Domstolens dom (femte avdelningen) den 14 november 2002. - Gemeente Steenbergen mot Luc Baten. - Begäran om förhandsavgörande: Hof van Beroep te Antwerpen - Belgien. - Brysselkonventionen - Tillämpningsområde - Regresstalan med stöd av nationell lagstiftning i vilken utbetalning av socialt bistånd föreskrivs - Begreppet privaträttens område - Begreppet social trygghet. - Mål C-271/00.
Rättsfallssamling 2002 s. I-10489
Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
1. Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar - Tillämpningsområde - Privaträttens område - Begreppet privaträttens område - Regresstalan som ett offentligt organ har väckt i syfte att av ett privat rättssubjekt återkräva belopp som utgivits såsom socialt bistånd till denna persons tidigare maka och till hans barn - Ingår - Undantag - Talan som har bestämmelser som ger det offentliga organet en särskild befogenhet
(Brysselkonventionen av den 27 september 1968, artikel 1 första stycket)
2. Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar - Tillämpningsområde - Områden som inte omfattas - Social trygghet - Begrepp - Definition genom hänvisning till förordning nr 1408/71
(Brysselkonventionen av den 27 september 1968, artikel 1 andra stycket punkt 3; rådets förordning nr 1408/71)
3. Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar - Tillämpningsområde - Områden som inte omfattas - Social trygghet - Begrepp - Regresstalan som ett offentligt organ har väckt för att från ett privat rättssubjekt återkräva belopp som erlagts såsom socialt bistånd till denna persons tidigare maka och till hans barn - Omfattas inte av begreppet
(Brysselkonventionen av den 27 september 1968, artikel 1 andra stycket punkt 3; rådets förordning nr 1408/71)
1. Artikel 1 första stycket i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde och enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde skall tolkas så, att begreppet privaträttens område omfattar en regresstalan som ett offentligt organ har väckt mot ett privat rättssubjekt för att återfå belopp som det har erlagt såsom socialt bistånd till denne persons tidigare maka och till hans barn, såvida grunderna för talan och de närmare bestämmelserna om hur talan i fråga skall väckas och föras regleras genom allmänna bestämmelser om underhållsskyldighet.
I ett sådant fall är nämligen den offentliga myndighetens rättsliga situation gentemot den underhållsskyldige jämförbar med den situation i vilken en enskild befinner sig som, oavsett på vilken grund, har betalat någon annans skuld och som därmed inträder i den ursprunglige borgenärens ställe, eller jämförbar med situationen för den som har lidit en skada på grund av en till tredje man hänförlig handling eller underlåtenhet och som begär skadestånd för detta från denne.
Såvida regresstalan däremot väcks med stöd av bestämmelser genom vilka lagstiftaren har givit det offentliga organet en särskild befogenhet kan talan inte anses vara hänförlig till privaträttens område. Detta är fallet om de ifrågavarande bestämmelserna gör det möjligt för det offentliga organet att bortse från ett avtal som lagligen har slutits mellan makar eller tidigare makar och som har tvingande verkan dem emellan och kan åberopas gentemot tredje man, och därmed försätter det offentliga organet i en rättslig situation som skiljer sig från vad som gäller enligt rättsordningen i övrigt. Detta gäller a fortiori även då dessa bestämmelser gör det möjligt för det offentliga organet att bortse från ett avtal som har bekräftats genom ett rättsligt avgörande och som genom avgörandet i fråga har vunnit samma rättskraft som detta.
( se punkterna 34, 36 och 37, samt punkt 1 i domslutet )
2. Innebörden av begreppet social trygghet, i den mening som avses i artikel 1 andra stycket punkt 3 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde och enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde, omfattar det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71, såsom detta definieras i artikel 4 i denna och såsom det har preciserats i domstolens rättspraxis.
( se punkt 45 )
3. Artikel 1 andra stycket punkt 3 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde och enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde, skall tolkas så, att begreppet social trygghet inte omfattar en regresstalan som ett offentligt organ i enlighet med allmänna bestämmelser har väckt mot ett privat rättssubjekt för att återfå belopp som det har erlagt såsom socialt bistånd till denna persons tidigare maka och till hans barn.
