62001J0005

1. EKSG - Stöd till stålindustrin - Begrepp - Lönetillägg, finansierat av allmänna medel, som kompensation för en löneminskning på grund av förkortad arbetstid - Omfattas

(Artikel 4 c KS)

2. EKSG - Stöd till stålindustrin - Tidsfrist i artikel 6.5 i sjätte regelverket för stöd till stålindustrin för kommissionen att besluta huruvida ett stöd är förenligt med EKSG-fördraget - Att tidsfristen löpt ut innebär inte att kommissionen därefter saknar behörighet att fortsätta handläggningen

(Generellt beslut nr 2496/96, artikel 6.5)

3. Institutionernas rättsakter - Motivering - Skyldighet - Omfattning - EKSG-beslut

(Artikel 4 c KS och 15 KS)

4. EKSG - Stöd till stålindustrin - Kommissionens tillstånd - Tillstånd genom individuellt beslut - Villkor - Begäran i förväg av den berörda medlemsstaten

(Artikel 95 KS)

1. Begreppet stöd i den mening som avses i artikel 4 c KS betyder med nödvändighet förmåner som ges direkt eller indirekt med hjälp av statliga medel eller som utgör en ytterligare börda för staten eller för organ som har utsetts eller inrättats för detta ändamål. Så är fallet när ett lönetillägg finansieras av allmänna medel för att kompensera den förkortade veckoarbetstiden för arbetstagare i ett företag, i denna deras egenskap, som ersättning för de arbetstimmar de utför åt företaget. Ett sådant tillägg utgör kostnader hänförliga till löner till företagens anställda oberoende av huruvida dessa kostnader följer av lagliga skyldigheter eller av kollektivavtal. Tillägget omfattas följaktligen av de lönekostnader som företaget normalt måste bära. Det förhållandet att tillägget är ett statligt ingripande av social karaktär räcker inte för att tillägget skall undgå att betecknas som stöd. Statliga stöd karaktäriseras nämligen inte av de orsaker eller syften de har, utan definieras i stället med utgångspunkt i vilka verkningar de har.

( se punkterna 33, 36, 37, 39, 45 och 46 )

2. Vid tillämpningen av artikel 6.5 i sjätte regelverket för stöd till stålindustrin kan en medlemsstat lagligen genomföra en stödåtgärd endast om det finns ett uttryckligt beslut från kommissionen härom. I avsaknad av ett sådant beslut innebär utgången av den tidsfrist på tre månader som föreskrivits för kommissionens beslut inte ett tyst godkännande för medlemsstaten att genomföra den planerade stödåtgärden. Att den nämnda tidsfristen på tre månader skulle tolkas som en tidsfrist som innebär att kommissionen därefter inte längre har behörighet att fortsätta handläggningen skulle innebära, om tidsfristen har löpt ut, att den berörda medlemsstaten skulle vara förhindrad att genomföra den nämnda stödåtgärden samtidigt som det skulle vara omöjligt att få ett godkännande från kommissionen i detta hänseende inom ramen för det förfarande som denna inlett. Detta skulle motverka att reglerna om statligt stöd tillämpas på ett tillfredsställande sätt. Att ett beslut fattas efter det att nämnda tidsfrist har löpt ut innebär således inte att kommissionen saknar behörighet att fatta det. Det är vidare riktigt att kommissionen i sina mellanhavanden med medlemsstaterna är skyldig att iaktta de villkor som den själv har ställt upp. En underlåtenhet att iaktta ett sådant villkor kan dock endast utgöra en oegentlighet om den innebär att en processrättslig skyddsregel för medlemsstaterna förlorar sin mening. Den ovannämnda tidsfristen på tre månader har emellertid införts i intresse av att skydda rättssäkerheten för att garantera att kommissionen fattar ett snabbt beslut. Att kommissionen inte iakttagit sin skyldighet att fatta beslut inom den nämnda tidsfristen kan således inte få till följd att kommissionen därefter inte längre har behörighet att fortsätta handläggningen. Resultatet skulle annars bli att beslutsfattandet försenades på så sätt att ett beslut endast kunde erhållas efter det att ett nytt förfarande genomförts utan att någon ytterligare garanti ges till den berörda medlemsstaten. Detta föregriper dock inte möjligheten att väcka talan om skadestånd för det fall förseningen av kommissionens beslut har orsakat en av de berörda parterna faktisk skada.

( se punkterna 57-64 )

3. Den motivering som krävs enligt artikel 15 KS skall vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och av motiveringen skall klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 15 KS inte enbart skall ske utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området. Kommissionen är således inte skyldig att ta ställning till ett argument som uppenbart saknar relevans. Den är inte heller skyldig att, vad gäller tillämpningen av bestämmelserna i artikel 4 c KS, ta ställning till omtvistade åtgärder eller att lämna förklaringar till följderna och den ekonomiska verkan av dessa åtgärder på den gemensamma marknaden och den fria konkurrensen. För att ett stöd skall omfattas av bestämmelserna i denna artikel krävs det nämligen inte att det skall påverka handeln mellan medlemsstaterna eller konkurrensen.

