1. Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Deltagande i företagsmöten som har ett konkurrensbegränsande syfte - Omständighet som gör det möjligt att, i avsaknad av avståndstagande från de beslut som fattats, sluta sig till deltagande i efterföljande konkurrensbegränsande samverkan
(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))
2. Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Bevisning - Ett företags svar på kommissionens begäran om upplysningar - Bevisvärde - Bedömning - Betydelsen av att den person som för företagets räkning undertecknade svaret inte närvarade vid det omtvistade mötet och av att han inte var anställd vid företaget då mötet ägde rum - Saknas
(Rådets förordning nr 17, artikel 11)
3. Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Skadlig inverkan på konkurrensen - Bedömningskriterier - Konkurrensbegränsande syfte - Tillräcklig fastställelse
(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))
4. Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Avtal mellan företag - Deltagande som påstås ha ägt rum efter påtryckningar - Omständighet som inte utgör något försvar för ett företag som inte har utnyttjat möjligheten att göra anmälan hos behöriga myndigheter
(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG); rådets förordning nr 17, artikel 3)
5. Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Bojkott - Ett företags ansvar - Betydelse av att företaget underlåtit att faktiskt vidta bojkottåtgärderna - Saknas - Ansvar på grund av de andra företagens beteende inom ramen för samma överträdelse - Tillåtet - Kriterier
(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))
6. Konkurrens - Administrativt förfarande - Iakttagande av rätten till försvar - Insyn i akten som underlättats av att kommissionen organiserat en utväxling av handlingarna mellan de misstänkta företagen - Tillåtet - Villkor
7. Konkurrens - Administrativt förfarande - Iakttagande av rätten till försvar - Meddelande om anmärkningar - Åberopande av ytterligare bevisning efter det att kommissionen meddelat anmärkningarna - Tillåtet - Villkor
(Rådets förordning nr 17, artikel 19.1; kommissionens förordning nr 99/63, artiklarna 2 och 4)
8. Konkurrens - Administrativt förfarande - Iakttagande av rätten till försvar - Meddelande om anmärkningar - Erforderligt innehåll - Uppgifter angående enligt vilken metod som de planerade böterna beräknas - Förtida uppgifter - Följder
(Rådets förordning nr 17, artikel 19.1; kommissionens förordning nr 99/63, artiklarna 2 och 4)
9. Gemenskapsrätt - Allmänna rättsprinciper - Avsaknad av retroaktiv verkan för straffrättsliga bestämmelser - Tillämpningsområde - Konkurrens - Administrativt förfarande - Principens räckvidd
(Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, artikel 7; rådets förordning nr 17, artikel 15)
10. Konkurrens - Böter - Tillämpliga bestämmelser - Fastställande - Betydelsen av kommissionens tidigare praxis - Föreligger inte
(Rådets förordning nr 17)
11. Konkurrens - Böter - Belopp - Fastställande - Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning - Följder - Ekonomiska aktörer kan inte med framgång åberopa berättigade förväntningar på att rådande förhållanden skall bestå
(Rådets förordning nr 17, artikel 15)
12. Invändning om rättsstridighet - Räckvidd - Rättsakter som kan bli föremål för en invändning om rättsstridighet - Kommissionens riktlinjer för beräkning av böter på grund av överträdelse av konkurrensrätten - Omfattas
(EG-fördraget, artikel 184 (nu artikel 241 EG))
13. Konkurrens - Böter - Belopp - Fastställande - Kriterier - Överträdelsernas allvarliga karaktär och varaktighet - Bedömning - Nödvändighet av att beakta de berörda företagens omsättning - Föreligger inte - Nödvändighet av att göra åtskillnad mellan de i överträdelsen inblandade företagen utifrån företagens totala omsättning eller utifrån deras omsättning på marknaden för ifrågavarande produkt - Föreligger inte
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
14. Konkurrens - Böter - Belopp - Fastställande - Maximalt belopp - Beräkning - Åtskillnad mellan det slutliga bötesbeloppet och det mellanliggande bötesbeloppet - Följder
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
15. Konkurrens - Böter - Belopp - Fastställande - Maximalt belopp - Beräkning - Omsättning som skall beaktas
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