En sådan talan som har väckts mot en tredje man - som är ett privat rättssubjekt mot vilken talan väcks i hans egenskap av underhållsskyldig gentemot förmånstagarna - avser inte villkoren för att erhålla den ifrågavarande förmånen, utan återkrav av belopp som har erlagts såsom sådant bistånd, och har därför inte något samband med tillämpningen av förordning nr 1408/71.
( se punkterna 46, 47 och 49, samt punkt 2 i domslutet )
I mål C-271/00,
angående en begäran enligt protokollet av den 3 juni 1971 om domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, från Hof van Beroep te Antwerpen (Belgien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
Gemeente Steenbergen
och
Luc Baten
angående tolkningen av artikel 1 i den ovannämnda konventionen av den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde (EGT L 304, s. 1 och, i dess ändrade lydelse, s. 77; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 14) och enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde (EGT L 388, s. 1; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 26),
meddelar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
sammansatt av ordföranden på fjärde avdelningen C.W.A. Timmermans, tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna D.A.O. Edward, A. La Pergola, P. Jann (referent) och S. von Bahr,
generaladvokat: A. Tizzano,
justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:
- Gemeente Steenbergen, genom J. Jespers, advocaat,
- Luc Baten, genom J. de Meester, avocat,
- Nederländernas regering, genom V.J.M. Koningsberger, i egenskap av ombud,
- Österrikes regering, genom H. Dossi, i egenskap av ombud,
- Sveriges regering, genom A. Kruse, i egenskap av ombud,
- Förenade kungarikets regering, genom J.E. Collins, i egenskap av ombud, biträdd av K. Beal, barrister,
- Europeiska gemenskapernas kommission, genom J.L. Iglesias Buhigues och W. Neirinck, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 15 november 2001 av: Förenade kungarikets regering, företrädd av J.E. Collins, biträdd av K. Beal, och kommissionen, företrädd av A.-M. Rouchaud och H.M.H. Speyart, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 18 april 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Hof van Beroep te Antwerpen har, genom beslut av den 27 juni 2000 som inkom till domstolens kansli den 5 juli samma år, i enlighet med protokollet av den 3 juni 1971 om domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område ställt två frågor om tolkningen av artikel 1 i den ovannämnda konventionen (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde (EGT L 304, s. 1 och, i dess ändrade lydelse, s. 77; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 14) och enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde (EGT L 388, s. 1, svensk utgåva, C 15, 1997, s. 26) (nedan kallad Brysselkonventionen).
2 Frågorna har uppkommit i ett mål avseende en regresstalan som Gemeente Steenbergen, en nederländsk kommun, har väckt mot Luc Baten, som har sitt hemvist i Belgien, i syfte att återfå de penningbelopp som den nämnda kommunen har utgivit såsom socialt bistånd till Luc Batens tidigare hustru och till hans barn.
Tillämpliga bestämmelser
Brysselkonventionen
3 I artikel 1 i Brysselkonventionen anges tillämpningsområdet för konventionen i fråga. I artikeln i fråga anges följande:
"Denna konvention är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.
Konventionen är inte tillämplig på:
...
3. social trygghet
..."
4 Enligt artikel 26 i Brysselkonventionen skall domar som har meddelats i en konventionsstat automatiskt erkännas i de andra konventionsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver följas.
5 I artikel 27 i Brysselkonventionen anges emellertid uttömmande de fall i vilka sådant erkännande skall vägras. Artikeln i fråga har följande lydelse:
"En dom skall inte erkännas
...
3. om domen är oförenlig med en dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den stat där domen görs gällande.
..."
6 Enligt artikel 55 i Brysselkonventionen ersätter denna konvention för de stater som har tillträtt den ett visst antal konventioner, som nämns i artikeln i fråga. Bland dessa återfinns "konventionen mellan Belgien och Nederländerna om domstols behörighet, om konkurs samt om erkännande och verkställighet av domar, skiljedomar och officiella handlingar, undertecknad i Bryssel den 28 mars 1925" (nedan kallad 1925 års belgisk-nederländska konvention).
