62000J0158

Jordbruk EUGFJ Avslut av räkenskaper Utarbetande av beslut Skriftligt meddelande från kommissionen till medlemsstaterna om resultaten av kommissionens kontroller Innehåll Villkor Inte iakttagit Verkan

(Rådets förordning nr 729/70, artikel 5.2 c; kommissionens förordning nr 1663/95, artikel 8.1 första stycket)

$$Enligt ordalydelsen i artikel 8.1 första stycket i förordning nr 1663/95 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 729/70 i fråga om förfarandet vid avslutande av räkenskaperna för garantisektionen EUGFJ skall kommissionen, när den anser att åtgärder inte har vidtagits i enlighet med gemenskapsrättsliga bestämmelser, meddela den berörda medlemsstaten sina iakttagelser. I detta meddelande skall de korrigerande åtgärder anges som skall vidtas för att säkerställa framtida uppfyllande av de berörda reglerna. Meddelandet skall innehålla en utvärdering av de utgifter som kommissionen föreslår skall uteslutas och en hänvisning till förordning nr 1663/95. Medlemsstaten skall förfoga över en svarsfrist om två månader. I sina mellanhavanden med medlemsstaterna är kommissionen härvid skyldig att iaktta de villkor som den har ställt upp för sig själv i sina tillämpningsförordningar. En underlåtenhet att iaktta dessa villkor skulle, beroende på deras betydelse, kunna innebära att den processrättsliga skyddsregeln för medlemsstaterna i artikel 5.2 c i förordning nr 729/70, enligt vilken de utgifter som kan vägras finansiering av EUGFJ begränsas i tiden, förlorar sin mening.

Kommissionens skrivelse uppfyller inte de villkor som anges i artikel 8.1 i förordning nr 1663/95. Den innehåller ingen hänvisning till den nämnda förordningen, ingen utvärdering av de utgifter som kan vägras finansiering och en svarsfrist på sex veckor. Genom dessa tre oegentligheter har kommissionen i betydande grad åsidosatt de regler som anges i ovannämnda artikel 8.1 samt den processrättsliga skyddsregeln för medlemsstaterna i artikel 5.2 c femte stycket i förordning nr 729/70. En sådan skrivelse kan därför inte anses utgöra en skrivelse i enlighet med ovannämnda artikel 8 samt utgöra utgångspunkt för de tjugofyra månader som avses i förordning nr 729/70.

( se punkterna 23 och 24 samt 26 och 27 )

I mål C-158/00,

Storhertigdömet Luxemburg, företrätt av F. Hoffstetter, i egenskap av ombud, biträdd av R. Nothar, avocat,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av P. Oliver och G. Berscheid, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

"angående en talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2000/216/EG av den 1 mars 2000 om undantagande från gemenskapsfinansiering av vissa utgifter som verkställts av medlemsstaterna inom ramen för garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) (EGT L 67, s. 37), i den del detta innebär att gemenskapsfinansiering inte skall ske avseende utgifter på 56 106 800 LUF, som verkställts av Storhertigdömet Luxemburg inom sektorn för jordbruksgrödor avseende räkenskapsåren 1996-1998,

meddelar DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna S. von Bahr (referent), D.A.O. Edward, A. La Pergola och M. Wathelet,

generaladvokat: A. Tizzano,

justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 21 februari 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Storhertigdömet Luxemburg har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 27 april 2000, med stöd av artikel 230 första stycket EG väckt talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2000/216/EG av den 1 mars 2000 om undantagande från gemenskapsfinansiering av vissa utgifter som verkställts av medlemsstaterna inom ramen för garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) (EGT L 67, s. 37), i den del detta innebär att gemenskapsfinansiering inte skall ske avseende utgifter på 56 106 800 LUF, som verkställts av Storhertigdömet Luxemburg inom sektorn för jordbruksgrödor avseende räkenskapsåren 1996-1998.

Tillämpliga bestämmelser

2 I artikel 5.2 c och 5.3 i rådets förordning (EEG) nr 729/70 av den 21 april 1970 om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken (EGT L 94, s. 13; svensk specialutgåva, område 3, volym 3, s. 23), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1287/95 av den 22 maj 1995 (EGT L 125, s. 1, nedan kallad förordning nr 729/70), föreskrivs följande:

"2. Efter att [ha] hört fondkommittén skall kommissionen

...

c) besluta om utgifter som inte skall omfattas av gemenskapens finansiering enligt artiklarna 2 och 3 när den finner att utgifterna inte har betalats i överensstämmelse med gemenskapsreglerna.

