62000C0351

I - Inledning

1. Denna begäran om förhandsavgörande har ingivits av Vakuutusoikeus, en finsk försäkringsdomstol (nedan kallad den hänskjutande domstolen). Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i om pensionssystemet som regleras i Valtion eläkelaki (lagen om statens pensioner) omfattas av tillämpningsområdet för artikel 141 EG eller rådets direktiv 79/7/EEG om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet. I det första fallet tillämpas principen om likabehandling undantagslöst till skillnad mot direktiv 79/7/EEG, vari föreskrivs i artikel 7 att medlemsstaterna inte är förhindrade att utesluta bestämmandet av pensionsålder från dess tillämpningsområde. Det står följaktligen medlemsstaterna fritt att föreskriva olika pensionsåldrar för män och kvinnor. I det förevarande fallet är det fråga om ett övergångssystem, vari föreskrivs olika pensionsålder för män och kvinnor anställda inom försvarsmakten. Vid uppnådd avgångsålder erhålls ålderspension.

II - Tillämpliga bestämmelser

A - De tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelserna

2. Lydelsen av artikel 119 i EG-fördraget (nu artikel 141 EG i ändrad lydelse) var ursprungligen följande:

"Varje medlemsstat skall under den första etappen säkerställa och i fortsättningen upprätthålla principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete.

I denna artikel skall med lön förstås den gängse grund- eller minimilönen samt alla förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av anställningen.

Lika lön utan könsdiskriminering innebär att

a) ackordslön för lika arbete skall fastställas enligt samma beräkningsgrunder,

b) tidlön skall vara lika för lika arbete."

3. Efter att denna bestämmelses lydelse ändrades och gavs ett nytt nummer genom 1997 års Amsterdamfördrag blev den artikel 141. Artikel 141.1 och 141.2 första stycket har följande lydelse:

"1. Varje medlemsstat skall säkerställa att principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete eller likvärdigt arbete tillämpas.

2. I denna artikel skall med lön förstås den gängse grund- eller minimilön samt alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av anställningen.

..."

Artikel 141.2 andra stycket EG har samma lydelse som artikel 119.2 andra stycket i EG-fördraget.

4. Till EG-fördraget fogades genom protokoll nr 2 till Maastrichtfördraget, det så kallade Barber-protokollet, vilket lyder som följer:

"Vid tillämpning av artikel 141 i detta fördrag skall förmåner för arbetstagare på grund av sociala trygghetssystem inte anses som lön om och i den mån förmånerna kan hänföras till anställningstider före den 17 maj 1990, utom när det gäller arbetstagare eller deras förmånsberättigade anhöriga som före den tidpunkten har väckt talan vid domstol eller inlett ett likvärdigt förfarande enligt tillämplig nationell lagstiftning."

5. Rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (nedan kallat direktiv 79/7).

6. Artikel 3 i detta direktiv har följande lydelse:

"1. Detta direktiv skall gälla

a) lagstadgade system som lämnar skydd vid

- sjukdom,

- invaliditet,

- ålderdom,

- olycksfall i arbetet samt yrkessjukdomar,

- arbetslöshet,

b) socialhjälp, om denna är avsedd att komplettera eller ersätta de system som nämns i a.

2) - 3) ..."

7. Artikel 4 i direktivet har följande lydelse:

"1) Likabehandlingsprincipen innebär att det inte skall förekomma någon som helst diskriminering på grund av kön, vare sig direkt eller indirekt, särskilt med hänvisning till äktenskaplig status eller familjestatus, i synnerhet vad beträffar

- systemens räckvidd och villkoren för tillgång till dem,

- skyldigheten att betala avgifter och beräkningen av avgifterna,

- beräkningen av förmåner, bland annat tillägg avseende make/maka och familjemedlemmar samt de villkor som bestämmer varaktigheten och bibehållandet av rätten till bidrag.

2) ..."

8. Artikel 7.1.a har följande lydelse:

"1) Detta direktiv skall inte hindra för medlemsstaterna att utesluta från dess tillämpningsområde

a) avgörandet av pensionsålder för att bevilja ålders- och avgångspension och de eventuella konsekvenserna härav för andra förmåner,

c) - e) ...

2) ..."

9. I rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor anges i artikel 5.1 följande:

"Tillämpningen av likabehandlingsprincipen i fråga om arbetsvillkor, inklusive villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra, innebär att kvinnor och män skall vara garanterade samma villkor utan diskriminering på grund av kön."

B - Den nationella lagstiftningen

10. Det sociala trygghetssystemet i fråga beskrivs av den hänskjutande domstolen på följande sätt. Före antagandet av Valtion eläkelaki år 1966 åtog sig staten att stå för statstjänstemännens försörjning även efter pensioneringen. Statstjänstemännens pensioner var tidigare högre än de pensioner som betalades ut till arbetstagare inom den privata sektorn. Sedan år 1993 är pensionerna enligt Valtion eläkelaki, som tidigare var förmånligare, likvärdiga med de privatanställdas pensioner. Pensionssystemen för tjänstemän inom den privata sektorn regleras också genom lag. I Finland omfattas alla arbetstagare av ett lagstadgat tjänstepensionssystem.

11. Varje person som står i tjänste- eller arbetsförhållande till staten omfattas av pensionssystemet enligt Valtion eläkelaki. Pensionens belopp fastställs enligt Valtion eläkelaki i förhållande till anställningstiden och till den pensionsgrundande lönen. Pensionens belopp ökar med 1,5 procent för varje tjänstgöringsår. Lönenivån fastställs på grundval av den pensionsgrundande lönen de sista tjänstgöringsåren. Den allmänna pensionsåldern är enligt Valtion eläkelaki för närvarande fastställd till 65 år.