7 Enligt artikel 56 i Brysselkonventionen skall de konventioner som anges i artikel 55 i samma konvention fortsätta att gälla på områden där Brysselkonventionen inte är tillämplig.
Den nederländska lagstiftningen
8 Genom Algemene Bijstandswet (allmän lag om socialt bistånd, Staatsblad 1995, nr 199, s. 1, nedan kallad ABW) har ett system för socialt bistånd till medellösa personer som bor i Nederländerna upprättats.
9 Allmänt bistånd (algemene bijstand) består i ett månatligt bidrag som är knutet till den lagstadgade minimilönen och som syftar till att möjliggöra för förmånstagaren att betala oundvikliga levnadskostnader. Biståndet beviljas av den kommun där den berörda personen bor.
10 I artikel 93 ABW stadgas följande:
"Kostnaderna för biståndet skall krävas tillbaka upp till det belopp till vilket underhållsskyldigheten uppgår enligt första boken i civillagen
a) från den som inte sammanlever med sin familj och som inte uppfyller eller inte till fullo uppfyller sin underhållsskyldighet gentemot sin maka eller sitt minderåriga barn ...,
b) från den som inte uppfyller eller inte till fullo uppfyller sin underhållsskyldighet efter en äktenskapsskillnad ...
c) ..."
11 I artikel 94 ABW föreskrivs följande:
"Ett avtal mellan makar eller tidigare makar enligt vilket ingen av dem vid äktenskapsskillnad ... skall vara underhållsskyldig gentemot den andre, eller att de endast skall vara underhållsskyldiga upp till ett visst belopp ... hindrar inte att kostnaderna för bistånd krävs tillbaka från en av parterna och påverkar inte fastställandet av det belopp som skall krävas tillbaka."
12 Om den person från vilken kommunen beslutar att regressvis söka återfå utgivet belopp inte är villig att betala frivilligt kan kommunen i enlighet med artikel 102 ABW och följande artiklar väcka regresstalan. För denna talan gäller civilrättsliga bestämmelser.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
13 Luc Batens och Helena Kils äktenskap upplöstes genom en dom efter gemensam ansökan om äktenskapsskillnad, som meddelades den 14 maj 1987 av en belgisk domstol. I ett avtal som ingicks före äktenskapsskillnaden, den 25 mars 1986, inför en i Belgien etablerad notarius publicus kom makarna överens om att de inte skulle vara underhållsskyldiga sinsemellan och att Luc Baten skulle utge 3 000 BEF per månad för underhåll till det minderåriga barn som fötts i deras äktenskap.
14 Helena Kil och hennes barn bosatte sig i kommunen Steenbergen (Nederländerna). De beviljades, i enlighet med ABW socialt bistånd av kommunen.
15 Därefter begärde kommunen Steenbergen, med stöd av artikel 93 ABW och följande artiklar, att Luc Baten skulle ersätta den för erlagt belopp. Eftersom Luc Baten inte efterkom kommunens begäran väckte kommunen Steenbergen i enlighet med artikel 102 ABW regresstalan mot honom vid Arrondissementsrechtbank te Breda (Nederländerna).
16 Genom beslut av den 22 juli 1996 förpliktade Arrondissementsrechtbank te Breda Luc Baten att till kommunen Steenbergen betala ett belopp motsvarande det sociala bistånd som Helena Kil och hennes barn hade uppburit.
17 Genom beslut av den 11 februari 1998 beviljade ordföranden i Rechtbank van eerste aanleg te Turnhout (Belgien) verkställighet av beslutet av den 22 juli 1996.
18 Luc Baten sökte ändring av detta beslut. Genom avgöranden av den 17 mars 1999 och av den 23 juni samma år biföll Rechtbank van eerste aanleg te Turnhout Luc Batens ansökan om ändring och fastställde att det beslut som fattats den 22 juli 1996 av Arrondissementsrechtbank te Breda inte kunde verkställas "på grund av oförenligheten mellan detta beslut och domen av den 14 maj 1987 om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan, som underförstått innefattar och bekräftar originalhandlingen som upprättats inför ... notarius publicus den 25 mars 1986".