( se punkterna 68, 71 och 75 )

4. Den inneboende logiken i tillståndssystemet förutsätter i fråga om individuella beslut av kommissionen att undantagsvis tillåta beviljande av stöd som krävs inom ramen för den gemensamma marknaden för kol och stål, att den berörda medlemsstaten begär att kommissionen skall genomföra det förfarande som föreskrivs i artikel 95 KS. Innan någon sådan begäran gjorts prövar kommissionen inte om stödet krävs för att förverkliga fördragets mål.

( se punkterna 82 och 85 )

I mål C-5/01,

Konungariket Belgien, företrätt av A. Snoecx, i egenskap av ombud, biträdd av L. Levi, G. Vandersanden och J.-M. de Backer, avocats, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av G. Rozet, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2001/198/EKSG av den 15 november 2000 angående statligt stöd lämnat av Belgien till stålverket Cockerill Sambre SA (EGT L 71, 2001, s. 23),

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M. Wathelet samt domarna C.W.A. Timmermans, D.A.O. Edward (referent), P. Jann och S. von Bahr,

generaladvokat: C. Stix-Hackl,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 2 maj 2002,

och efter att den 12 september 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Konungariket Belgien har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 8 januari 2001, med stöd av artikel 33 första stycket KS väckt talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2001/198/EKSG av den 15 november 2000 angående statligt stöd lämnat av Belgien till stålverket Cockerill Sambre SA (EGT L 71, 2001, s. 23, nedan kallat det ifrågasatta beslutet).

Tillämpliga bestämmelser

EKSG-fördraget

2 Enligt artikel 4 KS gäller följande:

"Följande åtgärder är oförenliga med den gemensamma marknaden för kol och stål och skall därför upphävas och förbjudas inom gemenskapen på det sätt som anges i detta fördrag:

...

c) Subventioner eller statliga stödåtgärder eller särskilda pålagor som ålagts av staterna oavsett i vilken form det sker.

..."

3 I artikel 15 första stycket KS föreskrivs följande:

"Kommissionens beslut, rekommendationer och yttranden skall vara motiverade och hänvisa till de yttranden som kommissionen skall inhämta."

4 I artikel 95 första stycket KS föreskrivs följande:

"I alla i detta fördrag inte förutsedda fall som synes kräva ett beslut eller en rekommendation av kommissionen för att inom ramen för den gemensamma marknaden för kol och stål och i enlighet med artikel 5 förverkliga någon av de i artiklarna 2.4 närmare angivna målsättningarna för gemenskapen kan detta beslut fattas eller denna rekommendation lämnas med rådets enhälliga samtycke och efter att den rådgivande kommittén hörts."

Beslut nr 2496/96/EKSG

5 Kommissionens beslut nr 2496/96/EKSG av den 18 december 1996 om gemenskapsregler för statligt stöd till stålindustrin (EGT L 338, s. 42, nedan kallat sjätte regelverket för stöd till stålindustrin) antogs med stöd av artikel 95 KS och gällde från och med den 1 januari 1997 till och med den 22 juli 2002. I detta beslut angavs på vilka villkor stöd till stålindustrin, som finansierats av medlemsstaterna eller deras regionala eller lokala myndigheter eller genom statliga medel, kan betraktas som förenligt med en väl fungerande gemensam marknad.

6 Enligt artikel 1 i sjätte regelverket för stöd till stålindustrin med rubriken "Principer" gäller följande:

"1. Stöd till stålindustrin, vare sig det är selektivt eller generellt, som finansierats av medlemsstaterna eller deras regionala eller lokala myndigheter eller genom statliga medel får oavsett form betraktas som gemenskapsstöd och därmed förenligt med en väl fungerande gemensam marknad endast om det uppfyller kraven i artiklarna 2 till 5.

2. Med stöd avses även inslag av stöd i överföringar av statliga medel till stålföretag från medlemsstaterna, regionala eller lokala myndigheter eller andra organ i form av aktieköp, kapitaltillskott eller jämförbar finansiering (t.ex. köp av obligationer som kan konverteras till aktier eller lån på villkor som inte är marknadsmässiga eller lån för vilka räntan eller amorteringarna åtminstone delvis beror på företagets finansiella utveckling, inbegripet lånegarantier och överföringar av fast egendom), som inte kan betraktas som tillförsel av egentligt riskkapital enligt gängse investeringspraxis i en marknadsekonomi.

3. Stöd som omfattas av bestämmelserna i detta beslut får beviljas endast efter det att de förfaranden som föreskrivs i artikel 6 har tillämpats och får inte betalas ut efter den 22 juli 2002."

7 Enligt artikel 6 i sjätte regelverket för stöd till stålindustrin med rubriken "Förfarande" skall kommissionen underrättas om planer på att bevilja stöd och planer på att överföra statliga medel till stålföretag. Kommissionen skall undersöka om stödet är förenligt med den gemensamma marknaden. Enligt artikel 6.4 får de planerade åtgärderna vidtas i enlighet med kommissionens godkännande och på de villkor kommissionen anger.

