FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
CHRISTINE STIX-HACKL
föredraget den 18 september 2003(1)

Förenade målen C-162/01 P och C-163/01 P

E. Bouma (C-162/01 P)
mot
1. Europeiska unionens råd

och

2. Europeiska gemenskapernas kommission

och

B. Beusmans (C-163/01 P)
mot
1. Europeiska unionens råd

och

2. Europeiska gemenskapernas kommission

Överklagande – Skadeståndstalan – Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Mjölkkvoter – Förordning (EEG) nr 857/84 – Referenskvantitet – Producenter som har åtagit sig att avstå från saluförande – Skydd för berättigade förväntningar – Rättsstridighet – Orsakssamband

I – Inledning

1. Förevarande två överklagade mål, som förenats vad gäller domen, avser förstainstansrättens domar av den 31 januari 2001 i mål T-533/93 (2) (nedan kallad domen i målet Bouma) och T-73/94 (3) (nedan kallad domen i målet Beusmans), genom vilka förstainstansrätten ogillade de nederländska mjölkproducenterna Edouard Boumas och Bernhard Beusmans skadeståndstalan mot rådet och kommissionen.

2. Dessa mål hör till ett helt komplex av rättsliga tvister som allmänt uttryckt berör ”SLOM”-producenternas (4) ställning i systemet med mjölkkvoter, det vill säga ställningen för de mjölkproducenter som enligt förordning (EEG) nr 1078/77 (5) hade åtagit sig att under en femårsperiod inte saluföra mjölk eller mjölkprodukter (nedan kallat åtagande att avstå från saluförande) eller att varaktigt ställa om sina mjölkkobesättningar till köttproduktion (nedan kallat åtagande om omställning).

3. Detta problemområde har sitt upphov i det förhållandet att när mjölkkvotsystemet infördes den 1 april 1984 – genom vilket föreskrevs bestämda referenskvantiteter för begränsning av mjölkproduktionen liksom avgifter för det fall en kvantitet överskreds – beaktades inte ”SLOM”-producenternas situation. Enligt rådets förordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 i dess ursprungliga lydelse, (6) i vilken beräkningen av referenskvantiteten i enskilda fall reglerades, fastställdes nämligen referenskvantiteten på grund av mjölkleveranser under ett referensår som visade sig helt eller delvis sammanfalla med löptiden för de åtaganden om avstående från saluförande som ”SLOM”-producenterna hade gjort. Resultatet blev att dessa mjölkproducenter, vilka inte hade bedrivit någon mjölkproduktion under referensåret, uteslöts från tilldelning av referenskvantiteter och att de inte kunde producera någon mjölk eller i vart fall inte någon avgiftsfri sådan.

4. Den därav uppkomna ofördelaktiga situationen för ”SLOM”-producenterna, vilken delvis genom efterföljande ”läkningsåtgärder” från gemenskapslagstiftarens sida har förlängts och ”berikats” med ytterligare rättsliga aspekter, har nu sysselsatt gemenskapsdomstolarna sedan mer än ett årtionde under olika aspekter, och har också fått sitt nedslag i en rad sekundärrättsakter. Dessa domar och sekundärrättsliga åtgärder utgör de rättsliga bestämmelser som är aktuella i förevarande mål och som närmare beskrivs nedan. De har som föremål – och denna skillnad skall man komma ihåg just i förevarande fall – dels (giltigheten av) bestämmelserna rörande tilldelning av referenskvantiteten som sådan, dels ”SLOM”-producenternas ersättning för skada som uppkommit på grund av dessa bestämmelser.

5. Genom överklagandena uppkommer framför allt frågan huruvida förstainstansrätten i de överklagade domarna utifrån tillämplig rättspraxis riktigt har utgått från att ett skadeståndsansvar för gemenskapen förutsätter att producenterna klart visar att de hade för avsikt att återuppta sin mjölkproduktion efter att deras åtagande att avstå från saluförande löpte ut.

II – Tillämpliga bestämmelser

A – ”SLOM”-producenternas deltagande i systemet med mjölkkvoter

6. Med hänsyn till att det fanns ett överskott i mjölkproduktionen inom gemenskapen antog rådet år 1977 förordning nr 1078/77 om införande av ett bidragssystem för avstående från saluförande av mjölk och mjölkprodukter och för omställning av mjölkkobesättningar. (7) I denna förordning erbjöds producenterna möjligheten att, mot erhållande av ett bidrag, för en tid av fem år ingå åtagande om avstående från saluförande eller åtagande om omställning.

7. Då överproduktionen bestod även år 1983, trots att många producenter hade ingått åtaganden om avstående från saluförande, antog rådet den 31 mars 1984 förordning (EEG) nr 856/84 om ändring av förordning (EEG) nr 804/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (8) samt förordning nr 857/84 om allmänna tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter. (9) Genom dessa förordningar infördes från och med den 1 april 1984 ett system med tilläggsavgifter på mjölk (nedan kallat avgiftssystemet), enligt vilket varje mjölkproducent bara fick leverera en för honom tilldelad mjölkkvantitet (nedan kallad referenskvantitet), annars skulle en tilläggsavgift påföras. Referenskvantiteten motsvarade den kvantitet mjölk som producerats under ett referensår, för Konungariket Nederländernas del år 1983.

8. Alla sådana producenter som det året på grund av sitt åtagande enligt förordning nr 1078/77 om avstående från saluförande inte producerade någon mjölk kunde därför inte tilldelas någon referenskvantitet och därför heller inte saluföra några mjölkkvantiteter som var fria från tilläggsavgift.

9. Genom domar av den 28 april 1988 i målet Mulder (10) (nedan kallad domen i målet Mulder I) och i målet Von Deetzen (11) ogiltigförklarade domstolen förordning nr 857/84 med de tillägg som gjorts genom förordning (EEG) nr 1371/84 (12) på grund av överträdelse av principen om skydd för berättigade förväntningar ”i den utsträckning som det i förordningen i fråga inte föreskrevs någon tilldelning av en referenskvantitet till de producenter som, på grund av ett åtagande i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 1078/77... , inte levererade någon mjölk under det referensår som ifrågavarande medlemsstat hade valt”.

10. Med anledning därav antog rådet förordning (EEG) nr 764/89 av den 20 mars 1989 om ändring av förordning (EEG) nr 857/84. (13) Genom denna förordning gjordes ett tillägg med artikel 3a i förordning nr 857/84. Den bestämmelsen gjorde det möjligt för mjölkproducenter, som för att uppfylla åtagandet om avstående från saluförande under referensåret inte hade levererat någon mjölk och därför dittills hade varit uteslutna från systemet med mjölkkvoter, att under vissa förutsättningar få sig tilldelad en särskild referenskvantitet (artikel 3a.1) uppgående till 60 procent (artikel 3a.2) av den mjölkkvantitet som levererats eller sålts av producenten under den tolvmånadersperiod som föregick den månad då åtagandet om avstående från saluförande eller åtagandet om omställning ingicks (nedan kallat referensproduktion).

11. Enligt den nya artikel 3a.1 gäller dessa bestämmelser dock endast producenter ”vars period för åtagandet om avstående från saluförande respektive åtagandet om omställning enligt förordning (EEG) nr 1078/77 löper ut efter den 31 december 1983 eller efter den 30 september 1983 i de medlemsstater där mängden insamlad mjölk under månaderna april–september är minst dubbelt så stor som under månaderna oktober–mars under det påföljande året”.

12. En sådan producent kunde på ansökan provisoriskt tilldelas en särskild referenskvantitet om han bl.a. ”till stöd för sin ansökan visar för den behöriga myndigheten att han i full utsträckning kan producera den begärda referenskvantiteten i sin rörelse” (artikel 3a.1 b i förordning nr 857/84 i dess lydelse enligt förordning nr 764/89).

13. Enligt den nya artikel 3a.3 kunde producenten tilldelas den särskilda referenskvantiteten slutligt om han inom två år från den 29 mars 1989 visade för den behöriga myndigheten att han faktiskt hade återupptagit direktförsäljningen och/eller leveranserna och därigenom under de senaste tolv månaderna hade uppnått minst 80 procent av den provisoriska referenskvantiteten. I annat fall skulle den provisoriska referenskvantiteten i sin helhet återföras till gemenskapsreserven. (14)

14. Genom dom av den 11 december 1990 i målet Spagl (15) ogiltigförklarade domstolen, på grund av att principen om skydd för berättigade förväntningar åsidosatts, artikel 3a.1 i förordning nr 857/84 i dess lydelse enligt förordning nr 764/89 i den mån som förordningen ”utesluter producenter, vilkas period för avstående från saluförande eller omställning på grund av ett åtagande enligt förordning nr 1078/77 löpte ut före den 31 december 1983 eller, i förekommande fall, den 30 september 1983, från tilldelning av en särskild referenskvantitet”. I denna dom liksom i domen av samma dag i målet Pastätter (16) ogiltigförklarade domstolen dessutom punkt 2 i berörda artikel med avseende på den där föreskrivna begränsningen av den särskilda referenskvantiteten till 60 procent av referensproduktionen.

15. Rådet antog på grund av detta förordning (EEG) nr 1639/91 av den 13 juni 1991 om ändring av förordning nr 857/84, (17) varigenom de ogiltigförklarade villkoren togs bort så att de berörda producenterna kunde tilldelas en särskild referenskvantitet.

16. Slutligen ogiltigförklarade domstolen genom sin dom i målet Wehrs (18) ”kumulationsförbudet” i artikel 3a.1 andra strecksatsen i förordning nr 857/84 i dess lydelse enligt förordning nr 764/89. Enligt denna bestämmelse, som fanns redan i artikel 3a.1 första stycket andra strecksatsen i förordning nr 857/84 i dess lydelse enligt förordning nr 1639/91, var de ”SLOM”-producenter som enligt artikel 2 i förordning nr 857/84 redan hade fått sig tilldelade en referenskvantitet (för en annan rörelse) uteslutna från tilldelning av en särskild referenskvantitet.