12. För vissa kategorier av arbetstagare föreskrivs emellertid en rätt till ålderspension vid en lägre ålder än den allmänna pensionsåldern. Dessa pensionsåldrar föreskrivs i de lagar som reglerar de berörda myndigheterna eller organens verksamheter. För försvarsmakten gäller eller gällde följande system: Enligt pensionssystemet för tjänstemän inom försvarsmakten tillämpades tidigare en pensionsålder på 60 år för kvinnor och 50 år för män. Detta system ändrades genom 1994 års lag, vilken trädde i kraft den 1 januari 1995. Enligt det nuvarande systemet är tjänsterna klassificerade enligt tjänstens art, oberoende av kön, såsom antingen militära specialtjänster eller civila tjänster. Avgångsåldern är 55 år, oavsett kön, för de militära specialtjänsterna och 65 år, oavsett kön, för de civila tjänsterna. Arbetstagare som har uppnått avgångsåldern måste lämna sin tjänst och har då rätt till pension. I praktiken är avgångsåldern även den ålder då arbetstagaren har rätt till ålderspension. Det nya systemet är tillämpligt på anställningsförhållanden som påbörjades tidigast den 1 januari 1995.

13. För anställningsförhållanden, som i det förevarande fallet, som påbörjades före den 1 januari 1995, fastställs avgångsåldern enligt särskilda övergångsbestämmelser. Enligt dessa bestämmelser är avgångsåldern för äldre anställningsförhållanden 50-55 år för manliga tjänstemän, beroende av anställningstiden, och 60 år för kvinnliga tjänstemän. En tjänsteman som påbörjade sin anställning före den 1 januari 1995 har emellertid, oavsett kön, rätt till pension när denne innehaft samma tjänst i minst 30 år.

14. Parterna i förfarandet inför domstolen är eniga om att följande bestämmelser är tillämpliga. Artiklarna 4, 8.1.2 och 8.1.4 i lagen om statens pensioner i deras lydelse enligt lag nr 638 av den 15 juli 1994, och artikel 56.1 tredje stycket i förordningen om försvarsmakten samt tillämpningsbestämmelserna i ändringsförordningen nr 1032 av den 28 november 1994.

15. I dessa bestämmelser föreskrivs i allt väsentligt följande.

I artikel 4.1 första stycket i lagen om statens pensioner fastställs pensionsåldern till 65 år.

I överensstämmelse med punkterna 2 och 4 i artikel 8.1 är det emellertid inte nödvändigt att ha uppnått pensionsålder för att erhålla ålderspension. Det följer av dessa punkter att pension beviljas

- om en tjänsteman som tjänstgör i en gränsbevakartjänst vid gränsbevakningsväsendet eller i militär specialtjänst vid försvarsmakten har fyllt 55 år då anställningen upphör och han i en sådan tjänst har intjänat en pensionstid av minst 30 år och av denna pensionstid minst sex månader inföll omedelbart innan anställningen upphörde och minst tre år under de senaste åren innan anställningen upphörde,

- om förmånstagaren har uppnått pensionsåldern.

16. I enlighet med artikel 56.1 tredje stycket i förordningen om försvarsmakten är pensionsåldern för (civila) statsanställda tjänstemän som huvudregel 65 år. Den är emellertid 55 år för statsanställda som innehar särskilda tjänster, vilka anges i bestämmelsen; det gäller framför allt yrkesmilitärer. I tillämpningsbestämmelserna i ändringsförordningen föreskrivs undantag från avgångsåldern på 55 år.

III - Bakgrund och förfarandet vid den nationella domstolen

17. I målet vid den nationella domstolen har Pirkko Aulikki Niemi (nedan kallad sökanden) begärt att det fastställs vid vilken ålder hon har rätt till ålderspension. Hon har sedan den 1 april 1969 varit anställd inom finska försvarsmakten och omfattas sålunda av pensionssystemet som regleras i Valtion eläkelaki. I hennes fall finns bestämmelserna om avgångsåldern i förordning för försvarsmakten, det rör sig närmare bestämt om övergångsbestämmelserna i förordning nr 1032.

18. För att få klarlagt när ålderspension infaller i hennes särskilda fall, har hon hemställt om ett bindande förhandsbesked från Valtiokonttori (behörig myndighet vid tillämpning av lagen) angående vid vilken ålder hon har rätt till pension på grundval av sina tjänsteår. Ett sådant förhandsbesked är bindande för såvitt gäller beslutet om pension för den person som berörs av förhandsbeskedet.

19. Genom beslut av den 26 april 1995 fastställde Valtiokonttori att sökanden inte hade rätt till pension förrän hon uppnådde en ålder av 60 år. Sökande blev 60 år den 1 november 1998. I beslutet fastställdes att hon hade rätt till pension från och med den 1 december 1998. Den 31 mars 1999 skulle hon ha varit anställd i 30 år. Sökanden överklagade detta beslut.

IV - Förhandsavgörandet

20. Enligt den hänskjutande domstolen strider inte pensionssystemet i fråga mot finsk rätt. Det skulle däremot vara lämpligt att få klargjort om rätten till pension enligt Valtion eläkelaki omfattas av tillämpningsområdet för artikel 141 i Romfördraget och huruvida pensionssystemet i fråga eventuellt strider mot diskrimineringsförbudet i artikel 141.

21. Den hänskjutande domstolen har hänvisat till domstolens dom av den 28 september 1994 i mål C-7/93, Beune. I detta mål skulle domstolen ha ansett att ett pensionssystem som uppvisar likheter med det system som infördes genom Valtion eläkelaki, omfattades av tillämpningsområdet för artikel 141 i Romfördraget.

22. Enligt den hänskjutande domstolen omfattar det finska tjänstepensionssystemet såsom varande en lagstadgad obligatorisk försäkring, all yrkesverksamhet både inom den offentliga och privata sektorn, liksom arbete som utförs av företagare. Eftersom detta system enligt lag omfattar all yrkesverksamhet, skiljer sig det finska tjänstepensionssystemet från nästan alla andra tjänstepensionssystem i de övriga staterna i Europeiska gemenskapen.

