I –Inledning
1.I förevarande mål skall förstainstansrättens dom av den 12 juli 2001 i de förenade målen T‑202/98, T‑204/98 och T‑207/98
(2)
(nedan kallad den överklagade domen) överprövas.
2.Bakgrunden utgörs av det mål som ledde till den överklagade domen och i vilket det riktades kritik mot sockerproducenter och
sockergrossister i Storbritannien för konkurrensbegränsande beteende. För ytterligare upplysningar, särskilt vad beträffar
situationen på de brittiska marknaderna för detalj- och industrisocker under den i målet relevanta tidsperioden, hänvisas
till den överklagade domen.
3.Kommissionen fattade den 14 oktober 1998 beslut 1999/210/EG ”om ett förfarande enligt artikel 85 i EG-fördraget”
(3)
(nedan kallat beslutet). I beslutet, som var riktat mot British Sugar plc, Tate & Lyle plc, Napier Brown & Company Ltd och
James Budgett Sugars Ltd, slog kommissionen fast att de nämnda företagen hade gjort sig skyldiga till överträdelse av artikel
85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG) genom att ingå ett avtal och/eller delta i ett samordnat förfarande med syfte att
begränsa konkurrensen på de brittiska marknaderna för detalj- och industrisocker genom en samordnad prissättning.
4.Beträffande British Sugar, klagande i det förevarande målet (nedan kallad klaganden), gjorde kommissionen i beslutet gällande
att klaganden hade deltagit i en samordnad prissättning under tidsperioden mellan den 20 juni 1986 och den 2 juli 1990 genom
att informera de övriga mottagarna av beslutet om de prishöjningar på socker som klaganden eftersträvade. Det bötesbelopp
som påfördes klaganden genom beslutet uppgick till 39 600 000 ecu.
5.Tre av de fyra mottagarna av beslutet, däribland klaganden, väckte talan mot detta beslut vid förstainstansrätten. Klagandens
talan ogillades och klaganden förpliktades att ersätta rättegångskostnaderna.
6.Den 21 september 2001 inkom klaganden med överklagande av denna dom till domstolens kansli.
II –Yrkanden och grunder för överklagandet
7.Klaganden har i sitt överklagande yrkat att domstolen skall fastställa
1.att avtalet/det samordnade förfarandet inte kunde påverka handeln mellan medlemsstater,
2.eller i andra hand att det fastställda bötesbeloppet var oproportionerligt,
samt att domstolen skall
1.upphäva förstainstansrättens dom,
2.ogiltigförklara det omtvistade beslutet i dess helhet, eller i andra hand delvis, alternativt
3.ogiltigförklara artiklarna 3 och 4 i det omtvistade beslutet eller sätta ned bötesbeloppet och
4.förplikta kommissionen att ersätta klagandens rättegångskostnader avseende förevarande överklagande samt rättegångskostnaderna
avseende mål T‑204/98 inklusive kostnaderna avseende det interimistiska förfarandet.
Kommissionen har yrkat att domstolen skall
1.avvisa överklagandet delvis och i övrigt ogilla överklagandet, eller i andra hand ogilla överklagandet i sin helhet,
2.förplikta klaganden att ersätta kommissionens kostnader avseende förevarande mål.
8.Till stöd för sitt överklagande har klaganden i sin ansökan åberopat två grunder. Genom den första grunden har klaganden gjort
gällande att förstainstansrätten skulle ha gjort en felaktig bedömning av kravet på påverkan på handeln mellan medlemsstater
vid tolkningen av artikel 85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG). Genom den andra grunden har klaganden gjort gällande att
förstainstansrätten, vid bedömningen av bötesbeloppets storlek, inte har beaktat att denna strider mot proportionalitetsprincipen
samt att den brittiska sockermarknadens struktur inte beaktades i tillräckligt stor utsträckning när beloppet fastställdes.
III –Prövning av talan
A – Den första grunden: Påverkan på handeln mellan medlemsstater (artikel 85.1 i EG-fördraget, nu artikel 81.1 EG)
1. Parternas argument i huvudsak
9.Klaganden har först och främst riktat kritik mot punkt 80 och följande punkter i den överklagade domen, i vilka förstainstansrätten
med stöd av fast rättspraxis
(4)
har motiverat varför det kritiserade samordnade förfarandet kunde påverka handeln mellan medlemsstater (artikel 85.1 i EG-fördraget,
nu artikel 81.1 EG), trots att föremålet för samordningen endast var prissättningen på den brittiska sockermarknaden.
