62000J0171

1. Förfarande - Handläggning av mål vid förstainstansrätten - Möjlighet att avgöra målet med ensamdomare - Villkor - Mål som rör frågor om lagenligheten av en rättsakt som har allmän giltighet omfattas inte - Begreppet mål som rör frågor om lagenligheten av en rättsakt som har allmän giltighet - En institutions interna direktiv om de villkor som skall tillämpas för placering i lönegrad och löneklass vid rekrytering - Omfattas

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 11.1 första stycket samt artikel 14.2.1, artikel 14.2.2 a och artikel 14.3)

2. Tjänstemän - Rekrytering - Placering i lönegrad och löneklass - Hänsynstagande till arbetslivserfarenhet - Den dag som anses vara sista dag vid beräkning av arbetslivserfarenhet - Den dag då tjänsten faktiskt tillträds - Annan regel för beräkning av arbetslivserfarenhet för tillfälligt anställda än den som tillämpas på tjänstemän - Åsidosättande av likabehandlingsprincipen

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 3 och 31)

1. Av artikel 11.1 första stycket i förstainstansrättens rättegångsregler framgår att de mål som anhängiggörs vid rätten i princip avgörs av avdelningarna. Det är att förstå som ett undantag när det i artikel 14.2.1 i nämnda rättegångsregler fastställs att vissa bestämda målkategorier, däribland gemenskapsrättsliga personalmål, kan avgöras av referenten i dennes egenskap av ensamdomare, om de lämpar sig härför med hänsyn till att de uppkomna rättsfrågorna och sakomständigheterna inte innefattar några svårigheter, målen är av begränsad betydelse och särskilda omständigheter i övrigt inte föreligger.

Det är enligt artikel 14.2.2 a emellertid uteslutet att en ensamdomare tilldelas mål som omfattar frågor om en allmängiltig rättsakts lagenlighet. Denna bestämmelse utgör ett undantag från det första undantaget och innebär att den allmänna regeln åter är tillämplig. Artikeln kan följaktligen inte tolkas restriktivt.

En rättsakt har allmän giltighet, i den mening som avses i denna bestämmelse, om den är tillämplig på en objektivt bestämd situation och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets.

Ett mål ger upphov till en fråga om lagenligheten av en rättsakt som har allmän giltighet, och får följaktligen inte hänskjutas till en ensamdomare, åtminstone om det har väckts talan om ogiltigförklaring av en sådan rättsakt eller om det, på ett ingående och motiverat sätt, har framställts en invändning om rättsstridighet mot rättsakten. Ett mål ger även upphov till en fråga om lagenligheten av en rättsakt, om en sådan fråga har uppkommit som en preliminär fråga under förfarandets gång. I ett sådant fall skall ensamdomaren, i enlighet med artikel 14.3 i förstainstansrättens rättegångsregler, konstatera att förutsättningarna för handläggning av ensamdomare inte längre föreligger och hänskjuta målet till avdelningen.

Ett beslut av en institution, i vilket de villkor som skall tillämpas för placering i lönegrad och löneklass vid rekrytering preciseras och vilket är tillämpligt på en objektivt bestämd situation och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets, skall anses som en allmängiltig rättsakt i den mening som avses i artikel 14.2.2 a i förstainstansrättens rättegångsregler. Även om en administrations interna bestämmelser inte kan anses som rättsregler, som administrationen under alla omständigheter skulle vara skyldig att iaktta, utgör de likväl vägledande förhållningsregler för den praxis som skall följas och från vilka administrationen, i ett enskilt fall, inte kan avvika utan att ange skäl som är förenliga med likabehandlingsprincipen. Sådana bestämmelser utgör följaktligen en rättsakt som har allmän giltighet, vars rättsstridighet tjänstemän och andra anställda som berörs kan åberopa till stöd för en talan som väckts mot enskilda beslut, vilka har antagits med stöd av nämnda bestämmelser.

( se punkterna 25-27, 31-33, 35 och 36 )

2. Dagen för en tjänstemans tillsättning får, enligt artikel 3 i tjänsteföreskrifterna, inte föregå den dag då tjänstemannen tillträder sin tjänst. Eftersom en tjänsteman kan genomgå en utbildning eller utöva yrkesverksamhet fram till och med den dag som föregår dagen då han faktiskt tillträder tjänsten, är det sistnämnda dag som skall anses som sista dag vid beräkningen av hur lång period av arbetslivserfarenhet som det kan tas hänsyn till vid placeringen i lönegrad.

Artikel 31 i tjänsteföreskrifterna skall följaktligen tolkas på så sätt att, i den mån det skall tas hänsyn till arbetslivserfarenhet vid placering i lönegrad, den sista dag som kan beaktas vid beräkningen av hur lång arbetslivserfarenheten är skall utgöras av den dag som föregår dagen då tjänsten tillträds (dies ad quem).

Av detta följer att ett beslut av en gemenskapsinstitution om de villkor som skall tillämpas för placering i lönegrad och löneklass vid rekrytering inte kan tillämpas vid rekrytering av tjänstemän, när det däri fastställs att den sista dag som kan beaktas vid beräkningen av arbetslivserfarenheten skall utgöras av dagen då tjänsten erbjuds. Samma slutsats gäller vid rekrytering av tillfälligt anställda, eftersom institutionen har fastställt att nämnda beslut med vederbörliga ändringar skall gälla även för tillfälligt anställda. Genom att det i ett sådant beslut fastställs att det är dagen då anställningen erbjuds och inte dagen då tjänsten tillträds som skall beaktas som sista dag, innebär beslutet att det för tillfälligt anställda, och utan saklig grund, föreskrivs en annan regel för beräkning av den arbetslivserfarenhet som det skall tas hänsyn till än den som tillämpas på tjänstemän enligt artikel 31 i tjänsteföreskrifterna. Därigenom åsidosätts principen om likabehandling.