23. Med hänsyn till det finska pensionssystemets särdrag och skillnaden mellan det finska och det nederländska tjänstepensionssystemet, är den hänskjutande domstolen tveksam till om domstolens dom i målet Beune kan tolkas som att den kan tillämpas analogt i detta mål och om bestämmelserna i Romfördraget skall tolkas på samma sätt i detta mål som det gjordes i det ovannämnda målet.

24. Av dessa skäl har Vakuutusoikeus begärt att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande beträffande följande tolkningsfråga:

"Omfattas det pensionssystem som regleras i Valtion eläkelaki av tillämpningsområdet för artikel 141 EG eller av tillämpningsområdet för rådets direktiv 79/7/EEG?"

25. Sökanden, den finska regeringen och kommissionen har deltagit i förfarandet inför domstolen.

V - Yttranden som inkommit från parterna i förfarandet inför domstolen

26. Sökanden har för det första anfört att det inte föreskrivs någon diskriminering avseende pensionsåldern i Valtion eläkelaki. I en förordning, som befinner sig på lägre nivå i normhierarkin än en lag, finns däremot ett system som innehåller diskriminerande ålderskrav. För män som var anställda inom försvarsmakten fram till den 31 december 1994, och som, från och med den 1 januari 1995, innehade militär specialtjänst, inföll avgångsåldern mellan 50 och 55 års ålder. När den individuella avgångsåldern fastställs tar man inte bara hänsyn till antalet tjänsteår inom försvarsmakten, utan också till antalet år som civilanställd av staten. Sökanden har anfört att för kvinnor som innehar militär specialtjänst fastställs avgångsåldern undantagslöst till 60 år trots att inga skillnader i övrigt föreligger. Den gemensamma avgångsåldern på 55 år gäller bara för personal med militär specialtjänst som har tillträtt sin tjänst efter den 1 januari 1995.

27. Avgångsåldern som stadgas i förordningen för de anställda med militär specialtjänst avgör när den anställde är skyldig att lämna sin tjänst. Vid uppnådd avgångsålder måste innehavaren av militär specialtjänst lämna sin tjänst, varefter han har rätt till den pension som han har intjänat under sina anställningsår. Anställda med militär specialtjänst som har uppnått avgångsålder har rätt att efter sin pensionering ta en annan anställning, till exempel hos en privat arbetsgivare och kan i detta fall samtidigt uppbära både avgångspension och lön.

28. För att åskådliggöra sitt påstående beskriver sökanden situationen för en manlig och en kvinnlig anställd med militär specialtjänst där båda haft identiska yrkeskarriärer, vilket innebär, trots att inga skillnader i övrigt föreligger, att den manlige anställde, i förekommande fall, går i pension tio år tidigare än hans kvinnliga kollega. Denna skillnad grundar sig enbart på skillnaden i kön. En sådan diskriminering skulle också vara förbjuden enligt finsk rätt, åtminstone sedan den 1 december 1997.

29. Sökanden har gjort gällande att pensionsåldern är en väsentlig del av anställningsvillkoren för anställda med militär specialtjänst. Hon anser följaktligen att denna förmån omfattas av tillämpningsområdet för artikel 141 EG.

30. Oberoende av frågan huruvida skyldigheten att lämna sin tjänst vid uppnådd avgångsålder är till fördel eller nackdel för de som berörs av bestämmelserna, strider skillnaden i behandlingen av manliga respektive kvinnliga anställda med militär specialtjänst mot gemenskapsrätten. I detta avseende har sökanden hänvisat till domstolens dom av den 26 februari 1986 i mål 152/84 Marshall.

31. Den finska regeringen har först beskrivit huvuddragen i tjänstepensionssystemet vilket ingår i det lagstadgade systemet för social trygghet. Den statliga pensionen är en betydelsefull del i det finska tjänstepensionssystemet i stort, ett system som även de anställda inom försvarsmakten har nära anknytning till. Det finska systemet för tjänstepension är tillsammans med systemet för folkpensionen en av grundpelarna i det sociala trygghetssystemet i Finland. Pensionerna som utbetalas inom ramen för det finska systemet för tjänstepension ger ett rättsligt grundskydd till arbetstagare och egenföretagare. När det gäller folkpensionen betalas den endast ut till personer som endast har rätt till en låg tjänstepension med anledning av att de varit yrkesverksamma en kortare period eller inte alls har arbetat.

32. Systemet för tjänstepension bildar en enhetlig och sammanhängande enhet vilket innefattar kravet på obligatorisk anslutning till detsamma. När det gäller beviljandet av pensionen är det alltid den sammanlagda yrkesverksamheten som är avgörande för den totala pensionen.

33. Finansieringen av pensionsförsäkringen sker på olika sätt beroende på om det är fråga om ett statligt, kommunalt eller ett privat system. Gemensamt för alla dessa system är att avgiften tas ut både från arbetsgivare och arbetstagare för att finansiera försäkringen. Försäkringsavgiften dras av från lönen då den utbetalas. Avgiften är densamma för alla arbetstagare (4,5 procent av lönen) oavsett system. Det finns inget samband mellan avgifterna och framtida pensioner.

34. Den statliga pensionen finansieras av medel från statsbudgeten. Avgifterna från såväl löntagarna som arbetsgivarna inbetalas däremot till en statlig pensionsfond, som är fristående från budgeten, för att förbereda finansieringen av framtida pensioner. Varje år överförs medel från fonderna till statsbudgeten för att finansiera pensionskostnaderna. Statens utgifter motsvarar cirka 2,5 gånger avkastningen från fonderna, varför största delen av kostnaderna betalas ur statsbudgeten.

