61999J0232

1. Fri rörlighet för personer Etableringsfrihet Frihet att tillhandahålla tjänster Läkare Erkännande av utbildnings- och andra behörighetsbevis Direktiv 93/16 Specialistläkare som har ett utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som inte kan erkännas automatiskt och ovillkorligt Tillträde till kompletterande utbildning i värdlandet Skyldighet att genomgå det allmänna antagningsprovet till specialistläkarutbildning Otillåtet

(Rådets direktiv 93/16, artikel 8)

2. Fri rörlighet för personer Etableringsfrihet Frihet att tillhandahålla tjänster Läkare Erkännande av utbildnings- och andra behörighetsbevis Direktiv 93/16 Räckvidd Ersättning för kostnaderna för läkarvård från ett försäkringsorgan när läkaren, som är etablerad i en annan medlemsstat, inte är ansluten till detta organ Räckvidd Utformning av nationella socialförsäkringssystem Medlemsstaternas behörighet

(Rådets direktiv 93/16, artikel 18)

1. En medlemsstat underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 8 i direktiv 93/16 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis, om den föreskriver att en migrerande läkare, vars utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för specialistläkare inte omfattas av automatiskt och ovillkorligt erkännande enligt nämnda direktiv, måste genomgå det nationella allmänna antagningsprovet till specialistläkarutbildning för att få tillträde till en kompletterande utbildning för migrerande läkare som vill utöva en medicinsk specialitet i denna medlemsstat.

Värdlandet får i princip kräva att den migrerande läkaren fullgör en kompletterande utbildning för att det begärda utbildningsbeviset skall utfärdas, men det framgår av artikel 8.3 i direktivet att den kompletterande utbildningen endast får avse de områden som, enligt värdlandets nationella lagstiftning, inte redan omfattas av den migrerande läkarens utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis.

Det är således inte tillåtet att värdlandet låter den kompletterande utbildningen som den migrerande läkaren måste fullgöra omfatta ytterligare områden eller att det uppställer samma antagningsvillkor för den migrerande läkaren som för en läkare som för första gången vill påbörja en utbildning för att erhålla ett utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för specialistläkare.

( se punkterna 29, 34, 39 och 40 samt punkt 1 i domslutet )

2. I artikel 18 i direktiv 93/16 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis föreskrivs för de medborgare i medlemsstaterna som är etablerade i en annan medlemsstat, om tillhandahållandet av tjänster medför resor för personen i fråga, undantag från ett annat krav som eventuellt uppställs i nationell lagstiftning i den medlemsstat där tjänsterna tillhandahålls, nämligen kravet på inregistrering i socialförsäkringen för att i denna stat från ett försäkringsorgan kunna få ersättning för tjänster som tillhandahålls personer som är försäkrade inom ramen för ett socialförsäkringssystem. Varken artikel 18 i direktiv 93/16 eller någon annan bestämmelse i direktivet syftar dock till att undanröja samtliga hinder som kan föreligga i medlemsstaterna för att ett försäkringsorgan skall ersätta kostnaderna för läkarvård när läkaren, som är etablerad i en annan medlemsstat, inte är ansluten till detta organ.

En sådan bestämmelse skulle nämligen gå längre än ett direktiv om ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis och det framgår av det tjugoandra skälet i ingressen till direktiv 93/16 att direktivet inte påverkar medlemsstaternas rätt att själva utforma sina nationella socialförsäkringssystem.

( se punkterna 5153 )

I mål C-232/99,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av I. Martínez del Peral och B. Mongin, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande,

mot

Konungariket Spanien, företrätt av N. Díaz Abad, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

angående en talan om fastställelse av att Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt EG-fördraget och enligt rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis (EGT L 165, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 102) genom att inte inom den föreskrivna fristen korrekt införliva artikel 8 i direktivet och genom att inte införliva artikel 18 i samma direktiv,

meddelar DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av ordföranden på fjärde avdelningen S. von Bahr, tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna D.A.O. Edward (referent) och M. Wathelet,

generaladvokat: C. Stix-Hackl,

justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 1 februari 2001 av: kommissionen, företrädd av I. Martínez del Peral och B. Mongin, och Konungariket Spanien, företrätt av M. López-Monís Gallego, i egenskap av ombud,

och efter att den 4 oktober 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 17 juni 1999, med stöd av artikel 226 EG väckt talan om fastställelse av att Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt EG-fördraget och enligt rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis (EGT L 165, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 102) genom att inte inom den föreskrivna fristen korrekt införliva artikel 8 i direktivet och genom att inte införliva artikel 18 i samma direktiv.