( se punkterna 46-49 och 54 )

I mål C-171/00 P,

Alain Libéros, tillfälligt anställd vid Europeiska gemenskapernas kommission, Bryssel (Belgien), företrädd av M.-A. Lucas, avocat, med delgivningsadress i Luxemburg,

klagande,

angående överklagande av dom meddelad den 9 mars 2000 av förstainstansrätten (ensamdomare) i mål T-29/97, Libéros mot kommissionen (REGP 2000, s. I-A-43 och II-185), i vilket det förs talan om att denna dom skall upphävas och att de yrkanden som klaganden framställde i första instans skall bifallas,

i vilket den andra parten är:

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av J. Currall, i egenskap av ombud, biträdd av B. Wägenbaur, avocat, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande i första instans,

meddelar DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna A. La Pergola, L. Sevón, M. Wathelet och C.W.A. Timmermans (referent),

generaladvokat: C. Stix-Hackl,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 4 juli 2001,

och efter att den 22 november 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Alain Libéros har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 10 maj 2000, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan samt motsvarande bestämmelser i EKSG-stadgan och Euratomstadgan för domstolen, överklagat förstainstansrättens dom av den 9 mars 2000 i mål T-29/97, Libéros mot kommissionen (REGP 2000, s. I-A-43 och II-185, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken rätten ogillade hans talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 15 mars 1996 om definitiv placering av sökanden i lönegrad A 7 och av kommissionens beslut av den 5 november 1996 om avslag på sökandens klagomål mot detta beslut om placering i lönegrad.

Tillämpliga bestämmelser och bakgrund till fristen

Förstainstansrättens rättegångsregler

2 I artikel 14.2 i förstainstansrättens rättegångsregler, i dess lydelse enligt rättens beslut av den 17 maj 1999, om möjlighet för rätten att avgöra mål med en domare (EGT L 135, s. 92), föreskrivs följande:

"1. Följande mål, vilka tilldelats en avdelning sammansatt av tre domare, kan handläggas av referenten, som avgör målen i egenskap av ensamdomare, om de lämpar sig härför med hänsyn till att de uppkomna rättsfrågorna och sakomständigheterna inte innefattar några svårigheter, målen är av begränsad betydelse, särskilda omständigheter i övrigt inte föreligger och de har hänskjutits enligt villkoren i artikel 51:

a) Mål som anhängiggjorts med stöd av artikel 236 i EG-fördraget och artikel 152 i Euratomfördraget.

...

2. Följande mål får inte hänskjutas till ensamdomare:

a) Mål som omfattar frågor om en allmängiltig rättsakts lagenlighet.

..."

3 I artikel 14.2.3 i samma rättegångsregler fastställs följande:

"Ensamdomare skall hänskjuta mål till avdelningen om han finner att förutsättningarna för handläggning av ensamdomare inte längre föreligger."

4 Artikel 51.2 första stycket i samma rättegångsregler har följande lydelse:

"Beslut om att överföra mål till ensamdomare i fall som anges i artikel 14.2 skall sedan parterna hörts fattas enhälligt på den avdelning sammansatt av tre domare vid vilken målet är anhängigt."

De bestämmelser som är tillämpliga på tjänstemäns lönegradsplacering

5 Av artikel 31 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) framgår följande:

"1. De sökande som valts ut skall tillsättas enligt följande:

- Tjänstemän i kategori A eller vid språktjänsten: i den första lönegraden i sin kategori eller tjänstegrupp. ...

2. Tillsättningsmyndigheten får dock göra undantag från de föregående bestämmelserna inom följande begränsningar:

...

b) I fråga om andra lönegrader [än lönegraderna A 1, A 2, A 3 och LA 3]

- för upp till en tredjedel av tillsättningarna när det gäller tjänster som blivit lediga,

- för upp till hälften av tillsättningarna när det gäller nyinrättade tjänster.

Utom när det gäller lönegrad LA 3 skall denna bestämmelse tillämpas på grupper om sex tjänster som skall besättas inom varje lönegrad."

6 Genom beslut av den 1 september 1983 preciserade kommissionen vilka villkor som skall tillämpas för placering i lönegrad och löneklass vid rekrytering (nedan kallat beslutet av den 1 september 1983). I artikel 5 i beslutet fastställs att nämnda beslut med vederbörliga ändringar skall gälla även för anställning av tillfälligt anställda, med förbehåll för de undantag som uttryckligen föreskrivs i artiklarna 1 och 5 i beslutet.

7 I artikel 2 i beslutet av den 1 september 1983, med rubriken "Fastställelse av lönegrad och löneklass vid rekryteringen", har första-tredje och sjätte styckena, enligt den lydelse som förelåg den 1 juli 1995, följande lydelse:

"Tillsättningsmyndigheten skall tillsätta den provanställde tjänstemannen i den första lönegraden inom den tjänsteklass till vilken han rekryterats.

Minsta arbetslivserfarenhet för placering i den första löneklassen i den lägsta graden för respektive tjänsteklass är

- 12 år för graderna A 5 och LA 5

- 3 år för graderna A 7 och LA 7

...