35. Anställda inom försvarsmakten omfattas också av ett system som uppfyller kraven i lagen om statens pensioner. Bortsett från några särbestämmelser för militärer som hänger samman med deras speciella uppdrag är det bara pensionsåldern och pensionens storlek som skiljer sig. Inom militäryrket är den allmänna pensionsåldern 55 år om vederbörande från det att han fyllt 23 år har varit anställd i minst 30 år inom försvarsmakten. Regeringen har preciserat att före 1993 och 1995 års reformer, fanns det ingen allmän pensionsålder, men personerna i fråga kunde göra anspråk på att gå i pension efter att ha varit anställda i ett visst antal år (i allmänhet i 20 eller 25 år).

36. När det gäller försvarsmakten fastställs pensionsåldern med hänsyn till arbetsuppgifterna. Den är lägre än både den allmänna pensionsåldern för statsanställda och pensionsåldern för ålderspension. Pensionsåldern fastställs genom lag som reglerar de berörda myndigheterna eller organens verksamhet. Avgångsåldern har följaktligen inget direkt samband med den allmänna åldern för ålderspension, utan avser den ålder vid vilken personen i fråga måste lämna sin tjänst. Eftersom en person som har uppnått pensionsåldern inte får fortsätta sin tjänstgöring, har han rätt att uppbära pension i förhållande till det antal år som han har tjänstgjort.

37. Vad beträffar övergångsbestämmelserna som är tillämpliga inom ramen för tvisten vid den nationella domstolen, har den finska regeringen anfört att på grund av att pensionsåldern för män har fastställts till 50-55 år, beroende på anställningens varaktighet och till 60 år för kvinnor, har pensionsåldern i allmänhet höjts för män, medan den har förblivit oförändrad för kvinnor. I samband med reformen har man förbundit sig att garantera förmånstagarna en möjlighet att erhålla full pension. En sänkning av kvinnornas avgångsålder skulle emellertid, i de flesta fall, minska storleken på deras pension. En omedelbar sänkning av avgångsåldern för alla kvinnliga anställda inom försvarsmakten till den avgångsålder som gäller för män skulle leda till att alla kvinnor mellan 50 och 60 år skulle få lämna sina tjänster omgående. Enligt den finska regeringen har kvinnor emellertid bara anställts sedan 1960-talet, varför de flesta av dem inte skulle kunna erhålla full pension. I de flesta fall skulle de inte ha möjlighet att erhålla full pension ens vid 60 års ålder.

38. När det gäller svaret på tolkningsfrågan har den finska regeringen hävdat att den omständigheten att den allmänna tjänstepensionen består av system som regleras i olika lagar för arbetstagare inom den privata, statliga och kommunala sektorn, inte gör att dessa system skall betraktas som ett företagsbaserat pensionssystem eller som ett annat tilläggssystem i den mening som avses i EG-domstolens rättspraxis. En pension som utbetalas inom ramen för ett statligt pensionssystem har inget samband med en viss anställning eller tjänst. Pensionen omfattar däremot alla dessa arbets- och tjänsteförhållanden. Pensionerna inom de olika systemen är föremål för harmonisering. Det är fråga om system som grundar sig på socialpolitiska hänsynstaganden som genomförs av statsmakterna och som inte är beroende av vissa personers eller vissa grupper av personers anställningsförhållanden. Sådana lagstadgade system för social trygghet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 79/7.

39. En pension som finansieras av medel från ett statligt pensionssystem är följaktligen inte alls en pension som kompletterar eller ersätter den lagstadgade pensionen, utan en viktig beståndsdel i pensionsförsäkringen och en del av det lagstadgade finska sociala trygghetssystemet. En pension som betalas ut inom ramen för ett system som uppfyller kraven i lagen om statens pensioner är följaktligen inte lön i den mening som avses i artikel 141 EG; i stället är det frågan om ett lagstadgat system för social trygghet i den mening som avses i direktiv 79/7.

40. Kommissionen har granskat den finska statens pensionssystem mot bakgrund av tillämplig rättspraxis från domstolen. Det avgörande kriteriet är härvidlag att få klarhet i om pensionen betalas ut till arbetstagaren på grundval av anställningsförhållandet mellan personen i fråga och hans tidigare arbetsgivare. Det finska pensionssystemet i fråga är utan tvekan ett lagstadgat system. Det allmänna tjänstepensionssystemet som regleras i lagen om statens pensioner är i sig ett lagstadgat och obligatoriskt system. De förmåner som betalas ut grundas likväl endast på tjänstgörings- eller arbetsförhållandet såsom följer av artikel 1 i lagen om statens pensioner.

41. Också vid beräkningen av pensionen är det lämpligt att ta hänsyn till lönen i sin helhet. I dels artiklarna 7 och 8 i lagen om statens pensioner, dels övergångsbestämmelserna, finns ett direkt samband mellan å ena sidan pensionens storlek och å andra sidan antalet tjänstgöringsår och den lön som erhållits de senaste fyra till tio åren. Enbart den omständigheten att man använt genomsnittslönen före en viss tid före pensioneringen som beräkningsgrund, i stället för den lön som erhållits det sista året, framstår enligt kommissionen inte som ett tillräckligt skäl för att i detta fall avvika från tillämplig rättspraxis från domstolen.

42. Det är för övrigt uppenbart att övergångsbestämmelserna, vari föreskrivs olika avgångsåldrar för manliga och kvinnliga militärer, endast rör en bestämd kategori av arbetstagare. Övergångsbestämmelserna i fråga rör emellertid endast avgångsåldern som enligt artikel 8 i lagen om statens pensioner samtidigt ger rätt till ålderspension.

43. Att det finska systemet uppvisar principiella likheter med ett företagsbaserat pensionssystem är emellertid inte tillräckligt för att avvika från domstolens rättspraxis. Kommissionen anser att en finsk statstjänsteman endast har rätt till en pension på grundval av sin tjänst. De skillnader som nämndes i beslutet om hänskjutandet mellan det nederländska pensionssystemet för statsanställda, vilket var föremål för domstolens prövning i målet Beune, och det finska pensionssystemet för statligt anställda, räcker inte för att utesluta det senare systemet från tillämpningsområdet för artikel 141 EG och medför inte att det omfattas av direktiv 79/7. Pension som härrör från det finska pensionssystemet skall följaktligen anses vara lön eller annan förmån i den mening som avses i artikel 141 EG.