17. Efter denna dom antog rådet förordning (EEG) nr 2055/93 av den 19 juli 1993 om tilldelning av en särskild referenskvantitet till vissa producenter av mjölk och mjölkprodukter. (19) Enligt denna förordning, som trädde i kraft den 1 augusti 1993, kunde producenter, som hade ingått ett åtagande om avstående från saluförande eller ett åtagande om omställning enligt förordning nr 1078/77 och som på grund av kumulationsförbudet dittills hade varit uteslutna från tilldelning av en särskild referenskvantitet utöver den ursprungligen tilldelade referenskvantiteten, numera få en sådan ytterligare särskild referenskvantitet.

B – Ersättning av skada som uppkommit på grund av gemenskapens system med mjölkkvoter

18. Genom mellandom av den 19 maj 1992 i målen Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen (20) (nedan kallad domen i målet Mulder II) förpliktade domstolen gemenskapen att ersätta den skada som vissa mjölkproducenter lidit på grund av förordning nr 857/84 i den mån det i denna förordning inte föreskrevs någon tilldelning av en referenskvantitet till de producenter som ”på grund av ett åtagande i enlighet med förordning (EEG) nr 1078/77 ... inte levererade någon mjölk under det referensår som ifrågavarande medlemsstat hade valt”. Domstolen överlät åt parterna att enas om ersättningsbeloppen eller att annars förelägga domstolen sina i siffror angivna yrkanden.

19. Med anledning av denna dom offentliggjorde rådet och kommissionen den 5 augusti 1992 meddelande 92/C 198/04. (21) Med hänvisning till betydelsen av domen i målet Mulder II och för att säkerställa domens fulla verkan uttryckte institutionerna i meddelandet sin vilja att genomföra de praktiska formerna för ersättning till berörda producenter.

20. För att följa domen i målet Mulder II antog rådet därefter förordning (EEG) nr 2187/93 av den 22 juli 1993 om ett erbjudande till vissa producenter av mjölk och mjölkprodukter som tillfälligt har varit förhindrade att utöva sin verksamhet. (22) Genom denna förordning gavs en möjlighet för de producenter för vilka en särskild referenskvantitet tilldelats slutligt (23) att erhålla en schablonmässig ersättning för skada som de lidit i samband med tillämpningen av de bestämmelser som avses i domen i målet Mulder II.

21. Genom dom av den 27 januari 2000 i de förenade målen Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen (24) (nedan kallad domen i målet Mulder III) avgjorde domstolen slutligt frågan om storleken av de skadeståndsbelopp som hade yrkats av de sökanden i målen vilka inte hade godtagit det ovan nämnda skadeståndserbjudandet. (25)

III – Bakgrund

22. Av de överklagade domarna (26) framgår följande:

23. Klagandena E. Bouma och B. Beusmans är mjölkproducenter i Nederländerna som hade övertagit åtaganden om avstående från saluförande enligt förordning nr 1078/77, vilka åtaganden för dem upphörde den 20 april 1983 respektive den 23 december 1983.

24. Klagandena återupptog inte mjölkproduktionen sedan tiden för deras åtaganden om avstående från saluförande hade löpt ut. B. Beusmans fortsatte med den uppfödning av nötkreatur som han hade påbörjat under den tid hans åtagande om avstående från saluförande gällde.

25. Sedan förordning nr 1639/91 hade antagits begärde klagandena en provisorisk referenskvantitet, vilket tilldelades E. Bouma den 28 oktober 1991 och B. Beusmans den 25 november 1991.

26. I anledning av inspektioner som utfördes av Algemene Inspectiedienst (Allmänna kontrollmyndigheten) för att kontrollera hur klagandena hade återupptagit sin mjölkproduktion, drogs klagandenas provisoriska referenskvantiteter in genom beslut av den 19 april 1993 (beträffande B. Beusmans) respektive av den 4 maj 1993 (beträffande E. Bouma).

IV – Förfarandet vid förstainstansrätten samt de överklagade domarna

27. Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 30 september 1993 respektive den 14 februari 1994 väckte envar av E. Bouma och B. Beusmans (nedan kallade klagandena) – med stöd av artiklarna 178 och 215 andra stycket i EG-fördraget (nu artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG) – talan mot rådet och kommissionen (nedan kallade svarandena) om ersättning för skada som de lidit på grund av att de enligt förordning nr 857/84 i dess kompletterande lydelse enligt förordning nr 1371/84 varit förhindrade att saluföra mjölk.

28. Klagandena yrkade skadestånd för perioden mellan den 1 april 1984, tidpunkten för ikraftträdandet av den avgiftsbestämmelse som uteslöt dem från tilldelning av en referenskvantitet och därmed från möjligheten att utföra mjölkproduktion, och den dag då de återupptog mjölproduktionen, närmare bestämt den dag då de tilldelades en provisorisk referenskvantitet på grund av förordning nr 1639/91. (27)

29. Till stöd för sin talan anförde klagandena bl.a. (28) att svarandena felaktigt hade gjort gällande att klagandena inte skulle vara berättigade till skadestånd på grund av att de inte hade återupptagit mjölkproduktionen sedan deras åtaganden om avstående från saluförande hade upphört. Klagandena anförde också skälen till att de inte kunde återuppta mjölkproduktionen år 1983 efter att åtagandet om avstående från saluförande hade upphört. Vidare bestred de med stöd av domen i målet Spagl svarandenas påstående att en ”SLOM”-producent vars åtagande att avstå från saluförande upphörde under år 1983 och som inte återupptog mjölkproduktionen före den 1 april 1984 inte kan begära skadestånd. Klagandena anförde vidare att skälen till varför klagandena i målet Spagl inte hade återupptagit mjölkproduktionen inte hade påverkat domstolens dom i nämnda mål.

30. Förstainstansrätten vilandeförklarade genom beslut av den 31 augusti 1994 målen T-533/93 och T-73/94 till dess att domstolen avkunnat dom i målen Mulder III.

31. Genom beslut av den 11 mars 1999 beslutade förstainstansrätten att förfarandet i målen skulle återupptas.

32. I de överklagade domarna av den 31 januari 2001 ogillade förstainstansrätten talan. I domskälen uttalade förstainstansrätten i huvudsak följande:

33. Efter att ha hänvisat till de allmänna förutsättningarna för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar konstaterade förstainstansrätten att gemenskapens ansvar för skada som en mjölkproducent lidit på grund av att han har varit förhindrad att leverera mjölk till följd av tillämpningen av förordning nr 857/84 är grundat på åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar. (29)

34. Därefter hänvisade förstainstansrätten till att denna princip enligt domstolens rättspraxis kan göras gällande endast i den mån gemenskapen själv tidigare har skapat en situation som kan ge upphov till en berättigad förväntning. (30) Tillämpat på näringsidkare, som har åtagit sig att avstå från saluförande, innebär det att dessa har rätt att förvänta sig ”att de, efter det att deras åtagande har löpt ut, inte åläggs restriktioner som specifikt drabbar dem av den anledningen att de utnyttjat de möjligheter som gemenskapslagstiftningen erbjudit (domarna i målen Mulder I, punkt 24, och Deetzen, punkt 13)”. Å andra sidan ”hindrar principen om skydd för berättigade förväntningar inte att en producent inom ramen för ett system med tilläggsavgifter åläggs vissa restriktioner på grund av att han, till följd av ett beslut som han har tagit frivilligt och utan att ha uppmuntrats genom en gemenskapsåtgärd, inte har salufört någon mjölk eller endast har salufört mjölk i en begränsad mängd under en bestämd period som har infallit innan nämnda system trädde i kraft” (31) (domen i målet Kühn, punkt 15).

35. Förstainstansrätten citerade därefter (32) domen i målet Spagl enligt följande: ”43 Det framgår vidare av domen i det ovan nämnda målet Spagl att gemenskapen inte utan att åsidosätta principen om skydd för berättigade förväntningar automatiskt kan vägra att ge kvoter till alla producenter vars åtaganden om avstående från saluförande eller omställning löpte ut år 1983, särskilt inte till dem som i likhet med Spagl hade varit förhindrade att återuppta mjölkproduktionen av skäl som var knutna till deras åtaganden. I punkt 13 i denna dom uttalade domstolen sålunda följande:

’Gemenskapslagstiftaren har med giltig verkan kunnat fastställa ett gränsdatum, knutet till utgången av de berördas period för avstående eller omställning, i syfte att utesluta de producenter som inte har levererat någon mjölk under hela eller delar av referensåret i fråga, av skäl som inte är knutna till ett åtagande om avstående eller omställning, från att omfattas [av bestämmelserna om tilldelning av en särskild referenskvantitet]. Å andra sidan hindrar principen om skydd för berättigade förväntningar, såsom denna har tolkats i den praxis som har redogjorts för ovan, att en sådan datumgräns fastställs på så sätt att den utesluter de producenter vars underlåtenhet att leverera mjölk under hela eller delar av referensåret beror på ett åtagande enligt förordning nr 1078/77 från att omfattas av [nämnda bestämmelser].’

44 I motsats till vad sökanden hävdar måste denna dom ses i ljuset av de sakomständigheter som gav upphov till tvisten i den nationella domstolen. Spagl var en jordbrukare som då hans åtagande den 31 mars 1983 löpte ut inte omedelbart hade möjlighet att återuppta mjölkproduktionen, eftersom han saknade det kapital som behövdes för att åter bygga upp en mjölkkobesättning. I stället köpte han kvigor som han själv födde upp för att återuppta produktionen med tolv kor i maj eller juni 1984 ... Det framgår vidare av förhandlingsrapporten att sökanden under mjölkproduktionsavbrottet hade företagit underhållsarbeten på byggnader och maskiner som användes för nämnda produktion ...