19 Kommunen Steenbergen överklagade dessa båda avgöranden till Hof van Beroep te Antwerpen. Härvid gjorde den gällande att tvisten avsåg social trygghet och därmed inte ingick i tillämpningsområdet för Brysselkonventionen, utan i tillämpningsområdet för 1925 års belgisk-nederländska konvention.
20 Vid sådant förhållande har Hof van Beroep te Antwerpen beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande två frågor till EG-domstolen:
"1) Avser ett mål angående en regresstalan, till stöd för vilken den nederländska Algemene Bijstandswet åberopas och som väckts av en kommun som har regressrätt mot en person som är underhållsskyldig i den mening som avses i artikel 93 i den nämnda lagen, privaträttens område i den mening som avses i artikel 1 första stycket i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, och ingår ett rättsligt avgörande som meddelats i ett sådant mål därmed i konventionens tillämpningsområde?
2) Avser ett mål angående en regresstalan, till stöd för vilken den nederländska Algemene Bijstandswet åberopas och som väckts av en kommun som har regressrätt mot en person som är underhållsskyldig i den mening som avses i artikel 93 i den nämnda lagen, social trygghet i den mening som avses i artikel 1 andra stycket punkt 3 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, och faller ett rättsligt avgörande som meddelats i ett sådant mål därför utanför konventionens tillämpningsområde?"
Den första frågan
21 Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida begreppet privaträttens område, i den mening som avses i artikel 1 första stycket i Brysselkonventionen, omfattar en regresstalan som ett offentligt organ har väckt mot ett privat rättssubjekt för att återfå belopp som det har erlagt såsom socialt bistånd till denne persons tidigare maka och till hans barn.
Yttranden som inkommit till domstolen
22 Parterna i målet vid den nationella domstolen, medlemsstaterna och kommissionen är, i de yttranden som de har ingivit till domstolen, överens om att begreppet privaträttens område, i den mening som avses i artikel 1 i Brysselkonventionen, skall definieras självständigt. Samtliga har också understrukit att tvister mellan den offentliga förvaltningen och en enskild kan ingå i Brysselkonventionens tillämpningsområde, såvida den nämnda myndigheten inte har utövat offentliga maktbefogenheter.
23 Synen på hur dessa principer skall tillämpas i målet vid den nationella domstolen skiljer sig emellertid åt i de nämnda yttrandena.
24 Kommunen Steenbergen och Förenade kungarikets regering har hävdat att en offentlig myndighet som väcker talan mot en enskild i syfte att återfå belopp som myndigheten i fråga erlagt såsom socialt bistånd utövar offentliga maktbefogenheter.
25 Under det skriftliga förfarandet delade även kommissionen denna inställning. Till stöd härför angav den att den kommun som beviljar det sociala biståndet enligt ABW har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, såväl när den beslutar vem som har rätt till sådant bistånd, och med hur stort belopp, som när den beslutar huruvida detta belopp skall återkrävas eller ej. Vid den muntliga förhandlingen ändrade kommissionen dock sitt synsätt och tolkade därvid ABW på ett annat sätt. Enligt ABW skall kommunen regressvis söka få ersättning för utbetalat bistånd om det finns någon som är underhållsskyldig enligt lag. Regresstalan kan dock endast väckas i den mån den underhållsskyldige inte har fullgjort sin underhållsskyldighet. Det är en rättighet av privaträttslig art som kommunen sålunda gör gällande.
26 Även den österrikiska och den svenska regeringen anser att den ifrågavarande regresstalan är knuten till en privaträttslig underhållsfordran, i förevarande fall den fordran som Helena Kil och hennes dotter har på Luc Baten. Det förhållandet att denna fordran har övergått till en offentlig myndighet förändrar inte dess art.
27 Även den nederländska regeringen anser att det i målet vid den nationella domstolen är fråga om en privaträttslig talan. Denna regering vill dock hellre se den som en talan om ersättning för den skada som den berörda kommunen har förorsakats till följd av att den har varit tvungen att utge socialt bistånd till en medellös underhållsberättigad person.
