genom ansökningar som inkom till domstolens kansli den 5 juli respektive den 22 juni 1993, var för sig talan om ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet.

21 Med tillämpning av rådets beslut 93/350/Euratom, EKSG, EEG av den 8 juni 1993 om ändring av beslut 88/591/EKSG, EEG, Euratom om upprättandet av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (EGT L 144, s. 21; svensk specialutgåva, område 1, volym 3, s. 21) hänsköt domstolen genom beslut av den 27 september 1993 målen till Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt. Målen registrerades vid förstainstansrättens kansli under målnumren T-491/93 och T-494/93.

Mål T-491/93

22 Genom dom av den 24 september 1996 i mål T-491/93, Richco mot kommissionen (REG 1996, s. II-1131), avvisade förstainstansrätten Glencores talan om ogiltigförklaring och lämnade kommissionens invändning om rättegångshinder utan bifall i den del den avsåg skadeståndstalan.

23 Glencore överklagade genom skrivelse, som inkom till domstolens kansli den 23 december 1996, denna dom i den mån förstainstansrätten avvisade bolagets talan om ogiltigförklaring.

24 Förstainstansrätten beslutade den 27 januari 1997 att skjuta upp handläggningen av det skriftliga förfarandet vad avser skadeståndstalan i avvaktan på domstolens dom.

25 Genom dom av den 5 maj 1998 i mål C-403/96 P, Glencore Grain mot kommissionen (REG 1998, s. I-2405), upphävde domstolen förstainstansrättens dom i den utsträckning som förstainstansrätten hade avvisat Glencores talan om ogiltigförklaring, återförvisade målet till förstainstansrätten för att denna skulle döma i sak och fastställde att beslut om rättegångskostnaderna skulle meddelas senare.

Mål T-494/93

26 Genom dom av den 24 september 1996 i mål T-494/93, Compagnie Continentale mot kommissionen (REG 1996, s. II-1157), avvisade förstainstansrätten Compagnie Continentales talan om ogiltigförklaring.

27 Compagnie Continentale överklagade, genom skrivelse som inkom till domstolens kansli den 23 december 1996, denna dom i den mån som förstainstansrätten avvisade talan om ogiltigförklaring.

28 Compagnie Continentale väckte genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansli den 8 april 1998, en ny talan om att kommissionen skall förpliktas att ersätta den skada som bolaget lidit till följd av det ifrågasatta beslutet. Målet registrerades vid förstainstansrättens kansli under målnummer T-61/98.

29 Genom dom av den 5 maj 1998 i mål C-391/96 P, Compagnie Continentale (France) mot kommissionen (REG 1998, s. I-2377), upphävde domstolen förstainstansrättens dom i den utsträckning som förstainstansrätten hade avvisat Compagnie Continentales talan om ogiltigförklaring, återförvisade målet till förstainstansrätten för att denna skulle döma i sak och fastställde att beslut om rättegångskostnaderna skulle meddelas senare.

30 Enligt artikel 119.2 i förstainstansrättens rättegångsregler återupptogs det skriftliga förfarandet vid förstainstansrätten i det skede i vilket det senast befann sig.

31 Förstainstansrätten beslutade, med stöd av artikel 50 i rättegångsreglerna, att förena målen T-485/93, T-491/93, T-494/93 och T-61/98 vad gällde det muntliga förfarandet och domen.

Den överklagade domen

Talan om ogiltigförklaring

32 Till stöd för sin talan om ogiltigförklaring framförde sökandena tre grunder avseende, respektive, åsidosättande av beslut 91/658 och av förordning nr 1897/92, åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar samt åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

33 Förstainstansrätten fann att talan inte kunde vinna bifall på någon av dessa tre grunder. Med hänsyn till de argument som framförts inom ramen för överklagandena, återges nedan endast relevanta delar i den överklagade domen avseende åsidosättandet av beslut 91/658 och förordning nr 1897/92.

34 Förstainstansrätten gjorde inledningsvis följande påpekande:

"56 [Det är] ostridigt mellan parterna att bland de villkor som uppställs i relevanta bestämmelser för kommissionens godkännande avser ett det avtalade priset och ett annat att den fria konkurrensen iakttas då kontraktet ingås. Det framgår av det ifrågasatta beslutet att kommissionen ansåg att inget av dessa villkor var uppfyllt.

