62000C0210

I - Inledande anmärkning

1. Bundesfinanzhof (Förbundsrepubliken Tyskland) har genom beslut av den 4 april 2000 ställt två frågor rörande en sanktionsbestämmelse inom exportbidragsområdet till domstolen. Genom den första frågan vill den i huvudsak få klarhet i om sanktionsbestämmelsen, enligt vilken det faktiskt beviljade exportbidraget skall minskas med ett belopp motsvarande hälften av skillnaden mellan det begärda bidraget och det bidrag som det faktiskt föreligger rätt till när en sådan skillnad oavsiktligt har uppkommit, kan vara ogiltig på grund av att dess tillämplighet inte är beroende av att någon skuld kan tillskrivas exportören personligen. Genom sin andra fråga, som ställs för det fall att sanktionsbestämmelsen anses vara giltig, vill hänskjutande domstol veta hur begreppet force majeure enligt sanktionsbestämmelsen skall tolkas.

II - Tillämpliga bestämmelser

2. I artikel 11.1 första, tredje, fjärde och sjunde styckena i kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87 av den 27 november 1987 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 2945/94 av den 2 december 1994 (nedan kallad förordning nr 3665/87), föreskrivs bland annat följande:

"Om det konstateras att en exportör i avsikt att få exportbidrag har ansökt om ett bidrag som är större än det som vederbörande har rätt till, skall bidraget för exporten i fråga vara lika med det bidrag som gäller för den faktiska exporten, minskat med ett belopp motsvarande

a) hälften av skillnaden mellan det begärda bidraget och det bidrag som gäller för den faktiska exporten,

b) två gånger skillnaden mellan det begärda bidraget och det bidrag som gäller för den faktiska exporten, om exportören med avsikt har lämnat felaktiga upplysningar ...

Den sanktion som avses i a tillämpas inte

- i fall av force majeure, ...

Om minskningen i a eller b leder till ett negativt belopp, skall exportören betala det negativa beloppet ...

Sanktionerna tillämpas utan att detta påverkar tillämpningen av andra sanktioner som fastställs på nationell nivå."

3. De första, andra och tredje skälen i förordning nr 2945/94 har följande lydelse:

"Under de gällande gemenskapsbestämmelserna beviljas exportbidrag enbart på grundval av objektiva kriterier, som särskilt rör den exporterade produktens art och kvantitet, dess egenskaper och bestämmelseort. Erfarenheten visar att det finns behov av förstärkta insatser för att bekämpa oegentligheter, särskilt bedrägeri som drabbar gemenskapens budget. Det bör därför fastställas att felaktigt utbetalda belopp skall indrivas och det bör införas sanktioner för att stimulera exportörerna att uppfylla gemenskapens bestämmelser.

För att säkerställa att systemet med exportbidrag fungerar korrekt bör sanktioner tillämpas utan hänsyn till den subjektiva skulden. Det är icke desto mindre lämpligt att avstå från sanktioner i vissa fall, särskilt när det gäller ett uppenbart fel som erkänns av den behöriga myndigheten, men att när det föreligger uppsåt bestämma om en strängare sanktion.

Har en exportör lämnat felaktiga upplysningar, kan detta leda till felaktig bidragsutbetalning om felet inte uppdagas. Om felet upptäcks är det berättigat att pålägga exportören ett sanktionsbelopp i proportion till det belopp som han felaktigt skulle ha tagit emot om felet inte hade upptäckts. Om de felaktiga upplysningarna lämnades med avsikt är det också berättigat att tillämpa en strängare sanktion."

4. Artiklarna 4 och 5 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (nedan kallad förordning nr 2988/95) har följande lydelse:

"Artikel 4

1. Varje oegentlighet medför som en allmän regel att den förmån som erhållits på ett otillbörligt sätt dras in

- genom förpliktelse att betala tillbaka utestående belopp eller de belopp som uppburits på ett otillbörligt sätt,

- genom förlust, helt eller delvis, av den garanti som ställts som säkerhet för en begäran om en förmån som beviljats eller när ett förskott mottagits.

2. Tillämpningen av de åtgärder som anges i punkt 1 skall begränsas till indragning av den förmån som erhållits samt, om så föreskrivs, ränta som kan beräknas på en fast räntesats.

3. Beroende på omständigheterna skall handlingar leda till att en förmån inte beviljas eller till att den dras in om handlingarna bevisligen har till syfte att leda till att någon får en förmån som strider mot målen i den gemenskapslagstiftning som är tillämplig i det enskilda fallet därför att de villkor som krävs för att få förmånen har konstruerats.

4. De åtgärder som anges i denna artikel skall inte anses som sanktioner.

Artikel 5

1. De oegentligheter som begås uppsåtligen eller som orsakas av oaktsamhet kan medföra följande administrativa sanktioner:

a) betalning av administrativa böter,

b) betalning av ett belopp som överstiger de summor som otillbörligen mottagits eller som inte betalas samt, i förekommande fall, ränta. Detta ytterligare belopp skall bestämmas med ett procenttal som skall fastställas genom särskilda regler och får inte överskrida den nivå som är absolut nödvändig för att ge beloppet en avskräckande effekt,

c) förlust, helt eller delvis, av en förmån som beviljats genom tillämpning av gemenskapsregler, även om aktören endast delvis dragit fördel av denna förmån,

d) utestängning från eller indragning av förmånen under en period efter den då oegentligheten begicks,

e) tillfällig indragning av ett sådant godkännande eller erkännande som krävs för deltagande i gemenskapens stödprogram,

f) förlust av en säkerhet eller en borgen som ställts enligt villkoren i regler eller återställande av den summa som motsvarar en otillbörligen släppt säkerhet,

g) andra sanktioner av enbart ekonomisk karaktär, av motsvarande slag och omfattning, om vilka stadgas i de regler för olika sektorer som rådet antagit beroende på den berörda sektorns särskilda behov och i överensstämmelse med de verkställighetsbefogenheter som rådet givit kommissionen.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i de regler för olika sektorer som redan finns då denna förordning träder i kraft, kan andra oegentligheter endast ge upphov till sådana sanktioner som inte kan jämställas med en sådan sanktion av straffrättslig art som anges i punkt 1, i den mån sådana sanktioner är oumbärliga för att reglerna skall kunna tillämpas på ett riktig sätt."

III - Faktiska omständigheter och förfarande

5. Klaganden i målet vid den nationella domstolen, Käserei Champignon Hofmeister GmbH & Co. KG (nedan kallat Käserei Champignon), exporterade år 1996 mjukost enligt exportdeklaration med nr 0406 3039 9500 i nomenklaturen för organisationen av marknaden och erhöll därför på egen ansökan exportbidrag om ungefär 30 000 DEM i förskott från Hauptzollamt Hamburg-Jonas (nedan kallad Hauptzollamt). En kontroll av ett prov som tagits i en varuförsändelse vid exporten visade att varan innehöll vegetabiliskt fett och därför i egenskap av livsmedelsberedning borde ha hänförts till nr 2106 9098 0000 i nomenklaturen för organisationen av marknaden.