Varje beslut om att vägra finansiering skall föregås av att resultaten av kommissionens undersökningar och den berörda medlemsstatens svar överlämnas skriftligen varefter de två berörda parterna skall sträva efter att nå en överenskommelse om vilka åtgärder som skall vidtas.

Om ingen överenskommelse nås får medlemsstaten begära att ett förfarande inleds, i syfte att medla mellan deras respektive ståndpunkter inom en tid av fyra månader. Resultaten härav skall anges i en rapport, vilken skall överlämnas till och granskas av kommissionen innan ett beslut om att vägra finansiering fattas.

Kommissionen skall fastställa de belopp som skall undantas med beaktande i synnerhet av hur betydande bristen på överensstämmelse är. Kommissionen skall i detta syfte beakta överträdelsens natur och betydelse och den ekonomiska förlust som gemenskapen förorsakats.

En vägran att finansiera får inte inbegripa utgifter som betalats före de tjugofyra månader som föregick kommissionens skriftliga meddelande till den berörda medlemsstaten om resultaten av undersökningarna. ...

3. Tillämpningsföreskrifterna för denna artikel skall antas i enlighet med förfarandet i artikel 13. Dessa föreskrifter skall i synnerhet omfatta intyget avseende redovisningen som avses i punkt 1 och förfarandena avseende de beslut som avses i punkt 2."

3 Enligt artikel 8.1 och 8.2 i kommissionens förordning (EG) nr 1663/95 av den 7 juli 1995 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 729/70 i fråga om förfarandet vid avslutande av räkenskaperna för garantisektionen EUGFJ (EGT L 158, s. 6) gäller följande:

"1. När kommissionen, till följd av en eventuell undersökning anser att utgifter inte har verkställts i enlighet med gemenskapsreglerna, skall den meddela den berörda medlemsstaten sina iakttagelser, de korrigerande åtgärder som skall vidtas för att säkerställa framtida uppfyllande av reglerna och en utvärdering av de utgifter som den föreslår skall uteslutas enligt artikel 5.2 c i förordning (EEG) nr 729/70. Meddelandet skall innehålla en hänvisning till den här förordningen. Medlemsstaten skall svara inom två månader och kommissionen kan därvid ändra sitt ställningstagande. I berättigade fall får kommissionen medge en förlängning av denna svarsperiod.

Efter utgången av den tillåtna svarstiden skall kommissionen inleda en ömsesidig diskussion och båda parterna skall söka nå en överenskommelse om vilka åtgärder som skall vidtas. Kommissionen skall sedan formellt meddela sina slutsatser till medlemsstaten med hänvisning till kommissionens beslut 94/442/EG ...

2. De beslut som avses i artikel 5.2 c i förordning (EEG) nr 729/70 skall fattas efter det att eventuella rapporter som upprättats av förlikningsorganet har granskats enligt bestämmelserna i beslut 94/442/EG."

4 Genom kommissionens beslut 94/442/EG av den 1 juli 1994 om ett förlikningsförfarande i samband med räkenskapsavslutet för garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) (EGT L 182, s. 45; svensk specialutgåva, område 3, volym 59, s. 78) inrättades ett förlikningsorgan som skall vidta åtgärder i samband med avslut av EUGFJ:s räkenskaper. Enligt ordalydelsen i artikel 1.2 a i detta beslut "skall organets ståndpunkt inte föregripa kommissionens slutliga beslut om räkenskapsavslutet".

5 Kommissionens riktlinjer om schablonmässiga korrigeringar har fastställts i dokument VI/5330/97 av den 23 december 1997 (nedan kallat dokument VI/5330/97).

6 Kommissionen skiljer i dessa riktlinjer mellan två slags kontroller:

"- Nyckelkontroller. Det är de fysiska och administrativa kontroller som behövs för att verifiera sakinnehållet, i synnerhet att det som ansökan gäller existerar och att kvantitativa och kvalitativa förhållanden stämmer, tidsgränserna har följts, skördekraven är uppfyllda osv. Det görs dels på plats och dels genom dubbelkontroller av oberoende databaser som fastighetsregister.