36. Förstainstansrätten drog av domen i målet Spagl slutsatsen ”att de producenter vars åtagande upphörde år 1983 kan vinna framgång med en skadeståndstalan på grund av åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar endast om de kan visa att deras skäl att deras skäl för att inte återuppta mjölkproduktionen under referensåret är knutna till att de under en viss period hade upphört med produktionen och att de av organisatoriska skäl inte kunde återuppta produktionen omedelbart”. (33)

37. Förstainstansrätten hämtade sedan ytterligare stöd genom att hänvisa till domen i målet Mulder II: (34) Vidare framgår av domen i målet Mulder II, närmare bestämt punkt 23, att gemenskapen endast kan bli skadeståndsansvarig om producenterna klart visar att de hade för avsikt att återuppta mjölkproduktionen då deras åtagande att avstå från saluförande löpte ut. För att ’SLOM’-producenterna skall ha rätt till skadestånd på grund av den rättsstridighet som medförde att de förordningar som orsakade deras situation ogiltigförklarades, måste producenterna nämligen ha varit förhindrade att återuppta mjölkproduktionen. Detta innebär att de producenter vars åtagande upphörde att gälla innan förordning 857/84 trädde i kraft måste ha återupptagit produktionen eller i vart fall vidtagit åtgärder i detta syfte, till exempel ha genomfört investeringar eller reparationsarbeten eller underhållit den utrustning som behövs för sådan produktion” (se generaladvokat Van Gervens förslag till avgörande i målet Mulder II, REG 1992, s. I-3094, punkt 30).

38. Med hänvisning till att det är nödvändigt att producenten visar att han hade en avsikt att återuppta mjölkproduktionen tillämpade förstainstansrätten detta krav när det gäller sökandena på följande sätt: (35)

”48 Eftersom sökanden inte återupptog mjölkproduktionen under perioden mellan den 20 april 1983, då hans åtagande att avstå från saluförande upphörde, och den 1 april 1984, då kvotbestämmelserna trädde i kraft, måste han för att hans skadeståndstalan skall kunna vinna bifall visa att han hade för avsikt att återuppta produktionen då hans åtagande att avstå från saluförande upphörde att gälla och att han hindrades från att göra det på grund av att förordning nr 857/84 trädde i kraft.”

39. I överensstämmelse med detta gjorde förstainstansrätten i respektive mål en prövning huruvida det hade visats att det funnits en sådan avsikt.

–: Domen i målet Bouma (punkt 49):

”49 Det framgår emellertid för det första att sökanden inte hade återupptagit sin mjölkproduktion vid den tidpunkt då mjölkkvotsbestämmelserna trädde i kraft, trots att hans åtagande att avstå från saluförande hade upphört mer än elva månader före denna tidpunkt. Vidare har sökanden inte företett någon bevisning för att styrka att han kontaktade de nationella myndigheterna för att erhålla en referenskvantitet år 1984 då mjölkkvotsbestämmelserna trädde i kraft. Slutligen har han inte visat att han vidtog några andra åtgärder som styrker att han hade för avsikt att återuppta mjölkproduktionen då hans åtagande upphörde. Rätten finner härvidlag att kvitton på inköp av gräsfrö, vilka delvis är daterade i augusti 1983, inte räcker för att bevisa en sådan avsikt.”

–: Domen i målet Beusmans (punkt 48):

”48 Rätten noterar härvidlag att sökanden, trots att han ägde kor som enligt hans egna uppgifter kunde användas för både mjölk- och köttproduktion, inte återupptog mjölkproduktionen sedan hans åtagande hade upphört. Vidare har sökanden inte företett någon bevisning för att styrka att han kontaktade de nationella myndigheterna för att erhålla en referenskvantitet år 1984 då mjölkkvotsbestämmelserna trädde i kraft. Slutligen har han inte visat att han vidtog några andra åtgärder som styrker att han hade för avsikt att återuppta mjölkproduktionen då hans åtagande upphörde.”

40. Förstainstansrätten uttalade vidare att sökanden, i motsats till vad denne hävdat, inte har rätt till utomobligatoriskt skadestånd av gemenskapen på grund av att han erhöll en provisorisk referenskvantitet enligt förordning nr 1639/91, och det faktum att sökanden erhöll en sådan bevisar inte i sig att han hade för avsikt att återuppta mjölkproduktionen då hans åtagande att avstå från saluförande upphörde. (36)

41. På dessa grunder kom förstainstansrätten slutligen till den slutsatsen, utan att anse sig behöva pröva de övriga villkoren, att gemenskapen inte kan vara skadeståndsskyldig gentemot klagandena på grund av tillämpningen av förordning nr 857/84. (37)

V – Överklagandena

42. Envar av E. Bouma och B. Beusmans har den 31 april 2001 till domstolen inkommit med överklagande med åberopande av fem grunder. Envar har yrkat att domstolen skall

–: upphäva den överklagade domen,

–: återförvisa målet till förstainstansrätten,

–: förplikta rådet och kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna som uppkommit vid förstainstansrätten och domstolen.

43. Rådet har yrkat att domstolen i vardera målet skall

–: delvis avvisa överklagandet och i vart fall ogilla överklagandet i dess helhet,

–: förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

44. Kommissionen har yrkat att domstolen i vardera målet skall

–: ogilla överklagandet,

–: förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

45. Genom beslut av ordföranden av den 20 juni 2003 förenades målen vad gäller domen.

VI – Rättslig bedömning

A – Inledande anmärkningar

1. De olika kategorierna av berörda producenter

46. Som bakgrund till målen kan noteras att på grund av det stora antalet berörda ”SLOM”-producenter har talan väckts vid förstainstansrätten i ett stort antal liknande mål vilka av processekonomiska skäl har indelats i olika grupper efter deras karaktär och gemensamma drag.

47. Det går att göra en saklig åtskillnad mellan olika kategorier av berörda ”SLOM”-producenter utifrån sambandet mellan olika bestämmelser och ”läkningsbestämmelser” i fråga om tilldelning av referenskvantiteter och utifrån de skadeståndsmöjligheter som finns enligt rättspraxis och gemenskapslagstiftning. Några av dessa skillnader är uppenbara redan på grund av den terminologi som används av parter och instanser som befattar sig med ”SLOM”-problematiken. För förståelsen av genomgången nedan och parternas anföranden skall jag därför här beröra några av dessa kategorier. (38)

48. En urskiljbar grupp av ”SLOM”-producenter är de vilkas åtaganden om avstående från saluförande löpte ut efter den 31 december 1983 och vilka därför kunde tilldelas en särskild referenskvantitet redan på grund av förordning nr 764/89 av den 20 mars 1989, genom vilken den omstridda beräkningen av referenskvantiteten enligt förordning nr 857/84 första gången ändrades. Till dessa så kallade SLOM-I-producenter hör framför allt ”åttiofyrorna”, dvs. ”SLOM”–producenter vilkas åtaganden om avstående från saluförande löpte ut under år 1984.

49. Från SLOM-I-producenterna skall åtskiljas alla ”SLOM”-producenter som kom i fråga för tilldelning av en särskild referenskvantitet först genom den nya ändringen av förordning nr 857/84 genom förordning nr 1639/91. En undergrupp av denna kategori, vanligen kallade SLOM-II-producenter, utgörs av ”åttiotreorna” eller ”SLOM”-producenter vilkas åtaganden om avstående från saluförande hade löpt ut under referensåret 1983 och som därför inte kom i fråga för en tilldelning på grund av förordning nr 764/89.

50. Slutligen har parterna i sina anföranden hänfört sig även till SLOM-III-producenter, vilken kategori i huvudsak utgörs av producenter som på grund av att de föll under kumulationsförbudet (39) kunde erhålla en särskild referenskvantitet först genom förordning nr 2055/93.

51. I övrigt skall observeras att erbjudandet om skadeståndsersättning enligt förordning nr 2187/93 riktade sig till alla producenter vilka enligt tidigare nämnda förordningar hade slutligt tilldelats en särskild referenskvantitet. (40)

2. Tvisteföremålet i de aktuella målen

52. Parterna i målen har angående tvisteföremålet inledningsvis hänfört sig till vilka olika kategorier av ”SLOM”-producenter som målen rör. Jag skall gå in på dessa allmänna uttalanden i samband med de grunder där uttalandena har konkretiserats. För en bättre förståelse av parternas argumentation skall jag emellertid kort beröra deras inledande anmärkningar.

53. Klagandena har anfört att förevarande mål är pilotmål för en grupp av ”åttiotreor” som kännetecknas av att de enligt förordning nr 1639/91 först tilldelades en särskild referenskvantitet men att denna senare drogs in. I målen skall klaras ut huruvida sistnämnda omständighet medför någon ändring när det gäller ”åttiotreornas” skadeståndsanspråk gentemot gemenskapen. Klagandena har hävdat principen att SLOM-II-producenterna har rätt till skadestånd på samma villkor som SLOM-I-producenterna.

54. Som klagandena har framställt saken vänder de sig i sina överklaganden i huvudsak mot att förstainstansrätten i fråga om skadeståndsanspråken i de överklagade domarna inte har inriktat sig på frågan om att de särskilda referenskvantiteterna drogs in, utan på frågan huruvida producenterna visat att de haft för avsikt att återuppta mjölkproduktionen sedan deras åtagande att avstå från saluförande upphört. Klagandena har påpekat att man på det sättet kan ifrågasätta skadeståndsanspråken för samtliga de ”åttiotreor” som har tilldelats en särskild referenskvantitet slutligt och vilkas anspråk redan har godtagits av kommissionen.

55. Kommissionen och rådet har mot detta i huvudsak anfört att det i förevarande mål är fråga om ”åttiotreor” som inte har tilldelats någon referenskvantitet slutligt, och de anser att förstainstansrätten i de överklagade domarna har gjort en riktig bedömning när den som förutsättning för skadeståndsanspråk har ställt upp att dessa producenter skall ha återupptagit mjölkproduktionen eller visat att de haft för avsikt att göra det.

56. Om klagandena i denna diskussion i grunden vänder sig mot att förstainstansrätten i de överklagade domarna inte har träffat något avgörande i fråga om den rättsliga ställningen för en ”målgrupp” av producenter i ett tänkt pilotmål, måste jag erinra om att förstainstansrätten inom ramen för en skadeståndstalan enligt artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG a priori inte skall träffa sitt avgörande i fråga om någon grupp av personer som berörs av den omtvistade gemenskapsrättsakten – oavsett efter vilka kriterier gruppen uppkommit – utan över frågan huruvida förutsättningarna är uppfyllda för ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för gemenskapen gentemot den person som har överklagat. Det är därför inte uteslutet att domarna inte är alltigenom tillämpliga på den grupp för vilken målen skall tjäna som modell, och detta kan förstainstansrätten i princip inte kritiseras för.