6. Käserei Champignon har i yttranden anfört att de undersökningar som det företagit hos sina leverantörer på grund av upptäckten av vegetabiliskt fett har visat att den tekniske chef som var ansvarig för smältprocessen hade tillsatt vegetabiliskt fett i den mjukost som tillverkades under perioden mellan den 22 januari 1996 och den 5 augusti 1996. Denne tekniske chef hade gjort så eftersom vegetabiliskt fett förbättrar smaken på mjukost och då han ansåg sig ha rätt härtill i enlighet med 1 § 4 stycket nr 3 i den tyska Käseverordnung (ostförordningen). Varken den tillverkande firmans ledning eller de ansvariga personerna hos Käserei Champignon hade kunnat räkna med att en ansvarig teknisk chef skulle begå ett sådant fel.

7. Eftersom varan inte omfattades av bilaga II till fördraget och Käserei Champignon inte hade lämnat den tillverkningsdeklaration om varans sammansättning som därmed krävs för att exportbidrag skall kunna beviljas enligt artikel 7.1 i förordning (EG) nr 1222/94, krävde Hauptzollamt genom ett lagakraftvunnet beslut att det beviljade exportbidraget plus 15 procent skulle återbetalas.

8. I ett ytterligare beslut som är omtvistat i målet vid den nationella domstolen krävde Hauptzollamt att Käserei Champignon skulle betala en sanktionsavgift enligt artikel 11.1 första stycket a i förordning nr 3665/87.

9. Enligt Bundesfinanzhof ogillades den talan som Käserei Champignon väckte mot sanktionsavgiften av Finanzgericht. Käserei Champignons revisionstalan i Bundesfinanzhof riktar sig mot denna dom.

10. Käserei Champignon gjorde i Bundesfinanzhof gällande att artikel 11.1 i förordning nr 3665/87 inte gäller, eftersom den strider mot rättsstatsprincipen och mot diskrimineringsförbudet. Bundesfinanzhof har redovisat en rad överväganden som den gjort med anledning av detta argument. I andra hand gjorde Käserei Champignon gällande att det befunnit sig i en situation av force majeure i den mening som avses i artikel 11.1 tredje stycket första strecksatsen i förordning nr 3665/87.

11. Bundesfinanzhof har inledningsvis konstaterat att kriterierna i artikel 11.1 första stycket i förordning nr 3665/87 är uppfyllda. Hauptzollamt är skyldigt att påföra sanktionerna, såvida inte de förutsättningar under vilka de sanktioner som anges i bestämmelsen inte skall påföras är uppfyllda.

12. Bundesfinanzhof anser dock att den avtalsstridiga beskaffenheten (exempelvis en beskaffenhet som inte uppfyller de implicita och självklara krav som exportören ställer) hos en vara som tillverkats av en tredje man för exportörens räkning inte medför något fall av force majeure i den mening som avses i artikel 11.1 tredje stycket första strecksatsen. Domstolen har i detta hänseende i sin rättspraxis vad gäller begreppet force majeure ansett att en exportörs affärspartners avtalsbrott inte kan anses som en oförutsebar och ovanlig händelse, utan har ansett att det krävs av näringsidkare att de vidtar lämpliga åtgärder mot sådana händelser genom att i avtal med sina affärspartners ta med motsvarande klausuler eller genom att teckna en särskild försäkring. Domstolen har inte ens ansett att force majeure förelegat när fråga var om bedrägligt beteende hos exportörens avtalspart.

13. För övrigt anser Bundesfinanzhof att det inte heller är fråga om något sådant fall som avses i artikel 11.1 tredje stycket tredje strecksatsen, det vill säga ett fall av ett uppenbart fel beträffande det begärda beloppet som erkänns av den behöriga myndigheten.

14. Bundesfinanzhof har därefter prövat om gemenskapsbestämmelserna strider mot de grundläggande rättigheterna och funnit att så inte är fallet, eftersom det inte är fråga om något straff och eftersom varken proportionalitetsprincipen eller diskrimineringsförbudet har åsidosatts.

15. Syftet med artikel 11.1 i förordning nr 3665/87 är att påföra exportören en finansiell nackdel, för att avskräcka honom från att i framtiden lämna felaktiga upplysningar vid ansökningar om exportbidrag och att därigenom äventyra gemenskapens finansiella intressen och det regelenliga genomförandet av bestämmelserna för den ifrågavarande gemensamma organisationen av marknaden. Syftet med en ren avskräckning (prevention) är ett helt annat än det syfte som en straffsanktion har, vilket nämligen är att ge uttryck för ett samhälleligt och etiskt ogillande.

16. Ett straff förutsätter att en subjektiv skuld finns, och straffsanktionens storlek beror på hur klandervärd den enskilda straffbara handlingen är. Detta är inte fallet vad gäller artikel 11.1, enligt vilken påförandet av en sanktion inte är beroende av om den bidragssökande har någon personlig skuld. Minskningen av bidraget innebär inte någon brännmärkning på grund av en överträdelse som den bidragssökande personligen kan klandras för, utan själva hotet om minskningen syftar snarare till att motverka sådana överträdelser.

17. Den omständigheten att det i skälen i förordningen talas om en bestraffning av exportören saknar relevans, eftersom begreppet straff även kan användas i en vidare och icke-teknisk betydelse.

18. I artikel 5.1 i förordning nr 2988/95 föreskrivs endast administrativa sanktioner för det fall att oegentligheter vållas uppsåtligen eller genom oaktsamhet. Enligt artikel 5.2 i denna förordning har dock sanktioner införts "[u]tan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i de regler för olika sektorer som redan finns då denna förordning träder i kraft", till vilka regler den här omtvistade sanktionsbestämmelsen hör.

19. Artikel 11.1 i förordning nr 3665/87 innebär inte i övrigt något åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Ett sådant åsidosättande framgår inte av det förhållandet att sanktionshotet även riktar sig mot en redlig och försiktig exportör, eftersom det står exportören helt fritt att ekonomiskt delta i exporthandeln med varor som på den organiserade marknaden är subventionerade med exportbidrag. Om exportören beslutar sig för att till egen fördel delta i ett system för offentligt stöd är han skyldig att underkasta sig de regler som uppställts för systemet, till vilka de omtvistade sanktionerna hör. Den omständigheten att tullmyndigheterna därigenom bland annat besparas den ofta komplicerade och tvetydiga bevisning som måste föras avseende exportörens vårdslöshet och att myndighetens handläggning av exportbidragen därigenom förenklas, talar likaledes för en tolkning av artikel 11.1 innebärande att bidragen minskas oberoende av skuld. Sanktionen är med hänsyn till sitt syfte och mot bakgrund av det stora antalet - svårupptäckbara - felaktiga upplysningar varken oproportionell eller oförenlig med förbudet mot alltför långtgående åtgärder.

20. Artikel 11.1 i förordning nr 3665/87 innebär heller inte att diskrimineringsförbudet åsidosätts. Eftersom bestämmelsen inte föreskriver någon sanktion av straffrättslig art som beror på skuld, utgör formen och graden av skuld hos den bidragssökande eller den eventuella totala frånvaron av personlig skuld inte några kriterier som följer av sakens natur för att påföra olika stora sanktioner.