Domstolens bedömning
28 Enligt fast rättspraxis är det - för att i möjligaste mån säkerställa att de rättigheter och förpliktelser som följer av Brysselkonventionen för konventionsstaterna och för berörda personer är lika och enhetliga - av vikt att inte tolka artikel 1 i konventionen i fråga som en ren hänvisning till nationell rätt i endera av de berörda staterna, detta eftersom det är konventionens tillämpningsområde som anges i artikeln i fråga. Det begrepp som avses skall således betraktas som ett självständigt begrepp som skall tolkas med hänsyn till å ena sidan konventionens syfte och systematik och å andra sidan de allmänna principer som kan härledas ur de nationella rättsordningarna som helhet (dom av den 14 oktober 1976 i mål 29/76, LTU, REG 1976, s. 1541, punkt 3, svensk specialutgåva, volym 3, s. 195, av den 22 februari 1979 i mål 133/78, Gourdain, REG 1979, s. 733, punkt 3, av den 16 december 1980 i mål 814/79, Rüffer, REG 1980, s. 3807, punkt 7, och av den 21 april 1993 i mål C-172/91, Sonntag, REG 1993, s. I-1963, punkt 18).
29 Domstolen har angivit att denna tolkning leder till att vissa rättsliga avgöranden utesluts från Brysselkonventionens tillämpningsområde på grund av faktorer som är utmärkande för rättsförhållandet mellan parterna i tvisten eller på grund av föremålet för tvisten (se domen i det ovannämnda målet LTU, punkt 4).
30 Sålunda har domstolen funnit att även om vissa avgöranden i tvister mellan en offentlig myndighet och ett privat rättssubjekt kan ingå i Brysselkonventionens tillämpningsområde förhåller det sig annorlunda när myndigheten utövar offentliga maktbefogenheter (se domarna i de ovannämnda målen LTU, punkt 4, och Rüffer, punkt 8).
31 För att kunna avgöra huruvida detta är fallet i en sådan tvist som den i målet vid den nationella domstolen, i vilken ett offentligt organ regressvis från ett privat rättssubjekt söker återfå belopp som det har erlagt såsom socialt bistånd till denne persons tidigare maka och till hans barn, skall domstolen granska grunderna för denna talan och de närmare bestämmelserna om hur den skall väckas och föras.
32 I detta hänseende anges i artikel 93 ABW att kostnaderna för det sociala biståndet skall krävas tillbaka upp till det belopp till vilket underhållsskyldigheten uppgår enligt första boken i den nederländska civillagen. Det är således på grundval av civilrättsliga regler som det avgörs i vilka fall det offentliga organet kan väcka regresstalan, nämligen när det föreligger någon som är underhållsskyldig enligt lag. Det är med stöd av samma regler som det fastställs mot vem det offentliga organet kan väcka talan, nämligen den nämnda person som är underhållsskyldig enligt lag, och gränserna för det belopp som organet kan återfå regressvis, eftersom dessa gränser är desamma som gränserna för den lagstadgade underhållsskyldigheten i sig.
33 Vad gäller bestämmelserna om de former under vilka regresstalan kan väckas och föras anges i artikel 103 ABW att talan skall väckas vid allmän domstol och att civilrättsliga bestämmelser härvid gäller.
34 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 36 i sitt förslag till avgörande är den offentliga myndighetens rättsliga situation gentemot den underhållsskyldige därmed jämförbar med den situation i vilken en enskild befinner sig som, oavsett på vilken grund, har betalat någon annans skuld och som därmed inträder i den ursprunglige borgenärens ställe, eller jämförbar med situationen för den som har lidit en skada på grund av en till tredje man hänförlig handling eller underlåtenhet och som begär skadestånd för detta från denne.
35 Detta konstaterande görs dock med en reservation, som har samband med artikel 94 ABW. Enligt denna artikel hindrar en överenskommelse mellan makar eller tidigare makar enligt vilken ingen av dem, vid äktenskapsskillnad, skall vara underhållsskyldig gentemot den andre, eller endast underhållsskyldig i begränsad omfattning, inte att kostnaderna för bistånd krävs tillbaka från en av parterna och påverkar inte det belopp som skall krävas tillbaka.