44. När det gäller tillämpningen i tiden för artikel 141 EG har kommissionen i förevarande fall hänvisat till "Barberprotokollet". I stället för den 17 maj 1990 som i protokollet anges som den dag från vilken begränsningen i tiden gäller, bör dagen för Finlands anslutning till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, det vill säga den 1 januari 1994, tillämpas.

VI - Bedömning

45. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i om pensionssystemet som regleras i Valtion eläkelaki omfattas av tillämpningsområdet för artikel 141 EG eller direktiv 79/7. Mot denna bakgrund bör klargöras om pensionerna som utgår med stöd av lagen om statens pensioner skall anses utgöra "lön" i den mening som avses i artikel 141 EG eller som en förmån i ett lagstadgat system som lämnar skydd vid ålderdom.

46. Både artikel 141 EG och direktiv 79/7 uttrycker det gemenskapsrättsliga förbudet mot könsdiskriminering. I enlighet med artikel 7.1 a hindrar dock inte direktiv 79/7 medlemsstaterna från att utesluta från dess tillämpningsområde "avgörandet av pensionsålder för att bevilja ålders- och avgångspension och de eventuella konsekvenserna härav för andra förmåner". Genom att anse att lagen om statens pensioner omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 79/7, har den finska regeringen underförstått hänvisat till detta undantag.

47. Detta undantag kan emellertid endast omfatta nämnda pensionssystem om det är ett lagstadgat system som lämnar skydd vid ålderdom i den mening som avses i direktivet och avgångsåldern i fråga, som är olika i förhållande till könen, utgör pensionsåldern i den mening som avses i lagen om statens pensioner. Pensionsåldern som är direkt fastställd i lagen om statens pensioner är emellertid, vilket inte är bestritt, könsneutral.

48. Det speciella med det förevarande fallet är dels att avgångsåldern som är olika i förhållande till könen finns i en övergångsbestämmelse - i en förordning - dels att denna förordning inte reglerar pensionsåldern utan den ålder då anställningen i militär specialtjänst upphör. Rätten till pension, som för övrigt regleras i lag, är följden av ett beslut från lagstiftaren att ge dessa personer pension, även när de inte har uppnått den fastställda pensionsåldern i lagen om statens pensioner.

49. Följaktligen uppkommer frågan om avgångsåldern, som är olika för män och kvinnor, skall anses vara "villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra" varvid, i förekommande fall, artikel 5 i direktiv 76/207 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor, är tillämplig. I bestämmelsen föreskrivs uttryckligen att tillämpningen av principen om likabehandling också omfattar villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra.

50. Det finns likväl anledning att anse att i förevarande fall har skyldigheten att lämna tjänsten, såsom denna skyldighet har beskrivits av sökanden, ett faktiskt, juridiskt och ekonomiskt samband med rätten till pension. Sökandens krav rör inte den rätt till pension som följer av att anställningen upphör, utan att lika villkor skall tillämpas och att hon, då anställningen upphör skall komma i åtnjutande av samma ekonomiska förmåner som män med militär specialtjänst. Det är därför som den hänskjutande domstolen uttryckligen har framhållit att den ålder då anställningen upphörde samtidigt utgör pensionsåldern. Med hänsyn till att tvisten följaktligen i praktiken rör anställningens upphörande och den sammanhängande rätten till pension, är det lämpligt att först undersöka principen om lika lön som stadgas i artikel 141 EG.

51. Enligt artikel 141.1 EG skall varje medlemsstat säkerställa att principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete eller likvärdigt arbete tillämpas. När man jämför den situation som sökanden respektive en manlig kollega befinner sig i, är grundförutsättningarna identiska avseende det arbete som har utförts. Det är därför som sökanden i sin inlaga har givit exempel på arbetsuppgifter för män och kvinnor som är fullständigt jämförbara; båda innehar militär specialtjänst, men olika avgångsålder gäller för dem.

52. Eftersom då anställningen upphör, på grund av att avgångsåldern är uppnådd, även pension utgår, vilket följaktligen är en ekonomisk förmån, bör undersökas om det är fråga om "lön" i den mening som avses i artikel 141 EG. Bortsett från de villkor som hänger samman med denna förmån, som för tillfället kan lämnas åt sidan, är det följaktligen lämpligt att kvalificera förmånen i förhållande till lagen om statens pensioner.

53. I artikel 141.2 EG definieras "lön" som "den gängse grund- eller minimilön samt alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av en arbetsgivare på grund av anställningen". Med hänsyn till att det i detta mål inte är fråga om en förmån som har beviljats inom ramen för en pågående anställning, utan om pension, kan det bara röra sig om en "övrig förmån" som betalas av arbetsgivaren till följd av anställningen.

54. Även om det är riktigt att förmåner som till sin art ingår i sociala trygghetsförmåner enligt fast rättspraxis i princip inte kan uteslutas från begreppet lön, innebär detta dock inte att det i detta begrepp ingår sådana system för social trygghet som avgångspension, vilka direkt regleras i lagstiftning utan något avtal inom det berörda företaget eller den berörda branschorganisationen och som obligatoriskt skall tillämpas på allmänt angivna grupper av arbetstagare. Dessa system säkerställer nämligen för arbetstagarna förmånen av ett rättsligt reglerat system till vars finansiering arbetstagare, arbetsgivare och eventuellt statsmakterna bidrar i en utsträckning som i mindre grad baseras på anställningsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare än på socialpolitiska överväganden.