Vid beräkningen av arbetslivserfarenhet skall hänsyn ... tas till verksamhet som utövats före dagen för erbjudandet om anställning ...

...

Med förbehåll för vad som föreskrivs i artikel 2 i bilaga 1 till detta beslut, skall arbetslivserfarenhet beaktas endast om den inhämtats efter den första examen som enligt artikel 5 i tjänsteföreskrifterna givit tillträde till den kategori anställningen avser, och den måste motsvara kraven för denna kategori."

8 Bakgrunden till tvisten beskrivs i den överklagade domen på följande sätt:

"7 Sökanden ansökte den 25 oktober 1993 om en tjänst vid kommissionen inom ramen för ett urvalsförfarande för rekrytering av tillfälligt anställda. Det angavs i meddelandet om urvalsförfarande för enhet 3 (Riktlinjer för kvalitet, certifiering och märkning för typöverensstämmelse) under direktorat B (Lagstiftningspolitik och standardisering; datakommunikationsnät) inom generaldirektoratet för industri (GD III) att tjänsten i fråga skulle tillsättas i lönegrad A 7/A 4.

8 Den 17 oktober 1994 erbjöd kommissionen sökanden anställning som tillfälligt anställd, och preciserade samtidigt att denne skulle anställas som handläggare med placering 'i kategori A, lönegrad 7, löneklass 1 (förutsatt att detta bekräftas av den kommitté för lönegradsplacering som senare kommer att fastställa [dennes] slutgiltiga lönegradsplacering).'

9 Sökanden accepterade kommissionens erbjudande den 14 november 1994 och uppgav vid samma tillfälle att han var beredd att tillträda tjänsten vid kommissionen från och med den 1 juli 1995.

10 Den 23 juni 1995 undertecknade sökanden anställningskontraktet, som var daterat den 7 oktober 1994 och enligt vilket han anställdes som handläggare (artikel 2 första stycket) med placering i kategori A, lönegrad 7, löneklass 1, varvid tjänstetiden i denna löneklass skulle börja löpa den 1 juli 1995 (artikel 3).

11 Sökanden sände en skrivelse till ordföranden för Kommittén för lönegradsplacering den 30 augusti 1995 i vilken han begärde att han skulle omplaceras i lönegrad A 5, med hänsyn till den arbetslivserfarenhet, på 15 år 6 månader och 6 dagar, som han hade när hans anställningskontrakt upprättades hos kommissionen den 7 oktober 1994.

12 Kommissionen tillställde sökanden ett tillägg till dennes anställningsavtal, som var daterat den 15 mars 1996 och i vilket dennes slutgiltiga lönegradsplacering fastställdes till lönegrad A 7, löneklass 3, med en tjänstetid i denna löneklass som började löpa den 1 juli 1995 (nedan kallat beslutet av den 15 mars 1996).

13 Sökanden vände sig den 28 mars 1996 till kommissionen med ett klagomål, med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, mot beslutet av den 15 mars 1996, eftersom detta beslut innebar avslag på sökandens begäran att få omplaceras i lönegrad A 5 och tillgodoräknas motsvarande tjänstetid. Klagomålet registrerades vid kommissionens generalsekretariat den 23 april 1996.

14 Klagomålet avslogs uttryckligen genom beslut av den 5 november 1996 (nedan kallat beslutet av den 5 november 1996). Sökanden undertecknade mottagningsbeviset avseende nämnda beslut den 11 november 1996. I beslutet anges att i enlighet med artikel 2 andra och sjätte styckena i beslutet [av den 1 september] 1983 är det den universitetsexamen i ekonomisk och social förvaltning som sökanden tog i juni 1983 som har beaktats vid beräkningen av dennes arbetslivserfarenhet och att denne följaktligen tillgodoräknades arbetslivserfarenhet för perioden juni 1983-oktober 1994 - varvid skrivelsen med anställningserbjudandet upprättades vid sistnämnda tidpunkt - vilket är en period på elva år och fyra månader. I beslutet av den 5 november 1996 anges dessutom att tillsättningsmyndigheten upptog sökandens fall till förnyad prövning, för att ta hänsyn till den princip som förstainstansrätten utvecklade i sin dom av den 5 oktober 1995 i mål T-17/95, Alexopoulou mot kommissionen, REGP 1995, s. I-A-227 och II-683), enligt vilken det i undantagsfall är möjligt att placera en nyanställd i en tjänsteklass med högre lönegrad, i synnerhet när det är nödvändigt att en särskilt kvalificerad person anställs på grund av särskilda behov i verksamheten eller när den rekryterade personen har speciella kvalifikationer, och att den härvid inte fann skäl att ändra sin bedömning och att det följaktligen inte skulle medges något undantag i detta fall."

Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

9 Den 9 november 1999 tilldelade förstainstansrätten, första avdelningen, rättens ordförande målet för avgörande i egenskap av ensamdomare, i enlighet med artikel 14.2.1 och artikel 51.2 första stycket i förstainstansrättens rättegångsregler.