36 Då denna bestämmelse gör det möjligt för ett offentligt organ att i förekommande fall bortse från ett avtal som lagligen har slutits mellan makar eller tidigare makar och som har tvingande verkan dem emellan och kan åberopas gentemot tredje man, innebär den nämligen att det offentliga organet försätts i en rättslig situation som skiljer sig från vad som gäller enligt rättsordningen i övrigt. Detta gäller a fortiori även då bestämmelsen gör det möjligt för organet i fråga att bortse från ett avtal som har bekräftats genom ett rättsligt avgörande och som genom avgörandet i fråga har vunnit samma rättskraft som detta. I denna situation handlar det offentliga organet inte längre med stöd av privaträttsliga regler utan med stöd av en egen befogenhet som lagstiftaren särskilt har givit den.
37 Mot bakgrund av ovanstående skall den första frågan besvaras så, att artikel 1 första stycket i Brysselkonventionen skall tolkas så att begreppet privaträttens område omfattar en regresstalan som ett offentligt organ har väckt mot ett privat rättssubjekt för att återfå belopp som det har erlagt såsom socialt bistånd till denne persons tidigare maka och till hans barn, såvida grunderna för talan och de närmare bestämmelserna om hur talan i fråga skall väckas och föras regleras genom allmänna bestämmelser om underhållsskyldighet. Såvida regresstalan väcks med stöd av bestämmelser genom vilka lagstiftaren har givit det offentliga organet en särskild befogenhet kan talan inte anses vara hänförlig till privaträttens område.
Den andra frågan
38 Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida begreppet social trygghet, i den mening som avses i artikel 1 andra stycket punkt 3 i Brysselkonventionen, omfattar en regresstalan som ett offentligt organ har väckt mot ett privat rättssubjekt för att återfå belopp som det har erlagt såsom socialt bistånd till denne persons tidigare maka och till hans barn.
Yttranden som inkommit till domstolen
39 Den nederländska och den österrikiska regeringen, Förenade kungarikets regering samt kommissionen har påpekat att begreppet social trygghet inte definieras i Brysselkonventionen och har föreslagit att man i detta hänseende skall utgå från artikel 4 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i ändrad och uppdaterad lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1, nedan kallad förordning nr 1408/71).
40 De ovannämnda regeringarna och kommissionen har emellertid gjort gällande att uteslutningen av tvister som avser social trygghet från Brysselkonventionens tillämpningsområde skall tolkas strikt. Det är endast tvister mellan offentliga organ och förmånstagare som avses och inte talan som ett sådant organ väcker mot tredje man.
Domstolens bedömning
41 Domstolen noterar inledningsvis att det endast finns anledning att besvara förevarande fråga såvitt gäller fall där det offentliga organet handlar i enlighet med allmänna bestämmelser och avgörandet av målet om regresskrav kan anses vara ett avgörande på privaträttens område i den mening som avses i artikel 1 första stycket i Brysselkonventionen.
42 Eftersom begreppet social trygghet används för att ange tillämpningsområdet för Brysselkonventionen skall det, såsom domstolen har påpekat i punkt 28 i förevarande dom, anses vara ett självständigt begrepp som skall tolkas med hänsyn till konventionens syfte och systematik.
43 Med hänsyn till det samband som föreligger mellan Brysselkonventionen och gemenskapsrätten (se dom av den 10 februari 1994 i mål C-398/92, Mund & Fester, REG 1994, s. I-467, punkt 12, svensk specialutgåva, volym 15, s. I-37, och av den 28 mars 2000 i mål C-7/98, Krombach, REG 2000, s. I-1935, punkt 24) skall detta begrepps innebörd enligt gemenskapsrätten beaktas.