55. I sin tidigare rättspraxis har domstolen fått tillfälle att kvalificera både det nederländska pensionssystemet för tjänstemän och det franska pensionssystemet som är tillämpligt på civila och militära tjänstemän. Trots vissa strukturella skillnader kom domstolen i båda målen fram till slutsatsen att förmånerna som föreskrivs i de båda systemen utgjorde "lön" i den mening som avses i artikel 119 i EG-fördraget respektive artikel 141 EG. Framför allt i domen i målet Beune, som måste anses som grundläggande, har domstolen givit en allmän redogörelse för de olika förmåner som innefattas i begreppet lön, såsom dessa kan härledas från domstolens tidigare rättspraxis, och avgränsat dem i förhållande till de system av förmåner som omfattas av direktiv 79/7.

56. Den avgörande frågan för att kvalificera förmånen i fråga måste följaktligen avgöras genom på vilket sätt dessa förmåner skiljer sig från dem som prövades i målen Beune och Griesmar. Därefter gäller det att undersöka om eventuella skillnader medför att de omtvistade förmånerna skall kvalificeras annorlunda.

57. När det gäller bedömningen av förmånen i målet Beune framhöll domstolen att omständigheten att ett system är fastställt genom lag inte räcker för att undanta det från tillämpningsområdet för artikel 119 i EEG-fördraget. Kriteriet om överläggning mellan företrädarna för arbetsgivarna och arbetstagarna är endast uppfyllt om det leder till ett formellt avtal. Inom den offentliga sektorn förekommer det nämligen mellan arbetstagare och arbetsgivare olika former av överläggningar som inte nödvändigtvis leder till ett avtal. Artikel 119 kan inte enbart tillämpas när pensionen utgör en tilläggspension. Beträffande systemets finansiering har domstolen fastställt att pensionsfonden visserligen administrerades på ett självständigt sätt enligt regler som liknade dem som är tillämpliga på pensionsfonder men att detta inte gjorde att de skilde sig väsentligt från vissa sociala trygghetssystem som omfattas av direktiv 79/7. I detta sammanhang är också statens eventuella medverkan vid finansieringen av systemet av betydelse.

58. När det gäller begreppet "allmänna kategorier av arbetstagare" har domstolen medgett att det "svårligen kan tillämpas på en särskild grupp arbetstagare som offentligt anställda utgör".

59. Slutligen kunde det enda utslagsgivande kriteriet vara att "pensionen utbetalas till arbetstagaren på grund av hans anställningsförhållande till sin tidigare arbetsgivare". Pensionen, som "endast gäller för en särskild kategori arbetstagare, ... som är direkt beroende av fullgjord tjänstgöringstid och [som] beräknas på tjänstemannens sista lön", utgör en av den offentliga arbetsgivaren betald pension som kan likställas med en sådan pension som en privat arbetsgivare utbetalar till sina tidigare arbetstagare, och skall kvalificeras som "lön" i den mening som avses i artikel 119 i EEG-fördraget.

60. Domstolen har bekräftat denna rättspraxis i sin dom i målet Evrenopoulos. I målet gällde det att kvalificera ett pensionssystem för anställda i en offentlig organisation. Den hade grundats genom lag som uteslutande reglerade dess uppgifter. Domstolen ansåg att en efterlevandepension som föreskrivs i ett "tjänstepensionssystem", med hänsyn till principerna som slagits fast i domen i målet Beune var "lön" i den mening som avses i artikel 119 i EEG-fördraget.

61. I domen i målet Griesmar har domstolen på nytt sammanfattat de väsentliga kriterierna för att kvalificera ett pensionssystem. Domstolen konstaterade först att den hade preciserat i domen i målet Beune "att bland de kriterier som domstolen tagit fasta på bland de situationer som underställts den för bedömning för att kvalificera ett pensionssystem, var endast det kriteriet att pensionen utbetalas till arbetstagaren på grund av anställningsförhållandet mellan vederbörande och dennes tidigare arbetsgivare, det vill säga anställningsvillkoret enligt ordalydelsen i artikel 119 i fördraget, av avgörande betydelse". Domstolen har slagit fast att detta villkor inte kan tillerkännas en exklusiv karaktär, eftersom pensioner som utbetalas med stöd av ett rättsligt reglerat system för social trygghet helt eller delvis kan beakta lönen för verksamheten.

62. Domstolen har inte desto mindre fortsatt enligt följande: "Hänsynstagande till socialpolitik, den statliga organisationen, etik eller till och med budgetfrågor som har eller som kan ha spelat en roll vid den nationella lagstiftarens fastställande av ett system, kan emellertid inte ges företräde om pensionen endast är av intresse för en särskild kategori arbetstagare, om den står i direkt relation till antalet tjänsteår och om beloppet beräknas på grundval av tjänstemannens senaste lön." Den pension som en offentlig arbetsgivare utbetalar är i sådant fall absolut jämförbar med den lön som en privat arbetsgivare betalar till sina tidigare anställda.

63. Domstolen har sålunda utformat ett funktionellt pensionsbegrepp. När det gäller ett sådant begrepp är det avgörande rekvisitet kausalsambandet mellan anställningsförhållandet och pensionsförmånen och inte längre pensionssystemets strukturella uppbyggnad. I denna fråga kan man anse att rättspraxis sedan domen i målet Beune, där domstolen för första gången fastställde att arbetsförhållandet var av avgörande betydelse, har upphävt tidigare rättspraxis, även om det inte har skett uttryckligen. Det är på grundval av detta funktionella synsätt som den fortsatta utvecklingen bygger.

64. Pensionssystemet som är tillämpligt i förevarande fall, bygger, åtminstone i sina grundläggande drag, vilka har fastställts i Valtion eläkelaki, på lag. De bestämmelser som är tillämpliga på anställda inom försvarsmakten är förvisso av lägre dignitet än lag. Det rör sig dock om ett system som har stöd i lag i motsats till ett formellt avtal som har slutits mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisationer. Det är dessutom ett obligatoriskt system. Såsom det samstämmigt har anförts av parterna under förfarandet, är alla personer som arbetar anslutna på ett eller annat sätt till ett finskt tjänstepensionssystem. Det är för övrigt inte fråga om en tilläggspension. Dessa omständigheter tycks stödja den finska regeringens åsikt att det ifrågavarande systemet omfattas av direktiv 79/7.