8 Enligt artikel 6.5 i sjätte regelverket för stöd till stålindustrin gäller följande:

"Om kommissionen anser att en viss finansiell åtgärd kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 1 eller betvivlar att ett visst stöd är förenligt med bestämmelserna i detta beslut, skall den underrätta de berörda medlemsstaterna och uppmana berörda parter och övriga medlemsstater att inkomma med synpunkter. Om kommissionen efter att ha mottagit synpunkterna och efter att ha gett den berörda medlemsstaten tillfälle att yttra sig över dem, finner att åtgärden i fråga är ett stöd som är oförenligt med bestämmelserna i det här beslutet, skall den fatta ett beslut högst tre månader efter det att den har mottagit den information som krävs för att bedöma den föreslagna åtgärden. Artikel 88 i fördraget skall tillämpas om en medlemsstat inte följer beslutet."

9 I artikel 6.6 i sjätte regelverket för stöd till stålindustrin föreskrivs följande:

"Om kommissionen underlåter att inleda det förfarande som föreskrivs i punkt 5 eller att på annat sätt meddela sin ståndpunkt inom två månader efter det att den har mottagit en fullständig anmälan om ett förslag, får de planerade stödåtgärderna genomföras under förutsättning att medlemsstaten först underrättar kommissionen om sin avsikt att göra så. I de fall kommissionen inhämtar medlemsstaternas synpunkter enligt punkt 3 skall den tid som avses ovan vara tre månader."

De faktiska omständigheterna i målet

Bolagssituationen i företaget Cockerill Sambre

10 Cockerill Sambre SA och bolagen Carlam SA, Cockerill Sambre Finances Services SA och Recherche et Développement du Groupe Cockerill Sambre SC (nedan gemensamt kallade Cockerill Sambre) utgör ett integrerat stålföretag som är etablerat i regionen Vallonien i Belgien. Fram till början av år 1999 var Cockerill Sambre ett offentligägt företag. Majoriteten av aktiekapitalet i det företaget ägdes av den nämnda regionen. Samma år privatiserades företaget och såldes till den franska stålindustrigruppen Usinor.

11 Som en följd av de svårigheter som uppstod i den vallonska stålindustrin, i synnerhet under år 1996, utarbetade Cockerill Sambre en omstruktureringsplan i vilken bland annat angavs att antalet arbetstagare skulle minskas med ungefär 2 000 personer.

12 Det var mot denna bakgrund som de anställda i Cockerill Sambre vilkas lön fastställs enligt tariff (nedan kallade tariffanställda) vid avtalsförhandlingarna för åren 1997/1998 krävde en arbetstidsförkortning från 37 till 34 timmar i veckan för att öka eller åtminstone bibehålla antalet anställda i detta företag. Detta krav avslogs av Cockerill Sambre på grund av att det skulle medföra alltför höga kostnader.

13 Efter en varslad strejk av de tariffanställda utmynnade förhandlingarna i att ett kollektivavtal undertecknades den 17 april 1998 mellan Cockerill Sambre och de fackföreningar som representerade de berörda arbetstagarna (nedan kallat kollektivavtalet). I kollektivavtalet fastställdes den ovannämnda arbetstidsförkortningen.

14 I kollektivavtalet föreskrevs bland annat följande:

. Veckoarbetstiden skall förkortas från 37 timmar till 34 timmar från och med den 1 januari 1999.

. Trots veckoarbetstidsförkortningen skall det sammanlagda antalet arbetstimmar som samtliga tariffanställda utför behållas på samma nivå varigenom 150 nya arbetstillfällen skall skapas.

. Cockerill Sambres lönekostnad för samtliga tariffanställda skall behållas på den nivå som gällde när kollektivavtalet ingicks.

. Ett system skall inrättas för att kompensera de tariffanställdas inkomstbortfall till följd av att lönen minskar i proportion till den förkortade arbetstiden.

15 I kollektivavtalet angavs i detta hänseende att de avtalsslutande parterna gemensamt skulle ansöka om alla stöd som skulle kunna beviljas Cockerill Sambre för att finansiera den arbetstidsförkortning som föreskrevs i detta avtal. Vidare angavs att avtalet var ekonomiskt avhängigt av offentligt finansierad kompensation och att om sådan kompensation inte erhölls skulle de avtalsslutande parterna gemensamt ompröva situationen och möjligheterna att genomföra det nämnda avtalet.

De omtvistade åtgärderna

16 De åtgärder som Konungariket Belgien vidtog och som kommissionen klandrat denna stat för (nedan kallade de omtvistade åtgärderna) var avsedda att kompensera de tariffanställdas löneminskning som följde av deras förkortade arbetstid.

17 I syfte att kompensera verkningarna av denna löneminskning beslöts således att det till de tariffanställda skulle utbetalas ett "övergångsbidrag" för att behålla deras lön på den nivå som gällde år 1998 för en 37-timmars arbetsvecka. Detta skulle gälla fram till slutet av år 2005.

18 Övergångsbidraget finansierades huvudsakligen genom att belgiska offentliga myndigheter ingrep och, i övrigt, genom att de tariffanställda själva avstod från de löneökningar de skulle ha haft rätt till under år 1997 och 1998.