10.Klaganden anser att förstainstansrätten inte har beaktat relevant rättspraxis
(5)
avseende påverkan på handeln mellan medlemsstaterna och tillämpat den felaktigt på förevarande fall.
11.I detalj har klaganden utvecklat att förstainstansrätten i punkt 81 i den överklagade domen har åberopat omständigheter som
inte omfattades av det samordnade förfarandet. Förstainstansrätten har som stöd nämligen endast anfört klagandens och Tate
& Lyles avsikt att begränsa importen till de nationella sockermarknaderna. Dessa avsikter hade dock inget samband med de kritiserade
avtalen/samordnade förfarandena. Vidare kan inte Tyte & Lyles avsikt anföras till stöd för påståendet om påverkan på handeln
mellan medlemsstaterna, då det rör sig om en avsikt som var helt skild från klagandens avsikter. För övrigt är det otvistigt
att det vid den relevanta tidpunkten förekom import av socker, vilket förstainstansrätten själv har slagit fast i punkt 80
i den överklagade domen. Därmed skulle det vara visat att den av förstainstansrätten anförda allmänna avsikten att motverka
import av socker inte hade något samband med det kritiserade samordnade förfarandet.
12.Klaganden har vidare invänt att förstainstansrätten i punkt 83 och följande punkt i den överklagade domen inte har beaktat
att den potentiella påverkan på handeln mellan medlemsstater måste vara ”märkbar”, och har till stöd för sin uppfattning åberopat
domstolens och förstainstansrättens rättspraxis.
(6)
Endast en spekulativ, fiktiv eller liten möjlighet att åstadkomma märkbar påverkan är inte tillräckligt.
13.Klaganden har vidare riktat kritik mot att förstainstansrätten i den överklagade domen har betraktat marknaderna för detalj-
och industrisocker som en gemensam importmarknad för att motivera att det kritiserade samordnade förfarandet kunde påverka
handeln mellan medlemsstaterna. Därvid har förstainstansrätten gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning, genom
att inte beakta att det av praktiska skäl (t.ex. transportkostnader, märkning och förpackning) på den brittiska marknaden
för paketerat detaljsocker så gott som helt saknas import.
14.Kommissionen är av uppfattningen att det har gjorts en korrekt bedömning av påverkan på handeln mellan medlemsstaterna i den
överklagade domen.
15.Av rättspraxis
(7)
framgår att ett helhetsperspektiv skall anläggas vid heltäckande nationella avtal/samordnade förfaranden avseende påverkan
på handeln mellan medlemsstaterna. På grund härav skall även faktorer vid sidan av avtalen/de samordnade förfarandena kunna
åberopas och omfattningen av det enskilda företagets inblandning eller vilka avsikter det haft saknar betydelse i detta hänseende.
(8)
16.Punkt 80 och följande punkter i den överklagade domen har i enlighet härmed bekräftat de kriterier som uppställts i fast rättspraxis
avseende påverkan på handeln mellan medlemsstaterna, genom att omständigheterna kring det konkurrensbegränsande samordnade
förfarandet har bedömts i sin helhet (geografisk utsträckning, de deltagande företagens ställning på marknaden, marknadens
principiella öppenhet för import, de deltagande företagens allmänna avsikter att motverka import).
17.Med avseende på klagandens och Tate & Lyles allmänna avsikt att motverka import av socker har kommissionen hävdat att det
enligt domstolens rättspraxis
(9)
inte är av avgörande betydelse att påverkan på handeln mellan medlemsstater utgörs av ett kritiserat samordnat förfarande.
Det är tvärtom tillräckligt att effekterna av ett samordnat förfarande får en sådan påverkan att framstå som möjlig. Som domstolen
slog fast i målet Belasco
(10)
är detta fallet vid en heltäckande nationell priskartell, eftersom dess medlemmar endast kan behålla sina marknadsandelar
om de skyddar sig mot konkurrens från andra medlemsstater.
18.Vad beträffar märkbarheten av påverkan på handeln mellan medlemsstater anser kommissionen att klaganden har missförstått den
överklagade domen. Förstainstansrätten har visserligen inte i punkt 84, mot vilken klaganden har riktat kritik, men väl i
punkt 78 i den överklagade domen, och i överensstämmelse med domstolens rättspraxis,
(11)
slagit fast att det vid förekomsten av ett avtal/samordnat förfarande som omfattar en medlemsstats hela territorium och därmed
förstärker avskärmningen av den nationella marknaden, föreligger en presumtion för att en möjlig påverkan också är märkbar.