57 För övrigt är det ostridigt mellan parterna att dessa två villkor är kumulativa, vilket innebär att det är tillräckligt att ett av dem inte är uppfyllt för att motivera beslutet att inte godkänna kontrakten.

58 Under förevarande omständigheter kommer förstainstansrätten att först pröva det andra villkoret."

35 I detta hänseende fann förstainstansrätten av följande skäl att det inte var styrkt att kommissionen hade gjort en felaktig bedömning då den ansåg att principen om fri konkurrens inte hade iakttagits då tilläggen till kontrakten avtalades:

"65 Inledningsvis betonar förstainstansrätten att villkoret att den fria konkurrensen skall iakttas vid ingåendet av kontrakt är väsentligt för den störningsfria tillämpningen av det av gemenskapen inrättade lånesystemet. Förutom att systemet förhindrar bedrägerier och hemlig samverkan, syftar det mer allmänt till att säkerställa att gemenskapens medel som ställts till förfogande för bistånd till delrepublikerna i tidigare Sovjetunionen används på ett optimalt sätt. Systemet syftar till att skydda både gemenskapen i dess egenskap av långivare och delrepublikerna i deras egenskap av mottagare av livsmedelsbistånd och medicinskt bistånd.

66 Att detta villkor verkligen iakttas är således inte bara ett formellt krav utan det är även nödvändigt för genomförandet av lånesystemet.

67 Under dessa omständigheter kommer förstainstansrätten att pröva huruvida kommissionen, då den fattade det ifrågasatta beslutet, på goda grunder ansåg att tilläggen till kontrakten avtalades utan iakttagande av den fria konkurrensen. Beslutets lagenlighet skall prövas mot bakgrund av samtliga bestämmelser som kommissionen skall följa, inklusive avtalen med de ryska myndigheterna.

68 Tilläggen som avtalades med de olika företagen inom gemenskapen utgjorde var för sig specifika kontrakt som vart och ett skulle godkännas av kommissionen. Således skall det undersökas huruvida var och en av sökandena - då de nya kontraktsbestämmelserna avtalades med Exportkhleb - konkurrerade med minst två oberoende företag.

69 Det telex som Exportkhleb tillställde sökandena med inbjudan till ett möte i Bryssel den 22 och den 23 februari 1993 kan först och främst inte anses styrka att vart och ett av företagen konkurrerade med minst två i förhållande till varandra oberoende företag innan tilläggen avtalades.

70 Det är riktigt att de tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelserna inte föreskriver någon särskild form för anbudsinfordran. I förevarande mål är det emellertid inte fråga om huruvida ett telex kan utgöra en giltig anbudsinfordran, utan huruvida detta telex styrker att vart och ett av företagen konkurrerade med andra företag innan de nya bestämmelserna avtalades. Det måste emellertid konstateras att Exportkhlebs telex, som utformades i generella ordalag och som bland annat inte angav vilka kvantiteter som skulle levereras eller leveransvillkoren, inte utgör något bevis för detta.

71 De urklipp från fackpressen som givits in av sökandena och som angav att företrädare för Exportkhleb anlänt till Europa för att bland annat diskutera veteleveransen inom ramen för gemenskapslånet styrker inte heller på något sätt att tilläggen avtalades med företag som dessförinnan konkurrerade med åtminstone två andra oberoende företag.

72 Såsom Glencore Grain betonat är det riktigt att tillämpliga bestämmelser endast föreskriver att Exportkhleb skall infordra åtminstone tre konkurrerande anbud. Det är således inte uteslutet att vissa företag, även om de erhåller en sådan anbudsinfordran, avstår från att ge in ett anbud.

73 Handlingarna i förevarande mål utvisar emellertid inte ens för vart och ett av de tillägg som slutligen avtalades att åtminstone två utomstående konkurrerande företag avstod från att efterkomma Exportkhlebs begäran.

74 I det telefax som Exportkhleb tillställde kommissionen den 9 mars 1993 för att anmäla ändringarna i kontrakten inskränkte Exportkhleb sig till att ange de kontrakt som avtalats med varje företag. För varje kontrakt angavs endast det anbud som lämnats av företaget som fick kontraktet och de villkor som avtalats efter förhandlingar med Exportkhleb och detta företag. Inte i något av dessa kontrakt nämndes det någonting om åtminstone två andra svar, om än endast negativa, på anbudsinfordran. Av detta telefax framgår endast att varje företag slöt ett kontrakt med Exportkhleb som motsvarade det tonnage som återstod för företagen att leverera det datum då mötet i Bryssel ägde rum. Även om anbud hade bilagts telefaxet av den 9 mars 1993, var det fråga om separata anbud beträffande separata kontrakt och inte beträffande ett och samma kontrakt. Det är således inte heller utifrån detta telefax möjligt att fastställa att varje tillägg avtalades i konkurrens mellan åtminstone tre i förhållande till varandra oberoende företag.