21. Eftersom Bundesfinanzhof inte anser att svaret på frågan om giltigheten av artikel 11.1 i förordning nr 3665/87 är uppenbart, har den beslutat att fråga EG-domstolen om detta.

22. Mot bakgrund av svårigheterna att tolka två domar från EG-domstolen rörande de förutsättningar under vilka en exportör kan göra gällande god tro, har Bundesfinanzhof även funnit det nödvändigt att ställa den andra tolkningsfrågan:

1. Är artikel 11.1 i förordning (EEG) nr 3665/87 giltig i den del som den föreskriver en sanktion även för det fall att exportören har ansökt om ett högre exportbidrag än han har rätt till och detta fel inte kan tillskrivas honom?

2. För det fall att den första frågan besvaras jakande:

Kan artikel 11.1 tredje stycket första strecksatsen i förordning (EEG) nr 3665/87 tolkas så, att felaktiga upplysningar som en bidragssökande lämnar i god tro på grundval av oriktig information från tillverkaren i princip anses medföra att ett fall av force majeure föreligger när bidragssökanden antingen inte alls eller endast genom kontroller på tillverkningsplatsen hade kunnat upptäcka att upplysningarna var felaktiga?

IV - Första frågan: Giltigheten av artikel 11.1 i förordning nr 3665/87 i ett sådant fall som det i målet vid den nationella domstolen

23. Käserei Champignon anser att ovannämnda bestämmelse strider mot de straffrättsliga principer som vilar på rättsstatsprincipen, och särskilt mot principen "Nulla poena sine culpa" (inget straff utan skuld), mot proportionalitetsprincipen och mot diskrimineringsförbudet.

A - Principen "Nulla poena sine culpa"

1. Parternas argument

24. Käserei Champignon har inledningsvis gjort gällande att den sanktion som föreskrivs i nämnda bestämmelse är av straffrättslig art. I anslutning härtill har det undersökt tillämpningen av principen nulla poena sine culpa i medlemsstaternas rättsordningar, inom ramen för Europeiska konventionen till skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt gemenskapsrätten, och dragit slutsatsen att skuldprincipen hör till de allmänna gemenskapsrättsliga principerna.

25. Kommissionen delar däremot Bundesfinanzhofs mening och har begränsat sig till kompletterande yttranden. Den har anfört att i den mån som den omtvistade sanktionen är av administrativ natur så är principen nulla poena sine culpa inte tillämplig. Sanktionen strider vidare inte mot rättsstatsprincipen, eftersom exportörens ansvar är oberoende av skuld.

2. Bedömning

26. Det är nödvändigt att pröva Käserei Champignons argument i förhållande till den ifrågavarande sanktionens rättsliga natur (a). Om sanktionen inte skulle anses utgöra någon sanktion av straffrättslig art, skall det undersökas om skuldprincipen över huvud taget kan anses vara tillämplig (b).

a) Den aktuella sanktionens rättsliga natur

Sanktion av straffrättslig art?

27. I artikel 11.1 i förordning nr 3665/87 föreskrivs i huvudsak att bidraget skall minskas - ända upp till en nivå där ett penningbelopp måste betalas - med ett belopp motsvarande skillnaden mellan det begärda bidraget och det bidrag som sökanden faktiskt har rätt till. Denna bestämmelse är tillämplig oberoende av eventuella återkrav och tar inte hänsyn till storleken av den skada som eventuellt uppkommit till följd av den felaktiga bidragsansökan. Det är riktigt, såsom Käserei Champignon har anfört, att en sådan bestämmelse inte har till syfte att återställa regelenliga förhållanden, att reparera en skada eller att undanröja följderna av ett oriktigt handlande, utan begränsar sig till att påföra exportören en finansiell nackdel när en bidragsansökan är oriktig.

28. Det stämmer också att den ifrågavarande bestämmelsen inte innebär att någon avgiftsfri kredit faller bort, såsom fallet kan vara exempelvis när en säkerhet förfaller. Enligt bestämmelserna om exportbidrag är det nämligen exportören som skall förfinansiera exportbidraget fram till dess att utbetalning sker från den myndighet som ansvarar för bidragen.

29. Av detta kan emellertid inte i sig utläsas av vilken art sanktionen i artikel 11.1 i förordning nr 3665/87 är.

30. Allmänt skall först anmärkas att gemenskapen i princip inte är behörig att föreskriva straffrättsliga sanktioner. Det ankommer fortfarande på medlemsstaterna att föreskriva en sådan sanktion för de fall då gemenskapsrättsliga skyldigheter inte uppfylls.

31. Den ifrågavarande bestämmelsen kan dock på grund av sitt särskilda syfte i princip anses vara en sanktion, eftersom det felaktiga innehållet i en ansökan är kopplat till en finansiell nackdel. Av det första skälet i förordning nr 2945/94 framgår emellertid att denna sanktion framför allt är av preventiv art. Sanktionen skall "... stimulera exportörerna att uppfylla gemenskapens bestämmelser". Straffsyftet, om ett sådant över huvud taget finns, överskuggas klart av nämnda syfte.

32. Även i artikel 5.1 i förordning nr 2988/95 har ett tydligt samband upprättats mellan de - administrativa - sanktioner som uppräknas i den, särskilt "betalning av ett belopp som överstiger de summor som otillbörligen mottagits eller som inte betalas" (punkt b) och sanktionernas preventiva karaktär. Sanktionerna får nämligen inte överstiga "den nivå som är absolut nödvändig för att ge ... en avskräckande effekt".

33. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende med rätta hänvisat till att generaladvokaten Jacobs vad gäller begreppet straffrättslig sanktion i sitt förslag till avgörande i mål C-240/90 har anfört att det ur de straffrättsliga sanktionernas avskräckande funktion inte kan härledas att varje sanktion med avskräckande syfte också utgör en straffrättslig sanktion, eftersom en straffrättslig sanktions syfte utöver att vara rent avskräckande också är att ge uttryck för ett samhälleligt ogillande.

34. Den ifrågavarande sanktionen uttrycker i vart fall inte något sådant samhälleligt ogillande. Därför är det också endast följdriktigt att sanktionens storlek endast beror på en påstådd skuld på så vis att en åtskillnad görs mellan uppsåtliga överträdelser och andra fall av överträdelser. Detta förhållande påverkas inte heller av att begreppet "bestrafen" (bestraffa) används i den tyska språkversionen av tredje skälet i förordning nr 2945/94. Detta begrepp har uppenbarligen använts i en icke-teknisk betydelse, vilket framgår redan av andra språkversioner.

35. Slutligen skall också anmärkas att den ifrågavarande sanktionen, till skillnad från straffrättsliga sanktioner, inte är av personlig art, eftersom exportören genom regress fortfarande kan överflytta den börda som sanktionen innebär genom att komma överens härom med en inblandad tredje man, såsom exempelvis i förevarande fall med tillverkaren.