44 Genom att med stöd av artikel 51 i EEG-fördraget (sedermera artikel 51 i EG-fördraget, nu artikel 42 EG i ändrad lydelse) utfärda förordning nr 1408/71 har gemenskapslagstiftaren fastställt regler om samordning av de nationella lagstiftningarna om social trygghet. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 46 och 47 i sitt förslag till avgörande infördes genom dessa regler ett system i vilket en medlemsstats exklusiva normgivningsmakt i princip motsvarar behörigheten för samma stats administrativa och rättsskipande myndigheter. Härav följer att det faktiska skyddet för en rättslig ställning säkerställs genom att ett till fullo behörigt nationellt system har fastställts och att detta skydd inte förutsätter att det garanteras att avgöranden på detta område erkänns.
45 Domstolen finner således att innebörden av begreppet social trygghet, i den mening som avses i artikel 1 andra stycket i Brysselkonventionen, omfattar det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71, såsom detta definieras i artikel 4 i denna och såsom det har preciserats i domstolens rättspraxis.
46 Oavsett hur förmåner som har utgivits såsom socialt bistånd av ett offentligrättsligt organ till medellösa personer skall kvalificeras enligt artikel 4 i förordning nr 1408/71 avser emellertid en regresstalan som organet i fråga har väckt mot en tredje man - som är ett privat rättssubjekt och som av organet har befunnits vara regressvis betalningsskyldig i egenskap av underhållsskyldig gentemot förmånstagarna - inte villkoren för att erhålla den ifrågavarande förmånen, utan återkrav av belopp som har erlagts såsom sådant bistånd.
47 Härav följer att föremålet för tvisten i vart fall inte har något samband med tillämpningen av förordning nr 1408/71.
48 Denna tolkning vinner stöd såväl i Jenards rapport om konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT C 59, 1979, s. 1, s. 12 och s. 13) som i Schlossers rapport om konventionen om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde (EGT C 59, 1979, s. 71, punkt 60). Enligt dessa rapporter avser uteslutningen av social trygghet från Brysselkonventionens tillämpningsområde endast tvister på detta område, det vill säga tvister som uppkommit till följd av förhållandet mellan myndigheterna och arbetsgivaren eller de anställda. I de ovannämnda rapporterna tilläggs det att Brysselkonventionen är tillämplig när en myndighet regressvis väcker talan direkt mot en tredje man som har förorsakat skada eller gentemot denne tredje man inträder i de rättigheter som ett offer har som är försäkrat hos myndigheten, eftersom den då handlar enligt allmänna bestämmelser.
49 Mot bakgrund av ovanstående skall frågan besvaras så, att artikel 1 andra stycket punkt 3 i Brysselkonventionen, skall tolkas så, att begreppet social trygghet inte omfattar en regresstalan som ett offentligt organ i enlighet med allmänna bestämmelser har väckt mot ett privat rättssubjekt för att återfå belopp som det har erlagt såsom socialt bistånd till denne persons tidigare maka och till hans barn.
Rättegångskostnader
50 De kostnader som har förorsakats den nederländska, den österrikiska och den svenska regeringen, Förenade kungarikets regering samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
- angående de frågor som genom beslut av den 27 juni 2000 har ställts av Hof van Beroep te Antwerpen - följande dom:
1) Artikel 1 första stycket i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde och enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde skall tolkas så, att begreppet privaträttens område omfattar en regresstalan som ett offentligt organ har väckt mot ett privat rättssubjekt för att återfå belopp som det har erlagt såsom socialt bistånd till denne persons tidigare maka och till hans barn, såvida grunderna för talan och de närmare bestämmelserna om hur talan i fråga skall väckas och föras regleras genom allmänna bestämmelser om underhållsskyldighet. Såvida regresstalan väcks med stöd av bestämmelser genom vilka lagstiftaren har givit det offentliga organet en särskild befogenhet kan talan inte anses vara hänförlig till privaträttens område.
2) Artikel 1 andra stycket punkt 3 i nämnda konvention skall tolkas så, att begreppet social trygghet inte omfattar en regresstalan som ett offentligt organ i enlighet med allmänna bestämmelser har väckt mot ett privat rättssubjekt för att återfå belopp som det har erlagt såsom socialt bistånd till denne persons tidigare maka och till hans barn.