Den gemenskapsrättsliga lagstiftningen

2 Artikel 8 i direktiv 93/16 har följande lydelse:

"1. Medborgare i medlemsstaterna som vill förvärva utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis för specialister som inte nämns i artikel 4 och 6 eller som inte utfärdas i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet, trots att de nämns i artikel 6, får av värdlandet åläggas att uppfylla de utbildningsvillkor som fastställts för specialiteten i fråga i dess egna lagar och andra författningar.

2. Värdlandet skall emellertid helt eller delvis ta hänsyn till de utbildningar som avslutats av de medborgare som avses i punkt 1 och som styrkts genom utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis utfärdade av de behöriga myndigheterna i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet, förutsatt att villkoren för dessa utbildningar motsvarar dem som i värdlandet krävs för specialistutbildningen i fråga.

3. Sedan de behöriga myndigheterna eller organen i värdlandet på grundval av företedda utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis har kontrollerat den utbildning som läkaren genomgått med avseende på dess längd och innehåll, skall de informera läkaren om den kompletterande utbildning som krävs och vilka områden den skall omfatta."

3 I artikel 18 i samma direktiv föreskrivs följande:

"Om inregistrering i socialförsäkringen krävs i ett värdland för att med ett försäkringsorgan göra avräkning för tjänster som tillhandahålls personer som är försäkrade inom ramen för ett socialförsäkringssystem, skall det landet undanta de yrkesutövare i medlemsstaterna som etablerat sig i en annan medlemsstat från detta krav, om tillhandahållandet av tjänster medför resor för personen i fråga.

Denne skall emellertid på förhand eller, i brådskande fall, efteråt lämna upplysningar till detta organ om de tjänster som tillhandahålls."

Den nationella lagstiftningen

4 Artikel 8 i direktiv 93/16 har införlivats med spansk lagstiftning genom artikel 12 bis i Real Decreto 1691/1989 por el que se regulan el reconocimiento de diplomas, certificados y otros títulos de Médico y de Médico Especialista de los Estados miembros de la Comunidad Economica Europea, el ejercicio efectivo del derecho de establecimiento y la libre prestación de servicios (kungligt dekret 1691/1989 om erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare och specialistläkare i medlemsstaterna inom Europeiska ekonomiska gemenskapen och om faktiskt utövande av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster) av den 29 december 1989 (BOE nr 13, av den 15 januari 1990, s. 1267, nedan kallat kungligt dekret 1691/1989), i dess lydelse enligt Real Decreto 2072/1995 av den 22 december 1995 (BOE nr 20, av den 23 januari 1996, s. 1962, nedan kallat kungligt dekret 2072/1995). I nämnda artikel 12 bis föreskrivs följande:

"1. I enlighet med artikel 8 i direktiv 93/16 är bestämmelserna i denna artikel tillämpliga på samtliga medborgare i medlemsstaterna som vill erhålla ett spanskt behörighetsbevis för specialistläkare och som kan förete ett utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för specialistläkare som inte anges i bilaga II till detta kungliga dekret.

2. Generaldirektoratet för forskning och högre utbildning vid ministeriet för utbildning och vetenskap skall bedöma de utbildningar som den berörda personen fullgjort för att eventuellt erkänna dessa. I förekommande fall skall generaldirektoratet, efter yttrande från det nationella utskottet för berörd specialitet, fastställa längden på den kompletterande utbildning som den berörda personen måste genomgå för att erhålla spanskt behörighetsbevis för specialistläkare och vilka områden utbildningen skall omfatta.

Sökandens läkarbehörighet måste ha erkänts i förväg och den utbildning som sökanden har styrkt skall bedömas med hänsyn till dess officiella karaktär i ursprungslandet och dess överensstämmelse med innehållet i den utbildning som krävs i Spanien för specialiteten i fråga.