65. De system som domstolen hade att pröva i målen Beune och Griesmar var emellertid också lagstadgade. Det rörde sig dessutom om obligatoriska system. Medan det i målet Beune var fråga om en tilläggspension, var det franska pensionssystemet som prövades i målet Griesmar ett allmänt pensionssystem. Strukturen i de statliga pensionssystemen i Finland och Nederländerna tycks vara uppbyggd på helt olika sätt. Medan de anställda inom den offentliga sektorn i Nederländerna först erhåller ett grundskydd inom ramen för ett allmänt system, som kan kompletteras med en tilläggspension, utgör tjänstepensionen i Finland, enligt den finska regeringen, grundskyddet, vilket i förekommande fall kan kompletteras med en folkpension.

66. Den omständigheten att det franska pensionssystemet som prövades i målet Griesmar utgjorde ett grundskydd, har inte hindrat domstolen från att anse att pensionerna som beviljas inom ramen för detta system omfattas av artikel 141 EG. Det är av denna anledning som man skall utgå från att vad som är kännetecknande för systemet i fråga, i förevarande fall pensioner inom den offentliga sektorn som utgör ett lagstadgat obligatoriskt grundskydd, inte medför att systemet inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 141 EG.

67. Vad beträffar systemens finansiering kan man urskilja betydelsefulla strukturella skillnader mellan systemen i målen Beune och Griesmar. Medan det franska pensionssystemet för statligt anställda finansieras av medel ur den årliga budgeten, så finansieras det nederländska systemet för tilläggspension genom fondkapitalisering och uppvisar därmed likheter med förvaltningen av tjänstepensionsfonder.

68. Den lösning som valts i Finland ligger mitt emellan dessa två olika finansieringsformer. Medan en statlig pensionsfond till en början finansieras genom bidrag från arbetsgivare och anställda för att ligga till grund för framtida pensionsutbetalningar, finansieras de statliga pensionerna i Finland, enligt den finska regeringen, med medel ur statsbudgeten till vilken varje år överförs tillgångar från pensionsfonderna.

69. Finansieringsformen för pensionerna kan i slutändan inte vara avgörande, eftersom domstolen i domarna i målen Beune och Griesmar inte framförde någon invändning mot de väsentligt skilda organisationsformerna och i detta hänseende inte fann att det förelåg något som helst hinder mot att pensionerna omfattades av artikel 141 EG. Det är därför som sättet på vilket man har finansierat de finska statliga pensionerna, som praktiskt taget utgör en sammanslagning av de nämnda finansieringsformerna, inte utgör hinder mot att pensionerna prövas i förhållande till artikel 141 EG. Vad som likväl är anmärkningsvärt i det finska statliga pensionssystemet är att staten såsom arbetsgivare, samtidigt som den betalar pensionerna med medel ur statsbudgeten, står som garant för finansieringen.

70. Man kan inte bortse från omständigheten att i Valtion eläkelaki - såsom har framkommit i detta mål - har pensionssystemet inrättats för samtliga statsanställda, medan tillträde till förmånen följer av särskilda rättsakter som var och en reglerar situationen för en objektivt definierad grupp av arbetstagare. I sökandens fall är lagen om statens pensioner tillämplig genom förordningen om försvarsmakten, liksom genom tillämpningsbestämmelser i ändringsförordning nr 1032 av den 28 november 1994. Härigenom uppnåddes, vid tidpunkten för tvisten, avgångsåldern vid olika åldrar för manliga och kvinnliga tjänstemän uteslutande på grund av specifika regler som gällde för anställda inom försvarsmakten.

71. Följaktligen är det inte Valtion eläkelaki som sådan som i själva verket är omtvistad, utan de specifika system som är tillämpliga på anställda inom försvarsmakten. Från den tidpunkt då domstolen fastställde i domen i målet Griesmar, i fråga om tjänstemän, att dessa skulle "ses som en särskild kategori arbetstagare (...) [som] särskiljer sig från en grupp av arbetstagare i ett företag eller i en koncern av företag inom en ekonomisk verksamhet eller en yrkessektor enbart på grund av vissa särdrag som reglerar deras anställningsförhållande med staten, andra gemenskaper eller offentliga arbetsgivare", borde detsamma a fortiori gälla för en grupp av mer specialiserade försvarsanställda.

72. Bestämmelser som är tillämpliga på anställda inom försvarsmakten gäller visserligen både för militär och civil personal. Dessa bestämmelser avser en grupp anställda som kännetecknas av omständigheten att de har ett anställningsförhållande med en och samma arbetsgivare, nämligen försvarsmakten. Det är med anledning av denna särskilda omständighet som deras anställningsförhållande skiljer sig från alla andra arbetstagare, inbegripet de statsanställda.

73. Denna uppfattning bekräftas av att särskilda bestämmelser tillämpas avseende avgångsåldern för denna grupp av statsanställda. I dessa särskilda system, som avviker från de allmänna bestämmelserna i lagen om statens pensioner, görs skillnad på deras anställningar i förhållande till anställda av staten eller av offentliga myndigheter.

74. Eftersom domstolen i målet Griesmar identifierade pensioner såsom "ersättning för det arbete tjänstemännen utfört fram till pensioneringen" är frågan om pensionerna till de anställda inom den finska försvarsmakten kan anses som "ersättning för utfört arbete".

75. Den finska regeringen har, i motsats till kommissionen, men på ett lika klart och tydligt sätt, hävdat att pensionerna som föreskrivs enligt Valtion eläkelaki inte grundar sig på ett särskilt anställningsförhållande. Både den hänskjutande domstolen, den finska regeringen och sökanden har hävdat att inom ramen för det allmänna tjänstepensionssystemet i Finland beaktas en persons totala yrkesverksamhet, medan vid beräkningen av pensionen som regleras i Valtion eläkelaki, beaktas endast anställningar inom staten och vissa offentliga myndigheter.