36. Eftersom den ifrågavarande sanktionen således i första hand har en avskräckande funktion och inte ger uttryck för något samhälleligt och etiskt ogillande, kan den inte anses vara av straffrättslig art.

Sanktion av administrativ art?

37. Generaladvokaten Saggio har påpekat att "...domstolen aldrig funnit det nödvändigt att uttryckligen definiera Europeiska gemenskapens sanktionsrätt, och den har undvikit att gå in på den grundläggande skillnaden mellan administrativa och straffrättsliga påföljder".

38. Med hänsyn till vad som föreskrivits om administrativa sanktioner i artikel 5 i förordning nr 2988/95 är det inte nödvändigt att genom rättspraxis ge en positiv definition av begreppet administrativa sanktioner. Det är tillräckligt att understryka att de ifrågavarande sanktionerna visserligen i allt väsentligt motsvarar den sanktion som föreskrivs i artikel 5.1 b i nämnda förordning, men dock skiljer sig från denna på så sätt att den antingen kan användas för att minska det bidrag som sökanden har rätt till eller för att skapa en betalningsskyldighet.

39. I motsats till vad Käserei Champignon hävdat har storleken av de ifrågavarande sanktionerna inte någon betydelse för deras rättsliga natur. En sådan åsikt kan heller inte hämta stöd i rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, enligt vilken "...il importe d'abord de savoir si le texte définissant l'infraction en cause ressortit ou non au droit pénal d'après la technique juridique de l'État défendeur; il y a lieu d'examiner ensuite, eu égard à l'objet et au but de l'article 6 (art. 6), au sens ordinaire de ses termes et au droits des États contractants, la nature de l'infraction ainsi que la nature et le degré de gravité de la sanction que risquait de subir l'intéressé" (min understrykning). Begreppet "degré de gravité" avser uppenbarligen frågan om sanktionen är kännbar, och sanktionens storlek spelar därvid en underordnad roll. Detta angreppssätt kan förklaras med nödvändigheten av att ge artikel 6 i Europakonventionen ett skyddssyfte utöver gränserna för de nationella rättsordningarna.

40. Europeiska gemenskapernas domstol har bland annat ombetts att principiellt bedöma giltigheten av en sanktionsbestämmelse mot bakgrund av hela det sammanhang i vilket den ingår. Mot bakgrund därav kan den rättsliga naturen hos en sanktion i området för den gemensamma jordbrukspolitiken inte bero på dess storlek. Av avgörande betydelse är i högre grad sanktionens syfte och hela det sammanhang i vilket den ingår.

41. Ur ett helhetsperspektiv utgör exportören i mindre grad en person som har att följa ett regelverk, och som vid en oriktig bidragsansökan drabbas av att ett ogillande av oriktigheten uttrycks, än en part som är inblandad i handläggningen av bidragssystemet och som genom sanktionshotet skall förmås att uppfylla sina särskilda skyldigheter vad gäller beviljandet av exportbidrag. Mot denna bakgrund utgör den ifrågavarande sanktionsbestämmelsen den rättsliga följden av att exportören garanterat att bidragsansökan är riktig, vilken rättsföljd snarare tycks kunna jämföras med det civilrättsliga institutet avtalsvite än med en straffrättslig sanktion. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende med rätta också understrukit att det är frivilligt att delta i exportbidragssystemet.

42. Det förhållandet att en sanktion inte anses vara av straffrättslig art innebär heller inte att de som omfattas av sanktionsbestämmelsen saknar rättsskydd. Enligt fast rättspraxis "kan en sanktion, även om den inte är av straffrättslig art, endast utdömas om den har en klar och otvetydig rättslig grund. Domstolen har dessutom alltid understrukit att de grundläggande rättigheterna utgör del av de allmänna gemenskapsrättsliga principer som den skyddar. Slutligen framgår det av fast rättspraxis ... att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna måste stå i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen ...".

43. Sammantaget, särskilt med hänsyn till att den i första hand är av preventiv karaktär, skall den aktuella bestämmelsen anses utgöra en sanktion av administrativ art. Frågan är om skuldprincipen är tillämplig på sådana sanktioner.

b) Skuldprincipen som allmän gemenskapsrättslig princip?

44. Oavsett frågan avseende den ifrågavarande sanktionsbestämmelsens rättsliga natur har Käserei Champignon gjort gällande att skuldprincipens tillämplighet på administrativa sanktioner utgör en allmän gemenskapsrättslig princip. Detta följer såväl av en gemensam rättstradition hos medlemsstaterna som av de grundläggande rättigheter som det ankommer på domstolen att säkerställa.

45. Nedan skall därför undersökas om skuldprincipens giltighet följer av en eventuell gemensam rättstradition hos medlemsstaterna, av ett införlivande av de rättigheter som följer av Europakonventionen enligt artikel 6.2 EU eller omedelbart av gemenskapsrätten.

En gemensam rättstradition hos medlemsstaterna vad gäller skuldprincipens giltighet?

46. Av en jämförelse mellan medlemsstaternas rättsordningar, sådan som den som har företagits i Käserei Champignons skriftliga yttrande, framgår först särskilt att gränsen mellan straffrättsliga och administrativa sanktioner är flytande.

47. De grundläggande straffrättsliga principerna, till vilka skuldprincipen ostridigt hör, har därför olika stora tillämpningsområden i medlemsstaternas rättsordningar. Ju mindre området för rena administrativa sanktioner - och därmed ju större området för straffrättsliga sanktioner - är, desto tydligare är gränsen mellan straffrättsliga och administrativa sanktioner vad gäller deras rättsliga behandling.

48. Inte heller skuldprincipens räckvidd tycks vara enhetlig. Vid straffrättsliga sanktioner som uttrycker ett ringa samhälleligt ogillande kan det beteende som skall iakttas vara utformat så att beteendet anses individuellt klandervärt redan när bestämmelsen inte iakttas. I detta hänseende har Käserei Champignon i sitt skriftliga yttrande självt medgett att möjligheterna att övervältra bördan vid objektiva sanktionskriterier kan leda till liknande resultat som de resultat som ett skuldansvar med överflyttad bevisbörda får.

49. Det tycks därför inte vara möjligt att ur medlemsstaternas rättstraditioner härleda en allmän giltighet av skuldprincipen på sanktioner av administrativ art.

Berörs artikel 6.2 i Europakonventionen?

50. Det är ostridigt att garantierna i artikel 6 i Europakonventionen - däribland särskilt oskuldspresumtionen enligt andra punkten - är tillämpliga på straffrättsliga anklagelser. Det framgår redan av denna bestämmelses skyddssyfte att begreppet straffbar gärning skall tolkas autonomt, utan hänsyn till indelningar enligt nationell rätt.

51. Av den ovannämnda rättspraxisen från Europadomstolen rörande behandlingen av tilläggspålagor som sanktioner kan därför inte utläsas att skuldprincipen är tillämplig på samtliga administrativa sanktioner. I de fall där skatterättsliga tillägg som påförs vid oriktiga uppgifter har ansetts vara straffrättsliga anklagelser i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen, har Europadomstolen motiverat detta bland annat med att sådana sanktioner utdöms av preventiva och repressiva skäl.