(12)
För märkbarhet finns det ingen miniminivå. Snarare gäller i allmänhet att ju mindre handel som förekommer mellan medlemsstaterna,
desto starkare är presumtionen för att en potentiell påverkan på densamma också är märkbar.
(13)
19.Mot klagandens kritik mot att marknaderna för detalj- och industrisocker betraktas som en gemensam marknad har kommissionen
invänt att inte heller en individuell bedömning av de båda marknaderna hade föranlett en annan bedömning avseende märkbarheten
av påverkan på handeln mellan medlemsstater. Förutsättningarna (principiell öppenhet för import, de deltagande företagens
andelar av de aktuella marknaderna uppgående till cirka 90 procent) hade nämligen förelegat också på de nämnda delmarknaderna.
2. Bedömning
20.Den första grunden avser tolkningen av begreppet ”som kan påverka handeln mellan medlemsstater” i den mening som avses i artikel
85.1 i EG‑fördraget (nu artikel 81.1 EG). Härvid uppkommer frågan huruvida förstainstansrätten med rätta har antagit att det
kritiserade samordnade förfarandet a) kunde påverka handeln mellan medlemsstater och b) att denna påverkan kunde vara märkbar.
a) Frågan huruvida handeln mellan medlemsstaterna kunde påverkas
21.Förstainstansrätten har i punkt 79 i den överklagade domen åberopat ”fast rättspraxis” enligt vilken ”den omständigheten att
samverkan endast avser försäljning av produkter i en enda medlemsstat ?inte räcker? för att utesluta att handeln mellan medlemsstater
kan påverkas. Eftersom det rör sig om en marknad som är öppen för import, kan de parter som samverkar om nationell prissättning
endast behålla sina marknadsandelar om de skyddar sig mot konkurrens från utlandet”.
22.Enligt min åsikt är förstainstansrättens antagande att det har kunnat föreligga en påverkan på handeln mellan medlemsstaterna
korrekt i sak. Emellertid förefaller mig motiveringen vara otillfredsställande kort i sin nuvarande form och är därmed inte
direkt upplysande.
23.Förstainstansrätten har i punkt 79 och följande punkt i den överklagade domen å ena sidan, med stöd av domstolens dom i målet
Belasco,
(14)
åberopat det allmänna yttrandet att ”... de parter som samverkar om nationell prissättning endast ?kan? behålla sina marknadsandelar
om de skyddar sig mot konkurrens från utlandet”, och å andra sidan några av de deltagande företagens allmänna avsikt att motverka
import av socker.
24.Denna motivering är enligt min mening därmed inte direkt övertygande, eftersom man rent allmänt måste skilja mellan priskarteller
och karteller för uppdelning av marknader avseende påverkan på handeln mellan medlemsstaterna.
25.Priskarteller syftar vanligtvis till att säkerställa särskilt höga priser och är därför i princip snarare lämpade att förorsaka
eller förstärka import än att utgöra ett hinder för import. I rättspraxis presumeras i enlighet härmed också endast karteller
för uppdelning av marknader avskärma de aktuella marknaderna gentemot konkurrenter från andra medlemsstater och därmed per
se påverka handeln mellan medlemsstater.
(15)
Beträffande priskarteller har domstolen däremot endast funnit att en påverkan på handeln mellan medlemsstaterna har förelegat
då den aktuella priskartellen har understötts av kompletterande åtgärder eller då förekomsten av sådana åtgärder åtminstone
varit sannolika.
(16)
När sådana kompletterande åtgärder har saknats har domstolen i enstaka fall till exempel också angett att vissa särskilda
tjänster som var föremål för en priskartell uppvisade en internationell karaktär
(17)
(tullombudens eller revisorernas prestationer) eller att de företag som deltog i kartellen ”?var? närvarande på denna marknad
?och var? verksamma på hela den gemensamma marknaden”.
(18)
26.I den förevarande priskartellen på den brittiska sockermarknaden förelåg enligt beslutet endast den kritiserade informationsstrategin.
Det fanns alltså inte några kompletterande åtgärder till skydd för kartellen. Inte heller påstods att sådana åtgärder i någon
som helst form skulle ha varit nödvändiga eller sannolika. Det finns inte heller något som ger stöd för antagandet att det
skulle ha förelegat andra särskilda omständigheter, till exempel avseende en produkt eller ett av de deltagande företagen,
som tyder på att kartellen påverkat handeln mellan medlemsstaterna. Förstainstansrätten har i detta avseende tvärtom byggt
sin bedömning helt på ”en av de viktigaste frågorna” för klaganden och Tate & Lyle, nämligen ”att begränsa importen”.