19 Kostnaderna för de offentliga myndigheternas ingripande uppgick till 13,71 miljoner euro och bestod av följande två delar:

- Den belgiska federala regeringen beviljade sänkta arbetsgivaravgifter för socialförsäkring med ett belopp på sammanlagt 10,36 miljoner euro under perioden 1999.2005.

- Den vallonska regeringen beviljade en subvention på 3,35 miljoner euro till en sammanslutning kallad Fonds social des employés au barème de Cockerill Sambre (Fond för de tariffanställda i Cockerill Sambre) under samma sjuårsperiod.

20 De belopp som Cockerill Sambre kunde spara tack vare de sänkta arbetsgivaravgifterna och de belopp som utbetalades till den i föregående punkt nämnda sammanslutningen överfördes till de tariffanställda i detta företag och dessa utbetalningar utgjorde övergångsbidraget.

Förfarandet som föregick det ifrågasatta beslutet

21 Genom skrivelse av den 23 november 1998 begärde kommissionen upplysningar från de belgiska myndigheterna om de uppgifter som figurerat i pressen den 20 november 1998. Enligt dessa uppgifter hade Konungariket Belgien beslutat att bevilja stöd till Cockerill Sambre under en sjuårsperiod inom ramen för en kollektiv arbetstidsförkortning.

22 Genom skrivelse av den 11 december 1998 bekräftade de belgiska myndigheterna att de hade vidtagit de omtvistade åtgärderna men förklarade att det enligt deras uppfattning inte var fråga om något statligt stöd. De hade därför inte underrättat kommissionen om dessa åtgärder i enlighet med artikel 6 i sjätte regelverket för stöd till stålindustrin.

23 Efter att flera skrivelser utväxlats och ett möte anordnats med de belgiska myndigheterna under år 1999 beslöt kommissionen att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 6.5 i sjätte regelverket för stöd till stålindustrin. Kommissionen meddelade Konungariket Belgien om detta beslut genom skrivelse av den 25 januari 2000. Beslutet offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning av den 25 mars 2000 (EGT C 88, s. 8) och berörda parter bereddes tillfälle att inkomma med yttrande till kommissionen inom en tidsfrist på en månad från detta offentliggörande.

24 Som svar på detta beslut tillsände de belgiska myndigheterna kommissionen en promemoria daterad den 5 april 2000 i vilken de upprepade den ståndpunkt som framförts redan innan förfarandet inleddes, nämligen att de omtvistade åtgärderna inte utgjorde något statligt stöd.

25 Inom ramen för förfarandet mottog kommissionen i april 2000 yttranden från en berörd part och från en medlemsstat. Kommissionen översände yttrandena till den belgiska regeringen och gav denna möjlighet att kommentera dem, vilket regeringen gjorde genom skrivelse av den 9 juni 2000.

26 Efter att detta förfarande hade avslutats antog kommissionen det ifrågasatta beslutet.

Det ifrågasatta beslutet

27 Det ifrågasatta beslutet delgavs Konungariket Belgien den 5 december 2000 genom K(2000) 3563.

28 I artikel 1 i det nämnda beslutet anges följande:

"Det av Belgien beviljade statliga stödet till stålföretaget Cockerill Sambre SA, uppgående till 553,3 miljoner belgiska franc (13,7 miljoner euro), utgör sådant statligt stöd som avses i artikel 1 i reglerna om stöd till stålindustrin och är oförenligt med den gemensamma marknaden."

29 I artikel 2 i det ifrågasatta beslutet förpliktas Konungariket Belgien att omedelbart vidta alla erforderliga åtgärder för att från Cockerill Sambre återkräva det stöd som redan olagligen har ställts till företagets förfogande, inklusive ränta, och inställa betalningen av de belopp som ännu inte utanordnats.

Grunderna för talan om ogiltigförklaring och domstolens bedömning

30 Till stöd för sin talan om ogiltigförklaring har Konungariket Belgien åberopat fem grunder. För det första har artikel 4 c KS och sjätte regelverket för stöd till stålindustrin åsidosatts då det i det ifrågasatta beslutet felaktigt ansetts att Cockerill Sambre dragit ekonomisk fördel av de omtvistade åtgärderna. För det andra har samma bestämmelser felbedömts i det ifrågasatta beslutet eftersom det ansetts att det var Cockerill Sambre som gynnades av de nämnda åtgärderna medan det var de anställda i detta företag som var de enda som faktiskt gynnades av dessa. För det tredje var inte kommissionen behörig att fatta det nämnda beslutet. Beslutet är för det fjärde inte tillräckligt motiverat. För det femte och i andra hand har artikel 95 första stycket KS åsidosatts genom det ifrågasatta beslutet.

Den första och den andra grunden

31 Domstolen prövar den första och den andra grunden i ett sammanhang. Genom båda dessa grunder ifrågasätts att de omtvistade åtgärderna kvalificerats som statligt stöd i det ifrågasatta beslutet.