57. Dessutom är inom ramen för ett överklagande målet inte sådant att dess föremål och räckvidd kan forma rätt till skadestånd för en viss grupp av ”SLOM”-producenter. Jag får därför här erinra om att domstolen inom ramen för ett överklagande inte har att befatta sig med tvisten i dess helhet eller på nytt avgöra den talan som väckts hos förstainstansrätten, utan att domstolen i ett mål om överklagande endast är behörig att pröva förstainstansrättens rättsliga bedömning av de grunder som har behandlats vid den. (41)

B – De olika grunderna för överklagandena

58. Klagandena åberopar i varje mål fem grunder till stöd för sina överklaganden. (42) Med hänsyn till hur domarna i målen Bouma och Beusmans är indelade i förhållande till dessa grunder är det lämpligt att jag först prövar den första grunden, därefter den trejde grunden, den andra och den fjärde grunden gemensamt samt slutligen den femte grunden.

1. Den första grunden

2. Parternas argument

59. Med första grunden, som består av sju delgrunder, har klagandena i huvudsak gjort gällande att förstainstansrätten i punkterna 43–45 i domen i målet Bouma och punkterna 42–44 i domen i målet Beusmans har tolkat domen i målet Spagl felaktigt och därvid dragit felaktiga slutsatser i fråga om ”åttiotreornas” skadeståndsanspråk. Klagandena vänder sig särskilt mot att domen i målet Spagl skall förstås på det sättet, att inte samtliga ”åttiotreor” kan ha skadeståndsanspråk, utan endast sådana ”åttiotreor” som kan visa att de av speciella skäl inte omedelbart har kunnat återuppta sin produktion.

60. Mot en sådan tolkning har de anfört att domen i målet Spagl avser samtliga ”åttiotreor” (43) och att den, till skillnad från vad förstainstansrätten ansett, inte utvisar att domstolen har velat begränsa upphävandet av förordning nr 857/84 till sådana fall där de berörda ”SLOM”-producenterna kunde återuppta mjölkproduktionen under referensåret 1983 efter att deras åtagande om avstående från saluförande upphört. Vidare har domstolen redan i domen i målet Spagl, som framgår vid en jämförelse med förslaget till avgörande, (44) tillbakavisat ett påstående att Spagl hade kunnat återuppta produktionen under perioden mellan den dag då hans åtagande om avstående från saluförande upphörde och den dag då avgiftssystemet infördes. Dessutom framgår inte av domen i målet Spagl och i generaladvokatens förslag till avgörande i det målet att domstolen vid sitt avgörande lyft fram de speciella omständigheter i fallet som förstainstansrätten har särskilt nämnt och lagt till grund för sin tolkning.

61. Klagandena har vidare anfört att vare sig förordning nr 1639/91 eller förordning nr 2187/93 innehåller några sådana tilläggsvillkor för ett skadeståndsanspråk som förstainstansrätten har ställt upp i de överklagade domarna, samt att även rådet och kommissionen alltid har godtagit att ”åttiotreorna” och ”åttiofyrorna” med hänsyn till domen i målet Spagl har skadeståndsanspråk på samma sätt. I de överklagade domarna har därmed flera allmänna rättsgrundsatser åsidosatts till nackdel för ”åttiotreorna”, såsom likhetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar. Förstainstansrätten har dessutom underlåtit att beakta karaktären av pilotmål hos målet Spagl, som hade alla ”åttiotreors” rättigheter och skyldigheter till föremål. När förstainstansrätten mer än tio år efter att domen meddelades försöker begränsa betydelsen av denna dom mot bakgrund av dåvarande omständigheter beaktar den inte domstolens praxisskapande uppgift.

62. Vidare har förstainstansrätten, genom att kräva att ”åttiotreorna” visar att de vidtagit konkreta åtgärder för att återuppta mjölkproduktionen efter att deras åtagande att avstå från saluförande upphörde, ställt upp ett tilläggsvillkor som inte överensstämmer med de principer som lagts fast i domen i målet Mulder II. Domstolen ställde inte upp något sådant villkor för skadeståndsanspråk i fråga om de ”åttiofyror” som det målet rörde.

63. Slutligen har klagandena anfört att förstainstansrätten i de överklagade domarna motsäger även sin egen dom i de förenade målen Quiller och Heusmann, (45) vilken dom är av direkt intresse eftersom Quiller inte bara var en SLOM-III-producent utan även en ”åttiotrea”. I denna dom godtog inte förstainstansrätten, till skillnad från vad den gjorde i de överklagade domarna, institutionernas argument att klaganden hade kunnat erhålla en referenskvantitet om han återupptog mjölkproduktionen år 1983.

64. Rådet har i detalj bestritt klagandenas olika argument. Rådet vill därvid särskilt understryka att domen i målet Spagl rörde giltigheten av förordning nr 857/84, medan förevarande fall rör gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar vilket, som förstainstansrätten riktigt har uttalat, förutsätter att flera villkor är uppfyllda. Enbart av domen i målet Spagl kan indirekt inte härledas något ansvar för gemenskapen. Under inga förhållanden föreligger det någon motsägelse mellan domen i målet Spagl och de överklagade domarna. Lika lite motsäger dessa domen i målet Mulder II. Förstainstansrätten har nämligen på det aktuella fallet utan tillägg tillämpat domstolens kriterium att klagandena klart skall visa att de haft för avsikt att återuppta produktionen. Någon sådan förfördelning som klagandena påstått av ”åttiotreorna” i förhållande till ”åttiofyrorna”, som det var fråga om i domen i målet Mulder II, har inte skett. Det handlar här inte om någon skillnad i behandlingen mellan ”åttiotreor” och ”åttiofyror”, utan om en skillnad i behandlingen mellan å ena sidan producenter som haft för avsikt att återuppta sin produktion sedan deras åtagande om avstående från saluförande löpt ut och å andra sidan producenter som inte haft någon sådan avsikt.

65. Till skillnad från rådet har kommissionen inte behandlat de tre första grunderna åtskilt. Kommissionens ståndpunkt överensstämmer såtillvida med rådets ståndpunkt att båda bestrider klagandenas anmärkningar som ogrundade eller irrelevanta och att båda i huvudsak anför att förstainstansrätten riktigt har tolkat de domar som den har hänvisat till i de överklagade domarna och att den korrekt har lagt fast förutsättningarna för ett skadeståndsanspråk. Såväl rådet som kommissionen har i fråga om de domar som klagandena berört flera gånger betonat, att man skall göra en åtskillnad mellan å ena sidan domar som rör giltigheten av bestämmelser inom området för avgiftssystemet, och å andra sidan domar som har de berörda producenternas skadeståndsersättning till föremål.

66. Enligt kommissionen är domen i målet Spagl ─ som rör giltigheten av förordning nr 857/84 och alltså särskilt tilldelning av en referenskvantitet ─ heller inte avgörande för den fråga om skadeståndsersättning som är aktuell i förevarande mål. Lika lite är domen i målet Quiller tillämplig på förevarande fall. I övrigt har kommissionen bestridit påståendet att förstainstansrätten i de överklagade domarna har tillämpat en strängare måttstock när det gäller skadeståndsansvaret gentemot ”åttiotreorna” än den som har tillämpats i domen i målet Mulder II gentemot ”åttiofyrorna”. Kommissionen anser liksom rådet att ”åttiotreornas” situation är annorlunda än ”åttiofyrornas” på det sättet att de rent faktiskt hade kunnat återuppta mjölkproduktionen sedan deras åtagande att avstå från saluförande upphörde, allra helst som avgiftssystemet då ännu inte hade trätt i kraft.

b) Bedömning

67. Jag skall först erinra om ─ som förstainstansrätten riktigt har hänvisat till i punkt 39 i domen i målet Bouma och i punkt 38 i domen i målet Beusmans ─ att gemenskapens utomobligatoriska ansvar enligt fast praxis förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan (46) .

68. Något annat gäller självfallet inte i fråga om gemenskapens ansvar för skador som ”SLOM”-producenterna i förekommande fall har lidit på grund av förordning nr 857/84 i dess olika lydelser.

69. Redan av detta framgår, till skillnad från vad klagandena uppenbarligen utgår från, att man av domen i målet Spagl, i vilken domstolen inom ramen för en begäran om förhandsavgörande endast har avgjort frågan om giltigheten av artikel 3a i förordning nr 857/84 i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 764/89, inte utan vidare kan härleda någon rätt till skadestånd för ”åttiotreorna” eller andra ”SLOM”-producenter. Lika lite medför den ogiltighet som slogs fast i domarna i målen Mulder I, Von Deetzen eller Pastätter direkt något ansvar för gemenskapen.

70. I och med att det i dessa domar har slagits fast att gemenskapsrättsakter är rättsstridiga kompletterar domarna emellertid varandra med skadeståndsrättsliga kriterier och kan därför utgöra en utgångspunkt för att göra gällande skadeståndsanspråk gentemot gemenskapen.

71. Sålunda fann domstolen i sin dom i målet Mulder II – med sina uttalanden i domarna i målen Mulder I och Von Deetzen som grund, enligt vilka uttalanden förordning nr 857/84 i dess kompletterande lydelse enligt förordning nr 1371/84 hade antagits under åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar – att gemenskapen är skyldig att ersätta skador som producenterna har lidit på grund av tillämpningen av de förordningarna. Dessutom hänvisade domstolen bl.a. till att principen om skydd för berättigade förväntningar är en överordnad rättslig princip till skydd för enskilda och till att principen – så som erfordras enligt fast rättspraxis när det gäller gemenskapens ansvar när det rör sig om normativa rättsakter som innebär val av ekonomisk-politisk karaktär – kan göras gällande endast om det föreligger en tillräckligt klar överträdelse. (47)

72. Som förstainstansrätten alltså riktigt har uttalat i punkt 40 i domen i målet Bouma och punkt 39 i domen i målet Beusmans, är gemenskapens ansvar gentemot en ”SLOM”-producent som lidit en skada på grund av att han har varit förhindrad att leverera mjölk till följd av tillämpningen av förordning nr 857/84 grundat på åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar.