52. Slutligen skall understrykas att Europadomstolens rättspraxis rörande artikel 6.2 i Europakonventionen inte utan vidare utesluter att gärningar kan vara straffbara enligt ett objektivt ansvar, utan endast begränsar sådana reglers tillämplighet med hänsyn till rätten till försvar.

53. I enlighet därmed kan inte en allmän gemenskapsrättslig princip om skuldprincipens tillämplighet på sanktioner av administrativ art härledas ur artikel 6.2 EU i jämförelse med Europakonventionen.

Skuldprincipen som allmän princip enligt förordning nr 2988/95?

54. Enligt artikel 5.1 i förordning nr 2988/95 kan oegentligheter endast medföra administrativa sanktioner om de begås uppsåtligen eller orsakas av oaktsamhet. Käserei Champignon anser att det även av denna bestämmelse kan utläsas att skuldprincipen är erkänd i gemenskapsrätten, såväl vad gäller sanktioner av repressiv art som sanktioner av preventiv art.

55. Enligt artikel 5.2 i förordning nr 2988/95 berörs de sanktionsregler för olika sektorer som gällde redan före förordningens ikraftträdande inte av principen i artikel 5.1. Käserei Champignon anser att denna undantagsregel inte skall beaktas vad gäller skuldprincipens giltighet, eftersom den endast avser rättsföljderna, det vill säga innehållet i de sanktioner som skall påföras, och inte förutsättningarna i sak för påförandet av sanktioner.

56. Detta argument är inte övertygande. Redan ordalydelsen av artikel 5.2 visar att användningen av uttrycket "regler för olika sektorer" inte lämnar något utrymme för att göra en åtskillnad mellan förutsättningarna i sak enligt sanktionsbestämmelsen och bestämmelsens rättsföljd.

57. I övrigt skall enligt ordalydelsen av artikel 5 i förordning nr 2988/95 en åtskillnad göras mellan oegentligheter som begås uppsåtligen eller orsakas av oaktsamhet, å ena sidan (artikel 5.1), och andra oegentligheter - det vill säga sådana som orsakas utan att någon skuld föreligger - å andra sidan (artikel 5.2). Huruvida artikel 5 i förordning nr 2988/95 ger uttryck för skuldprincipen som en allmän princip tycks därför vara minst sagt tveksamt.

58. Följaktligen kan någon oinskränkt giltighet för skuldprincipen inte heller härledas ur förordning nr 2988/95.

59. Av det ovanstående kan slutsatsen dras att artikel 11.1 i förordning nr 3665/87, i den mån den föreskriver en sanktion med - i vart fall till övervägande del - preventivt syfte, i princip inte omfattas av skuldprincipen.

B - Proportionalitetsprincipen och diskrimineringsförbudet

60. Bedömningen av giltigheten av den ifrågavarande sanktionsbestämmelsen i ett fall sådant som det vid den nationella domstolen är därmed beroende av huruvida proportionalitetsprincipen har iakttagits.

61. Käserei Champignons argumentation rörande diskrimineringsförbudet skall därvid behandlas samtidigt, eftersom den i sak har samma innehåll som argumentationen rörande påståendet om att den ifrågavarande sanktionsbestämmelsen är olämplig.

1. Parternas argument

62. Käserei Champignon har anfört att den sanktion som föreskrivs i artikel 11.1 i förordning nr 3665/87 inte är ändamålsenlig, att den inte är nödvändig och att den inte uppfyller det lämplighetskrav som skall tas hänsyn till inom ramen för prövningen av dess proportionalitet. Eftersom Käserei Champignons argument rörande den ifrågavarande sanktionsbestämmelsens ändamålsenlighet, nödvändighet och lämplighet delvis täcker varandra skall dessa presenteras i ett sammanhang.

63. Käserei Champignon har inledningsvis betonat att exportbidragen inte medför någon egen fördel för exportören som denne frivilligt försöker uppnå. Genom exportbidragen återfår exportören de finansiella medel med vilka han - genom att betala ett köpepris vid förvärv av bidragsberättigade varor - har finansierat prisstödssystemet inom jordbrukssektorn. Följaktligen medför ett återkrav av ett exportbidrag i själva verket en finansiell förlust för exportören.

64. Käserei Champignon har vidare gjort gällande att bidragsberättigade produkter skall deklareras enligt de villkor som anges i tullbestämmelserna. Deklarationen innehåller osäkerhetsmoment, vilkas rättsliga betydelse exportören särskilt måste beakta. I domstolens rättspraxis på tullområdet har det emellertid ansetts att exportören har uppfyllt sin skyldighet att lämna en riktig tulldeklaration även när han i god tro lämnat felaktiga eller ofullständiga upplysningar till tullmyndigheten, såvida det var rimligt att han endast kände till dessa upplysningar eller endast hade kunnat skaffa sig kännedom om dem.

65. Av dessa omständigheter anser sig Käserei Champignon kunna sluta sig till att sanktionen i artikel 11.1 varken är ändamålsenlig eller nödvändig för att uppnå det syfte som eftersträvas, det vill säga att skydda gemenskapens finansiella intressen. Det vore tillräckligt att kräva återbetalning av exportbidraget. I övrigt tas i bestämmelsen inte hänsyn till det förhållandet att skyldigheten att avge en innehållsmässigt riktig deklaration inte helt kan avgränsas. I andra hand har exportören, vad gäller bestämmelsens nödvändighet, anfört att det av förordning nr 2988/85 framgår att gemenskapens finansiella intressen tillräckligt skyddas genom sanktioner som påförs när skuld föreligger, i synnerhet när sanktioner även förekommer på det nationella planet.

66. Vad gäller bestämmelsens lämplighet har Käserei Champignon dessutom anfört att en sanktion enligt artikel 11.1 kan påföras utan hänsyn till om någon skada över huvud taget har uppkommit eller om exportören hade kunnat undvika felet. Käserei Champignon anser också att ett åsidosättande av diskrimineringsförbudet föreligger på grund av att någon åtskillnad inte görs mellan skuldlösa och vårdslösa - och därmed skuldbehäftade - handlingar.

67. Sammantaget anser Käserei Champignon att sanktionen är oförenlig med proportionalitetsprincipen och med diskrimineringsförbudet.

68. Kommissionen anser däremot att endast ett återkrav av exportbidragen i fall av felaktiga upplysningar inte är tillräckligt avskräckande. Den har betonat att sanktionens storlek beräknas i förhållande till det bidrag som felaktigt har beviljats exportören. Kommissionen har slutligen hänvisat till gemenskapslagstiftarens stora utrymme för skönsmässiga bedömningar inom området för den gemensamma jordbrukspolitiken. I föreliggande fall kan det emellertid inte vara fråga om att bestämmelsen uppenbart brister i ändamålsenlighet eller att kommissionen uppenbart har överskridit gränserna för sina skönsmässiga befogenheter.