32 Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt fast rättspraxis är begreppet stöd mer allmänt än begreppet subvention, eftersom det inte enbart omfattar sådana konkreta förmåner som subventioner utan även ingripanden som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar företagets budget och som därigenom, utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har identiskt lika effekter (se bland annat dom av den 23 februari 1961 i mål 30/59, De Gezamenlijke Steenkolenmijnen in Limburg mot Höga myndigheten, REG 1961, s. 1, s. 39, svensk specialutgåva, volym 1, s. 69, av den 15 mars 1994 i mål C-387/92, Banco Exterior de España, REG 1994, s. I-877, punkt 13, av den 1 december 1998 i mål C-200/97, Ecotrade, REG 1998, s. I-7907, punkt 34, och av den 8 november 2001 i mål C-143/99, Adria-Wien Pipeline och Wietersdorfer & Peggauer Zementwerke, C-143/99, REG 2001, s. I-8365, punkt 38).

33 För övrigt betyder begreppet "stöd" i den mening som avses i artikel 4 c KS av nödvändighet förmåner som ges direkt eller indirekt med hjälp av statliga medel eller som utgör en ytterligare börda för staten eller för organ som har utsetts eller inrättats för detta ändamål (se bland annat dom av den 24 januari 1978 i mål 82/77, Van Tiggele, REG 1978, s. 25, punkterna 23.25, svensk specialutgåva, volym 4, s. 1, av den 17 mars 1993 i de förenade målen C-72/91 och C-73/91, Sloman Neptun, REG 1993, s. I-887, svensk specialutgåva, volym 14, s. I-47, punkterna 19 och 21, och av den 7 maj 1998 i de förenade målen C-52/97.C-54/97, Viscido m.fl., REG 1998, s. I-2629, punkt 13, samt domen i det ovannämnda målet Ecotrade, punkt 35).

34 Det är i förevarande fall ostridigt att finansieringen av det övergångsbidrag som utbetalats till Cockerill Sambres tariffanställda huvudsakligen skett genom allmänna medel som beviljats av den belgiska federala regeringen och den vallonska regeringen.

35 Den belgiska regeringen har emellertid hävdat att ingripandet av dessa offentliga myndigheter inte har minskat de kostnader som normalt belastar Cockerill Sambres budget.

36 Domstolen påpekar i detta hänseende att det övergångsbidrag som finansierats med de nämnda allmänna medlen uteslutande betalats till Cockerill Sambres anställda, antingen av företaget självt eller av sammanslutningen kallad Fonds social des employés au barème de Cockerill Sambre. Utbetalningen har skett med tanke på deras egenskap av arbetstagare i detta företag som ersättning för de arbetstimmar som de utför åt företaget.

37 Detta ersättningsbidrag utgör således en tilläggsdel till den lön som Cockerill Sambres tariffanställda uppbär och omfattas följaktligen av de lönekostnader som detta företag normalt måste bära.

38 Det är riktigt att det inte fanns någon laglig skyldighet för Cockerill Sambre att ekonomiskt kompensera den sänkta lönen för sina tariffanställda, vilken var en följd av att deras veckoarbetstid hade förkortats. Någon sådan skyldighet föreskrevs inte heller i kollektivavtalet.

39 Kostnader hänförliga till löner till företagens anställda belastar emellertid till sin natur företagens budget oberoende av frågan huruvida dessa kostnader följer av lagliga skyldigheter eller av kollektivavtal.

40 Det förhållandet att den arbetstidsförkortning som föreskrevs i kollektivavtalet var avhängigt av att kompensation erhölls av allmänna medel och att alla ökade lönekostnader för Cockerill Sambre uteslöts, kan inte leda till annan bedömning än att övergångsbidraget utgjorde en lönekostnad som normalt ålåg detta företag.

41 Domstolen har dessutom redan uttalat att ett skifttillägg finansierat av allmänna medel som utbetalats till vissa arbetstagare i stålindustrin innebar en höjning av deras löner som på konstlad väg minskade de berörda företagens produktionskostnader och att det nämnda tillägget därför skulle anses utgöra ett stöd som är förbjudet enligt artikel 4 c KS (se domen i det ovannämnda målet De Gezamenlijke Steenkolenmijnen in Limburg mot Höga myndigheten, s. 51 och 52).

42 Domstolen konstaterar således att de omtvistade åtgärderna har medfört att de kostnader som normalt belastar Cockerill Sambres budget minskats.

43 Härav följer att talan inte kan vinna bifall på den första grunden som Konungariket Belgien har åberopat. Enligt denna grund har det förhållandet att arbetstidsförkortningen för de tariffanställda i det nämnda företaget finansierats av allmänna medel inte inneburit någon ekonomisk fördel för detta företag varför de omtvistade åtgärderna inte kan kvalificeras som statligt stöd.

44 Talan kan inte heller vinna bifall på den andra grunden som åberopats till stöd för talan. Enligt denna grund utgör de nämnda åtgärderna inte statligt stöd eftersom Cockerill Sambres anställda var de som faktiskt gynnades av åtgärderna.

45 Enligt fast rättspraxis karaktäriseras statligt stöd inte av deras orsaker eller syften, utan de definieras i stället med utgångspunkt från vilka verkningar de har (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 juli 1974 i mål 173/73, Italien mot kommissionen, REG 1974, s. 709, svensk specialutgåva, volym 2, s. 321, punkt 27, av den 26 september 1996 i mål C-241/94, Frankrike mot kommissionen, kallat Kimberly Clark, REG 1996, s. I-4551, punkt 20, och av den 12 oktober 2000 i mål C-480/98, Spanien mot kommissionen, REG 2000, s. I-8717, punkt 16).