16. Konkurrens - Böter - Belopp - Fastställande - Kriterier - Överträdelsernas allvarliga karaktär - Försvårande eller förmildrande omständigheter - Fortsättning eller upphörande av överträdelsen efter kommissionens ingripande - Bedömning från fall till fall
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
17. Konkurrens - Böter - Belopp - Fastställande - Kriterier - Överträdelsernas allvarliga karaktär - Förmildrande omständigheter - Skyldighet för kommissionen att följa sin tidigare beslutspraxis - Föreligger inte
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
18. Konkurrens - Böter - Belopp - Fastställande - Kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden på grund av företagens samarbete - Inverkan på bedömningen av nämnda företags samarbete
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
19. Konkurrens - Böter - Belopp - Fastställande - Omöjligt för ett företag att åberopa principen om likabehandling som grund för att tillerkännas en rättsstridig nedsättning
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
20. Konkurrens - Böter - Betalning - Dröjsmålsränta - Kommissionens fastställelse av en högre räntesats än den genomsnittligt tillämpliga marknadsräntan - Tillåtet
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
1. Ett företag som, om än på ett passivt sätt, deltar i möten med konkurrensbegränsande syften, och som inte offentligt tar avstånd från vad som diskuteras vid mötena och som därigenom låter övriga mötesdeltagare förstå att det samtycker till de resultat som mötena leder fram till och att det kommer att följa dessa resultat, skall anses ha deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan som följer av dessa möten.
( se punkt 39 )
2. Bevisvärdet av ett företags svar på kommissionens begäran om upplysningar enligt artikel 11 i förordning nr 17 förringas inte av att den person som undertecknade svaret varken var närvarande vid mötet som är föremål för kommissionens undersökning eller var anställd vid företaget vid den tidpunkten. Eftersom svaret avgavs för företagets räkning skall mer tilltro fästas vid svaret i sig än vid det svar som någon anställd vid företaget skulle kunna uppge, oavsett vilken erfarenhet eller åsikt som den anställde kan ha.
( se punkt 45 )
3. För tillämpningen av artikel 85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG) behöver ett avtal inte ha fått några konkreta effekter om det framgår att avtalet har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på den gemensamma marknaden. Det förhållandet att ett företag, som deltar i möten med andra företag där det fattas beslut om prissättning, inte iakttar de fastställda priserna motbevisar inte mötenas konkurrensbegränsande syfte och således inte heller att det berörda företaget deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan. Detta är på sin höjd ägnat att visa att det berörda företaget inte följt det ifrågavarande avtalet.
( se punkt 47 )
4. Ett företag, som tillsammans med andra företag deltar i konkurrensbegränsande åtgärder, kan inte till sin fördel göra gällande att det tvingats av de andra företagen att delta i åtgärderna. Företaget kan nämligen anmäla de påtryckningar som det är föremål för till de behöriga myndigheterna och enligt artikel 3 i förordning nr 17 framställa ett klagomål till kommissionen, i stället för att delta i nämnda åtgärder.
( se punkt 142 )
5. Ett företag kan nämligen hållas ansvarigt för en bojkott utan att det är nödvändigt att företaget faktiskt har deltagit eller till och med kunde ha deltagit i bojkotten. För det fall rättsläget var det motsatta, skulle nämligen företag som godtagit bojkottåtgärder, men som inte haft tillfälle att genomföra bojkotten, undgå ansvar för att ha deltagit i avtalet.
Ett företag som har deltagit i en komplex överträdelse av konkurrensreglerna genom egna beteenden, som omfattas av begreppen avtal eller samordnat förfarande med en konkurrensbegränsande målsättning i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG) och som syftar till förverkligandet av överträdelsen i dess helhet, kan även vara ansvarigt för beteenden som genomförts av andra företag inom ramen för samma överträdelse för hela den period som det deltagit i den nämnda överträdelsen. Så är fallet när det är styrkt att det ifrågavarande företaget kände till de övriga deltagarnas överträdelser eller rimligen kunde förutse dem och var berett att acceptera den risk som detta innebar.