2. Bedömning

69. Enligt fast rättspraxis "skall frågan huruvida en viss gemenskapsrättslig bestämmelse är förenlig med proportionalitetsprincipen, särskilt inom den gemensamma organisationen av marknaden för jordbruksprodukter, avgöras utifrån en prövning om påföljden går utöver vad som är ändamålsenligt för att uppnå det mål som eftersträvas genom den lagstiftning som åsidosatts".

70. Särskilt skall prövas "om den påföljd som införs genom bestämmelsen i fråga för att uppnå det angivna målet står i rimlig proportion till betydelsen av detta mål och om de olägenheter som förorsakas inte är orimliga i förhållande till de eftersträvade målen".

Den aktuella sanktionsbestämmelsens ändamålsenlighet

71. Vad gäller den ifrågavarande sanktionsbestämmelsens ändamålsenlighet skall först erinras om att gemenskapslagstiftaren vid bedömningen av vilket medel som skall användas för att uppnå det mål som lagstiftaren eftersträvar förfogar över ett stort mått av frihet. Domstolen har avseende proportionalitetsprincipen anfört att gemenskapslagstiftaren i fråga om den gemensamma jordbrukspolitiken har ett utrymme för skönsmässig bedömning som motsvarar det politiska ansvar som den tilldelats enligt artiklarna 40 (nu artikel 34 EG i ändrad lydelse) och 43 i EG-fördraget. Lagenligheten av en åtgärd som vidtas på detta område kan därför bara påverkas om åtgärden är uppenbart olämplig med avseende på det mål som den behöriga institutionen söker uppnå.

72. Skyddet av gemenskapens finansiella intressen är ett legitimt syfte som kommissionen eftersträvar genom den ifrågavarande sanktionsbestämmelsen. Påförandet av en sanktion av finansiell art i fall av felaktiga bidragsansökningar är ändamålsenligt inte bara för att förmå en sökande att avstå från att avsiktligt lämna felaktiga deklarationer, utan även för att förmå sökanden till att iaktta största möjliga försiktighet.

73. Käserei Champignon har inte förmått visa att kommissionen har begått ett uppenbart bedömningsfel mot bakgrund av det eftersträvade syftet, att skydda gemenskapens finansiella intressen, vid valet av den ifrågavarande sanktionen.

Nödvändigheten av den ifrågavarande sanktionsbestämmelsen

74. Vid prövning av nödvändigheten är det i huvudsak fråga om huruvida en mildare åtgärd som har samma verkan kan komma i fråga för att uppnå det eftersträvade målet.

75. Käserei Champignon har i vart fall inte fog för sitt antagande att endast ett återkrav av bidrag som beviljats utan rättsligt stöd skulle vara tillräckligt. Käserei Champignon har visserligen inte utan fog påpekat att exportbidragen inte kan jämföras med direkta stöd, eftersom jordbrukaren - och inte exportören - i sista hand gynnas av dem när de beviljas. Av detta följer emellertid inte att återkrav av ett exportbidrag skulle ha samma avskräckande verkan som den ifrågavarande sanktionsbestämmelsen har. För det första har återkravet av ett oriktigt beviljat exportbidrag inte till följd att alla exportbidrag förvägras. I sådant fall skulle senare åtgärder i fall av felaktiga bidragsansökningar ofta vara en lämpligare åtgärd än den ifrågavarande sanktionsbestämmelsen. Vidare skall märkas, såsom kommissionen med rätta har betonat, att ett återkrav inte är avskräckande i den mån som det är begränsat till en minskning av exportbidraget med det belopp som skall återbetalas. Slutligen skall påpekas att exportören på grund av förfinansieringen visserligen kan åsamkas en ränteförlust om återkrav sker, men att det kan antas att denna förlust blir mindre än vad chansen till vinst vid en - oupptäckt - ansökan om ett för högt exportbidrag är, vilket innebär att risken för en ränteförlust i sig knappast kan avskräcka från att lämna felaktiga upplysningar.

76. Även hänvisningen till artikel 5 i förordning nr 2988/95 leder fel. Av denna bestämmelse kan nämligen, såsom redan visats, inte utläsas att gemenskapens finansiella intressen kan skyddas i tillräcklig grad genom sanktioner som påförs oberoende av skuld.

77. Inte heller det förhållandet att den ifrågavarande sanktionsbestämmelsen tillämpas likadant oavsett vilka skador som faktiskt uppkommit talar emot uppfattningen att bestämmelsen skulle vara nödvändig. Sanktionens syfte är nämligen inte att få till stånd en bestraffning på grund av vållade finansiella skador, utan snarare att ha en avskräckande verkan. Det är därför följdriktigt att endast frågan huruvida gemenskapens finansiella intressen har äventyrats är av betydelse för sanktionens tillämplighet.

78. Den ifrågavarande sanktionsbestämmelsen tycks således även vara nödvändig för att uppnå nämnda mål.

Den ifrågavarande sanktionsbestämmelsens lämplighet

79. Slutligen skall prövas om sanktionsbestämmelsen motsvarar det nämnda skyddssyftets betydelse och om de nackdelar som förorsakas inte är oproportionerliga i förhållande till de eftersträvade målen.

80. Det skall inledningsvis påpekas att de finansiella intressen för gemenskapen som skall skyddas allmänt sett skulle kunna äventyras genom felaktiga ansökningar om exportbidrag, oavsett om dessa felaktiga upplysningar kan tillskrivas sökanden personligen eller inte. Det tycks därför vara ändamålsenligt att försöka skydda gemenskapens finansiella intressen genom att utkräva ansvar när dessa intressen äventyras. I enlighet därmed tycks det inte vid första anblicken vara olämpligt att underlåta att skilja mellan felaktigheter som orsakats utan skuld och felaktigheter som orsakats genom vårdslöshet.

81. Vad gäller målet vid den nationella domstolen framgår det att gemenskapens finansiella intressen i princip äventyras i lika hög grad av ett förhållande som inte kan tillskrivas exportören och av de fel i exportörens bidragsansökan som blir resultatet därav, oavsett om de aktuella varorna tillverkats av exportören själv eller av en leverantör till exportören.

82. Skillnaden i behandling mellan uppsåt och övriga fall vad gäller rättsföljden (sanktionens storlek) tycks i detta hänseende vara objektivt motiverad i båda fallen, med hänsyn till att de olika sanktionerna avser skilda grader av rättskänsla hos exportören. Redan därav följer att något åsidosättande av diskrimineringsförbudet inte föreligger.

83. Giltigheten av sanktionsbestämmelsen sätts i ett fall sådant som i målet vid den nationella domstolen inte heller i fråga genom att förutsättningarna för påförande av sanktionen uppmjukas på så sätt att man avstår från skuldkriteriet och från bevisning avseende skuld. Intresset av ett effektivt skydd av gemenskapens finansiella intressen kan nämligen motivera lättnader i bevisbördan som sträcker sig så långt att skuldkriteriet inte längre äger giltighet.