- Kompletterande kontroller. De gäller de administrativa rutiner som krävs för att behandla ansökningarna riktigt - verifiera att tidsgränserna för inlämnande av ansökan har hållits, upptäcka dubbla ansökningar, analysera risker, besluta om påföljder, övervaka förfarandena."

7 Enligt dokument VI/5330/97 tillämpar kommissionen följande schablonmässiga korrigeringssatser:

"När en eller flera nyckelkontroller inte har gjorts eller har gjorts så dåligt eller så sällan att de inte alls har räckt till för att avgöra om ansökningarna berättigade till stöd eller förhindra oegentligheter, är en rättelse på 10 % berättigad, eftersom det med skäl kan antas att EUGFJ har löpt en betydande risk för stora förluster.

När alla nyckelkontrollerna har utförts men inte varit tillräckligt många, inte utförts tillräckligt ofta eller inte varit så djupgående som krävs, är en rättelse på 5 % berättigad eftersom det med skäl kan antas att kontrollerna inte ger tillräcklig garanti för att ansökningarna berättigade till stöd, och att EUGFJ alltså har löpt en betydande risk för förlust.

Om en medlemsstat på ett lämpligt sätt har utfört nyckelkontrollerna men helt har underlåtit att utföra en eller flera kompletterande kontroller på ett effektivt sätt, är en korrigering på 2 % berättigad mot bakgrund av den låga risken för förlust för fonden och mot bakgrund av att överträdelsen är mindre allvarlig."

Det berörda förfarandet för avslut av räkenskaper

8 Mellan den 5 och den 7 december 1995 genomförde kommissionens tjänstegrenar en kontroll i Luxemburg av utbetalningar enligt stödsystemet för producenter av vissa jordbruksgrödor. Denna revision avsåg regleringsåren 1993/1994 och 1994/1995.

9 I skrivelse av den 13 februari 1996 (nedan kallad skrivelsen av den 13 februari 1996) meddelade kommissionen de luxemburgska myndigheterna resultaten av kontrollerna och anmodade dessa att avge sitt svar och sina eventuella kommentarer inom en tid av sex veckor.

10 Kommissionens tjänstegrenar utförde en ny kontroll den 24-26 juni 1997. Denna syftade till att undersöka de utbetalningar som genomförts enligt stödsystemet för jordbruksgrödor under regleringsåren 1995/1996 och 1996/1997.

11 I skrivelse av den 26 maj 1998 (nedan kallad skrivelsen av den 26 maj 1998) meddelade kommissionen de luxemburgska myndigheterna resultatet av denna kontroll. Kommissionen hänvisade uttryckligen till förordning nr 1663/95 och anmodade dessa myndigheter att avge sitt svar inom en tid av två månader.

12 I skrivelse av den 3 augusti 1999 begärde Storhertigdömet Luxemburg att ett förlikningsförfarande i enlighet med beslut 94/442 skulle inledas. Förlikningsorganet intog sin ståndpunkt den 12 januari 2000 varvid den angav att de bristfälligheter i det luxemburgska kontrollsystemet som kommissionens tjänstegrenar hade konstaterat var uppenbara. Förlikningsorganet angav emellertid att vissa framsteg hade gjorts sedan den första kontrollen genomfördes år 1995 och uppmanade kommissionen att kontrollera om den schablonmässiga korrigeringssatsen på 5 procent som kommissionen föreslagit borde tillämpas för hela perioden.

13 Den 1 mars 2000 antog kommissionen beslut 2000/216, vilket utgör föremål för förevarande talan. Genom detta beslut bekräftade kommissionen att en schablonmässig korrigering på 5 procent skulle tillämpas på alla de utgifter som utredningen omfattade.

Den första grunden: Överträdelse av förordning nr 729/70

14 I den första grunden, som åberopas till stöd för begäran om delvis ogiltigförklaring av beslut 2000/216, har den luxemburgska regeringen hävdat att vägran att finansiera de utgifter som verkställts före den 26 maj 1996, eller med andra ord mer än tjugofyra månader före skrivelsen av den 26 maj 1998, strider mot bestämmelserna i artikel 5.2 c i förordning nr 729/70. Summan av de utgifter som av denna anledning inte kunde vägras uppgår till 17 939 235 LUF.