27.Klaganden har invänt mot detta och ifrågasatt att det fanns ett direkt orsakssamband mellan klagandens antiimportpolitik och
delaktigheten i priskartellen. Jag delar klagandens åsikt, framförallt såtillvida att förstainstansrättens generaliserande
antagande i detta avseende inte är nödvändigt ur ekonomisk synvinkel.
28.Som jag redan har utvecklat ovan syftar en nationell priskartell principiellt till upprätthållandet av särskilt höga inhemska
priser. En priskartell med målet att motverka import syftar däremot till att hålla de inhemska priserna på den låga nivå som
är nödvändig för att uppnå syftet. Förstainstansrättens uppfattning – som den kommer till uttryck i punkt 81 i den överklagade
domen – verkar tydligen vara att det i det förevarande fallet måste ha rört sig om en priskartell som samtidigt skulle tillvarata
såväl deltagarnas gängse intresse av så höga priser som möjligt som klagandens och Tate & Lyles intresse av så låga priser
som möjligt. Förstainstansrätten har emellertid inte utvecklat detta närmare.
29.Om det i det förevarande fallet hade funnits konkreta prisöverenskommelser, hade kommissionen och sedermera förstainstansrätten
med ledning av de konkreta fastställda priserna relativt enkelt kunnat konstatera vilken gemensam prisstrategi ett sådant
avtal främjade: Antingen främjade avtalet säkerställande av de högsta priserna på den inhemska marknaden – i sådant fall hade
frågan om påverkan på handeln mellan medlemsstaterna fått besvaras nekande – eller så främjade avtalet säkerställande av de
högsta möjliga priserna (det vill säga priser som visserligen var högre än det marknadsmässiga priset, men samtidigt tillräckligt
låga för att motverka import) – i sådant fall hade frågan fått besvaras jakande.
30.Som förstainstansrätten har slagit fast i den överklagade domen fanns det i det förevarande fallet emellertid inget avtal
om fastställande av en viss prisnivå. Klaganden informerade endast sina konkurrenter relativt detaljerat om sina priser på
den brittiska sockermarknaden.
31.En informationsstrategi av detta slag är fullt ut lämpad för att upprätthålla en gemensam högsta möjliga prisnivå, det vill
säga höga inhemska priser med beaktande av den priströskel som motverkar import. Därmed har förstainstansrätten rätt i sak
beträffande detta speciella fall med en priskartell i form av en ensidig informationsstrategi, då den – kanske något otillfredsställande
uttryckt – slår fast att den angivna ”viktigaste frågan”, motverkandet av import, utgjorde den omständighet som fick klagandens
informationsstrategi att framstå som ett samordnat förfarande som kunde påverka handeln mellan medlemsstater.
32.Överklagandet kan således inte vinna framgång på den del av den första grunden, genom vilken klaganden gjort gällande att
förstainstansrätten felaktigt har antagit att det kritiserade samordnade förfarandet kunde påverka handeln mellan medlemsstater.
b) Frågan huruvida påverkan på handeln mellan medlemsstater var märkbar
33.Förstainstansrätten har i punkt 84 i den överklagade domen åberopat sin egen rättspraxis,
(19)
av vilken det framgår att ”kommissionen inte är skyldig att visa att ett avtal eller ett samordnat förfarande har haft en
märkbar påverkan på handeln mellan medlemsstater. Enligt artikel 85.1 i fördraget krävs nämligen endast att de konkurrensbegränsande
avtalen och samordnade förfarandena kan påverka handeln mellan medlemsstaterna”. I punkt 85 i den överklagade domen har förstainstansrätten
av detta omedelbart dragit slutsatsen att ”kommissionen [med hänsyn till det anförda] med rätta [har] dragit slutsatsen att
den rättsstridiga samverkan kunde påverka handeln inom gemenskapen”. Förstainstansrätten har alltså inte i punkt 85 i den
överklagade domen motiverat varför den möjliga påverkan på handeln mellan medlemsstaterna hade kunnat vara märkbar i det förevarande
fallet.
34.Likväl anser jag att förstainstansrätten på grundval av klagandens argument samt med beaktande av fast rättspraxis har gjort
en korrekt rättslig bedömning.