75 För övrigt har kommissionen angivit att den vid VEB:s officiella anmälan av de nya kontraktsbestämmelserna, det vill säga den 22 och den 26 mars 1993, inte erhöll några svar, positiva eller negativa, från åtminstone tre oberoende företag. Detta har inte heller bestritts av sökandena.

76 Sökandena har emellertid hävdat att den fria konkurrensen iakttogs, eftersom de var tvungna att anpassa sig efter det lägsta lämnade priset.

77 Det är riktigt att Exportkhlebs telefax av den 9 mars 1993 till kommissionen angav att de erbjudna priserna sträckte sig från 155 till 158,50 USD, men att det med Exportkhleb överenskomna priset till slut blev 155 USD för vart och ett av företagen.

78 Detta visar emellertid på sin höjd att förhandlingar fördes mellan Exportkhleb och vardera sökanden innan kontrakten slöts. Med beaktande även av vad som redovisats ovan visar detta däremot inte att detta pris var resultatet av att minst tre i förhållande till varandra oberoende företag konkurrerade med varandra beträffande varje kontrakt."

Skadeståndstalan

36 Eftersom förstainstansrätten inte hade godtagit de grunder som framförts till stöd för talan om ogiltigförklaring, fastställdes i punkt 126 i den överklagade domen att Glencore och Compagnie Continentale inte hade "styrkt att kommissionen gjort sig skyldig till något skadeståndsgrundande agerande", och förstainstansrätten ogillade följaktligen talan om ersättning för den påstådda ekonomiska skadan.

37 Talan i målen T-491/93, T-494/93 och T-61/98 ogillades således i dess helhet.

Överklagandena

38 Klagandena har yrkat att den överklagade domen skall upphävas och att det ifrågasatta beslutet skall ogiltigförklaras. De har yrkat att målet skall återförvisas till förstainstansrätten för att den skall pröva yrkandena om skadestånd samt att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive rättegångskostnaderna vid förstainstansrätten.

39 Kommissionen har yrkat att överklagandena skall ogillas och att klagandena skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

40 Klagandena har till stöd för sina överklaganden för det första anfört att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att endast grunda sin bedömning på kravet på att den fria konkurrensen skulle iakttas då kontrakten ingicks och genom att fastställa att detta krav inte hade uppfyllts då tilläggen till kontrakten avtalades. Klagandena har vidare gjort gällande att förstainstansrätten åsidosatte artikel 68.1 i rättegångsreglerna för förstainstansrätten genom att inte förordna om vittnesförhör. Klagandena har slutligen hävdat att förstainstansrätten oriktigt ogillade deras yrkande om skadestånd.

Beaktandet av endast kravet på fri konkurrens

Parternas argument

41 Klagandena har gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning då den i punkt 57 i den överklagade domen fastslog att de båda villkoren avseende priset och iakttagandet av den fria konkurrensen var kumulativa. Klagandena anser däremot att de båda villkoren har ett oupplösligt samband med varandra, eftersom villkoret avseende de internationella marknadspriserna möjliggör en kontroll av huruvida villkoret avseende den fria konkurrensen är uppfyllt. Dessa marknadspriser återspeglar nämligen de priser som på världsnivå följer av en fri och lojal konkurrens.

42 Enligt kommissionen framgår det av artikel 5 i förordning nr 1897/92 att de nämnda villkoren är av olika art. Kravet på att den fria konkurrensen skall iakttas gäller förfarandet då avtalen träffas medan villkoret avseende de internationella marknadspriserna avser avtalens innehåll. Förstainstansrätten ansåg därför med rätta att dessa båda villkor är kumulativa.