3. Den kompletterande utbildning som berörda personer i förekommande fall skall fullgöra skall äga rum på en utbildningsplats med officiell inriktning på specialiteten i fråga. Med undantag av de fall som avses i punkt 4 i denna artikel skall berörda personer ansöka om antagning till utbildningen efter att ha genomgått det ordinarie förfarandet, vilket omfattar det statliga prov som föreskrivs i kungligt dekret 127/1984 av den 11 januari 1984 och övriga gällande bestämmelser, på samma villkor som övriga sökande som omfattas av förfarandet.

4. De personer som kan styrka att de genomgått ett nationellt urvalsförfarande för att antas till den utbildning som de fullgjort i ursprungslandet undantas från det prov som föreskrivs i artikel 5.1 i kungligt dekret 127/1984, vilket omnämns i föregående punkt. I dessa fall äger den kompletterande utbildningen rum på en utbildningsplats med inriktning på specialistläkarutbildningen, vilken utsetts av det internationella utskott som avses i artikel 5 i kungligt dekret 127/1984, och i enlighet med bestämmelserna i nämnda dekret och dess tillämpningsföreskrifter."

Det administrativa förfarandet

5 Genom formell underrättelse som delgavs den 27 december 1990 inledde kommissionen ett fördragsbrottsförfarande mot Konungariket Spanien på grund av underlåtenhet att införliva artiklarna 8, 17 och 23 i rådets direktiv 75/362/EEG av den 16 juni 1975 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (EGT L 167, s. 1) och på grund av underlåtenhet att korrekt införliva artikel 14 i samma direktiv genom kungligt dekret 1691/1989. Till följd av de spanska myndigheternas svar av den 8 april 1991 framställde kommissionen, genom ett motiverat yttrande som delgavs den 17 januari 1996, anmärkningar avseende artiklarna 8 och 18 i direktiv 93/16, vars innehåll motsvarade innehållet i artiklarna 8 och 17 i direktiv 75/362.

6 I svaret av den 25 januari 1996 på det motiverade yttrandet översände de spanska myndigheterna kungligt dekret 2072/1995 om ändring av kungligt dekret 1691/1989 till kommissionen. Enligt de spanska myndigheterna innebar dekretet att direktiv 93/16 i sin helhet införlivats med spansk lagstiftning.

7 Kommissionen ansåg att det nya kungliga dekretet inte medförde att fördragsbrottet upphörde och skickade därför den 12 februari 1997 en kompletterande formell underrättelse, vilken besvarades av den spanska regeringen den 4 juni 1997. Kommissionen ansåg inte att svaret var tillfredsställande och skickade därför ett kompletterande motiverat yttrande till Konungariket Spanien den 10 augusti 1998. Genom skrivelse av den 23 november 1998 mottog kommissionen den spanska regeringens svar på det kompletterande motiverade yttrandet.

Den första anmärkningen: Underlåtenhet att korrekt införliva artikel 8 i direktiv 93/16

Parternas argument

8 Som första anmärkning har kommissionen hävdat att Konungariket Spanien inte har införlivat artikel 8 i direktiv 93/16 på ett korrekt sätt, eftersom en migrerande läkare, vars utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för specialistläkare inte kan erkännas automatiskt och ovillkorligt i enlighet med direktiv 93/16, måste genomgå det nationella antagningsprovet "Medico Interno Residente" (läkare som praktiserar på sjukhus inför specialisering, nedan kallat MIR) för att få tillträde till yrket som specialistläkare i Spanien.

9 Enligt kommissionen uppställs det som krav att man genomgått ett nationellt prov för att bli antagen till specialistläkarutbildning i Spanien. Provet har införts för att begränsa antalet specialistläkare. Om man klarar provet får man ställning som läkare som genomgår specialistläkarutbildning vid ett sjukhus eller en vårdcentral som godkänts för utbildning av specialistläkare.

10 Kommissionen har hävdat att det klart framgår av artikel 8.3 i direktiv 93/16 att värdlandet inte kan vägra att utfärda ett utbildningsbevis för specialistläkare i de fall som inte omfattas av den ordning med automatiskt och ovillkorligt erkännande som införts genom direktivet. Värdlandet kan visserligen i förekommande fall, efter att ha kontrollerat de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som den berörda personen har erhållit i andra medlemsstater, kräva en kompletterande utbildning. Värdlandet får dock inte systematiskt uppställa som krav för antagning till denna utbildning att ett statligt prov - som till exempel antagningsprovet MIR - har genomgåtts, vilket är avsett för de personer som vill påbörja en specialistläkarutbildning, medan de migrerande läkare som berörs inte har behov av en utbildningsplats annat än för att genomgå den kompletterande utbildningen.