73. Det är i detta sammanhang som förstainstansrättens klandrade uttalanden i fråga om domen i målet Spagl skall prövas. De gäller räckvidden av principen om skydd för berättigade förväntningar i fråga om ”åttiotreor” och därmed kriterierna för att en gemenskapsrättsakt skall anses rättsstridig.

i) Principen om skydd för berättigade förväntningar och dess betydelse för återupptagandet av mjölkproduktionen

74. Domstolen har tidigare i flera domar rörande ”SLOM”-producenter uttalat sig angående räckvidden av principen om skydd för berättigade förväntningar. Förstainstansrätten har för övrigt hänvisat till denna rättspraxis i punkterna 41 och 42 i domen i målet Bouma och i punkterna 40 och 41 i domen i målet Beusmans.

75. Enligt denna rättspraxis gäller rent allmänt att principen om skydd för berättigade förväntningar med framgång kan göras gällande mot gemenskapsrättsliga bestämmelser endast i den mån gemenskapen själv tidigare har skapat en situation som kan ge upphov till en berättigad förväntning. (48)

76. Tillämpad på en ”SLOM”-producents situation innebär principen om skydd för berättigade förväntningar därför att en sådan producent har rätt att förvänta sig att han, efter att hans åtagande har löpt ut, inte åläggs restriktioner som specifikt drabbar honom av den anledningen att han utnyttjat de möjligheter som gemenskapslagstiftningen erbjudit. Han har med andra ord rätt att förvänta sig att hans åtagande om avstående från saluförande har begränsad verkan. (49)

77. Å andra sidan hindrar principen om skydd för berättigade förväntningar inte att en producent inom ramen för ett system med tilläggsavgifter åläggs vissa restriktioner på grund av att han, till följd av ett beslut som inte har något samband med hans åtagande om avstående från saluförande eller åtagande om omställning, inte har salufört någon mjölk under en bestämd period som har infallit innan nämnda system trädde i kraft. (50)

78. Av detta framgår att tillämpningen av principen om skydd för berättigade förväntningar i hög grad beror på av vilket skäl den berörde ”SLOM”-producenten inte har salufört någon mjölk ─ eller endast har salufört mjölk i begränsad omfattning ─ och därför inte har tilldelats någon referenskvantitet. Producenten kan alltså endast med framgång åberopa ett åsidosättande av sin berättigade förväntning på att hans åtagande om avstående från saluförande hade en begränsad verkan, om grunden till att han inte bedrivit någon referensproduktion är knuten till just den omständigheten att han hade ingått ett sådant åtagande.

79. Om produktionen efter att åtagandet upphörde uteblir av andra skäl, kan den berörde producenten inte åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar.

80. Detta gäller särskilt det fallet att en ”SLOM”-producent frivilligt har avstått från att återuppta mjölkproduktionen sedan åtagandet att avstå från saluförande har upphört. Domstolen har i domen i målet Kühn uttalat att principen om skydd för berättigade förväntningar inte hindrar ”att en producent inom ramen för ett system med tilläggsavgifter åläggs vissa restriktioner på grund av att han, till följd av ett beslut som han har tagit frivilligt och utan att ha uppmuntrats genom en gemenskapsåtgärd, inte har salufört någon mjölk eller endast har salufört mjölk i en begränsad mängd under en bestämd period som har infallit innan nämnda system trädde i kraft”. (51)

81. Som ett annat tänkbart skäl till att produktionen inte återupptas utan att detta är knutet till ett åtagande om omställning eller avstående från saluförande kan nämnas oförmåga att utöva yrket. (52)

82. I alla sådana fall är en ”SLOM”-producent i samma situation som varje annan ekonomisk aktör som under referensperioden inte har levererat någon mjölk och som enligt fast rättspraxis inte med fog kan grunda sina berättigade förväntningar på att han inte kommer att underkastas begränsningar till följd av marknads- eller strukturpolitiska bestämmelser, särskilt på ett sådant område som den gemensamma organisationen av marknaden vilket ständigt anpassas med hänsyn till variationerna i de ekonomiska förhållandena. (53)

83. Sådana ”SLOM”-producenter måste därför acceptera att de inte tilldelas någon referenskvantitet om de återupptar mjölkproduktionen senare.

84. Mot bakgrund av denna rättspraxis skall jag nu gå igenom förstainstansrättens uttalanden på grundval av domen i målet Spagl.

ii) Förstainstansrättens uttalanden angående skyddet för berättigade förväntningar på grundval av domen i målet Spagl

85. Förstainstansrätten har i punkt 43 i domen i målet Bouma och punkt 42 i domen i målet Beusmans riktigt uttalat, att det av domen i målet Spagl framgår att gemenskapen inte utan att åsidosätta principen om skydd för berättigade förväntningar automatiskt kan vägra att ge kvoter till alla ”åttiotreor”, särskilt dem som i likhet med Spagl hade varit förhindrade att återuppta mjölkproduktionen av skäl som var knutna till deras åtaganden.

86. Detta framgår nämligen av domstolens svar på den första tolkningsfrågan i domen i målet Spagl, (54) framför allt i förening med punkt 13 i domen, vilken förstainstansrätten har återgett ordagrant.

87. Vidare måste domen i målet Spagl, som förstainstansrätten uttalade i punkt 44 i domen i målet Bouma och punkt 43 i domen i målet Beusmans, ses i ljuset av de sakomständigheter som gav upphov till tvisten i den nationella domstolen och med tanke på att de bestämmelser som var aktuella i målet innebar ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar endast gentemot sådana ”åttiotreor” som för att uppfylla ett åtagande enligt förordning nr 1078/77 – och inte av andra skäl – under hela eller en del av referensåret inte levererade någon mjölk. Genom att hänvisa till Spagls konkreta situation har förstainstansrätten gjort tydligt att Spagl var en sådan ”åttiotrea” som av skäl som var knutna till hans åtagande inte levererade någon mjölk under referensåret.

88. Dessa uttalanden av förstainstansrätten beträffande domen i målet Spagl får i övrigt ses som ett svar på klagandenas argument, som de sammanfattats i punkt 34 i domen i målet Bouma och punkt 33 i domen i målet Beusmans, enligt vilka argument det var oväsentligt av vilket skäl klaganden i målet Spagl inte hade återupptagit mjölkproduktionen.

89. Punkt 44 i domen i målet Bouma och punkt 43 i domen i målet Beusmans innehåller därmed inte heller någon felaktig rättstillämpning.

90. Slutligen har förstainstansrätten, i punkt 45 i domen i målet Bouma och i punkt 44 i domen i målet Beusmans, gjort grundläggande uttalanden om tillämpligheten av principen om skydd för berättigade förväntningar på ”åttiotreornas” situation. Det är mot dessa punkter som den första grunden för överklagandena i huvudsak riktar sig. Enligt förstainstansrätten kan ”åttiotreorna” vinna framgång med en skadeståndstalan på grund av åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar endast om de kan visa att deras skäl för att inte återuppta mjölkproduktionen under referensåret är knutna till att de under en viss period hade upphört med produktionen och att de av organisatoriska skäl inte kunde återuppta produktionen omedelbart.

91. Som framgår redan av vad jag anfört ovan ligger dessa uttalanden i linje med den innebörd som domstolen har gett åt principen om skydd för berättigade förväntningar i sin fasta rättspraxis och i sin dom i målet Spagl. Enligt denna innebörd kan ”SLOM”-producenterna inte med framgång åberopa denna princip om de under referensperioden inte levererade någon mjölk därför att de frivilligt hade gett upp mjölkproduktionen, även om detta bara var tillfälligt.

92. På grundval av principen om skydd för berättigade förväntningar krävs såtillvida med rätta att ”åttiotreor”, som inte återupptagit mjölkproduktionen sedan deras åtaganden om avstående från saluförande upphört, visar att deras beslut att inte återuppta produktionen är knutet till deras åtagande, eller, med andra ord, att de åtminstone avsett att återuppta mjölkproduktionen även om de rent faktiskt inte gjort det.

93. Till skillnad från vad klagandena anfört står detta, som rådet och kommissionen riktigt har pekat på, inte i strid med domen i målet Mulder II och den måttstock som domstolen där tillämpade på ”åttiofyrorna”. För det första skall nämligen observeras att ”åttiofyrornas” åtagande om avstående från saluförande, till skillnad från ”åttiotreornas”, gällde under hela referensperioden och att ”åttiofyrorna” under den perioden redan på grund av detta åtagande inte kunde producera någon mjölk. För det andra prövade domstolen även i domen i målet Mulder II huruvida producenten haft för avsikt att återuppta mjölkproduktionen eller om han frivilligt hade gett upp denna. (55)

94. Jag kommer att gå närmare in på tolkningen i övrigt av domen i målet Mulder II i samband med prövningen av den tredje grunden.

95. På grund av det anförda anser jag att förstainstansrätten i de överklagade domarna har tolkat domen i målet Spagl korrekt och på grundval av den domen dragit riktiga slutsatser i fråga om principen om skydd för berättigade förväntningar. Överklagandena kan därför inte vinna bifall på den första grunden.

2. Den tredje grunden

a) Parternas argument

96. Med den tredje grunden har klagandena i huvudsak gjort gällande att förstainstansrätten, i punkt 46 i domen i målet Bouma och punkt 45 i domen i målet Beusmans, av domen i målet Mulder II felaktigt har dragit slutsatsen att producenter vilkas åtagande upphörde innan förordning nr 857/84 trädde i kraft måste ha återupptagit produktionen eller i vart fall vidtagit åtgärder i detta syfte.