46 Det faktum att statliga ingripanden är av social karaktär räcker således inte för att de skall undgå att betecknas som stöd (se bland annat domen i det ovannämnda målet Kimberly Clark, punkt 21, dom av den 17 juni 1999 i mål C-75/97, Belgien mot kommissionen, REG 1999, s. I-3671, punkt 25, och av den 5 oktober 1999 i mål C-251/97, Frankrike mot kommissionen, REG 1999, s. I-6639, punkt 37).

47 Härav följer att den belgiska regeringens argument att de omtvistade åtgärderna var avsedda att skapa arbetstillfällen och att i de anställdas intresse lindra de ekonomiska olägenheter som följde av den arbetstidsförkortning de hade begärt saknar relevans för bedömningen om dessa åtgärder utgör statligt stöd som är förbjudet enligt artikel 4 c KS.

48 Vad gäller de omtvistade åtgärdernas verkan finner domstolen det tillräckligt att konstatera följande. Även om de allmänna medel som den belgiska federala regeringen och den vallonska regeringen beviljat har betalats ut till Cockerill Sambres tariffanställda är det detta företag som gynnas eftersom de omtvistade åtgärderna, såsom anges i punkt 42 i denna dom, har medfört att de kostnader som normalt belastar detta företags budget minskats.

Den tredje grunden

49 Som tredje grund har Konungariket Belgien hävdat att kommissionen inte var behörig att anta det ifrågasatta beslutet.

50 Konungariket Belgien har härvid gjort gällande att de belgiska myndigheterna den 9 juni 2000 ingav kommentarer på yttrandena från berörda tredje parter och att någon begäran om ytterligare upplysningar inte tillsändes de nämnda myndigheterna. Det ifrågasatta beslutet daterat den 15 november 2000 har således antagits efter utgången av den tidsfrist på tre månader som föreskrivs i artikel 6.5 i sjätte regelverket för stöd till stålindustrin.

51 Det är ostridigt att den nämnda tidsfristen hade löpt ut när det ifrågasatta beslutet antogs. För att bedöma om detta förhållande innebär att kommissionen saknade behörighet att anta beslutet skall prövas om den nämnda tidsfristen innebär att kommissionen därefter inte längre har behörighet att fortsätta handläggningen.

52 En tidsfrists karaktär skall bestämmas med beaktande av dess allmänna sammanhang och med hänsyn till dess syfte (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 2 maj 1990 i mål C-357/88, Hopermann, REG 1990, s. I-1669, punkt 12, och av den 6 juli 2000 i mål C-289/97, Eridania, REG 2000. s. I-5409, punkt 26).

53 Vad gäller det sammanhang där man finner den tidsfrist som föreskrivs i artikel 6.5 i sjätte regelverket för stöd till stålindustrin erinrar domstolen om att det i artikel 4 c KS föreskrivs att subventioner eller statliga stödåtgärder, oavsett i vilken form de sker, utan undantag är oförenliga med den gemensamma marknaden för kol och stål och att de därför skall upphävas och förbjudas inom gemenskapen.

54 I sjätte regelverket för stöd till stålindustrin som antagits med stöd av artikel 95 KS tillåts emellertid att stöd beviljas till stålindustrin i de fall som uttömmande uppräknas och i enlighet med de förfaranden som föreskrivs däri. I artikel 6.4 i nämnda regelverk föreskrivs särskilt att de planerade åtgärderna får vidtas i enlighet med kommissionens godkännande. I artikel 6.6 i samma regelverk anges uttryckligen ett undantag från denna bestämmelse, nämligen att om kommissionen inte har inlett det förfarande som föreskrivs i punkt 5 eller på annat sätt har meddelat sin ståndpunkt inom två månader efter det att den har mottagit en fullständig anmälan om ett förslag, får stödåtgärderna genomföras under förutsättning att medlemsstaten först underrättar kommissionen om sin avsikt att göra så.

55 De fall när stöd till stålindustrin kan tillåtas utgör således undantag från regeln att stödåtgärder är förbjudna och att de endast får beviljas efter ett uttryckligt beslut av kommissionen.

56 Varje avvikelse eller undantag från en huvudregel skall emellertid tolkas restriktivt (se bland annat dom av den 12 december 1995 i mål C-399/93, Oude Luttikhuis m.fl., REG 1995, s. I-4515, punkt 23, och dom av den 18 januari 2001 i mål C-83/99, kommissionen mot Spanien, REG 2001, s. I-445, punkt 19).

57 Härav följer att en medlemsstat vid tillämpningen av artikel 6.5 i sjätte regelverket för stöd till stålindustrin lagligen kan genomföra en stödåtgärd endast om det finns ett uttryckligt beslut från kommissionen härom. I avsaknad av ett sådant beslut innebär utgången av den tidsfrist på tre månader som föreskrivits för kommissionens beslut inte ett tyst godkännande för medlemsstaten att genomföra den planerade stödåtgärden.