10 Alain Libéros åberopade tre grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avsåg åsidosättande av artikel 2 andra stycket i beslutet av den 1 september 1983. Den andra grunden, som framställdes i andra hand, avsåg att detta beslut i sig var rättsstridigt, eftersom det i beslutet förklaras att artikel 2 första stycket är tillämplig på tillfälligt anställda som rekryterats med stöd av artikel 2 a i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade anställningsvillkoren). Alain Libéros anförde i punkt 19 i sin replik inför förstainstansrätten att den påstådda rättsstridigheten även avsåg artikel 2 tredje stycket i beslutet av den 1 september 1983, en bestämmelse om den första dag från vilken arbetslivserfarenheten skall beräknas. Den tredje grunden, som framställdes för det fall ovannämnda grunder inte skulle godtas, avsåg, i sin första del, en otillräcklig motivering av besluten av den 15 mars och den 5 november 1996 och, i sin andra del, överträdelse av artikel 31.2 i tjänsteföreskrifterna.

11 Förstainstansrätten avgjorde först frågan huruvida talan kunde tas upp till sakprövning. Rätten konstaterade i punkterna 29-34 i den överklagade domen att ansökan hade inkommit för sent, men ansåg att Alain Libéros hade begått ett ursäktligt misstag genom att anse att fristen för att väcka talan hade börjat löpa dagen då hans klagomål registrerades vid kommissionens generalsekretariat. Klaganden hade nämligen förlitat sig på Administrativa meddelanden nr 635 av den 16 juli 1990 om bestämmelser för behandling av begäran och klagomål som inges med stöd av artikel 90 i tjänsteföreskrifterna och om den metod som skall tillämpas vid beräkning av frister, som kommissionen hade offentliggjort och som var oklara, och på felaktiga uppgifter som en tjänsteman vid GD IX hade lämnat. Det fastställdes följaktligen att talan kunde tas upp till sakprövning.

12 Förstainstansrätten prövade talan i sak och undersökte "huruvida artikel 2 i beslutet av den 1 september 1983, såsom den i detta enskilda fall tillämpades av kommissionen, som endast tar hänsyn till arbetslivserfarenhet från tiden före erbjudandet om anställning, med hänsyn till omständigheterna i fallet strider mot ändamålet med artikel 31 i tjänsteföreskrifterna".

13 I detta hänseende utvecklade förstainstansrätten skälen till den överklagade domen på följande sätt:

"48 Sökanden har gjort gällande att hans arbetslivserfarenhet inte skulle ha bedömts dagen för erbjudandet av anställning, utan dagen då anställningsavtalet började gälla, det vill säga den 1 juli 1995. Det skall följaktligen undersökas huruvida artikel 2 i beslutet av den 1 september 1983, såsom den i detta enskilda fall tillämpades av kommissionen, som endast tar hänsyn till arbetslivserfarenhet från tiden före erbjudandet av anställning, med hänsyn till omständigheterna i fallet strider mot ändamålet med artikel 31 i tjänsteföreskrifterna.

49 Det framgår i detta hänseende av förstainstansrättens dom av den 9 juli 1997 i mål T-92/96, Monaco mot parlamentet, REGP 1997, s. I-A-195 och II-573, punkt 46) att '[t]illsättningsmyndighetens befogenhet att göra fria bedömningar med stöd av artikel 31.2 i tjänsteföreskrifterna kan, enligt rättspraxis, regleras genom interna beslut, exempelvis parlamentets nya interna direktiv. Det finns nämligen inte något principiellt förbud mot att tillsättningsmyndigheten genom ett internt allmänt beslut fastställer regler för hur den befogenhet att göra fria bedömningar skall utövas som tillsättningsmyndigheten har enligt tjänsteföreskrifterna. ... Sådana interna riktlinjer skall betraktas som vägledande förhållningsregler som administrationen själv åtar sig att följa och från vilka den inte kan avvika utan att ange skälen till det om den inte skall åsidosätta likabehandlingsprincipen ...'

50 Genom beslutet av den 15 mars 1996 tillämpas emellertid ett internt allmänt beslut, nämligen beslutet av den 1 september 1983, som i artikel 2 tredje stycket uttryckligen anger vilken tidpunkt som är relevant för beräkningen av den arbetslivserfarenhet som det skall tas hänsyn till vid lönegradsplacering, nämligen dagen för erbjudandet om anställning.

51 Denna förhållningsregel är förenlig med tjänsteföreskrifternas ändamål av såväl administrativa som sakliga skäl.

52 Det är, när erbjudandet om anställning upprättas, för det första inte möjligt att ta hänsyn till den arbetslivserfarenhet som eventuellt förvärvas mellan tidpunkten då anställningen erbjuds och tidpunkten då sökanden faktiskt tillträder tjänsten.

53 För det andra är det i regel endast mycket kort tid som förflyter från det att erbjudandet om anställning upprättas till dess att erbjudandet lämnas till sökanden, liksom från det att erbjudandet lämnas till dess att det antas eller avvisas.

54 För det tredje ligger tidpunkterna då avtalet undertecknas och då den anställde faktiskt tillträder tjänsten i allmänhet nära varandra i tiden.

55 En skyldighet för institutionen att ompröva villkoren i erbjudandet om anställning efter det att det har antagits av den nyanställde, i syfte att ta hänsyn till arbetslivserfarenhet som denne har förvärvat mellan tidpunkten då anställningen erbjuds och tidpunkten då tjänsten faktiskt tillträds, skulle innebära att den anställde, utan saklig grund och utan möjlighet till faktisk kontroll för institutionen, kunde skjuta upp tjänstetillträdet för att placeras i en högre lönegrad.