35.Förstainstansrätten har i punkt 84 i den överklagade domen med stöd av där angiven rättspraxis från förstainstansrätten helt
riktigt slagit fast att det inte måste visas att ett avtal/samordnat förfarande faktiskt har haft en märkbar påverkan på handeln
mellan medlemsstater. Bevisning om en faktisk påverkan är dessutom logiskt omöjlig mot bakgrund av begreppet ”potentiell påverkan”.
36.Detta befriar emellertid inte förstainstansrätten från skyldigheten att motivera i vad mån den aktuella potentiella påverkan
åtminstone till sin natur är sådan att den skulle kunna vara märkbar. Förstainstansrätten har inte lämnat en sådan motivering,
utan i punkt 83 och följande punkt begränsat sig till att motbevisa klagandens argument om att det skulle krävas att en faktisk
märkbar påverkan föreligger.
37.Ur punkt 75 i den överklagade domen, i vilken klagandens argument vid förstainstansrätten återges, kan emellertid inte utläsas
att klaganden under förfarandet vid förstainstansrätten över huvud taget skulle ha åberopat att det kritiserade samordnade
förfarandet som sådant inte märkbart skulle ha kunnat påverka handeln mellan medlemsstater. Klagandens argument inskränkte
sig uppenbarligen under förfarandet vid förstainstansrätten till att kritisera att det vid beslutet hade utgåtts från att
det faktiskt också hade förelegat en märkbar påverkan.
38.Klagandens argument i det förevarande målet innehåller därmed en ny uppgift avseende frågan om märkbar påverkan, som inte
framfördes på detta vis under förfarandet vid förstainstansrätten. Enligt artikel 113.2 i rättegångsreglerna skall grunden
följaktligen avvisas.
(20)
3. Slutsats
39.Överklagandet kan vad gäller den första grunden, genom vilken klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten har gjort
en felaktig tolkning av påverkan på handeln mellan medlemsstaterna enligt artikel 85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG),
genom att felaktigt anta att det kritiserade samordnade förfarandet kunde påverka handeln mellan medlemsstater och att denna
påverkan hade kunnat vara märkbar, delvis inte tas upp till sakprövning och i övrigt inte bifallas. Talan kan således inte
vinna framgång på den första grunden.
B – Den andra grunden: Huruvida böterna stod i strid med proportionalitetsprincipen och beaktande av marknadsstrukturen vid bedömningen
av bötesbeloppets storlek
1. Parternas argument i huvudsak
40.Klaganden har riktat kritik mot punkt 98 och följande punkter i den överklagade domen, i vilka förstainstansrätten enligt
klagandens uppfattning inte har beaktat att kommissionen vid fastställandet av bötesbeloppets storlek inte beaktat a) proportionalitetsprincipen
och b) den brittiska sockermarknadens särskilda struktur.
41.Beträffande frågan huruvida proportionalitetsprincipen inte beaktats avseende bötesbeloppets storlek har klaganden anfört
följande:
Klaganden anser att förstainstansrätten, avseende bedömningen att konkurrensrättsöverträdelsen var ”allvarlig”, felaktigt
har underlåtit att beakta att inga konkreta minimiprisöverenskommelser kunde styrkas och att det kritiserade samordnade förfarandet
inte hade några faktiska effekter på priser eller på handeln mellan medlemsstaterna. Förstainstansrätten har tvärtom begränsat
sig till att i punkt 103 i den överklagade domen slå fast att dessa synpunkter beaktades av kommissionen redan då den bedömde
överträdelsen vara ”allvarlig” i stället för ”mycket allvarlig”.
Klaganden anser vidare att förstainstansrätten i punkt 106 i den överklagade domen felaktigt har underlåtit att beakta att
varaktigheten av konkurrensrättsöverträdelsen inte har haft några effekter i sig. I riktlinjerna anges, avseende beräknandet
av böternas grundbelopp, att ökningarna av bötesbeloppen kommer att stärkas avsevärt för överträdelser med lång varaktighet
”för att med eftertryck sanktionera begränsningar som varaktigt har medfört21 – Min kursivering. skadliga effekter för konsumenterna”. När det emellertid – som i förevarande fall – inte förekom några sådana effekter, borde
således inte något påslag för varaktighet kunna beslutas.
Klaganden har slutligen kritiserat att bötesbeloppet i beslutet höjdes med sammanlagt 75 procent med hänsyn till försvårande
omständigheter, vilket förstainstansrätten inte har beaktat i punkt 108 och följande punkter i den överklagade domen. Rent
allmänt måste ett påslag för försvårande omständigheter som resulterade i ett bötesbelopp på totalt 39,6 miljoner ecu på det
hela taget strida mot proportionalitetsprincipen, med hänsyn till att det i klagandens fall inte förelåg några av de i punkt
108 anförda omständigheterna.