11 Kommissionen har hänvisat till ett stort antal klagomål som ingetts till den och till framställningar som Europaparlamentet och Europeiska ombudsmannen översänt till kommissionen. Det framgår av dessa klagomål att de spanska myndigheterna regelmässigt och konsekvent har åberopat att artikel 8 i direktiv 93/16 inte har införlivats med spansk lagstiftning till stöd för att vägra pröva ansökningar om erkännande av utbildningsbevis.

12 Kommissionen har gjort gällande att medlemsstaterna har rätt att uppställa som krav att ett antagningsprov har genomgåtts om det är fråga om antagningsprov vid anställning. Antagningsprovet MIR utgör dock inte ett villkor för anställning, eftersom det inte ger rätt till en viss anställning utan rätt till en utbildningsplats. De spanska myndigheterna befinner sig således inte i den situationen att de är tvungna att begränsa antalet läkare som genomgår specialistläkarutbildning på grund av att de är skyldiga att erbjuda samtliga av dessa anställning.

13 Den spanska regeringen har hävdat att artikel 8 i direktiv 93/16 har införlivats i Spanien genom kungligt dekret 1691/1989, i dess lydelse enligt kungligt dekret 2072/1995 (nedan kallat kungligt dekret 1691/1989 i ändrad lydelse). I motsats till vad kommissionen har gjort gällande anser den spanska regeringen att värdlandet inte har någon skyldighet enligt artikel 8 i direktiv 93/16 att tillhandahålla den kompletterande utbildning som det anser vara nödvändig för att ett utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för specialistläkare skall kunna utfärdas.

14 Enligt den spanska regeringen är antagningsprovet MIR nödvändigt till följd av den rådande situationen i Spanien. Av historiska skäl vill nämligen många läkare genomgå specialistläkarutbildning, vilket har medfört att antalet tillgängliga utbildningsplatser är otillräckligt och att de behöriga myndigheterna följaktligen är tvungna att fördela dessa.

15 Den spanska regeringen har understrukit att provet i fråga inte utgör en "tentamen" som sökandena måste klara, utan ett förfarande för att fördela det begränsade antal utbildningsplatser som finns tillgängliga. Man blir inte "godkänd" eller "underkänd" i antagningsprovet MIR. Utbildningsplatserna fördelas i rangordning efter varje sökandes sammanlagda resultat vid antagningsprovet, med hänsyn till om ansökan bör ges företräde. Antagningsprovet innebär således ett objektivt förfarande grundat på principerna om kvalifikationer och lämplighet. Kvalifikationerna framgår genom en bedömning, i enlighet med en tabell, av universitetsutbildningen i medicin, medan lämpligheten bedöms genom ett prov som omfattar allmänna kunskaper som avser grundutbildningen i medicin.

16 Den spanska regeringen har dessutom tillagt att deltagande i antagningsprovet MIR inte krävs systematiskt, eftersom sökande som kan styrka att de genomgått ett nationellt urvalsförfarande för att antas till den utbildning som de fullgjort i sitt ursprungsland undantas från provet, enligt artikel 12 bis punkt 4 i kungligt dekret 1691/1989 i ändrad lydelse.

17 Den spanska regeringen anser att om domstolen skulle godta kommissionens radikala åsikter, skulle det spanska systemet för antagning till specialistläkarutbildning äventyras allvarligt och utbildningssökande i Spanien skulle uppmuntras eller lockas att påbörja utbildningen i utlandet, under kortast möjliga tid och på de villkor som de själva väljer, för att få rätt till kompletterande utbildning i Spanien och därmed kringgå de normala villkoren för antagning till sådan utbildning. Detta skulle innebära ett kringgående av lagstiftningen.

Domstolens bedömning

18 Artikel 8 i direktiv 93/16 ingår bland gemenskapsrättsliga bestämmelser som syftar till att underlätta yrkesmässig rörlighet för läkare som är gemenskapsmedborgare och som genomgått en specialistläkarutbildning.

19 Det framgår av artikel 57.1 i EG-fördraget (nu artikel 47.1 EG i ändrad lydelse) att sådana direktiv som exempelvis direktiv 93/16 har till syfte att underlätta för personer att starta och utöva förvärvsverksamhet som egenföretagare, genom att fastställa gemensamma regler och kriterier som i största möjliga mån leder till ömsesidigt erkännande av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis.