15 Den luxemburgska regeringen har hävdat att skrivelsen av den 26 maj 1998 skall utgöra utgångspunkt för beräkningen av de tjugofyra månader som anges i den nämnda bestämmelsen, eftersom enbart denna skrivelse innehåller en hänvisning till förordning nr 1663/95 i enlighet med bestämmelserna i artikel 8 i denna förordning.

16 Den luxemburgska regeringen har anfört att skrivelsen av den 13 februari 1996 inte innehåller någon hänvisning till förordning nr 1663/95 och inte heller någon utvärdering av de utgifter som kommissionen avser att undanta från finansiering. De luxemburgska myndigheterna gavs enbart sex veckor att yttra sig. Härav följer att denna skrivelse inte utgör en skrivelse i den mening som avses i artikel 8 i förordning nr 1663/95. Genom att inte iaktta de förfaranderegler som anges i denna förordning har kommissionen åsidosatt vissa väsentliga formföreskrifter och kränkt rätten till försvar.

17 Kommissionen har bestritt den första av de grunder som den luxemburgska regeringen har åberopat. Kommissionen har medgett att skrivelsen av den 13 februari 1996 inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till förordning nr 1663/95, men har hävdat att denna skrivelse liksom skrivelsen av den 26 maj 1998 avsändes i enlighet med artikel 8 i förordning nr 1663/95 och att regeln i denna artikel avseende en tid av tjugofyra månader således inte har åsidosatts.

18 Att förordning nr 1663/95 uttryckligen skall nämnas i ett sådant meddelande utgör inte en väsentlig skyddsregel för mottagarmedlemsstaten och har därför inte karaktären av en väsentlig formföreskrift.

19 Kommissionen har också hävdat att det ifrågavarande förfarandets karaktär klart framgår av ärendemeningen i skrivelsen av den 13 februari 1996 och att den rapport som bifogades denna skrivelse innehöll en exakt beskrivning av de brister som kommissionens tjänstegrenar hade konstaterat vid de kontroller som genomfördes i Luxemburg under den berörda tidsperioden. Härav följer enligt kommissionen att Storhertigdömet Luxemburg inte kunde missta sig avseende det förfarande som skulle följas. Kommissionen har tillagt att det följer av detta förfarandes förlopp att medlemsstaten insåg konsekvenserna därav och att rätten till försvar inte har kränkts.

20 Avseende att skrivelsen av den 13 februari 1996 inte innehåller en exakt utvärdering av de åsyftade utgifterna har kommissionen hävdat att sifferuppgifter inte erfordras enligt förordning nr 1663/95 och att en mycket exakt utvärdering inte endast vore tekniskt mycket svår utan också olämplig i detta skede av förfarandet. Den luxemburgska regeringen hade dessutom själv kunnat utvärdera de berörda utgifterna och den aktuella risken vid genomläsningen av kontrollrapporten, eftersom den måste ha haft kännedom om de tillämpliga schablonmässiga korrigeringssatserna.

21 Beträffande den svarsfrist på sex veckor som angavs i skrivelsen i stället för två månader som stadgas i artikel 8 i förordning nr 1663/95 har kommissionen hävdat att det är fråga om ett administrativt misstag som inte kan medföra att skrivelsen blir ogiltig med avseende på denna artikel. Denna frist kan för övrigt inte ha kunnat gå den luxemburgska regeringen emot, eftersom denna i praktiken förfogade över två månader för att svara.

Domstolens bedömning

22 Det bör erinras om att det i artikel 5.2 c femte stycket i förordning nr 729/70 stadgas att en vägran att finansiera inte får inbegripa utgifter som betalats före de tjugofyra månader som föregick kommissionens skriftliga meddelande till den berörda medlemsstaten om resultaten av de undersökningar som kommissionen har genomfört.

23 Tillämpningsföreskrifterna för förordning nr 729/70 och i synnerhet de förfaranden avseende beslut om vägran att finansiera som avses i artikel 5.2 c i denna förordning anges i förordning nr 1663/95. Domstolen har härvid erinrat om att det i artikel 8.1 första stycket i förordning nr 1663/95 anges vad det skriftliga meddelande skall innehålla, i vilket kommissionen meddelar resultatet av sina undersökningar till medlemsstaterna (se dom av den 24 januari 2002 i mål C-170/00, Finland mot kommissionen, REG 2002, s. I-0000, punkt 26). Enligt ordalydelsen i denna artikel skall det nämnda meddelandet innehålla uppgifter om de korrigerande åtgärder som skall vidtas för att säkerställa att de berörda reglerna uppfylls i framtiden, liksom en utvärdering av de utgifter som kommissionen föreslår skall uteslutas och en hänvisning till förordning nr 1663/95. Medlemsstaten skall ha en svarsfrist på två månader.