( se punkterna 157 och 158 )
6. Kommissionen uppfyller i vederbörlig ordning de krav som förstainstansrätten lagt fast i sin rättspraxis, genom att föreslå för de berörda företagen att de skall utväxla handlingar för att på så sätt underlätta tillgången till handlingarna i ärendet, samtidigt som kommissionen själv säkerställer att företagen får tillgång till samtliga handlingar i undersökningsärendet. Enligt förstainstansrättens praxis kan utväxling av dokument mellan företag inte i något fall ersätta kommissionens skyldighet att säkerställa att de berörda företagens rätt till försvar iakttas vid undersökningen av en överträdelse av konkurrensreglerna. Ett företags försvar kan nämligen inte göras beroende av den goda viljan hos ett annat företag, vilket kan antas vara en konkurrent mot vilken kommissionen riktat liknande anklagelser och som ofta har motsatta ekonomiska och processuella intressen.
( se punkt 184 )
7. Av artikel 19.1 i förordning nr 17 jämförd med artiklarna 2 och 4 i förordning nr 99/63 framgår att kommissionen skriftligen skall meddela företag och företagssammanslutningar om de anmärkningar som den har att rikta mot dem och får i sina beslut endast ta upp sådana anmärkningar mot företag och företagssammanslutningar beträffande vilka de har haft tillfälle att yttra sig. Det finns emellertid inte någon bestämmelse enligt vilken det är förbjudet för kommissionen att, efter det att den meddelat anmärkningarna, delge parterna nya handlingar vilka den anser styrker dess uppfattning, under förutsättning att företagen ges tillräcklig tid att framföra sina synpunkter i frågan.
( se punkterna 188 och 190 )
8. Kommissionen uppfyller sin skyldighet att iaktta företagens rätt att yttra sig genom att i sitt meddelande om anmärkningar uttryckligen ange att den har för avsikt att undersöka huruvida företagen skall åläggas böter och de huvudsakliga faktiska och rättsliga grunder som kan medföra att böter åläggs, såsom hur allvarlig den påstådda överträdelsen är och hur länge den pågått samt huruvida den begåtts "uppsåtligen eller av oaktsamhet". Genom att göra detta ger kommissionen företagen de upplysningar som är nödvändiga för att de skall kunna försvara sig, inte bara mot konstaterandet av en överträdelse utan även mot åläggandet av böter. Kommissionen är mot denna bakgrund inte skyldig att precisera på vilket sätt som den avser att använda sig av de faktiska och rättsliga omständigheterna vid beräkningen av nivån på böterna. Att uttala sig om nivån på de avsedda böterna innan företagen beretts tillfälle att yttra sig över anmärkningarna mot dem, skulle nämligen innebära ett oriktigt föregripande av kommissionens beslut. Följaktligen är kommissionen inte heller skyldig att under det administrativa förfarandet underrätta de berörda företagen om sin avsikt att tillämpa en ny metod vid beräkningen av bötesbeloppet. Kommissionen är inte skyldig att varna företagen genom att underrätta dem om sin avsikt att höja den allmänna nivån på bötesbeloppet.
( se punkterna 199, 206-208 )
9. Principen att straffrättsliga bestämmelser inte kan ha retroaktiv verkan är gemensam för alla medlemsstaters rättsordningar och finns inskriven som en grundläggande rättighet i artikel 7 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Den är en av de allmänna rättsprinciper vars efterlevnad gemenskapsdomstolarna skall säkerställa.
Enligt artikel 15.4 i förordning nr 17 har i detta avseende böter som kommissionen ålagt för överträdelser av konkurrensrätten inte straffrättslig karaktär. Kommissionen är emellertid skyldig att iaktta de allmänna principerna för gemenskapsrätten, bland annat principen om förbud mot retroaktiv tillämpning, i alla administrativa förfaranden som kan leda till påföljder enligt fördragets konkurrensbestämmelser. I enlighet med dessa principer skall de påföljder som åläggs ett företag för överträdelse av konkurrensreglerna motsvara de påföljder som var tillämpliga vid den tidpunkt då överträdelsen begicks.