Domstolens bedömning

43 Det följer av artikel 5.1 och 5.2 i förordning nr 1897/92 att två villkor skall vara uppfyllda för att kommissionen skall kunna godkänna finansieringen av inköp av delrepublikerna i tidigare Sovjetunionen samt varuleveranser till dessa delrepubliker. I denna bestämmelse föreskrivs dels att "kontraktet skall slutas enligt ett förfarande som säkerställer fri konkurrens", dels att "kontraktet skall erbjuda bästa möjliga inköpsvillkor jämfört med de priser som normalt gäller på internationella marknader".

44 Såsom kommissionen har gjort gällande och enligt vad generaladvokaten har funnit i punkt 50 i förslaget till avgörande, framgår det tydligt av ordalydelsen av artikel 5.1 och 5.2 i förordning nr 1897/92 att villkoret avseende den fria konkurrensen skall förstås som en handläggningsregel och inte som en materiell bestämmelse till skillnad från villkoret avseende de internationella marknadspriserna.

45 Eftersom förstainstansrätten således med fog ansåg att de båda villkoren som har angivits ovan i punkt 43 var kumulativa, kunde den med rätta inskränka sig till att ta ställning endast till villkoret avseende den fria konkurrensen.

46 Överklagandet kan således inte bifallas på den första grunden.

Bedömningen av kravet på att den fria konkurrensen skall iakttas

Parternas argument

47 Klagandena har gjort gällande att förstainstansrätten oriktigt slog fast att det inte var styrkt att kommissionen hade gjort en felaktig bedömning då den ansåg att principen om fri konkurrens inte hade iakttagits då tilläggen till kontrakten avtalades.

48 Denna grund består av fyra delgrunder.

49 Klagandena har för det första gjort gällande att förstainstansrätten felaktigt ansåg i punkt 68 i den överklagade domen att kravet på att den fria konkurrensen skall iakttas, för varje kontrakt, innebär att anbud skall lämnas av åtminstone tre i förhållande till varandra oberoende företag. Ett sådant krav följer emellertid varken av beslut 91/658 eller förordning nr 1897/92.

50 Kommissionen anser däremot att detta krav följer av artikel 5.1 i förordning nr 1897/92, artikel 7 sjunde strecksatsen i ramavtalet och artikel 5.1 a i låneavtalet jämförd med bilaga 2-A till detta.

51 Klagandena har för det andra anfört att förstainstansrätten felaktigt i punkt 67 i den överklagade domen slog fast att "[b]eslutets lagenlighet skall prövas mot bakgrund av samtliga bestämmelser som kommissionen skall följa, inklusive avtalen med de ryska myndigheterna". Ett sådant konstaterande medför enligt klagandena att avtalsförpliktelser som följer av icke offentliggjorda handlingar blir bindande för tredje man.

52 Enligt kommissionens uppfattning ankom det på förstainstansrätten att på ett objektivt sätt bedöma det ifrågasatta beslutets lagenlighet mot bakgrund av alla bestämmelser som kommissionen skulle följa, inklusive ramavtalets bestämmelser.

53 Klagandena har för det tredje kritiserat förstainstansrätten för att den inte beaktade kommissionens administrativa praxis och de skyldigheter som följer härav samt för att rätten till försvar inte beaktades. Klagandena har anfört att kommissionen, i enlighet med denna praxis, borde ha infordrat andra handlingar av klagandena än endast de modifierade kontrakten och att den borde ha utfört en grundligare undersökning och inte endast passivt vänta på att informationen lämnades.

54 Kommissionen har anfört att denna grund, vilken inte hänför sig till tvingande rätt, inte har åberopats i första instans och därför utgör en ny grund. Den skall således avvisas. Kommissionen anser under alla omständigheter att klagandena inte har visat på vilket sätt denna har frångått sin administrativa praxis eller åsidosatt rätten till försvar.