97. Klagandena har anfört att det i den av förstainstansrätten berörda punkt 23 i domstolens nämnda dom endast slogs fast att ”SLOM”-producenterna i fråga tillräckligt klart hade visat att de hade för avsikt att återuppta mjölkproduktionen; någon uttömmande uppräkning av vilka möjligheter som finns att visa avsikten lämnades dock inte. I övrigt gick domstolen i domen i målet Mulder II inte alls in på ”åttiotreornas” speciella situation.

98. På grundval av de delar av domen som förstainstansrätten citerat och tillhörande förslag till avgörande går det för övrigt endast att motivera motsatsen till den av förstainstansrätten företrädda uppfattningen. I vart fall kan man inte dra slutsatsen, om mjölkproduktionen inte hade återupptagits före den 1 april 1984, att det föreligger en presumtion – som måste motbevisas – för att de berörda producenterna hade slutgiltigt upphört med sin mjölkproduktion.

99. Rådet har mot detta anfört att förstainstansrätten i de överklagade domarna inte har ställt upp någon sådan rättslig presumtion utan endast tillämpat den allmänna civilrättsliga regel enligt vilken den som framställer ett skadeståndsanspråk måste visa att det finns en grund för anspråket. Som förstainstansrätten riktigt har uttalat i punkt 46 i domen i målet Bouma och i punkt 45 i domen i målet Beusmans, är det enligt domen i målet Mulder II en förutsättning för gemenskapens utomobligatoriska ansvar att producenterna klart visar att de hade för avsikt att återuppta produktionen.

100. Rådet har vidare pekat på att klagandenas situation inte är jämförbar med situationen för klagandena i målet Mulder II såtillvida som att klagandena i förevarande mål i grunden inte har varit rättsligt hindrade att återuppta sin mjölkproduktion efter att deras åtagande om avstående från saluförande upphörde. Sammantaget har förstainstansrätten hänfört sig till domen i målet Mulder II och tillhörande förslag till avgörande på ett riktigt sätt.

101. Kommissionen instämmer i huvudsak med förstainstansrättens uttalande att enligt domen i målet Mulder II – vilken hittills har varit den enda domen från domstolen som har rört gemenskapens ansvar gentemot ”SLOM”-producenter – måste producenterna klart visa att de hade för avsikt att återuppta sin mjölkproduktion efter att deras åtagande om avstående från saluförande upphörde. Om en producent vars åtagande om avstående från saluförande upphörde år 1983 inte har återupptagit produktionen eller inte vidtagit några åtgärder i detta syfte har han i princip ingen rätt till skadestånd.

b) Bedömning

102. Som jag anfört i samband med bedömningen av den första grunden är det, när det gäller en av förutsättningarna för skadestånd, nämligen rättsstridigt handlande i form av åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, betydelsefullt varför produktionen uteblev under referensperioden och varför ingen referenskvantitet blev tilldelad. Detta är emellertid betydelsefullt även i fråga om kriterierna för en annan av förutsättningarna, nämligen orsakssambandet.

103. Det krävs följaktligen att det finns ett ─ tillräckligt direkt ─ orsakssamband mellan den omständigheten att någon referenskvantitet enligt förordning nr 857/84 inte tilldelades och den påstådda skadan i form av inkomstförluster från mjölkleveranser. (56)

104. Om en ”SLOM”-producent, efter att hans åtagande om avstående från saluförande upphörde, inte längre producerade mjölk på grund av att han frivilligt hade upphört med mjölkproduktionen, beror den påstådda skadan på detta och inte på det förhållandet att gemenskapslagstiftaren i förordning nr 857/84 underlät att beakta ”SLOM”-producenternas situation och inte meddelade föreskrifter om tilldelning av någon referenskvantitet till denne producent.

105. I linje med detta fastslog således domstolen i punkt 23 i domen i målet Mulder II, som förstainstansrätten riktigt har hänvisat till, att klagandena i det målet ”visade ... på lämpligt sätt att de hade för avsikt att återuppta mjölkproduktionen, varför inkomstbortfallet från mjölkleveranser inte kan anses som en följd av att sökandena frivilligt beslutade att ge upp mjölkproduktionen”.

106. I domen i målet Mulder II fann alltså domstolen att det erforderliga orsakssambandet mellan den rättsstridiga handlingen och inkomstbortfallet från mjölkleveranser förelåg eftersom ”åttiofyrorna” på lämpligt sätt visade att de hade för avsikt att återuppta mjölkproduktionen.

107. Förstainstansrätten har därför mot klagandenas uppfattning, på grundval av domen i målet Mulder II med tillhörande förslag till avgörande, helt riktigt slagit fast att producenter vilkas åtaganden upphörde att gälla innan förordning nr 857/84 trädde i kraft måste ha återupptagit produktionen eller i vart fall ha vidtagit åtgärder i detta syfte, till exempel ha genomfört investeringar eller reparationsarbeten eller underhållit den utrustning som behövs för sådan produktion.

108. Om producenten efter att hans åtagande om avstående från saluförande upphörde alltså inte i vart fall har vidtagit åtgärder för att återuppta mjölkproduktionen – varvid det redan av ordalydelsen framgår att förstainstansrättens uppräkning av sådana åtgärder endast är exemplifierande – även om det endast var möjligt att återuppta produktionen tillfälligt, kan man utgå från att producenten har gett upp sin mjölkproduktion frivilligt och inte därför att en gemenskapsbestämmelse har hindrat honom.

109. Det krav som domstolen ställde upp i domen i målet Mulder II, att ”åttiofyrorna” skall visa att de hade för avsikt att återuppta produktionen efter att deras åtagande om avstående från saluförande upphörde, har förstainstansrätten endast överfört på ”åttiotreornas” situation, vilka till skillnad från ”åttiofyrorna” haft möjlighet att producera mjölk direkt efter att deras åtagande upphörde utan att de hindrats därtill på grund av avgiftssystemet.

110. Av det anförda framgår att förstainstansrätten i punkt 46 i domen i målet Bouma och i punkt 45 i domen i målet Beusmans har tolkat domen i målet Mulder II riktigt och att den inte har gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den dragit sina slutsatser i fråga om förutsättningarna för gemenskapens ansvar gentemot ”åttiotreorna”. Överklagandena kan därför inte vinna bifall på den tredje grunden.

3. Den andra och den fjärde grunden

a) Parternas argument

111. Med den andra och den fjärde grunden för överklagandena har klagandena kritiserat domstolens uttalanden i punkt 48 i domen i målet Bouma och i punkt 47 i domen i målet Beusmans.

112. Inom ramen för den andra grunden har de kritiserat att förstainstansrätten som argument mot dem har framfört att de efter utgången av referensåret, dvs. perioden mellan den 31 december 1983 och den 1 april 1984, inte helt hade återupptagit mjölkproduktionen. Av domarna i målen Mulder I, Spagl och Mulder II framgår att ”åttiotreorna” måste kunna begära skadestånd under samma förutsättningar som ”åttiofyrorna”.

113. Klagandena har i detta sammanhang hänvisat till att de producenter som återupptog mjölkproduktionen under denna period inte längre kunde bygga upp någon normal referenskvantitet och att de på sin höjd kom i fråga för tilldelning av en (begränsad) referenskvantitet enligt de fakultativa bestämmelserna i förordning nr 857/84. Domstolen slog emellertid redan i sin dom i målet Mulder I fast att förekomsten av en sådan teoretisk möjlighet inte påverkade frågan om gemenskapsbestämmelsens rättsstridighet. (57) Argument av liknande slag från gemenskapsorganens sida godtogs heller inte i domarna i målen Spagl, (58) Mulder II (59) samt Quiller och Heusmann. (60) Mot bakgrund av denna rättspraxis kan förstainstansrättens skäl att klagandena inte hade återupptagit mjölkproduktionen inte anses hållbart.

114. Enligt rådets uppfattning kan överklagandena inte vinna bifall på den andra grunden eftersom de överklagade domarna inte rör frågan huruvida klagandena, om de återupptagit produktionen, hade kunnat få sig tilldelade en referenskvantitet på grund av de valfria bestämmelserna i förordning nr 857/84. Domarna rör i stället frågan huruvida de rent faktiskt haft för avsikt att återuppta mjölkproduktionen.

115. Inom ramen för den fjärde grunden har klagandena huvudsakligen gjort gällande att förstainstansrätten, i punkt 48 i domen i målet Bouma och i punkt 47 i domen i målet Beusmans, felaktigt har lagt bevisbördan på dem när det gäller frågorna huruvida de haft för avsikt att återuppta produktionen sedan deras åtaganden om avstående från saluförande upphört och huruvida de hindrats göra detta genom att förordning nr 857/84 trädde i kraft.

116. Klagandena har anfört att en sådan omvänd bevisbörda inte kan kopplas till det enkla faktum att de den 1 april 1984 ännu inte hade börjat återuppta mjölkproduktionen. De har betonat att denna omständighet inte ändrar något när det gäller ”åttiotreornas” rätt att erhålla en referenskvantitet eller ett skadestånd för perioden till dess de tilldelas en referenskvantitet. Bevisbördan i fråga drabbade klagandena retroaktivt med verkningarna av att förordning nr 857/84 trädde i kraft, och den är problematisk även med tanke på att de relevanta omständigheterna ligger långt tillbaka i tiden. Innan förordning nr 857/84 trädde i kraft kunde de berörda ”SLOM”-producenterna inte förutse att de, om de dittills inte hade återupptagit mjölkproduktionen, slutgiltigt skulle förlora rätten till en särskild referenskvantitet respektive ett skadestånd.

117. Dessutom har klagandena anfört att den påstådda bevisbördan strider mot förstainstansrättens uttalande i punkt 46 i domen i målet Bouma och punkt 45 i domen i målet Beusmans att producenter måste visa att de vidtagit åtgärder i syfte att återuppta mjölkproduktionen genom att ”till exempel ha genomfört investeringar eller reparationsarbeten eller underhållit den utrustning som behövs för sådan produktion”.