I förordning nr 17 anges emellertid att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning. Att kommissionen antar en ny metod för bötesberäkning som i vissa fall kan innebära att bötesbeloppet höjs, utan att den övre gränsen i förordning nr 17 för den skull överskrids, kan, mot bakgrund av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning, inte anses utgöra en retroaktiv höjning av de böter som föreskrivs i artikel 15 i förordning nr 17 i strid med legalitets- och rättssäkerhetsprinciperna.
( se punkterna 219-221 och 235 )
10. Kommissionens tidigare beslutspraxis utgör inte den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet, eftersom det endast är i förordning nr 17 som denna rättsliga ram definieras.
( se punkt 234 )
11. Kommissionen skall utöva sin befogenhet att fastställa bötesbeloppet för överträdelse av konkurrensreglerna inom sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt förordning nr 17. Emellertid kan de ekonomiska aktörerna inte med fog förvänta sig att rådande förhållanden skall bestå när dessa kan ändras av gemenskapsinstitutionerna inom deras utrymme för skönsmässig bedömning. Av detta följer att företag, som är föremål för ett administrativt förfarande som kan utmynna i böter, inte kan ha berättigade förväntningar på att kommissionen inte skall överstiga den tidigare tillämpade bötesnivån.
( se punkterna 241 och 243 )
12. Artikel 184 i fördraget (nu artikel 241 EG) ger uttryck för en allmän princip enligt vilken samtliga parter har rätt att, i syfte att få ett beslut ogiltigförklarat som berör dem direkt och personligen, ifrågasätta giltigheten av rättsakter som institutionerna tidigare antagit, vilka utgör rättslig grund för det ifrågasatta beslutet, om den ifrågavarande parten inte hade rätt att med stöd av artikel 173 i fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse) väcka talan direkt mot dessa rättsakter, vars följder berör parten utan att denne har haft möjlighet att begära en ogiltigförklaring. Artikel 184 i fördraget har inte till syfte att ge en part möjlighet att, oavsett vilken form av talan det rör sig om, ifrågasätta tillämpligheten av vilken rättsakt av allmän karaktär som helst. Den allmänna rättsakt vars lagenlighet ifrågasätts skall nämligen vara direkt eller indirekt tillämplig på det fall som är föremål för talan och det skall föreligga ett direkt rättsligt samband mellan det individuella beslut som ifrågasätts och den ifrågavarande allmänna rättsakten.
I kommissionens riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, även om det inte är riktlinjerna som utgör den rättsliga grunden för beslutet att ålägga de ekonomiska aktörerna böter eftersom beslutet grundas på artiklarna 3 och 15.2 i förordning nr 17, föreskrivs på ett allmänt och abstrakt sätt vilken metod som kommissionen skall tillämpa då den i beslut utdömer böter. Därigenom säkerställer riktlinjerna rättssäkerheten för företagen. När det framgår att kommissionen faktiskt fastställde de ekonomiska aktörernas bötesbelopp enligt den i riktlinjerna föreskrivna allmänna metoden, finns det ett direkt rättsligt samband mellan det ifrågasatta individuella beslutet och den allmänna rättsakten, nämligen riktlinjerna. Eftersom den berörda ekonomiska aktören inte hade rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av riktlinjerna som är en allmän rättsakt, har den rätt att framställa en invändning om rättsstridighet.
( se punkterna 272-276 )
13. När kommissionen fastställer bötesbelopp på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet är den inte skyldig att göra sin bötesberäkning utifrån belopp som grundas på de berörda företagens omsättning. För det fall kommissionen utdömer böter mot flera företag som är inblandade i samma överträdelse är den inte heller skyldig att säkerställa att de slutliga bötesbeloppen för de berörda företagen återspeglar de skillnader som finns beträffande företagens totala omsättning eller deras omsättning på ifrågavarande produktmarknad.