24 I enlighet med domstolens rättspraxis är kommissionen i sina mellanhavanden med medlemsstaterna skyldig att iaktta de villkor som den har ställt upp för sig själv i sina tillämpningsförordningar (se domen i det ovannämnda målet Finland mot kommissionen, punkt 34). En underlåtenhet att iaktta dessa villkor, beroende på deras betydelse, skulle nämligen kunna innebära att den processrättsliga skyddsregeln för medlemsstaterna i artikel 5.2 c i förordning nr 729/70, enligt vilken de utgifter som kan vägras finansiering av EUGFJ begränsas i tiden, förlorar sin mening.

25 Det skall således fastställas i vilken mån skrivelsen av den 13 februari 1996 uppfyller de villkor som anges i artikel 8.1 i förordning nr 1663/95.

26 Det framgår av akten i målet att tre av de villkor som stadgas i artikel 8.1 i förordning nr 1663/95 inte är uppfyllda genom skrivelsen av den 13 februari 1996, nämligen hänvisningen till denna förordning, utvärderingen av de utgifter som skall undantas från gemenskapsfinansiering och angivande av en svarsfrist på två månader. Denna skrivelse innehåller ingen hänvisning till den nämnda förordningen, ingen utvärdering av de utgifter som kan vägras finansiering och en svarsfrist på sex veckor.

27 Domstolen konstaterar att kommissionen genom dessa tre oegentligheter i betydande grad har åsidosatt de regler som anges i artikel 8.1 i förordning nr 1663/95 och den processrättsliga skyddsregeln för medlemsstaterna i artikel 5.2 c femte stycket i förordning nr 729/70. Skrivelsen av den 13 februari 1996 kan därför inte anses utgöra en skrivelse i enlighet med ovannämnda artikel 8 och utgöra utgångspunkt för de tjugofyra månader som avses i förordning nr 729/70.

28 Talan skall således bifallas till den del den avser den första grunden som åberopats av den luxemburgska regeringen.

Den andra grunden: Felaktig motivering och uppenbart oriktig bedömning

29 I sin andra grund har den luxemburgska regeringen hävdat att motiveringen till beslut 2000/216 är felaktig, eftersom de bevis inte beaktats som den luxemburgska regeringen lagt fram för att de finansiella konsekvenserna av de konstaterade oegentligheterna skulle kunna bedömas på ett riktigt sätt. Kommissionen har således gjort en uppenbart oriktig bedömning. Den luxemburgska regeringen har i synnerhet avvisat de slutsatser som kommissionen dragit av olika konstateranden om de luxemburgska myndigheternas oegentligheter vid administrativa kontroller av handlingar och vid kontroller på platsen.

30 Avseende de administrativa kontrollerna har den luxemburgska regeringen medgett att fel har gjorts i två ärenden. Denna regering har även medgett att den avseende regleringsåret 1995/1996 till en början inte förfogade över sådant datorstöd som var nödvändigt för att utföra de korsvisa kontroller som krävs enligt gemenskapslagstiftningen och att svårigheter förelåg även under påföljande regleringsår. Denna regering har vidare medgett att det inte skett något informationsutbyte med angränsande länder sedan år 1998 och att sanktionsåtgärder med retroaktiv verkan endast tillämpas sedan år 1999. Den luxemburgska regeringen har dock hävdat att dessa brister inte har haft någon betydande finansiell inverkan och har avvisat kommissionens slutsats, nämligen att de administrativa kontrollerna fortfarande inte är tillförlitliga.

31 Beträffande kontrollerna på platsen har den luxemburgska regeringen hävdat att de behöriga nationella myndigheterna, tvärtemot vad kommissionen har hävdat, genomför en riskanalys för att välja ut de lantbruk som skall kontrolleras. Denna regering har medgett att vissa besök på platsen har varit bristfälliga, men har gjort gällande att den största delen av dessa, nämligen mer än 95 procent, gjordes på ett riktigt sätt. Kommissionen har lagt två kontroller som genomfördes år 1995 och år 1997 till grund för sitt ställningstagande. Dessa kontroller berör enbart två av de fyra regionkontor som är verksamma i Storhertigdömet.