20 I artikel 8.1 i direktiv 93/16 föreskrivs således att den berörda personen skall erhålla ett nytt utbildningsbevis i värdlandet efter att i förekommande fall ha fullgjort en kompletterande utbildning. Med stöd av detta utbildningsbevis kan personen därefter utöva den medicinska specialitet som avses i värdlandet. När värdlandet fastställer vilken kompletterande utbildning som krävs, är det enligt artikel 8.2 skyldigt att beakta personens relevanta yrkeskvalifikationer i enlighet med motsvarande principer som fastslagits i domstolens rättspraxis om ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer.

21 Enligt denna rättspraxis, vars principer fastslogs i dom av den 7 maj 1991 i mål C-340/89, Vlassopoulou (REG 1991, s. I-2357; svensk specialutgåva, volym 11, s. 189), punkt 16, skall myndigheterna i en medlemsstat, när de prövar en ansökan om tillstånd att utöva ett reglerat yrke som ingetts av en medborgare i en annan medlemsstat, beakta personens yrkeskvalifikationer och därvid göra en jämförelse mellan å ena sidan de kvalifikationer som intygas genom personens utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis samt personens relevanta yrkeserfarenhet och å andra sidan de yrkeskvalifikationer som krävs enligt den nationella lagstiftningen för att utöva yrket i fråga (se senast dom av den 22 januari 2002 i mål C-31/00, Dreessen, REG 2002, s. I-0000, punkt 31).

22 Denna skyldighet omfattar samtliga utbildningsbevis, examensbevis och andra behörighetsbevis liksom relevant yrkeserfarenhet som personen i fråga har, oberoende av om dessa har förvärvats i en medlemsstat eller i tredje land, och skyldigheten upphör inte att gälla på grund av att direktiv om ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis antagits (se dom av den 14 september 2000 i mål C-238/98, Hocsman, REG 2000, s. I-6623, punkterna 23 och 31).

23 Det huvudsakliga syftet med sådana direktiv som exempelvis direktiv 93/16 är att inrätta regler för automatiskt och ovillkorligt erkännande av vissa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis.

24 I fråga om läkaryrket föreskrivs det i direktiv 93/16 att varje medlemsstat skall erkänna vissa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som tilldelas gemenskapsmedborgare av övriga medlemsstater i enlighet med de villkor som uppställs i direktivet genom att ge dessa bevis - när det gäller rätten att påbörja och utöva verksamhet som läkare - samma innebörd inom sitt territorium som dem som medlemsstaten själv utfärdar.

25 Tack vare den automatiska och ovillkorliga verkan som utmärker reglerna för ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis och det faktum att dessa gör det möjligt att i förväg veta med precision om ett visst utbildningsbevis ger rätt att utöva motsvarande yrke i övriga medlemsstater, är dessa regler i de flesta fall mer fördelaktiga för berörda personer än tillämpningen av de principer som följer av den rättspraxis som angetts i punkterna 21 och 22 i denna dom. Denna rättspraxis är emellertid av visst fortsatt intresse för sådana situationer som inte omfattas av direktiven om ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis (se domen i det ovannämnda målet Hocsman, punkt 34).

26 Det är i detta allmänna sammanhang som det i direktiv 93/16 görs åtskillnad mellan tre olika fall av erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare som är gemenskapsmedborgare och som fullgjort en specialistläkarutbildning.

27 Det första fallet avser migrerande läkare som har ett utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som intygar en medicinsk specialistkompetens som hör till de specialiteter som är gemensamma för samtliga medlemsstater och som anges i artikel 5.2 i direktiv 93/16. Enligt artikel 4 i direktivet skall sådana utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis erkännas automatiskt och ovillkorligt i samtliga medlemsstater.

28 Det andra fallet avser migrerande läkare som har ett utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som intygar en medicinsk specialistkompetens som inte hör till de specialiteter som är gemensamma för samtliga medlemsstater, men som anges i den förteckning över specialiteter som är gemensamma för två eller flera medlemsstater som finns i artikel 7.2 i direktiv 93/16. Enligt artikel 6 i direktivet skall sådana utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis erkännas automatiskt och ovillkorligt i de berörda medlemsstaterna, men endast i dessa.