56 När det gäller sökandens argument avseende [förstainstansrättens dom av den 7 februari 1991 i de förenade målen T-18/89 och T-24/89, Tagaras mot domstolen, REG 1991, s. II-53], kan det konstateras att omständigheterna i förevarande fall skiljer sig från dem som var aktuella i det mål i vilket den åberopade domen meddelades. I nämnda mål förelåg till exempel inget allmänt beslut om fastställelse av lönegrad och löneklass vid rekryteringen. Svaranden hade dessutom lagt dagen då ansökan om tjänst ingavs - en annan tidpunkt som inföll mycket tidigare än den som kommissionen beaktade i förevarande fall - till grund för bedömningen av den berördes arbetslivserfarenhet.

57 Av detta följer att kommissionen hade rätt att, i sitt beslut av den 15 mars 1996, fastställa att dagen då anställningen erbjöds var den sista dag som kunde beaktas vid beräkningen av arbetslivserfarenheten, i enlighet med dess beslut av den 1 september 1983."

14 Förstainstansrätten ogillade följaktligen Alain Libéros talan och förpliktade vardera parten att bära sin rättegångskostnad.

verklagandet

15 Alain Libéros har yrkat att den överklagade domen skall upphävas, att de yrkanden som han framställde i första instans skall bifallas och att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

16 Kommissionen har yrkat att överklagandet skall ogillas och att Alain Libéros skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

17 Alain Libéros har åberopat tre grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 14.2.2 a i förstainstansrättens rättegångsregler. Alain Libéros har genom sin andra grund gjort gällande att artikel 2 andra stycket i beslutet av den 1 september 1983, samt artiklarna 31 och 32 i tjänsteföreskrifterna, som enligt artikel 5 i detta beslut skall tillämpas på tillfälligt anställda, har åsidosatts. Den tredje grunden avser åsidosättande av skyldigheten att motivera domar.

Den första grunden

18 Denna första grund består av två delgrunder.

19 Alain Libéros har genom sin första grunds första del hävdat att det var fel av referenten att avgöra målet i egenskap av ensamdomare, trots att talans upptagande till sakprövning gav upphov till frågan huruvida de Administrativa meddelanden som kommissionen hade offentliggjort om bestämmelser för ingivande och behandling av begäran och klagomål, som inges med stöd av artikel 90 i tjänsteföreskrifterna, var lagenliga.

20 Alain Libéros har genom den första grundens andra del hävdat att det var fel av referenten att avgöra målet i egenskap av ensamdomare, trots att talan gav upphov till frågan om lagenligheten av artikel 2 tredje stycket i beslutet av den 1 september 1983, i vilken det bland annat föreskrivs att "[v]id beräkningen av arbetslivserfarenhet skall hänsyn ... tas till verksamhet som utövats före dagen för erbjudandet om anställning".

21 Denna andra delgrund skall först undersökas.

22 Alain Libéros har anfört att förstainstansrätten dels, i punkt 50 i den överklagade domen, medgav att beslutet av den 1 september 1983 är ett internt allmänt beslut, dels, i punkterna 48-51 i nämnda dom, ansåg att den invändning om rättegångshinder som han hade framställt var ogrundad, för att ogilla den talan som han hade väckt vid rätten.

23 Alain Libéros har i detta hänseende hävdat att artikel 14.2.2 a i förstainstansrättens rättegångsregler skall tolkas extensivt. Det skall nämligen inte göras någon skillnad beroende på om det rör sig om lagstiftning eller inte, eftersom detta inte framgår av artikelns lydelse. Alain Libéros har dessutom påpekat att bestämmelsen i fråga inte är ett undantag från en princip, för vilket fall bestämmelsen skulle tolkas restriktivt, utan ett "undantag från ett undantag från en princip". Bestämmelsen skall med hänsyn till detta förhållande tolkas på samma sätt som principen, det vill säga extensivt. Alain Libéros har slutligen gjort gällande att syftet med artikel 14 i nämnda rättegångsregler är att göra det möjligt för en domare att avgöra ett mål i egenskap av ensamdomare när målen lämpar sig för detta, bland annat med hänsyn till att de är av begränsad betydelse. Detta syfte gör det befogat att utesluta möjligheten med ensamdomare i de mål där lagenligheten av beslut som tillämpas på ett stort antal personer ifrågasätts, oavsett om det rör sig om interna administrativa beslut eller inte.

24 Vad beträffar denna delgrund har kommissionen påpekat att förstainstansrätten i punkt 48 i den överklagade domen klart och tydligt förklarade att Alain Libéros bestred giltigheten av ett enskilt beslut med tillämpningsföreskrifter och inte lagenligheten av en allmängiltig rättsakt. Kommissionen har dessutom hävdat att beslutet av den 1 september 1983 inte är en "allmängiltig rättsakt" i den mening som avses i artikel 14.2.2 a i förstainstansrättens rättegångsregler, eftersom det rör sig om ett beslut som har fattats av en administrativ myndighet.

25 Förstainstansrätten erinrar i detta hänseende om att det av artikel 11.1 första stycket i förstainstansrättens rättegångsregler framgår att de mål som anhängiggörs vid rätten i princip avgörs av avdelningarna.

26 Det är att förstå som ett undantag när det i artikel 14.2.1 i nämnda rättegångsregler fastställs att vissa bestämda målkategorier, däribland gemenskapsrättsliga personalmål, kan avgöras av referenten i dennes egenskap av ensamdomare, "om de lämpar sig härför med hänsyn till att de uppkomna rättsfrågorna och sakomständigheterna inte innefattar några svårigheter, målen är av begränsad betydelse [och] särskilda omständigheter i övrigt inte föreligger".