32 Den luxemburgska regeringen har dessutom hävdat att antalet kontroller på platsen har ökat på erforderligt sätt. Den påstådda oklarheten i kontrollrapporterna har i praktiken inte orsakat några svårigheter, eftersom de tjänstemän som hade till uppgift att utföra den administrativa kontrollen hade frihet att begära att de tjänstemän som utförde kontrollerna på platsen skulle avge förklaringar.

33 Den luxemburgska regeringen har även gjort gällande att antalet uteblivna kontroller på platsen har varit få och att dessa kontroller endast i två fall har avsett mindre än 30 procent av lotterna.

34 Den luxemburgska regeringen har allmänt sett framhävt de framgångar som har uppnåtts avseende kvaliteten på kontrollerna och de behöriga myndigheternas fortsatta insatser.

35 Kommissionen har hävdat att det framgår av den luxemburgska regeringens argumentation att denna inte på något sätt bestrider merparten av det som lagts den till last. Denna regering har i huvudsak försökt att bagatellisera betydelsen av det som den har kritiserats för.

36 Kommissionen har påpekat att det fanns luckor i de administrativa kontrollerna för regleringsåret 1995/1996, som berodde på datorsvårigheter och att alla avvikelser, trots vissa förbättringar, inte hade försvunnit under regleringsåret 1997/1998.

37 Avseende kontrollerna på platsen har kommissionen, med hänvisning till systemet med schablonmässiga korrigeringar som föreskrivs i dokument VI/5330/97, hävdat att det är fråga om nyckelkontroller och att det förhållandet att dessa är otillräckliga i sig är tillräckligt för att motivera att korrigeringssatsen på 5 procent tillämpas.

38 Kommissionen har bestritt den luxemburgska regeringens påstående att de behöriga myndigheterna hade gjort en adekvat riskanalys för att avgöra vilka lotter som skulle kontrolleras. Avseende kvaliteten på kontrollerna på platsen har kommissionen gjort gällande att den kontroll som genomfördes år 1995 avslöjade bristfälligheter i det luxemburgska kontrollsystemet och att de påträffade bristfälligheterna konstaterades även vid den kontroll som genomfördes år 1997. Kommissionen anser att alla dessa konstateranden tillsammans motsäger den luxemburgska regeringens argument att merparten av kontrollerna, eller mer än 95 procent, har genomförts på ett riktigt sätt.

39 Kommissionen har vidhållit att antalet kontroller, i strid med artikel 6.3 i kommissionens förordning (EEG) nr 3887/92 av den 23 december 1992 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för det integrerade administrations- och kontrollsystemet för vissa av gemenskapens stödsystem (EGT L 391, s. 36; svensk specialutgåva, område 3, volym 47, s. 107), inte har ökats tillräckligt till följd av de betydande oegentligheter som har avslöjats. Den luxemburgska regeringens argument rörande möjligheterna att kompensera oklarheterna i kontrollrapporterna, nämligen genom informella kontakter mellan tjänstemän, kan inte godtas.

40 Kommissionen har bestritt den luxemburgska regeringens påstående att de två kontor som berördes av kommissionens kontroller inte var representativa. Kommissionen har härvid i synnerhet betonat att dessa omfattade hälften av territoriet.

41 Kommissionen har vidare påpekat att den luxemburgska regeringen har nämnt olika förbättringar av sina kontroller, men att dessa förbättringar har varit otillräckliga under de omtvistade räkenskapsåren.

Domstolens bedömning

42 Domstolen konstaterar att merparten av de bristfälligheter som kommissionens tjänstegrenar har påpekat avseende såväl administrativa kontroller som kontroller på plats inte har bestritts av den luxemburgska regeringen. Granskningen av handlingarna i målet har inte visat på någon uppenbart oriktig bedömning från kommissionens sida när beslut 2000/216 antogs och de skäl som åberopats av kommissionen för att motivera detta framstår därför som tillräckliga.