76. Med hänsyn till en persons yrkesverksamhet är det följaktligen inte endast anställningsförhållandet inom försvarsmakten som är avgörande för att komma i åtnjutande av pension. Eventuella anställningsår inom det civila i statlig tjänst beaktas. Både den hänskjutande domstolen och kommissionen har påpekat, när det gäller beräkningen av pensionen, att beloppet beror på antalet tjänsteår och inkomsterna från de sista anställningsåren. Kommissionen har i detta hänseende även preciserat att underlaget för beräkningen utgörs av lön från de sista fyra till tio åren.

77. Man kan under dessa omständigheter anta att pensionerna som regleras i Valtion eläkelaki utgår som vederlag för det arbete som statsanställda har utfört fram till den tidpunkt då deras anställning upphörde. Pensionens storlek beror i detta fall på nivån, varaktigheten och arten av det utförda arbetet. Pensioner som erhålls enligt den finska lagen om statens pensioner är alltså beroende av antal tjänsteår och beräknas efter den lön som vederbörande har uppburit under de senaste yrkesverksamma åren. Pensionerna uppfyller således det anställningskriterium som domstolen i domarna i målen Beune och Griesmar ansåg hade en avgörande betydelse för kvalifikationen av de pensioner som utbetalas inom ramen för ett tjänstepensionssystem, som prövas i förhållande till artikel 141 EG. Pensionerna som regleras i Valtion eläkelaki är följaktligen "lön" i den mening som avses i denna bestämmelse.

78. Om pensionerna som regleras i Valtion eläkelaki sålunda omfattas av tillämpningsområdet för artikel 141 EG, innebär detta att olika lönevillkor gäller för män och kvinnor, trots att det inte föreligger några skillnader i övrigt, vilket strider mot likalöneprincipen. Den omständigheten att pensionssystemet har reformerats under 1990-talet, varvid denna skillnad i behandling upphörde, och att ett icke-diskriminerande system infördes, är betydelsefullt i detta hänseende. Genom övergångsbestämmelserna har däremot införts olika avgångsåldrar. Den könsdiskriminering som sålunda består i skillnader i tillgång till förmåner strider mot artikel 141 EG.

79. Det funktionella synsätt som den föregående argumenteringen grundar sig på gör att pensionssystemets struktur blir av sekundär betydelse. Den finska regeringens argument enligt vilket Valtion eläkelaki skulle motsvara ett lagstadgat system för socialförsäkringar i den mening som avses i förordning (EEG) nr 1408/71 kan följaktligen, mot bakgrund av domstolens rättspraxis i målen Beune och Griesmar, på intet sätt ändra på det förhållandet att förmånerna betraktas som lön.

80. För det fall domstolen likväl kommer fram till slutsatsen att pensionerna som omfattas av Valtion eläkelaki inte kan anses utgöra lön i den mening som avses i artikel 141 EG, behöver de olika avgångsåldrarna för män och kvinnor, vilka följer av tillämpliga bestämmelser i förordningen om ändring i förordningen om försvarsmakten, undersökas mot bakgrund av direktiv 76/207 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor.

81. Som framgår redan av direktivets titel, har detta till syfte att genomföra likabehandlingsprincipen när det gäller anställningsvillkor. Likabehandlingsprincipen gäller också anställningsvillkor inom den offentliga sektorn. I artikel 5 i direktiv 76/207/EEG föreskrivs uttryckligen att principen också omfattar villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra. Eftersom skillnaden som har noterats avseende den avgångsålder som har införts för manliga och kvinnliga anställda som innehar militär specialtjänst sammanhänger med ett villkor för anställningens upphörande, strider denna skillnad i avgångsålder mot direktiv 76/207 såsom varande olaglig könsdiskriminering.

82. Den omständigheten att det i detta fall egentligen inte är den allmänna pensionsåldern som fastställts genom Valtion eläkelaki som är omtvistad har i detta hänseende stor betydelse. Den rättsliga skillnaden mellan den ålder då anställningen upphör, som är olika beroende på vilken typ av anställning det är fråga om, och den allmänna pensionsåldern som har fastställts genom Valtion eläkelaki, gör det möjligt att kvalificera pensionsåldern såsom ett villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra i den mening som avses i direktiv 76/207.

83. När det gäller frågan huruvida den finska lagstiftaren skulle ha kunnat bibehålla skillnader i pensionsålder för män och kvinnor i Valtion eläkelaki med stöd av artikel 7.1.a i direktiv 79/7, har parterna i förfarandet vid domstolen inte inkommit med några synpunkter. Det saknas för övrigt skäl att besvara denna fråga med hänsyn till den lösning jag föreslår. Frågan är för övrigt av rent hypotetisk karaktär, eftersom det i Valtion eläkelaki fastställs en pensionsålder som inte är diskriminerande.

84. Det finns sålunda anledning att svara på frågan från den hänskjutande domstolen på så sätt att pensionssystemet som regleras i Valtion eläkelaki omfattas av tillämpningsområdet för artikel 141 EG.

85. När det gäller en eventuell retroaktiv verkan av domen i detta mål, finns det anledning att observera att relevanta bestämmelser inom gemenskapsrätten är tillämpliga sedan Finland anslöt sig till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, det vill säga från och med den 1 januari 1994. "Barber-protokollet" kan på sin höjd tillämpas indirekt.

Rättegångskostnader

86. Förfarandet för begäran om förhandsavgörande utgör ett led i beredningen av förfarandet vid den nationella domstolen. De kostnader som har uppkommit i det förstnämnda förfarandet är inte avdragsgilla. Det ankommer på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnader.

VII - Förslag till avgörande

87. Med hänsyn till vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen svarar på tolkningsfrågan enligt följande:

Pensionssystemet som regleras i Valtion eläkelaki omfattas av tillämpningsområdet för artikel 141 EG.