27 Det är enligt artikel 14.2.2 a i förstainstansrättens rättegångsregler emellertid uteslutet att en ensamdomare tilldelas mål som omfattar frågor om en allmängiltig rättsakts lagenlighet. Denna bestämmelse utgör ett undantag från det första undantaget och innebär att den allmänna regeln åter är tillämplig. Artikeln kan följaktligen inte tolkas restriktivt.

28 Begreppet "rättsakt som har allmän giltighet" har tolkats av domstolen och förstainstansrätten vid tillämpningen av artiklarna 230 EG och 249 EG. En rättsakt har, enligt fast rättspraxis, allmän giltighet om den är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets (se särskilt dom av den 17 juni 1980 i de förenade målen 789/79 och 790/79, Calpak och Società Emiliana Lavorazione Frutta mot kommissionen, REG 1980, s. 1949, punkt 9, och av den 31 maj 2001 i mål C-41/99 P, Sadam Zuccherifici m.fl. mot rådet, REG 2001, s. I-4239, punkt 24).

29 Av denna rättspraxis följer även att en rättsakts allmänna giltighet inte kan ifrågasättas på grund av möjligheten att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som vid en given tidpunkt berörs av en rättsakt, eller till och med deras identitet, om det framgår att den är tillämplig i objektiva rättsliga eller faktiska situationer som anges i rättsakten i fråga och som överensstämmer med dess syfte (se domen i det ovannämnda målet Sadam Zuccherifici m.fl. mot rådet, punkt 29).

30 Domstolen anser att artikel 14.2.2 a i förstainstansrättens rättegångsregler för enhetlighetens skull skall tolkas med hänsyn till denna fasta rättspraxis.

31 Av detta följer att en rättsakt har allmän giltighet, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, om den är tillämplig på en objektivt bestämd situation och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets.

32 När det gäller fastställelsen av huruvida ett mål "ger upphov till" en fråga om lagenligheten av en rättsakt som har allmän giltighet, konstaterar domstolen att så åtminstone är fallet om det har väckts talan om ogiltigförklaring av en sådan rättsakt eller om det, på ett ingående och motiverat sätt, har framställts en invändning om rättsstridighet mot rättsakten. I ett sådant fall får målet inte hänskjutas till en ensamdomare.

33 Detta kan också vara fallet om frågan om lagenligheten av en rättsakt som har allmän giltighet har uppkommit som en preliminär fråga under förfarandets gång. I ett sådant fall skall ensamdomaren, i enlighet med artikel 14.3 i förstainstansrättens rättegångsregler, konstatera att förutsättningarna för handläggning av ensamdomare inte längre föreligger och hänskjuta målet till avdelningen.

34 Beslutet av den 1 september 1983, som avses med den första grundens andra del i överklagandet, är ett beslut som, enligt dess artikel 1, "rör placering i andra lönegrader än A 1, A 2, A 3 och LA 3 för tjänstemän vilkas anställning omfattas av bilaga I A i tjänsteföreskrifterna, med undantag av dem som tjänstgör vid Gemensamma forskningscentret eller inom JET-projektet", och som, enligt dess artikel 5, med vederbörliga ändringar skall gälla även för anställning av tillfälligt anställda.

35 Domstolen har vid prövningen av en administrations interna bestämmelser fastslagit att sådana bestämmelser, även om de inte kan anses som rättsregler, som administrationen under alla omständigheter skulle vara skyldig att iaktta, likväl utgör vägledande förhållningsregler för den praxis som skall följas och från vilka administrationen, i ett enskilt fall, inte kan avvika utan att ange skäl som är förenliga med likabehandlingsprincipen. Sådana bestämmelser utgör följaktligen en rättsakt som har allmän giltighet, vars rättsstridighet tjänstemän och andra anställda som berörs kan åberopa till stöd för en talan som väckts mot enskilda beslut, vilka har antagits med stöd av nämnda bestämmelser (dom av den 10 december 1987 i de förenade målen 181/86-184/86, Del Plato m.fl. mot kommissionen, REG 1987, s. 4991, punkt 10).

36 Av detta följer att beslutet av den 1 september 1983, som är tillämpligt på en objektivt bestämd situation och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets, skall anses som en "allmängiltig rättsakt" i den mening som avses i artikel 14.2.2 a i förstainstansrättens rättegångsregler.

37 Det kan dessutom konstateras att, såsom framgår av de skrivelser som Alain Libéros ingav till förstainstansrätten, dennes andra grund avsåg att beslutet av den 1 september 1983 var rättsstridigt. Alain Libéros påpekade detta i en skrivelse av den 27 oktober 1999 som tillställdes rätten, vilken i enlighet med artikel 51.2 första stycket hade anmodat honom att yttra sig över den omständigheten att målet kunde komma att tilldelas referenten i egenskap av ensamdomare för avgörande.

38 Av det ovan anförda följer att förstainstansrätten överträdde artikel 14.2.2 a i sina rättegångsregler, eftersom referenten i egenskap av ensamdomare avgjorde ett mål som hade anhängiggjorts i enlighet med artikel 236 EG, trots att det i målet hade uppkommit en fråga om lagenligheten av en rättsakt som har allmän giltighet.

39 Eftersom den första grunden är befogad, skall den överklagade domen upphävas utan att det är nödvändigt att pröva de andra grunderna i överklagandet.