29 Det tredje fallet avser en migrerande läkare som vill utöva en medicinsk specialitet i en medlemsstat och som i en annan medlemsstat har genomgått en läkarutbildning som styrks genom ett utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som inte ger rätt att utöva den medicinska specialiteten i den förstnämnda medlemsstaten enligt artikel 4 eller artikel 6 i direktiv 93/16. I ett sådant fall har artikel 8 i direktivet till syfte att underlätta läkarens fria rörlighet genom att ge denne möjlighet att i värdlandet och i enlighet med denna medlemsstats nationella lagstiftning komplettera med nödvändig utbildning för att kunna utöva denna medicinska specialitet.

30 Artikel 8 i direktiv 93/16 är således för det första tillämplig på de medicinska specialiteter som finns såväl i värdlandet som i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet, men som av något skäl inte finns med i förteckningarna i artiklarna 5 och 7 i direktivet.

31 För det andra är artikel 8 i direktiv 93/16 tillämplig på specialiserade utbildningar som, utan att ge upphov till en medicinsk specialitet i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet, i denna medlemsstat ger rätt att utöva en verksamhet som läkare som i värdlandet utgör en medicinsk specialitet.

32 Detta gäller exempelvis kardiologi, ett område som i de flesta medlemsstater utgör en medicinsk specialitet, men som i vissa andra medlemsstater anses utgöra en specialisering inom internmedicin, vilket medför att ett utbildningsbevis för "specialistläkare inom internmedicin - området för kardiologi" inte kan erkännas automatiskt och ovillkorligt i enlighet med vad som föreskrivs i artiklarna 4 och 6 i direktiv 93/16 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2000 i mål C-16/99, Erpelding, REG 2000, s. I-6821, punkt 27).

33 För det tredje är artikel 8 i direktiv 93/16 tillämplig när den migrerande läkaren har ett utbildningsbevis avseende en medicinsk specialitet och det i värdlandet inte finns någon motsvarande specialitet, utan en närliggande specialitet, vilket medför att det först krävs kompletterande utbildning för att få utöva specialiteten i värdlandet.

34 Artikel 8 i direktiv 93/16 skall således tolkas så att den avser det fallet när en migrerande läkare har ett utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för specialistläkare som inte omfattas av den ordning med automatiskt och ovillkorligt erkännande som införts genom direktiv 93/16, men som ger läkaren möjlighet att i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet utöva verksamhet som läkare som i viss utsträckning, om än inte i formellt hänseende, motsvarar den medicinska specialitet som läkaren vill utöva i värdlandet.

35 Konungariket Spanien har gjort gällande att det finns en risk för att dess regler för antagning till specialistläkarutbildning skulle kringgås, om artikel 8 i direktiv 93/16 skulle tolkas så att den även är tillämplig på migrerande läkare som har ett utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för specialistläkare som endast intygar en mycket kort utbildning och som inte ger rätt att utöva verksamhet som specialistläkare i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet. En sådan tolkning skulle i synnerhet göra det möjligt för spanska läkare att kringgå systemet med antagningsprovet MIR genom att bara genomgå en mycket kort utbildning i en annan medlemsstat.

36 Kommissionen har medgett att det är berättigat att förhindra sådant missbruk. Den har dock upprepat att det varken är nödvändigt eller proportionerligt att ålägga migrerande läkare, som har fullgjort en fullständig specialistläkarutbildning i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet, att genomgå antagningsprovet MIR.

37 Det framgår av de yttranden som ingetts till domstolen att Konungariket Spanien i princip uppställer kravet på antagningsprovet MIR för samtliga migrerande läkare på samma sätt som för de läkare som för första gången vill påbörja en utbildning för att erhålla ett utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för specialistläkare. Den omständigheten att de spanska myndigheterna i praktiken undantar de som kan styrka att de med framgång deltagit i ett liknande urvalsförfarande i sitt ursprungsland eller senaste hemvistland från kravet på antagningsprov bekräftar enbart att det föreligger en regel om att deltagande i detta antagningsprov i princip är obligatoriskt för samtliga migrerande läkare.

38 Den spanska regeringen har inte heller bestritt kommissionens påstående att det sätt på vilket antagningsprovet MIR anordnas inte garanterar den migrerande läkaren en plats på den kompletterande utbildningen för den aktuella medicinska specialiteten.