42.Beträffande frågan huruvida den brittiska sockermarknadens särskilda struktur inte beaktats vid bedömningen av bötesbeloppets
storlek har klaganden anfört följande:
Klaganden anser att förstainstansrätten i punkt 113 i den överklagade domen har antagit att konkurrensen på den brittiska
sockermarknaden, som på grund av dess särskilda struktur redan är begränsad, kunde begränsas genom klagadens kritiserade informationsstrategi.
Förstainstansrätten har därmed i förevarande fall, i motsats till den mildare inställning som domstolen intog i domen i målet
Suiker Unie,22 – Domstolens dom av den 16 december 1975 i de förenade målen 40/73–48/73, 50/73, 54/73–56/73, 111/73, 113/73 och 114/73,
Suiker Unie m.fl. mot kommissionen (REG 1975, s. 1663). underlåtit att beakta den brittiska sockermarknadens särskilda struktur.
43.Kommissionen är av uppfattningen att den andra grunden skall avvisas eller i andra hand ogillas.
44.Beträffande frågan huruvida den andra grunden kan tas upp till sakprövning har kommissionen anfört följande:
Klaganden har endast kritiserat några av de skäl på vilka förstainstansrätten har bekräftat bötesbeloppets storlek och har
med stöd av detta krävt en fullständig ny prövning av beslutet i domstolen. Därmed skulle domstolen ersätta sin bedömning
av omständigheterna med den som förstainstansrätten har gjort, vilket – som redan slagits fast i målet Baustahlgewebe23 – Dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen (REG 1998, s. I-8417). – inte är tillåtet i mål om överklagande.
45.I den mån domstolen skulle anse att den andra grunden kan tas upp till prövning, har kommissionen avseende den rättsliga bedömningen
anfört följande:
Vad beträffar allvaret av konkurrensrättsöverträdelsen har kommissionen förtydligat beslutet mot bakgrund av riktlinjerna
och förklarat att klagandens roll som initiativtagare till överträdelsen inte beaktades ur allvarlighetssynvinkel redan vid
beräknandet av grundbeloppet, utan först som en sådan ”försvårande omständighet” som kan medföra en ökning. Detta har förstainstansrätten
uppfattat korrekt i punkt 100 och följande punkter och med rätta bekräftat. Kommissionen har vidare anfört att riktlinjerna
inte är avsedda som lagtext och därmed inte innehåller några exakta taxor för bötesbelopp.
Vad beträffar varaktigheten av konkurrensrättsöverträdelsen är kommissionen av uppfattningen att artikel 15.2 i förordning
nr 1724 – Förordning nr 17: Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva,
område 8, volym 1, s. 8) anger en överträdelses allvar och varaktighet som två omständigheter som är oberoende av varandra för beräknandet av bötesbeloppet,
vilket innebär att varaktigheten av en överträdelse kan beaktas även om den inte har haft någon faktisk påverkan på konkurrensen.
Beträffande frågan huruvida det fastställda bötesbeloppet står i strid med proportionalitetsprincipen har kommissionen anfört
att klaganden inte har åberopat något som inte redan framförts i samband med de enskilda kritiserade omständigheterna (som
till exempel allvar och varaktighet).
46.Beträffande frågan huruvida den brittiska sockermarknadens särskilda struktur beaktats har kommissionen anfört att förstainstansrätten
har uppfattat domslutet i målet Suiker Unie
(25)
korrekt. Domstolen förklarade otvetydigt i domen att en priskartell på en medlemsstats sockermarknad skall bedömas annorlunda
än den kartell för uppdelning av marknader som vid det tillfället var föremål för prövning.
2. Bedömning
47.Den andra grunden kan inte tas upp till sakprövning. Kommissionen har i det avseendet med rätta åberopat fast rättspraxis.
48.Domstolen och förstainstansrätten har upprepade gånger slagit fast att ”det förhållandet hur allvarlig överträdelsen är [skall]
fastställas med hänsyn till ett stort antal omständigheter såsom i synnerhet de särskilda förhållandena i målet och dess kontext,
utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande lista över de kriterier som absolut skall tas i beaktande”.
(26)
Dessutom har kommissionen en befogenhet att företa en skönsmässig bedömning avseende fastställandet av de enskilda bötesbeloppens
storlek och är såtillvida inte skyldig att använda sig av en exakt matematisk formel.