55 Klagandena har för det fjärde gjort gällande att förstainstansrätten har gjort en felaktig värdering av bevisningen avseende den fria konkurrensens iakttagande. Förstainstansrätten borde, enligt klagandena, ha beaktat särdragen hos denna upphandling, vilken skulle åtgärda en nödsituation. Behoven var av en sådan omfattning att en enskild grossist inte skulle ha kunnat uppfylla dem. Tilläggen till kontrakten borde följaktligen ha ansetts ligga jämsides med kontrakten och vara knutna till dessa och inte åtskilda från dem såsom förstainstansrätten slog fast i punkterna 68 och 74 i den överklagade domen. Exportkhleb hade infordrat anbud från fler än tre leverantörer, eftersom bolaget hade sammankallat elva spannmålshandlare, vilka samtliga konkurrerade inom den speciella sektorn för vete, till ett sammanträde som hölls i Bryssel den 22 och den 23 februari 1993. Sju av de elva spannmålshandlarna hade givit ett anbud, fem av dessa hade samtidigt slutit avtal med Exportkhleb och fyra handlare avstod av okänd anledning från att lämna anbud. Exportkhleb fick slutligen till stånd att tilläggen till kontrakten avtalades till de lägsta pris som handlarna erbjöd. Alla dessa omständigheter visar att konkurrensen var fri. Klagandena anser följaktligen att förstainstansrätten, på grundval av det telefax som Exportkhleb den 9 mars 1993 sände till kommissionen där de sju anbuden från spannmålshandlarna omnämns efter det att inbjudan riktats till elva leverantörer, borde ha funnit att kravet på fri konkurrens var uppfyllt.

56 Enligt kommissionen framgår det tydligt av punkt 74 i den överklagade domen att förstainstansrätten grundligt hade granskat telefaxet av den 9 mars 1993 och därvid funnit att det inte utifrån detta telefax var möjligt att "fastställa att varje tillägg [hade avtalats] i konkurrens mellan åtminstone tre i förhållande till varandra oberoende företag".

Domstolens bedömning

57 Vad gäller kravet på konkurrens mellan åtminstone tre företag för att villkoret avseende den fria konkurrensen skall anses uppfyllt, är det tillräckligt att erinra om att detta villkor uttryckligen är omnämnt i artikel 5.1 i förordning nr 1897/92 i vilken det föreskrivs att "[k]ontraktet skall slutas enligt ett förfarande som säkerställer fri konkurrens. För detta ändamål skall delrepublikernas inköpsorgan, vid urvalet av leverantörer inom gemenskapen, infordra åtminstone tre anbud från företag som är oberoende i förhållande till varandra och de skall, vid urvalet av leverantörer från länder som inte tillhör gemenskapen, infordra åtminstone tre anbud från företag som är oberoende i förhållande till varandra ...".

58 Förstainstansrätten slog i punkt 68 i den överklagade domen slutgiltigt fast att "[t]illäggen som avtalades med de olika företagen ... var för sig [utgjorde] specifika kontrakt som vart och ett skulle godkännas av kommissionen". Av detta följer att förstainstansrätten med rätta ansåg att tre oberoende anbud borde infordras för vart och ett av kontrakten. I punkt 74 i den överklagade domen konstaterades att så inte hade skett.

59 Överklagandet kan således inte vinna bifall på den andra grundens första del.

60 Vad gäller frågan huruvida förstainstansrätten vid prövningen av det ifrågasatta beslutets lagenlighet beaktade avtalen med de ryska myndigheterna, skall det påpekas att de skyldigheter som följer av ramavtalet och även av låneavtalet i sig innebär ett genomförande av beslut 91/658 och av förordning nr 1897/92, vilka har offentliggjorts. Villkoren avseende priserna på de internationella marknaderna och den fria konkurrensen, vilka står i centrum i förevarande mål, anges i artikel 5 i förordning nr 1897/92.

61 Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den andra grundens andra del.

62 Vad gäller anmärkningen att förstainstansrätten underlät att pröva huruvida kommissionen hade följt sin administrativa praxis och iakttagit rätten till försvar, är det tillräckligt att konstatera att denna anmärkning inte har åberopats vid förstainstansrätten. Om en part tilläts att vid domstolen åberopa en ny grund som han inte hade åberopat vid förstainstansrätten, skulle det emellertid innebära att han vid domstolen, som har en begränsad behörighet i mål om överklagande, kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som förstainstansrätten har prövat. Domstolen är i ett mål om överklagande således endast behörig att pröva den lägre instansens rättsliga bedömning av de grunder som har behandlats vid den (se, bland annat, dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., REG 1994, s. I-1981, punkt 59, och av den 28 maj 1998 i mål C-7/95 P, Deere mot kommissionen, REG 1998, s. I-3111, punkt 62).

63 Överklagandet kan följaktligen inte tas upp till sakprövning på den andra grundens tredje del.

64 Genom den andra grundens fjärde del har klagandena ifrågasatt förstainstansrättens fastställelse och bedömning av de faktiska omständigheterna på grundval av vilka rätten ansåg att kommissionen med fog hade funnit att villkoret avseende den fria konkurrensen inte hade iakttagits.