84. Betänkligheter angående den ifrågavarande sanktionsbestämmelsens lämplighet kan endast föreligga när dess utformning inte längre är förenlig med grundtanken om att ansvar utkrävs när gemenskapens finansiella intressen äventyras. Detta skulle särskilt vara fallet om sanktionen även skulle påföras när exportören inte längre rimligen kan ansvara för att gemenskapens finansiella intressen äventyras.

85. I detta sammanhang har Käserei Champignon inte utan fog hänvisat till att påförandet av en sanktion som är oberoende av skuld när fel föreligger i en bidragsansökan innebär att skyldigheten att lämna en felfri deklaration skall tolkas objektivt, fastän deklarationen innehåller vissa osäkerhetselement som exportören inte har kontroll över.

86. Denna aspekt har diskuterats i generaladvokaten Légers förslag till avgörande i målet Oehlmühle och Schmidt Söhne, ett fall som dock avsåg återkrav enligt nationell rätt av stöd som felaktigt beviljats:

"...vid en avvägning mellan de olika intressena i mål där hänsyn tas till principen om gemenskapsrättens effektivitet, synes det vara minst sagt orättvist att lägga bördan av ett slags strikt ansvar på den godtroende mottagaren, trots att denne utan att själv direkt dra fördel av stödet har fört över detta på leverantörerna, enligt gällande system, och utan att ha kunnat kontrollera berörda varors ursprung, vilket är avgörande för stödets riktighet..." och vidare: "[l]ikaså ankommer det i första hand på de nationella myndigheterna, vars uppgift det är att försäkra sig om, genom en lämplig kontroll, att den vara för vilken stöd utbetalas överensstämmer med vad som anges i gemenskapsregleringen och att gemenskapsstöd inte utbetalas för varor vilka inte kan komma i åtnjutande av något stöd, att bedöma vilka kontrollåtgärder som är nödvändiga."

87. Vid återkrav enligt nationell rätt av felaktigt utbetalade stöd kan det visserligen främst bli aktuellt med invändningar från dem som gynnats av stödet, såsom exempelvis avseende utebliven vinst eller god tro. Sådana invändningar skall bedömas mot bakgrund av stödmottagarnas rättsliga ställning. Vad gäller exportbidrag skall den omständigheten beaktas, att exportören inte drar någon egen fördel av bidraget när det vidarebefordras till tillverkaren i form av betalning av ett pris som överstiger världsmarknadspriset. Vad gäller påförande av en sanktion när felaktiga upplysningar lämnats i en ansökan om exportbidrag har det sistnämnda övervägandet däremot inte någon betydelse.

88. Det kan konstateras att en sanktion av ifrågavarande slag skulle vara olämplig om den skulle påföras även om bidragssökanden inte kan ansvara för att gemenskapens finansiella intressen äventyras. Så kan emellertid med säkerhet inte vara fallet när exportören - såsom i förevarande fall - inom ramen för sin näringsverksamhet frivilligt använder sig av en tredje man för tillverkning av den omtvistade varan. Det spelar därvid ingen roll om de felaktiga upplysningarna i bidragsansökan antingen inte alls eller endast genom kontroller på tillverkningsplatsen hade kunnat upptäckas.

89. Sammantaget kan, vad gäller den första frågan, slutsatsen dras att giltigheten av artikel 11.1 första stycket a i förordning nr 3665/87 i dess lydelse enligt förordning nr 2945/94 inte påverkas av att en sanktion föreskrivs i bestämmelsen även för det fall att exportören har ansökt om ett högre exportbidrag än han har rätt till och detta fel inte kan tillskrivas honom.

V - Andra frågan: Tolkning av begreppet force majeure

90. Den andra frågan, som ställs för det fall att den ifrågavarande sanktionsbestämmelsen anses vara giltig, avser i huvudsak huruvida ett fall av force majeure kan anses föreligga när bidragssökanden antingen inte alls eller endast genom kontroller hos en tredje man hade kunnat upptäcka att dess upplysningar var felaktiga.

A - Parternas argument

91. Käserei Champignon anser att den befunnit sig i ett fall av force majeure i den mening som avses i domstolens rättspraxis, det vill säga att omständigheter som varit oberoende av berörda parters vilja och som varit ovanliga och oförutsebara och vars följder även med iakttagande av all tänkbar försiktighet inte hade kunnat undvikas varit för handen. I föreliggande fall har de felaktiga upplysningarna i bidragsansökan berott på oriktig information från tillverkaren, vilken är ett företag som åtnjuter gott anseende i Tyskland. En hos tillverkaren verksam teknisk chefs tillsats av vegetabiliskt fett i den exporterade mjukosten utgör en helt oväntad och ovanlig händelse. Vid en vanlig undersökning, sådan som exportören också genomfört, skulle denna händelse inte ha kunnat upptäckas.

92. Käserei Champignon är medveten om att näringsidkare enligt den sedvanliga betydelsen av begreppet force majeure är ansvariga för sina avtalsparters felaktiga handlande. Enligt domstolens domar i målen Steff-Houlberg och Oelmühle Hamburg kan en exportör emellertid förlita sig på de uppgifter från tillverkaren som han inte själv kan kontrollera och det krävs inte av honom att han skall genomföra en kontroll av tillverkningsprocessen. Visserligen avser nämnda domar återkrav enligt nationell rätt av gemenskapsstöd, men det finns inget skäl att anse att samma principer inte skall gälla för sanktioner enligt bestämmelserna om exportbidrag, vilka uteslutande följer av gemenskapsrätten, och varför ett fel från tillverkarens sida som varken kan upptäckas eller kontrolleras inte skulle uppfylla begreppet force majeure.

93. En vid tolkning av begreppet force majeure i artikel 11.1 tredje stycket första strecksatsen är enligt Käserei Champignon den enda tolkning som kan undanröja de betänkligheter mot denna bestämmelse som grundar sig på straffrättsliga principer som kan härledas ur rättsstatsprincipen. En sådan tolkning skulle inte bara ta hänsyn till skuldprincipen, om än i begränsad form, utan även åstadkomma en viss överensstämmelse mellan den särskilda sanktionsbestämmelsen i artikel 11.1 första stycket i förordning nr 3665/87 och den allmänna regleringen av administrativa sanktioner i artikel 5.1 i förordning nr 2988/95. Ett fall av force majeure i den mening som avses i den omtvistade bestämmelsen skulle då anses föreligga när exportören kan visa att han agerat som en hederlig köpman. Detta har han gjort när han har lämnat de (objektivt sett) felaktiga upplysningarna i god tro, då ingen omständighet har förelegat som givit anledning att ifrågasätta riktigheten i tillverkarens information.

94. Kommissionen delar Bundesfinanzhofs uppfattning, enligt vilken felaktiga upplysningar som lämnas i god tro på grundval av oriktig information från tillverkaren inte ens utgör något fall av force majeure i den mening som avses i domstolens rättspraxis när exportören inte alls eller endast genom kontroller på tillverkningsplatsen hade kunnat upptäcka att dessa upplysningar var felaktiga. De domar från domstolen som hänskjutande domstol har pekat på kan inte leda till något annat resultat, eftersom domarna mot bakgrund av de faktiska omständigheter som de baserar sig på inte kan jämföras med föreliggande mål.