49.I domen i målet Baustahlgewebe
(27)
slog domstolen fast följande:
”Det skall inledningsvis påpekas att förstainstansrätten ensam är behörig att kontrollera på vilket sätt kommissionen i varje
enskilt fall har bedömt hur allvarligt det rättsstridiga uppträdandet har varit. Inom ramen för ett överklagande har domstolens
kontroll till syfte att dels undersöka i vilken utsträckning förstainstansrätten på ett tillfredsställande sätt har beaktat
alla de faktorer som är väsentliga för bedömningen av hur allvarligt ett visst uppträdande har varit mot bakgrund av artikel
85 i fördraget och artikel 15 i förordning nr 17, dels kontrollera om förstainstansrätten på ett tillfredsställande sätt har
besvarat samtliga argument som sökanden har anfört avseende undanröjande eller nedsättning av böterna.
...
Vad beträffar påståendet om att böterna var oproportionerliga skall det påpekas att det inte är domstolens uppgift att, när
den uttalar sig om rättsfrågor inom ramen för ett överklagande, av skälighetsskäl sätta sin bedömning i stället för den som
förstainstansrätten, i sin fulla prövningsrätt, har gjort avseende storleken på de böter som har ålagts företag på grund av
deras åsidosättande av gemenskapsrätten. Denna invändning skall således avvisas, eftersom den syftar till en allmän omprövning
av böterna...”
50.I det förevarande målet har klaganden inte anfört något som ger stöd för antagandet att förstainstansrätten inte skulle ha
beaktat alla faktorer på ett tillfredsställande sätt. Förstainstansrätten har i punkt 113 i den överklagade domen, vilken
klaganden har riktat kritik mot, särskilt uttalat sig om domstolens rättspraxis i målet Suiker Unie, genom att framhålla skillnaderna
gentemot omständigheterna i det aktuella målet och göra en korrekt bedömning av dessa.
51.Vidare har klaganden inte heller hävdat att förstainstansrätten i den överklagade domen skulle ha underlåtit att besvara vissa
av de argument som framförts i målet avseende nedsättning av böterna. I punkt 106 i den överklagade domen har förstainstansrätten
särskilt behandlat klagandens argument avseende frågan huruvida det beaktats att det kritiserade uppträdandet inte medförde
någon påverkan på marknaden.
52.Då den andra grunden i sin helhet inte kan tas upp till prövning i sak saknas anledning att besvara frågan huruvida talan
skall bifallas på den grunden.
3. Slutsats
53.Den andra grunden, genom vilken klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten inte har beaktat att kommissionen vid
fastställandet av böternas storlek inte beaktat a) proportionalitetsprincipen och b) den brittiska sockermarknadens särskilda
struktur, kan således inte tas upp till sakprövning.
C – Huruvida överklagandet kan tas upp till sakprövning i den del som avser klagandens yrkande att domstolen skall ogiltigförklara
det omtvistade beslutet i dess helhet, alternativt delvis
54.Kommissionen anser att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning i den mån det syftar till en ogiltigförklaring av beslutet
i dess helhet eller av dess artikel 3 och artikel 4. Som domstolen slog fast i målet AssiDomän
(28)
kan domstolen inom ramen för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 173 i EG‑fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad
lydelse) endast ta ställning till de delar av beslutet som avser klaganden. Överklagandet skulle därmed inte kunna tas upp
till sakprövning i den mån det inte avser klaganden själv, utan de andra mottagarna av beslutet.
55.De avsnitt i överklagandets andra del som kommissionen har invänt mot syftar i första hand på en begäran om att artikel 61
första stycket andra meningen i domstolens stadga, enligt vilken bestämmelse domstolen själv kan slutligt avgöra hur ärendet
skall tillämpas. Utan att utveckla resonemanget vidare, kan det konstateras att detta emellertid förutsätter att överklagandet
är välgrundat (artikel 61 första stycket första meningen i domstolens stadga).
56.Som anförts kan emellertid överklagandet inte i någon del vinna framgång på de åberopade grunderna. Därmed saknas det anledning
att ta ställning till huruvida överklagandet kan tas upp till sakprövning eller ej i den mån det syftar till en ogiltigförklaring
av beslutet i dess helhet eller av dess artikel 3 och artikel 4.