65 Enligt artikel 225 EG och artikel 51 första stycket i EG-stadgan för domstolen är denna emellertid varken behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten har godtagit till stöd för dessa omständigheter. När bevisningen har förebringats på rätt sätt och när de allmänna rättsgrundsatser och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det endast förstainstansrätten som skall bedöma vilket värde som uppgifterna i målet skall tillmätas (dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I-8417, punkt 24). Med förbehåll för det fall då bevisningen missuppfattats, utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll.

66 I förevarande fall slog förstainstansrätten i punkterna 69 och 70 i den överklagade domen för det första fast att det telex som Exportkhleb tillställde klagandena för att bjuda in dem till ett möte i Bryssel den 22 och den 23 februari 1993, som var "utforma[t] i generella ordalag och [i vilket] bland annat inte angav[s] vilka kvantiteter som skulle levereras eller leveransvillkoren", inte kunde anses styrka att vart och ett av företagen hade konkurrerat med minst två i förhållande till varandra oberoende företag innan tilläggen avtalades.

67 Förstainstansrätten slog vidare i punkt 71 i den överklagade domen fast att de urklipp från fackpressen som klagandena givit in inte heller kunde anses styrka denna omständighet.

68 Förstainstansrätten fann slutligen i punkt 74 i den överklagade domen att inte heller det telefax som Exportkhleb den 9 mars 1993 tillställde kommissionen för att informera denna om ändringarna i kontrakten, gjorde det möjligt att fastställa att varje tillägg hade avtalats i konkurrens mellan åtminstone tre i förhållande till varandra oberoende företag. Förstainstansrätten fann i detta hänseende följande: "För varje kontrakt angavs endast det anbud som lämnats av företaget som fick kontraktet och de villkor som avtalats efter förhandlingar med Exportkhleb och detta företag. Inte i något av dessa kontrakt nämndes det någonting om åtminstone två andra svar, om än endast negativa, på anbudsinfordran. Av detta telefax framgår endast att varje företag slöt ett kontrakt med Exportkhleb som motsvarade det tonnage som återstod för företagen att leverera det datum då mötet i Bryssel ägde rum.Även om anbud hade bilagts telefaxet av den 9 mars 1993, var det fråga om separata anbud beträffande separata kontrakt och inte beträffande ett och samma kontrakt."

69 Förstainstansrätten påpekade vidare i punkt 78 i den överklagade domen att även om det pris som avtalats med Exportkhleb var det lägsta anbudspriset visade denna omständighet på sin höjd att "förhandlingar [hade förts] mellan Exportkhleb och vardera [klaganden] innan kontrakten slöts" utan att det för den skull kunde anses styrkt att detta pris var "resultatet av att minst tre i förhållande till varandra oberoende företag [hade konkurrerat] med varandra beträffande varje kontrakt".

70 Klagandena har inte visat på vilket sätt dessa omständigheter leder till slutsatsen att förstainstansrätten har missuppfattat bevisningen.

71 Överklagandet kan således inte heller upptas till sakprövning på den andra grundens fjärde del.

72 Av det anförda följer att talan inte kan bifallas på den andra grunden.

Åsidosättandet av artikel 68.1 i rättegångsreglerna för förstainstansrätten

Parternas argument

73 Klagandena har gjort gällande att förstainstansrätten har åsidosatt artikel 68.1 i sina rättegångsregler genom att inte förordna om vittnesförhör med exempelvis Exportkhleb eller med en eller flera av de spannmålshandlare som deltog i mötet som ägde rum i Bryssel den 22 och den 23 februari 1993. Om ett sådant förhör hade hållits skulle förstainstansrätten ha kunnat konstatera att klagandena hade konkurrerat med ett flertal andra spannmålshandlare.

74 Enligt kommissionen framgår det inte av handlingarna i målet att klagandena har begärt att förstainstansrätten skall förordna om vittnesförhör. Under alla omständigheter hade klagandena inte, i strid med föreskrifterna i artikel 68.1 tredje stycket i förstainstansrättens rättegångsregler, i detalj angivit de faktiska omständigheter som vittnena skulle höras om samt skälen för vittnesförhöret.