Prövning i sak

40 Eftersom målet, i enlighet med artikel 54 i EG-stadgan och motsvarande bestämmelser i EKSG-stadgan och Euratomstadgan för domstolen, är färdigt för avgörande skall Alain Libéros yrkanden om ogiltigförklaring av besluten av den 15 mars och den 5 november 1996 prövas i sak.

41 Tvistefrågan gäller fastställelsen av hur lång period av arbetslivserfarenhet som skall beaktas när en person rekryteras som tillfälligt anställd. Den avgörande frågan är närmare bestämt vilken som är den sista dag som det skall tas hänsyn till vid beräkningen av hur lång denna period är, eftersom det är ostridigt från vilken dag perioden börjar löpa.

42 Alain Libéros har för det första gjort gällande att arbetslivserfarenheten skall beräknas på samma sätt, oavsett om det sker med tillämpning av artikel 31 eller artikel 32 i tjänsteföreskrifterna. Han har dessutom hävdat att det enligt fast rättspraxis, särskilt domen i det ovannämnda målet Tagaras mot domstolen, är dagen då tjänsten tillträds som skall beaktas. Artikel 2 tredje stycket i beslutet av den 1 september 1983 strider mot tjänsteföreskrifterna, eftersom det i bestämmelsen fastställs att det skall tas hänsyn till verksamhet som utövats före dagen för erbjudandet om anställning. Alain Libéros anser följaktligen att man i hans fall skulle ha tagit hänsyn till dagen då han tillträdde tjänsten, det vill säga den 1 juli 1995, som sista dag vid beräkningen av hur lång hans arbetslivserfarenhet är.

43 Kommissionen medgav i sitt svaromål inför förstainstansrätten att den lönegrad som en tillfälligt anställd tilldelas vid rekryteringen fastställs i enlighet med artikel 2 i beslutet av den 1 september 1983. Kommissionen har emellertid hävdat att det är fullt befogat att välja dagen då anställningen erbjuds vid bedömningen av hur lång arbetslivserfarenheten är, eftersom det är då som anställningsvillkoren för den anställde fastställs. Valet av detta kriterium är dessutom befogat av budgetskäl och för att förhindra att den som har nyrekryterats som tillfälligt anställd skjuter upp tjänstetillträdet på eget initiativ i syfte att rekryteras i en högre tjänsteklass. I regel är det dessutom endast en mycket kort tid som förflyter mellan erbjudandet om anställning och den tidpunkt då den anställde faktiskt rekryteras. Kommissionen har slutligen gjort gällande att artikel 32 i tjänsteföreskrifterna och den rättspraxis som rör nämnda artikel inte är relevanta i detta mål, eftersom bestämmelsen avser placering i löneklass, medan målet avser placering i lönegrad. Kommissionen anser följaktligen att den dag som skall beaktas, när det gäller Alain Libéros, är dagen då anställningen erbjöds, det vill säga den 7 oktober 1994.

44 Domstolen erinrar om att, såsom framgår av de handlingar i målet som hade ingetts till förstainstansrätten, denna fråga uppkommer i det sammanhang som avser anställningen av Alain Libéros för den tjänst som betecknas 12T/III/93 i lönegrad A 7/A 4. Om Alain Libéros ståndpunkt godtogs skulle denne kunna göra gällande mer än 12 års arbetslivserfarenhet och, i enlighet med artikel 2 andra stycket i beslutet av den 1 september 1983, begära att hans fall omprövades för en eventuell placering i lönegrad A 5.

45 Det skall först konstateras att det, även om det i artikel 31 i tjänsteföreskrifterna inte uttryckligen hänvisas till begreppet arbetslivserfarenhet, av fast rättspraxis emellertid framgår att när en person anställs som tjänsteman är denna persons arbetslivserfarenhet en av de omständigheter som tillsättningsmyndigheten kan ta hänsyn till när den fastställer i vilken lönegrad han skall placeras, bland annat vid tillämpningen av artikel 31.2 i tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 1994 i mål C-298/93 P, Klinke mot domstolen, REG 1994, s. I-3009, punkt 15, och av den 1 juli 1999 i mål C-155/98 P, Alexopoulou mot kommissionen, REG 1999, s. I-4069, punkt 13).

46 Dagen för en tjänstemans tillsättning får, enligt artikel 3 i tjänsteföreskrifterna, inte föregå den dag då tjänstemannen tillträder sin tjänst. Eftersom en tjänsteman kan genomgå en utbildning eller utöva yrkesverksamhet fram till och med den dag som föregår dagen då han faktiskt tillträder tjänsten, är det sistnämnda dag som skall anses som sista dag vid beräkningen av hur lång period av arbetslivserfarenhet som det kan tas hänsyn till vid placeringen i lönegrad.

47 Artikel 31 i tjänsteföreskrifterna skall följaktligen tolkas på så sätt att, i den mån det skall tas hänsyn till arbetslivserfarenhet vid placering i lönegrad, den sista dag som kan beaktas vid beräkningen av hur lång arbetslivserfarenheten är skall utgöras av den dag som föregår dagen då tjänsten tillträds (dies ad quem). Av detta följer att artikel 2 tredje stycket i beslutet av den 1 september 1983 inte kan tillämpas vid anställning av tjänstemän.

48 Det är emellertid nödvändigt att undersöka huruvida samma slutsats gäller vid rekrytering av en tillfälligt anställd.

49 Det konstateras härvid att även om det i anställningsvillkoren inte fastställs regler som skall tillämpas vid placeringen av tillfälligt anställda i lönegrad, har kommissionen bestämt att beslutet av den 1 september 1983 med vederbörliga ändringar skall gälla även för tillfälligt anställda, såsom anges i artikel 5 i beslutet.