118. Rådet och kommissionen har bestritt klagandenas påstående att förstainstansrätten i sina kritiserade uttalanden har tillämpat en omvänd bevisbörda. Istället är det fråga om tillämpning av en allmän bevisregel. Då klagandena rent faktiskt inte har återupptagit mjölkproduktionen har förstainstansrätten riktigt förutsatt att de måste visa att de haft för avsikt att göra detta. Detta krav överensstämmer med uttalandena i domen i målet Mulder II.

119. Kommissionen har anfört utöver detta att förstainstansrätten i punkt 48 i domen i målet Bouma och punkt 47 i domen i målet Beusmans till innehållet har bestämt bevisbördan i huvudsaklig överensstämmelse med punkt 46 i domen i målet Bouma och punkt 45 i domen i målet Beusmans, om än något vidare.

b) Bedömning

120. Som redan framgått av vad jag anfört i samband med den första och den tredje grunden har förstainstansrätten riktigt utgått från – såväl på grund av den betydelse som principen om skydd för berättigade förväntningar har då ett åsidosättande av denna princip är avgörande för gemenskapens ansvar för eventuella skador som ”SLOM”-producenterna har lidit på grund av tillämpningen av förordning nr 857/84, som på grund av överväganden om orsakssambandet – att endast ”åttiotreor” som klart visar att de hade för avsikt att återuppta produktionen efter att deras åtaganden om avstående från saluförande upphört kommer i fråga för en skadeståndsersättning. Detta slår förstainstansrätten fast i punkt 48 i domen i målet Bouma och punkt 47 i domen i målet Beusmans.

121. Om en ”åttiotrea” faktiskt har återupptagit mjölkproduktionen efter att hans åtagande om avstående från saluförande upphörde – vilket han först från och med den 1 april 1984 kunnat hindras att göra på grund av förordning nr 857/84 – är det uppenbart att detta inte är skälet till att han uppvisat ingen eller otillräcklig referensproduktion, eftersom han då inte hade gett upp mjölkproduktionen frivilligt.

122. Om däremot – och detta har förstainstansrätten utgått från i målen Bouma och Beusmans – en ”åttiotrea” faktiskt inte återupptog mjölkproduktionen efter att hans åtagande om avstående från saluförande upphörde måste han i vart fall visa att han hade för avsikt att göra detta.

123. Som rådet riktigt har anfört är det i sammanhanget inte fråga om huruvida ”åttiotreorna” genom att återuppta produktionen enligt bestämmelserna i förordning nr 857/84 hade kunnat bygga upp en (normal) referenskvantitet, utan frågan är huruvida de frivilligt har gett upp sin mjölkproduktion.

124. De avsnitt som klagandena har hänvisat till i domarna i målen Mulder I, (61) Spagl (62) och Mulder II (63) är inte tillämpliga i detta fall eftersom de rör en helt annan fråga, nämligen frågan huruvida avgiftssystemet respektive förordning nr 857/84 rent faktiskt (i samtliga fall) garanterar att ”SLOM”-producenterna tilldelas en referenskvantitet eller inte.

125. Vidare kan jag inte i fråga om fördelningen av bevisbördan finna att förstainstansrätten skulle ha gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning genom att kräva av E. Bouma och B. Beusmans att de visar att de haft för avsikt att återuppta mjölkproduktionen. Enligt min mening svarar denna bevisbörda nämligen mot den fasta rättspraxis enligt vilken det åligger den som framställer ett anspråk att visa att förutsättningarna för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar föreligger. (64)

126. Slutligen måste jag också tillbakavisa påståendet att det skulle finnas en motsägelse när det gäller formuleringen av bevisbördan i punkt 46 i domen i målet Bouma och punkt 45 i domen i målet Beusmans. De exempel på åtgärder som nämns där är nämligen inget annat än konkreta hållpunkter för att det förelegat en sådan avsikt att återuppta produktionen som krävs.

127. Under dessa omständigheter gjorde förstainstansrätten sig inte skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den slog fast att E. Bouma och B. Beusmans för att motivera sina skadeståndsanspråk måste visa att de haft för avsikt att återuppta mjölkproduktionen. Överklagandena kan därför inte vinna bifall på den andra och den fjärde grunden.

4. Den femte grunden

a) Parternas argument

128. Med sin femte grund har klagandena i huvudsak gjort gällande, att förstainstansrätten felaktigt har bedömt de relevanta faktiska omständigheter och de bevis med vilka de klargjort sin avsikt att återuppta mjölkproduktionen. Förstainstansrätten har därmed åsidosatt motiveringsskyldigheten. Klagandena anser att de tillräckligt har visat att de år 1983 inte slutgiltigt hade gett upp produktionen och att de hade möjlighet att återuppta denna.

129. Klagandena har på två punkter kritiserat motiveringen i de överklagade domarna, framför allt när det gäller punkterna 14 och 49 i domen i målet Bouma och punkterna 14 och 48 i domen i målet Beusmans.

130. För det första har klagandena i huvudsak påtalat att förstainstansrätten inte vederbörligen har beaktat de uppgifter som de lämnat under edlig förpliktelse och de ytterligare uppgifter som deras advokater lämnade under den muntliga förhandlingen. De har även gjort gällande att förstainstansrätten utifrån detta felaktigt har fastställt de faktiska omständigheterna. De uppgifter som E. Bouma lämnade under edlig förpliktelse visar – i förening med de uppgifter som advokaterna lämnade – att E. Bouma under hösten 1983 sådde nytt gräs i syfte att återuppta mjölkproduktionen. Genom B. Beusmans uppgifter är det klarlagt att han, sedan hans åtagande om avstående från saluförande upphört, ställde om till uppfödning av mjölk- och biffkor, dvs. kor som kunde användas även till mjölkproduktion, att han förfogade över ett tillräckligt antal sådana kor, och att han ännu under våren 1983 mjölkade sina kor.

131. För det andra har klagandena i huvudsak anfört att förstainstansrätten har gjort en felaktig bedömning som inte svarar mot de faktiska omständigheterna när den uttalat att klagandena inte företett någon bevisning för att styrka att de kontaktat de nationella myndigheterna för att år 1984 erhålla en referenskvantitet då mjölkkvotsbestämmelserna trädde i kraft. Klagandena har i detta sammanhang hänvisat till de uppgifter som de lämnade under ed inför förstainstansrätten och till de handlingar som deras advokater gav in till rätten.

132. Rådet anser att den femte grunden inte kan tas upp till sakprövning och i andra hand att den är ogrundad. Enligt rådets uppfattning är den bevisning som klagandena har velat förebringa – nämligen att de inte slutgiltigt hade gett upp produktionen och att de hade möjlighet att återuppta mjölkproduktionen – med hänsyn till de förutsättningar som ställdes upp i domen i målet Mulder II inte ägnad att grunda något skadeståndsanspråk. Enligt rådet har förstainstansrätten på ett rimligt sätt beaktat klagandenas argument och underlag, framför allt de uppgifter som klagandena lämnade under edlig förpliktelse. Vidare har förstainstansrätten enligt rådet fastställt de faktiska omständigheterna på ett riktigt sätt.

133. Kommissionen delar denna uppfattning och konstaterar framför allt att klagandenas anmärkningar väsentligen går ut på att förstainstansrätten inte har ansett att deras under ed lämnade uppgifter utgör tillräckliga bevis. Detta utgör emellertid en del av bevisvärderingen som det inte ankommer på domstolen att pröva inom ramen för ett överklagande.

b) Bedömning

134. Med sina argument i anslutning till denna grund har klagandena i princip gjort gällande att de, tvärtemot vad förstainstansrätten ansett, klart har visat att de haft för avsikt att återuppta mjölkproduktionen efter att deras åtaganden om avstående från saluförande upphörde.

135. Med sina argument angriper klagandena i själva verket det fastställande och den bedömning av faktiska omständigheter som förstainstansrätten, i punkt 49 och följande punkter i domen i målet Bouma och punkt 48 och följande punkter i domen i målet Beusmans, har företagit för att besvara frågan huruvida respektive klagande haft för avsikt att återuppta sin produktion efter att hans åtagande om avstående från saluförande upphörde och huruvida han hindrats att göra detta på grund av att förordning nr 857/84 trädde i kraft. (65) Genom att kritisera punkt 14 i domarna i målen Bouma och Beusmans kritiserar de även förstainstansrättens fastställande av de faktiska omständigheterna.

136. Härvid får jag liksom kommissionen erinra om, att det framgår av artikel 225 EG och artikel 58 i domstolens stadga att ett överklagande skall vara begränsat till rättsfrågor och att förstainstansrätten dels är ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda uppgifterna om omständigheterna är materiellt oriktiga, dels är ensam behörig att bedöma dessa faktiska omständigheter. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör, med undantag för då förstainstansrätten missuppfattat bevisningen, inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll. (66)

137. I sina anmärkningar i övrigt har klagandena inte gjort gällande – och något sådant är heller inte uppenbart – att förstainstansrätten skulle ha missuppfattat bevisningen.

138. Den femte grunden skall därmed avvisas.

VII – Rättegångskostnader

139. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 i rättegångsreglerna skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandenas grunder för överklagandena i alla delar enligt mitt förslag antingen skall avvisas eller lämnas utan bifall, skall klagandena förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

VIII – Förslag till avgörande

140. På grund av det anförda föreslår jag att domstolen

–: ogillar överklagandena,

–: förpliktar klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

1 –: Originalspråk: tyska.

2 –: Dom av den 31 januari 2001 i mål T-533/93, Bouma mot rådet och kommissionen (REG 2001, s. II-203).

3 –: Dom av den 31 januari 2001 i mål T-73/94, Beusmans mot rådet och kommissionen (REG 2001, s. II-223).

4 –: Av nederländskans ”slachten en omschakelen” ( ”slakt och omställning”).

5 –: Rådets förordning (EEG) nr 1078/77 av den 17 maj 1977 om införande av ett bidragssystem för avstående från saluförande av mjölk och mjölkprodukter och för omställning av mjölkkobesättningar (EGT L 131, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 8, s. 215).

6 –: Rådets förordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 om allmänna tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 90, s. 13).