58 Att den nämnda tidsfristen på tre månader skulle tolkas som en tidsfrist som innebär att kommissionen därefter inte längre har behörighet att fortsätta handläggningen och det förhållande att tidsfristen har löpt ut skulle därmed innebära att kommissionen var förbjuden att uttala sig om den planerade stödåtgärdens förenlighet med EKSG-fördraget om den inte antagit ett beslut i detta hänseende inom denna frist, vilket skulle få följande konsekvenser. Den berörda medlemsstaten skulle vara förhindrad att genomföra den nämnda stödåtgärden samtidigt som det skulle vara omöjligt att få ett godkännande från kommissionen i detta hänseende inom ramen för det förfarande som denna inlett. En sådan situation skulle, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 101 i sitt förslag till avgörande, motverka att reglerna om statligt stöd tillämpas på ett tillfredsställande sätt.

59 I en sådan situation som beskrivs i föregående punkt skulle ett godkännande från kommissionen eventuellt inte kunna erhållas förrän efter ett nytt förfarande som inletts med tillämpning av sjätte regelverket för stöd till stålindustrin. Den tidpunkt då kommissionen fattar beslut skulle försenas utan att någon ytterligare garanti ges till den berörda medlemsstaten. Detta skulle strida mot det syfte som eftersträvas genom artikel 6.5 i nämnda regelverk.

60 Mot bakgrund av det allmänna sammanhang i vilket bestämmelsen ingår och bestämmelsens syfte kan den tidsfrist på tre månader som anges i artikel 6.5 i sjätte regelverket för stöd till stålindustrin inte anses som en tidsfrist som innebär att kommissionen därefter inte längre har behörighet att fortsätta handläggningen.

61 Det är riktigt att kommissionen i sina mellanhavanden med medlemsstaterna är skyldig att iaktta de villkor som den själv har ställt upp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 januari 2002 i mål C-170/00, Finland mot kommissionen, REG 2002, s. I-1007, punkt 34, och dom av den 13 juni 2002 i mål C-158/00, Luxemburg mot kommissionen, REG 2002, s. I-5373, punkt 24).

62 En underlåtenhet att iaktta ett sådant villkor kan dock endast utgöra en oegentlighet om den innebär att en processrättslig skyddsregel för medlemsstaterna förlorar sin mening (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Finland mot kommissionen, punkt 34, och Luxemburg mot kommissionen, punkt 24).

63 Den tidsfrist på tre månader som anges i artikel 6.5 i sjätte regelverket för stöd till stålindustrin har emellertid införts i intresse av att skydda rättssäkerheten för att garantera att kommissionen fattar ett snabbt beslut.

64 Att kommissionen inte iakttagit sin skyldighet att fatta beslut inom den nämnda tidsfristen kan således inte få till följd att kommissionen därefter inte längre har behörighet att fortsätta handläggningen. Resultatet skulle annars endast bli att, såsom har angetts i punkt 59 i denna dom, den tidpunkt då kommissionen fattar beslut skulle försenas utan att någon ytterligare garanti ges till den berörda medlemsstaten. Ett sådant konstaterande föregriper inte möjligheten att väcka talan om skadestånd för det fall förseningen av kommissionens beslut har orsakat en av de berörda parterna faktisk skada.

65 Domstolen konstaterar dessutom att det till skillnad från artikel 6.5 i sjätte regelverket för stöd till stålindustrin, i artikel 6.6 i detta regelverk, som gäller den situation då en medlemsstat har underrättat kommissionen om planerade stödåtgärder eller om planer på att överföra statliga medel, uttryckligen föreskrivs att om kommissionen inte följer den föreskrivna tidsfristen för att ta ställning, har medlemsstaten möjlighet att genomföra de planerade åtgärderna under förutsättning att den först underrättar kommissionen om sin avsikt.

66 Av ovanstående följer att talan inte kan vinna bifall på den tredje grunden.

Den fjärde grunden

67 Enligt Konungariket Belgien har det ifrågasatta beslutet antagits med åsidosättande av den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 15 första stycket KS.

68 Domstolen erinrar om följande fasta rättspraxis angående artikel 253 EG som kan överföras till artikel 15 KS. Den motivering som krävs enligt den nämnda bestämmelsen skall vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och av motiveringen skall klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte enbart skall ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (se bland annat dom av den 29 februari 1996 i mål C-56/93, Belgien mot kommissionen, REG 1996, s. I-723, punkt 86, av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink's France, REG 1998, s. I-1719, punkt 63, och av den 7 mars 2002 i mål C-310/99, Italien mot kommissionen, REG 2002, s. I-2289, punkt 48).

69 I förevarande fall anges i det ifrågasatta beslutet skälen för att kommissionen har ansett att de omtvistade åtgärderna utgör statligt stöd i den mening som avses i EKSG-fördraget och i sjätte regelverket för stöd till stålindustrin och som är oförenligt med den gemensamma marknaden. I punkt 20 i det ifrågasatta beslutet har kommissionen särskilt och på ett detaljerat sätt redovisat sitt argument för att Cockerill Sambre, i motsats till vad Konungariket Belgien har hävdat, har haft finansiell och ekonomisk fördel av de nämnda åtgärderna.