( se punkt 278 )
14. I artikel 15.2 i förordning nr 17 föreskrivs att kommissionen får ålägga böter på ett belopp som dock inte får överstiga 10 procent av föregående räkenskapsårs omsättning för varje företag som har deltagit i överträdelsen. Detta innebär att de böter som slutligt åläggs ett företag skall sättas ned om de överstiger 10 procent av företagets omsättning, oberoende av de beräkningar som gjorts dessförinnan utifrån överträdelsens allvar och varaktighet. Denna bestämmelse utgör således inte något hinder för kommissionen att under beräkningen använda sig av ett mellanliggande belopp som överstiger 10 procent av det berörda företagets omsättning, under förutsättning att det slutliga bötesbelopp som företaget slutligt åläggs inte överstiger denna övre gräns. I ett sådant fall kan den inte klandras för att vissa omständigheter som den beaktat under beräkningen, såsom överträdelsens varaktighet samt försvårande och förmildrande omständigheter, inte får någon inverkan på det slutliga bötesbeloppet, eftersom detta är en följd av det i artikel 15.2 i förordning nr 17 föreskrivna förbudet mot att överstiga 10 procent av det berörda företagets totala omsättning.
( se punkterna 286-288 och 290 )
15. Den omsättning som avses i artikel 15.2 i förordning nr 17 skall förstås som det berörda företagets totala omsättning, eftersom endast denna omsättning kan ge en ungefärlig indikation på företagets storlek och inflytande på marknaden. Med iakttagande av den övre gränsen i nämnda bestämmelse får kommissionen välja att fastställa bötesbeloppet utifrån en annan än den totala omsättningen, såsom omsättningen på den geografiska marknaden eller den del av omsättningen som de berörda produkterna motsvarar.
( se punkt 306 )
16. Möjligheten för kommissionen att anse att det är en förmildrande omständighet att en överträdelse av konkurrensreglerna upphör efter det att kommissionen gjort sina första ingripanden innebär inte att det inte kan anses vara en försvårande omständighet att en överträdelse fortsätter. Ett företags reaktion på att kommissionen inlett en utredning av företagets verksamhet kan nämligen bara bedömas utifrån de särskilda omständigheterna i varje ärende. Kommissionen har således inte en allmän skyldighet att anse att det är en försvårande omständighet att överträdelsen fortsatt, ej heller att anse att det är en förmildrande omständighet att överträdelsen upphört. Kommissionens möjlighet att i ett visst fall klassificera ett dylikt upphörande som en förmildrande omständighet innebär således inte att den i ett annat fall inte får klassificera en fortsatt överträdelse som en försvårande omständighet.
( se punkt 324 )
17. Det faktum att kommissionen i sin tidigare beslutspraxis har ansett att vissa omständigheter utgör förmildrande omständigheter vid fastställandet av bötesbeloppets storlek för överträdelser av konkurrensreglerna innebär inte att kommissionen är skyldig att göra samma bedömning i ett senare beslut.
( se punkt 337 )
18. Kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden skapar berättigade förväntningar som företagen kommer att lita på när de avslöjar förekomsten av en konkurrensbegränsande samverkan. Mot bakgrund av de berättigade förväntningar som de företag som vill samarbeta med kommissionen kan få genom meddelandet, är kommissionen skyldig att följa meddelandet då den bedömer i vilken mån ett företags samarbete med kommissionen skulle påverka bötesbeloppet.
( se punkt 360 )
19. Även om det antas att kommissionen satte ned böterna för mycket för ett företag med anledning av överträdelse av konkurrensreglerna, skall likabehandlingsprincipen tillämpas mot bakgrund av rättssäkerhetsprincipen, enligt vilken ingen till sin egen förmån kan åberopa en rättsstridig åtgärd som gynnat någon annan.
( se punkt 367 )
20. Även om dröjsmålsräntan på böter som ålagts företag som överträder konkurrensreglerna inte skall vara så hög att den faktiskt tvingar företag att betala böterna trots att de anser att det finns goda grunder att bestrida giltigheten av kommissionens beslut, kan kommissionen utgå ifrån en referenspunkt som i nödvändig utsträckning är högre än den genomsnittligt tillämpliga marknadsräntan för att inte betalningen skall förhalas.
( se punkt 398 )