B - Bedömning

95. I artikel 11.1 tredje stycket första strecksatsen i förordning nr 3665/87 föreskrivs att den ifrågavarande sanktionen inte skall tillämpas i fall av force majeure. Begreppet force majeure, såsom domstolen fastställt redan i domen i målet Kampffmeyer, har inte samma betydelse inom olika rätts- och tillämpningsområden, och innebörden av detta begrepp skall därför bestämmas med utgångspunkt i det rättsliga ramverk inom vilket det är tänkt att ha sina verkningar.

96. Enligt domstolens fasta rättspraxis skall "begreppet force majeure i jordbruksförordningarna anses åsyfta onormala och oförutsebara omständigheter, utanför den berörde näringsidkarens kontroll, vars följder, trots iakttagande av all den omsorg som kan krävas, inte hade kunnat undvikas".

97. Med tillämpning av denna definition av begreppet har domstolen enligt fast rättspraxis även ansett att ett fall av force majeure inte föreligger när den omständigheten att en förpliktad part inte har uppfyllt en nödvändig förutsättning beror på att en avtalspart till den förpliktade parten inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt avtal. I sin dom i målet Theodorakis var det fråga om en leverans av varor som sålts för export och som inte hade genomförts, vilket lett till att exporten inte hade kunnat genomföras under exportlicensens giltighetstid. Detta betecknade domstolen som en "sedvanlig affärsrisk" inom ramen för handelsförbindelser. "Det ankommer på licensinnehavaren - som det för övrigt står helt fritt att välja affärspartner i enlighet med sina egna intressen - att vidta lämpliga åtgärder mot sådana händelser genom att i avtalet med affärspartnerna ta med motsvarande klausuler eller genom att teckna en särskild försäkring." Kriteriet avseende oförutsebarhet var således enligt domstolens mening inte uppfyllt. I domen i målet Boterlux fann domstolen med en liknande motivering att ett fall av force majeure på grund av oförutsebara förhållanden inte kunde anses föreligga i ett fall av bedräglig återimport till gemenskapen.

98. Av Bundesfinanzhofs beslut om hänskjutande kan i föreliggande fall utläsas att exportören inte kände till varans egentliga sammansättning och endast hade kunnat skaffa sig kännedom om denna genom kontroller - som enligt Bundesfinanzhofs mening var omöjliga att genomföra eller som det åtminstone inte är skäligt att kräva att exportören skall genomföra - på tillverkningsplatsen.

99. Med hänsyn till de ovannämnda domarna skall de faktiska omständigheterna i målet dock bedömas så, att bidragssökandens avtalsparts agerande visserligen möjligen var ovanligt men dock inte kunde uteslutas, och att agerandet således var förutsebart i den mening att det kan anses ha inneburit att en normal affärsrisk förverkligats. Det kan mot denna bakgrund inte anses att ett fall av force majeure förelegat.

100. Den rättspraxis som Käserei Champignon åberopat ändrar inte denna bedömning. Det är visserligen riktigt att domstolen i sin dom i målet Oehlmühle och Schmidt Söhne fann att gemenskapsrätten i princip inte utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken det är tillåtet att avstå från återkrav, särskilt när det fastställs att stödmottagaren var i god tro. I detta hänseende anförde domstolen att "såvitt en ekonomisk aktör sammanställer och inger en deklaration för att erhålla stöd, kan inte endast den omständigheten att han har avfattat den hindra honom från att åberopa sin goda tro när deklarationen uteslutande grundar sig på uppgifter som tredje man har lämnat. Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att undersöka om vissa indikationer mot bakgrund av omständigheterna i målen inte borde ha gett den ekonomiske aktören anledning att kontrollera dessa uppgifters riktighet".

101. I domen i målet Steff-Houlberg bekräftade domstolen sin åsikt att gemenskapsrätten inte utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken det är tillåtet att avstå från återkrav av felaktigt utbetalt gemenskapsstöd, bland annat när stödmottagaren varit i god tro. I detta hänseende angav domstolen uttryckligen att "... i den mån som en exportör sammanställer och inger en deklaration för att erhålla exportbidrag, kan inte endast omständigheten att han har avfattat den hindra honom från att åberopa sin goda tro när deklarationen uteslutande grundar sig på uppgifter som en avtalspart har lämnat och vars sanningshalt han inte har varit i stånd att kontrollera".

102. Vad gäller dessa båda domars räckvidd skall först anmärkas att dessa domar rörde nationella återkrav av oriktigt beviljade stöd. Före det att den yttrade sig i frågan om god tro betonade domstolen att det "inte förekommer någon gemenskapsbestämmelse som reglerar indrivning av bidrag för det fall dessa har utbetalats på grundval av handlingar som senare har visat sig inte överensstämma med verkligheten".

103. Vad gäller möjligheten att analogt tillämpa rättspraxis enligt domen i Boterlux-målet, enligt vilken en tredje mans felaktiga agerande skall anses utgöra en normal affärsrisk för stödmottagaren, anförde domstolen att "då det skall göras en avvägning mellan gemenskapens och näringsidkarens intressen, [skall] den nationella domstolen ... ta hänsyn till att fel av en tredje man som stödmottagaren står i ett avtalsförhållande till snarare faller inom stödmottagarens än gemenskapens sfär". I motsats till vad Käserei Champignon har hävdat kan det därför inte, vad gäller en exportörs felaktiga upplysningar som beror på ett felaktigt agerande från en av dess affärspartners, antas att domstolen genom de nämnda domarna velat öppna vägen för en utvidgning av tillämpningsområdet för begreppet force majeure.

104. Den andra frågan skall därför besvaras så, att artikel 11.1 tredje stycket första strecksatsen i förordning nr 3665/87 inte kan tolkas så, att upplysningar som en bidragssökande lämnar i god tro på grundval av oriktig information från tillverkaren i princip medför att ett fall av force majeure föreligger, även när den bidragssökande antingen inte alls eller endast genom kontroller på tillverkningsplatsen hade kunnat upptäcka att upplysningarna var felaktiga.

VI - Förslag till avgörande

105. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen skall besvara de frågor som Bundesfinanzhof ställt på följande sätt:

1) Giltigheten av artikel 11.1 första stycket a i förordning nr 3665/87 i dess lydelse enligt förordning nr 2945/94 påverkas inte av att en sanktion föreskrivs i bestämmelsen även för det fall att exportören har ansökt om ett högre exportbidrag än han har rätt till och detta fel inte kan tillskrivas honom.

2) Felaktiga upplysningar som en bidragssökande lämnar i god tro på grundval av oriktig information från tillverkaren medför i princip inte att något fall av force majeure i den mening som avses i artikel 11.1 punkt 3 strecksats 1 i förordning nr 3665/87 föreligger när den bidragssökande antingen inte alls eller endast genom kontroller på tillverkningsplatsen hade kunnat upptäcka att upplysningarna var felaktiga.