39 I de fall artikel 8 i direktiv 93/16 är tillämplig får visserligen värdlandet i princip kräva att den migrerande läkaren fullgör en kompletterande utbildning för att det begärda utbildningsbeviset skall utfärdas. Det framgår dock av artikel 8.3 att den kompletterande utbildningen endast får avse de områden som, enligt värdlandets nationella lagstiftning, inte redan omfattas av den migrerande läkarens utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis.

40 Det är således inte tillåtet att värdlandet låter den kompletterande utbildningen som den migrerande läkaren måste fullgöra omfatta ytterligare områden eller att det uppställer samma antagningsvillkor för den migrerande läkaren som för en läkare som för första gången vill påbörja en utbildning för att erhålla ett utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för specialistläkare.

41 Under dessa omständigheter finner domstolen att Konungariket Spanien har underlåtit att korrekt införliva artikel 8 i direktiv 93/16 och att kommissionens första anmärkning således är befogad.

Den andra anmärkningen: Underlåtenhet att införliva artikel 18 i direktiv 93/16

Parternas argument

42 Som andra anmärkning har kommissionen hävdat att Konungariket Spanien har underlåtit att införliva artikel 18 i direktiv 93/16 trots att det var nödvändigt.

43 Kommissionen har hävdat att det framgår av artikel 5 i Real Decreto 63/1995 av den 20 januari 1995 att endast kostnader för tjänster som tillhandahålls av personal inom det spanska hälso- och sjukvårdssystemet ersätts av socialförsäkringssystemet "med förbehåll för bestämmelser i internationella konventioner". I den spanska lagstiftningen anges inte närmare huruvida begreppet internationella konventioner omfattar fördraget och i så fall på vilket sätt kostnaderna för en enstaka tjänst som tillhandahålls i Spanien av en läkare etablerad i en annan medlemsstat kan ersättas av de spanska socialförsäkringsorganen. Enligt lagstiftningens nuvarande utformning kan läkare som är etablerade i andra medlemsstater inte tillhandahålla ersättningsgilla tjänster i Spanien annat än i nödfall.

44 Den spanska regeringen har gjort gällande att artikel 18 i direktiv 93/16 inte har införlivats, eftersom medlemsstaterna - enligt artikelns ordalydelse - endast är skyldiga att införliva bestämmelsen med den nationella rättsordningen om inregistrering i socialförsäkringen krävs i värdlandet för att med ett försäkringsorgan kunna göra avräkning och få ersättning för tjänster som tillhandahålls personer som är försäkrade inom ramen för ett socialförsäkringssystem. I Spanien krävs dock inte någon sådan inregistrering och följaktligen är det inte nödvändigt att undanta medborgare från andra medlemsstater från ett sådant krav.

45 Den spanska regeringen har vidare hävdat att kommissionen har förväxlat friheten att tillhandahålla tjänster, vilken i Spanien gäller för läkare som är medborgare i andra medlemsstater, och de rättigheter som tillkommer dem som är anslutna till det spanska socialförsäkringssystemet. Den har angett att när de anslutna utnyttjar det nationella hälso- och sjukvårdssystemet ersätts vårdkostnaderna helt av socialförsäkringssystemet. Om de anslutna däremot föredrar att få behandling utanför detta system, är de tvungna att själva betala kostnaderna för vården, utan något bistånd av socialförsäkringssystemet. Endast kostnaderna för akut läkarvård som tillhandahålls utanför det nationella hälso- och sjukvårdssystemet ersätts, efter en kontroll av att tjänsterna inom detta system inte kunde utnyttjas i rätt tid och att vården inte utgör ett kringgående eller missbruk av detta undantag.

Domstolens bedömning

46 Artikel 18 i direktiv 93/16 hör till avsnitt B, med rubriken "Särbestämmelser om tillhandahållande av tjänster", i kapitel VI, vilket har rubriken "Bestämmelser för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster när det gäller verksamhet som läkare".

47 De båda artiklarna i detta avsnitt undantar medborgarna i medlemsstaterna från vissa krav vid tillhandahållande av läkartjänster i en annan medlemsstat som eventuellt uppställs för läkare som är etablerade i denna medlemsstat.