43 Talan kan således inte bifallas på den andra grunden.

Den tredje grunden: Åsidosättande av de riktlinjer som anges i dokument VI/5330/97 och av proportionalitetsprincipen

44 I sin tredje grund har Storhertigdömet Luxemburg lagt kommissionen till last att denna, då korrigeringssatsen fastställdes, underlät att som en förmildrande omständighet beakta att de luxemburgska myndigheterna hade genomfört ansenliga förbättringar sedan år 1996, vilket förlikningsorganet för övrigt hade medgett.

45 Kommissionens synsätt strider härvidlag mot den ståndpunkt som anges i dokument VI/5330/97, och tillämpningen av en korrigeringssats på 5 procent är helt oproportionerlig i förhållande till risken för förlust för EUGFJ, vilken i verkligheten var obefintlig.

46 Kommissionen har hävdat att allvarliga brister upptäcktes vid de kontroller som utfördes i december 1995 och i juni 1997 och att dessa brister kvarstod i mitten av år 1997 i sådan utsträckning att den förbättring som konstaterades inte var tillräcklig för att motivera att korrigeringen för det sistnämnda året sattes ner.

47 Kommissionen har även vidhållit att det är uppenbart att EUGFJ riskerar förluster när de kontroller som utförs av de nationella myndigheterna är bristfälliga. Om det antal oegentligheter som aktörerna har begått inte kan fastställas exakt, skall schablonmässiga korrigeringar göras. Beträffande argumentet att EUGFJ inte har gjort några förluster på grund av de påstådda korrigeringsåtgärder som de luxemburgska myndigheterna har vidtagit har kommissionen gjort gällande att det är tillräckligt att erinra om att dessa åtgärder var ofullständiga och vidtogs för sent.

48 Kommissionen har tillagt att bristerna i det luxemburgska kontrollsystemet har bekräftats av förlikningsorganets slutsatser. Detta organ begränsade sig till att föreslå kommissionen att ompröva tillämpningen av satsen på 5 procent för hela perioden. Kommissionen har erinrat om att förlikningsorganets förslag inte är bindande för kommissionen.

Domstolens bedömning

49 Den luxemburgska regeringen har genom denna grund bestritt den korrigeringssats på 5 procent som enligt beslut 2000/216 skall tillämpas på de utgifter som har verkställts av Storhertigdömet Luxemburg inom sektorn för jordbruksgrödor.

50 Det framgår vid granskningen av handlingarna i målet att en stor del av de avvikelser som kommissionen har konstaterat inte har bestritts av den luxemburgska regeringen. Som kommissionen har nämnt, har förlikningsorganet för övrigt bekräftat de brister som kommissionens tjänstegrenar har konstaterat avseende de kontroller som utförts av de luxemburgska myndigheterna. Beträffande förlikningsorganets förslag till kommissionen att ompröva tillämpningen av korrigeringssatsen på 5 procent, erinrar domstolen om att förlikningsorganets ståndpunkt enligt ordalydelsen i artikel 1.2 a i beslut 94/442 inte är bindande för kommissionen.

51 Med hänsyn till omfattningen av de konstaterade avvikelserna, och i synnerhet de som avser kontrollerna på plats, finner domstolen att en korrigering på 5 procent är motiverad.

52 Av detta följer att talan inte kan vinna bifall på den tredje grunden.

53 Med hänsyn till det ovan anförda skall beslut 2000/216 ogiltigförklaras i den del detta innebär att gemenskapsfinansiering inte skall ske avseende de utgifter som har verkställts av Storhertigdömet Luxemburg inom sektorn för jordbruksgrödor före den 26 maj 1996. Talan skall ogillas i övrigt.

Rättegångskostnader

54 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Emellertid kan domstolen enligt artikel 69.3 i samma rättegångsregler besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sin kostnad, om parterna ömsom tappar på en eller flera punkter. Eftersom båda parterna i förevarande mål delvis har tappat målet, skall det beslutas att vardera parten skall bära sin kostnad.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

följande dom:

1) Kommissionens beslut 2000/216/EG av den 1 mars 2000 om undantagande från gemenskapsfinansiering av vissa utgifter som har verkställts av medlemsstaterna inom ramen för garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) ogiltigförklaras i den del detta innebär att gemenskapsfinansiering inte skall ske avseende de utgifter som har verkställts av Storhertigdömet Luxemburg inom sektorn för jordbruksgrödor före den 26 maj 1996.

2) Talan ogillas i övrigt.

3) Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.