(29)
IV –Förslag till avgörande
57.Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen skall
–
delvis ogilla överklagandet och delvis avvisa det,
–
förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
Domstolens dom av den 9 juli 1969 i mål 5/69, Völk (REG 1969, s. 295; svensk specialutgåva, volym 1, s. 409), av den 29 oktober
1980 i de förenade målen 209- 215/78 och 218/78, van Landewyck m.fl. mot kommissionen (REG 1980, s. 3125; svensk specialutgåva,
volym 5, s. 345), av den 31 mars 1993 i de förenade målen C-89/85, C-104/85, C-114/85, C‑116/85, C‑117/85 och C-125/85-C-129/85,
Ahlström Osakeyhtiö m.fl. (REG 1993, s. I-1307; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-111), av den 11 juli 1989 i mål 246/86,
Belasco m.fl. mot kommissionen, REG 1989, s. 2117, förstainstansrättens dom av den 22 oktober 1997 i de förenade målen T-213/95
och T-18/96, SCK och FNK mot kommissionen (REG 1997, s. II‑739), av den 8 oktober 1996 i de förenade målen T-24/93-T-26/93
och T-28/93, Compagnie maritime belge transports m.fl. mot kommissionen (REG 1996, s. II-1201), av den 21 februari 1995 i
mål T-29/92, SPO m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II-289), och av den 17 december 1991 i mål T-7/89, Hercules Chemicals
mot kommissionen, (REG 1991, s. II‑1711; svensk specialutgåva, volym 11, s. II-83).
Domstolens dom av den 26 november 1975 i mål 73/74, Groupement des fabricants de papiers peints m.fl. mot kommissionen (REG
1975, s. 1491; svensk specialutgåva, volym 2, s. 525).
Domstolens dom av den 25 november 1971 i mål 22/71, Beguelin (REG 1971, s. 949), av den 21 januari 1999 i de förenade målen
C-215/96 och C-216/96, Bagnasco m.fl. (REG 1999, s. I‑135), av den 31 maj 1979 i mål 22/78, Hugin Kassaregister m.fl. mot
kommissionen (REG 1979, s. 1869), förstainstansrättens dom av den 15 september 1998 i de förenade målen T‑374/94, T-375/94,
T-384/94 och T-388/94, European Night Services m.fl. (REG 1998, s. II‑3141).
Domstolens dom av den 28 februari 1984 i de förenade målen 228/82 och 229/82, Ford mot kommissionen (REG 1984, s. 1129),
av den 30 juni 1966 i mål 56/65, Société Technique Minière (REG 1966, s. 282; svensk specialutgåva, volym 1, s. 251), i de
förenade målen C‑215/96 och C-216/96 (ovan fotnot 6), förstainstansrättens dom i de förenade målen T‑24/93‑T‑26/93 och T-28/93
(ovan fotnot 4).
Domstolens dom av den 28 maj 1998 i mål C-7/95 P, John Deere Ltd mot kommissionen (REG 1998, s. I-3111) och av den 18 juni
1998 i mål C-35/96, kommissionen mot Italien (REG 1998, s. I-3851).
Domstolens dom av den 17 juli 1997 i mål C-219/95 P, Ferriere Nord mot kommissionen (REG 1997, s. I-4411) och av den 11 juli
1985 i mål 42/84, Remia m.fl. mot kommissionen (REG 1985, s. 2545; svensk specialutgåva, volym 8, s. 277).
Domstolens dom av den 17 oktober 1972 i mål 8/72, Cementhandelaren mot kommissionen (REG 1972, s. 977), i mål 73/74 (ovan
fotnot 5) och i mål 246/86 (ovan fotnot 4).
Domstolens dom av den 16 december 1975 i de förenade målen 40/73–48/73, 50/73, 54/73–56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, Suiker
Unie m.fl. mot kommissionen (REG 1975, s. 1663).
Förordning nr 17: Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva,
område 8, volym 1, s. 8)
Domstolens beslut av den 25 mars 1996 i mål C-137/95 P, SPO m.fl. mot kommissionen (REG 1996, s. I-1611), punkt 54, domstolens
dom av den 16 november 2000 i mål C-291/98 P, Sarrió mot kommissionen (REG 2000, s. I-9991) och av den 15 oktober 2002 i de
förenade målen C-238/99 P, C-244/99 P, C-245/99 P, C-247/99 P, C-250/99 P-C-252/99 P och C‑254/99 P, LVM m.fl. mot kommissionen
(REG 2002, s. I-8375), förstainstansrättens dom av den 6 april 1995 i mål T-150/89, Martinelli mot kommissionen (REG 1995,
s. II-1165).