70 Konungariket Belgien har för det första särskilt hävdat att det ifrågasatta beslutet inte innehåller något svar på dess argument beträffande risken för att det skapas inkonsekvenser i den europeiska sysselsättningspolitiken.

71 Domstolen finner det härvid tillräckligt att svara att kommissionen inte var skyldig att ta ställning till detta argument som uppenbart saknar relevans för frågan om de omtvistade åtgärderna skall kvalificeras som statligt stöd (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Sytraval och Brink's France, punkt 64).

72 Konungariket Belgien har vidare hävdat att det ifrågasatta beslutet inte innehåller något svar på dess argument beträffande begreppet "mottagare" av de nämnda åtgärderna.

73 Domstolen konstaterar härvid att det i punkt 23 i det ifrågasatta beslutet redovisas de skäl för att kommissionen ansett att de omtvistade åtgärderna inte utgör stöd till person, utan stöd till ett företag, eftersom kostnader förbundna med arbetsprestationer från de anställda vid Cockerill Sambre finansierats genom de omtvistade åtgärderna.

74 Konungariket Belgien har slutligen hävdat att det ifrågasatta beslutet inte innehåller någon förklaring beträffande vilka konsekvenser och ekonomisk verkan som de omtvistade åtgärderna har på den gemensamma marknaden och den fria konkurrensen.

75 Domstolen konstaterar härvid att det inte, för att ett stöd skall omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4 c KS, krävs att det skall påverka handeln mellan medlemsstaterna eller konkurrensen (dom av den 24 september 2002 i de förenade målen C-74/00 P och C-75/00 P, Falck och Acciaierie di Bolzano mot kommissionen, REG 2002, s. I-0000, punkt 102). Kommissionen var därför inte på något sätt skyldig att motivera det ifrågasatta beslutet på denna punkt.

76 Av ovanstående följer att talan inte kan vinna bifall på den fjärde grunden.

Den femte grunden

77 Konungariket Belgien har i andra hand, för det fall domstolen skulle godta att de omtvistade åtgärderna utgör statligt stöd, hävdat att det ifrågasatta beslutet har antagits med åsidosättande av artikel 95 första stycket KS.

78 Konungariket Belgien har i detta hänseende gjort gällande att kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning då den har avstått från att hänskjuta ärendet till rådet för att få dettas samtycke till att de nämnda åtgärderna eventuellt skulle tillåtas såsom undantagsfall med tillämpning av artikel 95 första stycket KS.

79 Kommissionen har genmält att den belgiska regeringen först efter det att det ifrågasatta beslutet hade antagits formellt begärde att kommissionen skulle pröva möjligheten att tillämpa artikel 95 första stycket KS, vilket gör att denna andrahandsgrund inte kan prövas.

80 Det förhållandet innebär emellertid inte att den nämnda grunden inte kan anses vara riktad mot det ifrågasatta beslutet i sig och i själva verket utgöra en passivitetstalan riktad mot kommissionens underlåtenhet att hänskjuta ärendet till rådet, vilken talan framförs vid sidan av de villkor som föreskrivs i artikel 35 KS.

81 Härav följer att den nämnda grunden kan prövas.

82 Vad gäller frågan om denna grund är välgrundad erinrar domstolen om att kommissionen enligt artikel 95 första stycket KS och i enlighet med det förfarande som föreskrivs i denna bestämmelse kan anta beslut om undantagsvis tillstånd för beviljande av stöd som krävs inom ramen för den gemensamma marknaden för kol och stål.

83 Vissa av dessa beslut innehåller tillstånd för beviljande av punktvis stöd till bestämda stålindustriföretag medan andra ger kommissionen befogenhet att förklara att vissa typer av stöd, som beviljas alla företag som uppfyller de uppställda villkoren, är förenliga med den gemensamma marknaden (beslut av domstolens ordförande av den 3 maj 1996 i mål C-399/95 R, Tyskland mot kommissionen, REG 1996, s. I-2441, punkt 20).

84 Kommissionen utnyttjar denna möjlighet när den anser att stödet i fråga krävs för att förverkliga fördragets mål.

85 Den inneboende logiken i tillståndssystemet förutsätter i fråga om individuella beslut av kommissionen, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 138 i sitt förslag till avgörande, att den berörda medlemsstaten begär att kommissionen skall genomföra det förfarande som föreskrivs i artikel 95 KS. Innan någon sådan begäran gjorts prövar kommissionen inte om stödet krävs för att förverkliga fördragets mål.

86 Härav följer att, i motsats till vad Konungariket Belgien har hävdat, kommissionen i förevarande fall inte var skyldig att ex officio, innan den antog det ifrågasatta beslutet, inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 95 första stycket KS för att tillåta de omtvistade åtgärderna med stöd av denna bestämmelse.

Rättegångskostnader

87 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Konungariket Belgien skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Konungariket Belgien har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

följande dom:

1) Talan ogillas.

2) Konungariket Belgien skall ersätta rättegångskostnaderna.