75 Kommissionen har vidare anfört att förstainstansrätten enligt nämnda bestämmelse i rättegångsreglerna skönsmässigt kan besluta huruvida det är lämpligt att höra vittnen. Inom ramen för ett överklagande kan ett sådant beslut ifrågasättas endast om det styrks att det var uppenbart orimligt att inte förordna om vittnesförhör.

Domstolens bedömning

76 Artikel 68.1 i förstainstansrättens rättegångsregler har följande lydelse:

"Rätten kan, på eget initiativ eller på begäran av part, sedan generaladvokaten och parterna hörts, förordna att vissa omständigheter skall styrkas genom vittnesförhör. Rättens beslut skall ange de faktiska omständigheter som skall bevisas.

Rätten kan kalla vittnen på eget initiativ, på begäran av part eller på begäran av generaladvokaten.

En begäran av part om att ett vittne skall höras skall i detalj ange de faktiska omständigheter som vittnet skall höras om samt skälen för vittnesförhöret."

77 Det skall för det första påpekas att förstainstansrätten inte är skyldig att kalla vittnen på eget initiativ, eftersom det i artikel 66.1 i rättegångsreglerna anges att förstainstansrätten genom beslut skall fastställa vilka bevismedel som godtas samt vad som skall bevisas (se domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen, punkt 77). Förstainstansrätten är således ensam om att avgöra huruvida det föreligger ett eventuellt behov av att komplettera den information som den har tillgång till i anhängiggjorda mål (se, bland annat, dom av den 10 juli 2001 i mål C-315/99 P, Ismeri Europa mot revisionsrätten, REG 2001, s. I-5281, punkt 19).

78 För det andra omfattas frågan huruvida handlingarna i målet skall anses ha bevisvärde av förstainstansrättens självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna, som enligt fast rättspraxis inte omfattas av domstolens prövning inom ramen för överklagandet, utom i fall då den bevisning som lagts fram vid förstainstansrätten har missuppfattats eller när det framgår av handlingarna i målet att de fastställda uppgifterna om omständigheterna är materiellt oriktiga (domen i det ovannämnda målet Ismeri Europa mot revisionsrätten, punkt 19).

79 Klagandena har emellertid inte, till stöd för den tredje grunden, inkommit med några uppgifter som visar att förstainstansrätten har missuppfattat bevisningen eller att de av denna fastställda uppgifterna om omständigheterna är materiellt oriktiga mot bakgrund av handlingarna i målet.

80 Överklagandet kan följaktligen inte bifallas på den tredje grunden.

Skadeståndstalan

Parternas argument

81 Klagandena har hävdat att förstainstansrätten, med hänsyn till de grunder som åberopats till stöd för överklagandena, borde ha förpliktat kommissionen att utge ersättning för den skada som klagandena lidit till följd av det ifrågasatta beslutet. De har uppmanat domstolen att återförvisa målet till förstainstansrätten för prövning av de skadeståndsyrkanden som framställts i första instans eller att själv avgöra denna fråga om domstolen anser det lämpligare.

82 Kommissionen anser att eftersom överklagandena inte har vunnit bifall på de grunder som åberopats till stöd för ett upphävande av den överklagade domen, kan de inte heller vinna bifall på den fjärde grunden.

Domstolens bedömning

83 Det är i detta hänseende tillräckligt att erinra om att gemenskapens utomobligatoriska ansvar bland annat förutsätter att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt (se, bland annat, dom av den 15 september 1994 i mål C-146/91, KYDEP mot rådet och kommissionen, REG 1994, s. I-4199, punkt 19).

84 Domstolen har vid prövningen av de grunder som klagandena har framfört till stöd för sina överklaganden inte ansett det visat att kommissionens handlande är rättsstridigt, och förstainstansrätten har således med rätta ogillat klagandenas yrkanden om ersättning för den skada de påstår sig ha lidit.

85 Det följer av det ovan anförda att överklagandena skall ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

86 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande med stöd av artikel 118, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att klagandena skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Glencore Grain Ltd och Compagnie Continentale (France) SA har tappat målet skall kommissionens yrkande bifallas, varvid vardera företaget skall bära sina egna rättegångskostnader samt ersätta kommissionens rättegångskostnad i respektive mål C-24/01 P och C-25/01 P.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

följande dom:

1) Överklagandena ogillas.

2) Glencore Grain Ltd skall ersätta rättegångskostnaderna i mål C-24/01 P och Compagnie Continentale (France) SA skall ersätta rättegångskostnaderna i mål C-25/01 P.