50 Det skall följaktligen undersökas huruvida det förhållandet att artikel 2 tredje stycket i beslutet av den 1 september 1983 inte får tillämpas, en slutsats som domstolen har dragit i punkt 47 i denna dom när det gäller tjänstemän, även gäller för tillfälligt anställda, eller om omständigheter som särskilt kan hänföras till den situation som tillfälligt anställda befinner sig i gör det befogat att alltjämt tillämpa bestämmelsen, det vill säga betrakta dagen då en anställning erbjuds som den sista dag som det kan tas hänsyn till vid beräkningen av hur lång arbetslivserfarenheten är.

51 Kommissionen har hävdat att det, när erbjudandet om anställning upprättas, av bland annat budgetskäl inte är möjligt att ta hänsyn till den arbetslivserfarenhet som eventuellt förvärvas mellan tidpunkten då anställningen erbjuds och tidpunkten då sökanden faktiskt tillträder tjänsten. Domstolen konstaterar emellertid att det är kommissionen själv som för det första har åtagit sig att behandla tillfälligt anställda på samma sätt som tjänstemän, för det andra i sitt beslut av den 1 september 1983 har angett att minsta arbetslivserfarenhet för placering i den första löneklassen i lönegrad A 5 är 12 år och för det tredje har som praxis att erbjuda tjänster som tillfälligt anställd, vilka omfattar flera tjänsteklasser samtidigt. Det ankom på kommissionen att, med beaktande av dessa omständigheter, vara förutseende i budgethänseende så att den kunde ta hänsyn till de fall där den arbetslivserfarenhet som en sökande förvärvat mellan den dag då anställningen erbjuds och den dag då han tillträdde tjänsten beaktades, i syfte att kunna placera honom i en annan tjänstegrad än den som han erbjöds i nämnda erbjudande om anställning.

52 Det kan inte heller hävdas att det är befogat att ta hänsyn till tidpunkten då erbjudandet om anställning upprättas av det skälet att det i princip endast förflyter mycket kort tid från det att erbjudandet om anställning upprättas till dess att den tillfälligt anställde faktiskt tillträder tjänsten. Att vissa situationer påstås vara sällan förekommande kan nämligen inte rättfärdiga en skillnad i behandling i förhållande till en tjänsteman, vilken enligt tjänsteföreskrifterna har rätt att tillgodoräkna sig den arbetslivserfarenhet som han har förvärvat fram till den dag då han tillträder tjänsten.

53 Det är slutligen fel att påstå att en skyldighet för institutionen att ompröva villkoren i erbjudandet om anställning efter det att det har antagits av den nyanställde, i syfte att ta hänsyn till arbetslivserfarenhet som denne har förvärvat mellan tidpunkten då anställningen erbjöds och tidpunkten då tjänsten faktiskt tillträddes, skulle innebära att den anställde, utan saklig grund och utan möjlighet till faktisk kontroll för institutionen, kunde skjuta upp tjänstetillträdet i syfte att placeras i en högre lönegrad. Dagen för den anställdes tjänstetillträde kan nämligen fastställas i erbjudandet om anställning och således utgöra ett väsentligt villkor i nämnda erbjudande. Institutionen skulle därigenom på förhand kunna uppskatta den arbetslivserfarenhet som eventuellt skall beaktas vid den anställdes lönegradsplacering. Institutionen har följaktligen kontroll inte bara över fastställelsen av dagen för tjänstetillträdet, utan även över att den anställde i fråga rättar sig efter denna dag.

54 Av detta följer att artikel 2 tredje stycket i beslutet av den 1 september 1983, jämförd med artikel 5 i beslutet, genom att det däri fastställs att det är dagen då anställningen erbjuds och inte dagen då tjänsten tillträds som skall beaktas som sista dag, innebär att det för tillfälligt anställda, och utan saklig grund, föreskrivs en annan regel för beräkning av den arbetslivserfarenhet som det skall tas hänsyn till än den som tillämpas på tjänstemän enligt artikel 31 i tjänsteföreskrifterna. Därigenom åsidosätts i förstnämnda artikel principen om likabehandling, såsom denna princip framgår av den regel som kommissionen har åtagit sig att iaktta genom artikel 5 i nämnda beslut.

55 Av detta följer att sökandens grund rörande saken skall bifallas och att besluten av den 15 mars och den 5 november 1996 följaktligen skall ogiltigförklaras.

Rättegångskostnader

56 Enligt artikel 122 första stycket i rättegångsreglerna skall domstolen, när överklagandet skall bifallas och domstolen själv slutligt avgör tvisten, besluta om rättegångskostnaderna. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Alain Libéros har yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet skall den bära sin rättegångskostnad och förpliktas att ersätta samtliga rättegångskostnader som Alain Libéros har haft, såväl vid förstainstansrätten som vid domstolen.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

följande dom:

1) Förstainstansrättens dom av den 9 mars 2000 i mål T-29/97, Libéros mot kommissionen, upphävs.

2) Kommissionens beslut av den 15 mars 1996, om definitiv placering av Alain Libéros i lönegrad A 7, och av den 5 november 1996, om avslag på dennes klagomål mot detta beslut om placering i lönegrad, ogiltigförklaras.

3) Kommissionen skall stå för samtliga rättegångskostnader som har uppkommit vid förstainstansrätten och domstolen.