7 –: Nämnd ovan i fotnot 5.

8 –: EGT L 90, s. 10; svensk specialutgåva, område 3, volym 17, s. 95.

9 –: Se ovan fotnot 6.

10 –: Dom av den 28 april 1988 i mål 120/86, Mulder (REG 1988, s. 2321).

11 –: Dom av den 28 april 1988 i mål 170/86, Von Deetzen (REG 1988, s. 2355).

12 –: Kommissionens förordning (EEG) nr 1371/84 av den 16 maj 1984 om tillämpningsföreskrifter för den tilläggsavgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 (EGT L 132, s. 11).

13 –: EGT L 84, s. 2.

14 –: Enligt artikel 3a.1 i kommissionens förordning (EEG) nr 1546/88 av den 3 juni 1988 med tillämpningsföreskrifter för den tilläggsavgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 (EGT L 139, s. 12) i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EEG) nr 1033/89 av den 20 april 1989 (EGT L 110, s. 27) skulle producentens ansökan om tilldelning av en särskild referenskvantitet ”lämnas in ... till den behöriga myndighet som utsetts av medlemsstaten ... på villkor att producenten kan visa att han fortfarande helt eller delvis driver samma jordbruksföretag som han drev vid tidpunkten ... för sin begäran om bidrag”.

15 –: Dom av den 11 december 1990 i mål C-189/89, Spagl (REG 1990, s. I-4539).

16 –: Dom av den 11 december 1990 i mål C-217/89, Pastätter (REG 1990, s. I-4585).

17 –: EGT L 150, s. 35.

18 –: Dom av den 3 december 1992 i mål C-264/90, Wehrs (REG 1992, s. I-6285).

19 –: EGT L 187, s. 8; svensk specialutgåva, område 3, volym 51, s. 77.

20 –: Dom i de förenade målen C-104/89 och C-37/90, Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1992, s. I-3061; svensk specialutgåva, område 12, s. I-55).

21 –: EGT C 198, s. 4.

22 –: EGT L 196, s. 6.

23 –: I fråga om tilldelning som, enligt vad som anges i artikel 2 i förordningen, skett på villkor enligt artikel 3a.3 i förordning nr 857/84, vare sig det skett per den 29 mars 1991 enligt förordning nr 764/89 eller per den 1 juli 1993 enligt förordning nr 1639/91.

24 –: Dom av den 27 januari 2000 i de förenade målen C-104/89 och C-37/90, Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 2000, s. I-203).

25 –: Ibidem, punkt 7.

26 –: Jämför punkterna 14–17 i domen i målet Bouma (ovan fotnot 2) och punkterna 14–16 i domen i målet Beusmans (ovan fotnot 3).

27 –: Se domen i mål T-533/93 (ovan fotnot 2), punkt 24 och punkterna 29–30, och domen i målet T‑73/94 (ovan fotnot 3), punkt 23 och punkterna 28–29.

28 –: Se domen i målet Bouma (ovan fotnot 2), punkt 31 och följande punkter, och domen i målet Beusmans (ovan fotnot 3), punkt 30 och följande punkter.

29 –: Se domen i målet Bouma (ovan fotnot 2), punkterna 39–40, och domen i målet Beusmans (ovan fotnot 3), punkterna 38–39.

30 –: Se domen i målet Bouma (ovan fotnot 2), punkt 41, och domen i målet Beusmans (ovan fotnot 3), punkt 40.

31 –: Se domen i målet Bouma (ovan fotnot 2), punkt 42, och domen i målet Beusmans (ovan fotnot 3), punkt 41.

32 –: Se domen i målet Bouma (ovan fotnot 2), punkterna 43–44, och domen i målet Beusmans (ovan fotnot 3), punkterna 42–43.

33 –: Se domen i målet Bouma (ovan fotnot 2), punkt 43, och domen i målet Beusmans (ovan fotnot 3), punkt 44.

34 –: Sedomen i målet Bouma (ovan fotnot 2), punkt 46, och domen i målet Beusmans (ovan fotnot 3), punkt 45.

35 –: Se domen i målet Bouma (ovan fotnot 2), punkt 48, och domen i målet Beusmans (ovan fotnot 3), punkt 47.

36 –: Jämför domen i målet Bouma (ovan fotnot 2), punkterna 50–55, och domen i målet Beusmans (ovan fotnot 3), punkterna 49–52.

37 –: Se domen i målet Bouma (ovan fotnot 2), punkt 54, och domen i målet Beusmans (ovan fotnot 3), punkt 53.

38 –: Jämför i detta avseende även den åtskillnad som domstolen gjort mellan SLOM-I-, SLOM-II- och SLOM-III-regleringar i sin dom av den 25 maj 2000 i mål C-273/98, Schlebusch (REG 2000, s. I-3889), punkterna 5–11.

39 –: Se ovan punkt 17 och följande punkt.

40 –: Se ovan punkt 21 och fotnot 29. Sålunda kom såväl SLOM-I-producenter som SLOM-II-producenter i princip i fråga för detta skadestånd, men inte SLOM-III-producenter.

41 –: Jämför bland annat dom av den 10 april 2003 i mål C-217/01 P, Michel Hendrick mot Europeiska centret för utveckling av yrkesutbildningen (Cedefop) (REG 2003, s. I-0000), punkt 37, dom av den 27 juni 2002 i mål C-274/00 P, Simon (REG 2002, s. I-5999), punkt 39, och dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, Brazzelli Lualdi (REG 1994, s. I-1981), punkt 29.

42 –: De åberopade grunderna och parternas argument är ─ med några undantag, framför allt i samband med femte grunden, som hänger samman med skillnader i fråga om den faktiska bakgrunden ─ i stor utsträckning identiska i de båda målen.

43 –: Till stöd för sin uppfattning har klagandena åberopat även domstolens dom av den 22 oktober 1992 i mål C-85/90, Dowling (REG 1992, s. I-5305), punkt 25.

44 –: Förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs föredraget den 2 oktober 1990 i målet C‑189/89 (ovan fotnot 15), punkterna 25 och 31.

45 –: Förstainstansrättens dom av den 9 december 1997 i de förenade målen T-195/94 och T-202/94, Quiller och Heusmann mot rådet och kommissionen (REG 1997, s. II-2247), punkterna 94 och 97.

46 –: Jämför särskilt domstolens dom av den 9 september 1999 i mål C-257/98 P, Arnaldo Lucaccioni mot kommissionen (REG 1999, s. I-5251), punkt 11, och dom av den 1 juni 1994 i mål C‑136/92 P (ovan fotnot 41), punkt 42, och dom av den 8 december 1987 i mål 50/86, Grands Moulins mot rådet och kommissionen (REG 1987, s. 4833), punkt 7.

47 –: Jämför domen i målet Mulder II (ovan fotnot 20), punkterna 12–17 och 22.

48 –: Jämför bland annat dom av den 6 mars 2003 i mål C-14/01, Molkerei Wagenfeld (REG 2003, s. I-0000), punkt 56, dom av den 15 februari 1996 i mål C-63/93, Duff m.fl. (REG 1996, s. I‑569), punkt 20, och dom av den 10 januari 1992 i mål C-177/90, Kühn (REG 1992, s. I-35), punkt 14.

49 –: Jämför bland annat domen i målet Mulder I (ovan fotnot 10), punkt 24, dom i målet Von Deetzen (ovan fotnot 11), punkt 13, och dom i målet Wehrs (ovan fotnot 18), punkt 8.

50 –: Jämför bland annat dom i målet Mulder I (ovan fotnot 10), punkt 23, och dom i målet Von Deetzen (ovan fotnot 11), punkt 12.

51 –: Dom i målet C-177/90 (ovan fotnot 48), punkt 15.

52 –: Se domen i målet Dowling (ovan fotnot 43), punkt 20.

53 –: Jämför bland annat dom av den 14 oktober 1999 i mål C-104/97 P, Atlanta m.fl. mot kommissionen och rådet (REG 1999, s. I-6983), punkt 52, liksom dom i målet Mulder I (ovan fotnot 10), punkt 23, och dom i målet Von Deetzen (ovan fotnot 11), punkt 12.

54 –: Se punkterna 15 och 17 i domen.

55 –: Se domen i målet Mulder II (ovan fotnot 20), punkt 23.

56 –: Jämför exempelvis dom av den 4 oktober 1979 i de förenade målen 64/76, 113/76, 167/78, 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, Dumortier Frères m.fl. mot rådet (REG 1979, s. 3091), punkt 21.

57 –: Punkterna 15–19 i domen i målet Mulder I (ovan fotnot 10).

58 –: Punkt 14 i domen (ovan fotnot 15) samt punkterna 25 och 28–30 i förslaget till avgörande av generaladvokaten Jacobs.

59 –: Se domen (ovan fotnot 20), punkterna 17, 24 och 25.

60 –: Se domen (ovan fotnot 45), punkterna 94 och 97.

61 –: Se domen (ovan fotnot 10), punkterna 15–19.

62 –: Se domen (ovan fotnot 15), punkt 14.

63 –: Se domen (ovan fotnot 20), punkterna 17, 24 och 25.

64 –: Jämför bland annat dom i målet C-257/98 P (ovan fotnot 46), punkt 63.

65 –: Detta kriterium har förstainstansrätten nämligen ställt upp i punkt 48 i domen i målet Bouma och i punkt 47 i domen i målet Beusmans. Se, i detta avseende, mina uttalanden rörande den fjärde grunden.

66 –: Jämför särskilt dom av den 5 juni 2003 i mål C-121/01 P, Eoghan O’Hannrachain mot parlamentet (REG 2003, s. I-0000), punkt 35, dom av den 8 maj 2003 i mål C-122/01 P, T. Port mot kommissionen (REG 2003, s. I-0000), punkt 27, dom av den 2 oktober 2001 i mål C‑449/99 P, EIB mot Hautem (REG 2001, s. I-6733), punkt 44, och dom av den 7 november 2002 i mål C-184/01 P, Hirschfeldt (REG 2002, s. I-10173), punkt 40.