48 Genom artikel 17 i direktiv 93/16 undantas således i princip dessa yrkesutövare från kravet på antingen ett tillstånd eller medlemskap eller inregistrering i yrkesorganisation eller motsvarande organ för att få påbörja eller utöva verksamhet som läkare i den medlemsstat där tjänsterna tillhandahålls.

49 Syftet med denna artikel framgår av tolfte skälet i direktiv 93/16, där det anges att när det gäller tillhandahållande av tjänster bör det krav på inregistrering eller medlemskap i yrkesorganisationer eller motsvarande organ som är förknippat med utövandet av en stadigvarande verksamhet i den medlemsstat som är värdland upphävas, eftersom ett sådant krav tveklöst utgör ett hinder för den som tillfälligt vill tillhandahålla tjänsten i fråga i det landet.

50 I samma skäl anges även att det, för att garantera tillsyn över det yrkesansvar som faller inom dessa yrkesorganisationers eller organs verksamhetsområde, bör erbjudas en möjlighet att ålägga personen i fråga att till den behöriga myndigheten i värdlandet inkomma med särskilda uppgifter som hänför sig till tillhandahållandet av tjänster.

51 I artikel 18 i direktiv 93/16 föreskrivs för de medborgare i medlemsstaterna som är etablerade i en annan medlemsstat, om tillhandahållandet av tjänster medför resor för personen i fråga, undantag från ett annat krav som eventuellt uppställs i nationell lagstiftning i den medlemsstat där tjänsterna tillhandahålls, nämligen kravet på inregistrering i socialförsäkringen för att i denna stat från ett försäkringsorgan kunna få ersättning för tjänster som tillhandahålls personer som är försäkrade inom ramen för ett socialförsäkringssystem.

52 Varken artikel 18 i direktiv 93/16 eller någon annan bestämmelse i direktivet syftar dock till att undanröja samtliga hinder som kan föreligga i medlemsstaterna för att ett försäkringsorgan skall ersätta kostnaderna för läkarvård när läkaren, som är etablerad i en annan medlemsstat, inte är ansluten till detta organ.

53 Som generaladvokaten påpekade i punkt 101 i sitt förslag till avgörande skulle en sådan bestämmelse gå längre än ett direktiv om ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis och inte heller vara förenlig med det tjugoandra skälet i ingressen till direktiv 93/16, av vilket det framgår att direktivet inte påverkar medlemsstaternas rätt att själva utforma sina nationella socialförsäkringssystem.

54 För att det skall anses föreligga ett fördragsbrott på grund av underlåtenhet att införliva artikel 18 i direktiv 93/16 krävs således att det i nationell lagstiftning uppställs krav på inregistrering i socialförsäkringen för att från ett försäkringsorgan få ersättning för tjänster som tillhandahålls personer som är försäkrade inom ramen för ett socialförsäkringssystem och att den berörda medlemsstaten inte har undantagit gemenskapsmedborgare etablerade i en annan medlemsstat från detta krav, om tillhandahållandet av tjänster medför resor för personen i fråga.

55 Kommissionen har inte tillbakavisat den spanska regeringens påstående om att en sådan inregistrering inte är nödvändig i Spanien. De argument som kommissionen framförde vid domstolen avsåg i huvudsak frågan huruvida ersättning utgår från det spanska sjukvårdssystemet när läkarvård tillhandahålls i Spanien av läkare som är etablerade i en annan medlemsstat.

56 Denna frågeställning är dock en annan än frågan vilken inregistrering som dessa läkare undantas från genom artikel 18 i direktiv 93/16. Som har konstaterats i punkt 53 i denna dom gäller den frågeställningen mer än införlivandet av direktivet och går således utöver förevarande talan om fördragsbrott på grund av underlåtenhet att korrekt införliva ett direktiv.

57 Under dessa förhållanden finner domstolen att det inte har styrkts att kommissionens andra anmärkning är välgrundad och den skall därför ogillas.

Rättegångskostnader

58 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Domstolen kan emellertid enligt artikel 69.3 första stycket besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sin kostnad, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Eftersom kommissionen och Konungariket Spanien båda delvis har tappat målet, skall det beslutas att vardera parten skall bära sin kostnad.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

följande dom:

1) Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis genom att inte inom den föreskrivna fristen korrekt införliva artikel 8 i direktivet.

2) Talan ogillas i övrigt.

3) Europeiska gemenskapernas kommission och Konungariket Spanien skall var och en bära sin rättegångskostnad.