1. Begäran om förhandsavgörande - Anhängiggörande vid domstolen - Förenligheten av ett beslut om hänskjutande med nationella regler om rättens sammansättning och arbetssätt - Prövning som inte ankommer på domstolen
(EG-fördraget, artikel 177 (nu artikel 234 EG))
2. Statligt stöd - Stödprojekt - Förbud mot genomförande före kommissionens slutliga beslut - Direkt effekt - Räckvidd - Nationella domstolars skyldigheter - Gränser
(EG-fördraget, artikel 93.3 (nu artikel 88.3 EG))
3. Statligt stöd - Förbud - Undantag - Stöd som kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden - Statligt stöd till miljöskydd - Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning
(EG-fördraget, artikel 92.1 och 92.3 (nu artikel 87.1 EG och 87.3 EG i ändrad lydelse))
4. Statligt stöd - Begrepp - Delvis återbetalning av energiskatt till samtliga företag i landet - Omfattas inte
(EG-fördraget, artikel 92 (nu artikel 87 EG i ändrad lydelse))
5. Statligt stöd - Begrepp - Åtgärdens selektiva karaktär - Delvis återbetalning av energiskatt endast till producenter av materiella varor - Omfattas - Motiverat av karaktären av eller den allmänna systematiken i det införda systemet
(EG-fördraget, artikel 92 (nu artikel 87 EG i ändrad lydelse))
1. Inom ramen för det förfarande som stadgas i artikel 177 i fördraget (nu artikel 234 EG) åligger det inte domstolen att kontrollera om beslutet om hänskjutande har fattats i enlighet med nationella regler om rättens sammansättning och arbetssätt.
( se punkt 19 )
2. Att nationella domstolar kan ingripa i systemet för kontroll av statligt stöd följer av att det förbud mot att genomföra planerade stödåtgärder som föreskrivs i artikel 93.3 sista meningen (nu artikel 88.3 sista meningen EG) har direkt effekt avseende genomförande av stödprojekt utan kommissionens godkännande. De nationella domstolarna skall tillförsäkra enskilda att följderna av ett åsidosättande av den ovannämnda bestämmelsen beaktas fullt ut i enlighet med nationell rätt, såväl vad gäller giltigheten av de rättsakter som har antagits för att genomföra stödåtgärderna, som vad gäller återbetalning av det finansiella stöd som beviljats i strid med denna bestämmelse eller med eventuella interimistiska beslut. Även om de nationella domstolarna för detta ändamål kan avgöra om en nationell åtgärd skall betecknas som statligt stöd i den mening som avses i fördraget, kan de inte för den skull pröva huruvida stödåtgärderna är förenliga med den gemensamma marknaden, eftersom kommissionen, med förbehåll för domstolens prövningsrätt, ensam är behörig att avgöra detta.
( se punkterna 26, 27 och 29 )
3. Det principiella förbudet mot statligt stöd är varken absolut eller ovillkorligt. Genom artikel 92.3 i fördraget (nu artikel 87.3 EG i ändrad lydelse) ges kommissionen ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning av om vissa stödåtgärder, med avvikelse från det allmänna förbudet i artikel 92.1 i fördraget, skall förklaras förenliga med den gemensamma marknaden. Miljöskyddskrav kan härvid utgöra ett mål som motiverar att vissa statliga stödåtgärder förklaras förenliga med den gemensamma marknaden.
( se punkterna 30 och 31 )
4. Nationella bestämmelser, som föreskriver partiell återbetalning av energiskatt som tas ut på naturgas och elenergi utgör inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 92 i EG-fördraget (nu artikel 87 EG i ändrad lydelse), när de är tillämpliga på alla företag som är etablerade i landet, oavsett företagens verksamhetsinriktning.
Som framgår av texten i artikel 92.1 i fördraget kan en ekonomisk förmån som beviljas av en medlemsstat anses utgöra statligt stöd endast om den kan gynna vissa företag eller viss produktion, genom att vara i viss mån selektiv. En statlig åtgärd som utan åtskillnad gynnar alla företag som är etablerade i landet kan således inte utgöra ett statligt stöd.
( se punkterna 34-36 och punkt 1 i domslutet )
5. För tillämpningen av artikel 92 i fördraget (nu artikel 87 EG i ändrad lydelse) saknar det betydelse om den som förmodas ha åtnjutit en fördel genom åtgärden har försatts i en situation som är mer fördelaktig eller svårare än den som han befann sig i enligt det tidigare rättsläget, eller om hans situation inte alls har förändrats. Det enda som skall fastställas är huruvida en statlig åtgärd, inom ramen för en viss rättsordning, kan gynna vissa företag eller viss produktion, i den mening som avses i artikel 92.1 i fördraget, i jämförelse med andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, med hänsyn till den målsättning som skall uppfyllas genom den berörda åtgärden. En åtgärd som motiveras av det relevanta systemets karaktär och allmänna systematik uppfyller inte kravet på att vara selektiv, även om åtgärden utgör en fördel för den som kommer i åtnjutande av den.
Nationella bestämmelser som föreskriver partiell återbetalning av energiskatt som tas ut på naturgas och elenergi, men endast till företag vars huvudsakliga verksamhet bevisats bestå i tillverkning av materiella varor, skall i detta hänseende anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 92 i fördraget. Varken det förhållandet att det är ett stort antal företag som åtnjuter stöd eller den omständigheten att dessa företag tillhör olika och betydande sektorer medför att ett statligt initiativ kan anses vara en allmän ekonomisk-politisk åtgärd. För det andra kan beviljandet av fördelar för företag vars huvudsakliga verksamhet består i tillverkning av materiella varor inte rättfärdigas av karaktären på och den allmänna systematiken i det skattesystem som infördes med stöd av dessa nationella åtgärder. Den nationella lagstiftningen i fråga ger inte något stöd för uppfattningen att ordningen för återbetalning, som enbart gäller företag vars huvudsakliga verksamhet består i tillverkning av materiella varor, är en tillfällig åtgärd som syftar till att låta dessa företag anpassa sig successivt till den nya ordningen på grund av att dessa företag drabbas, i förhållande till andra, hårdare därav. Tjänsteföretag kan, på samma sätt som företag som producerar materiella varor, vara stora energikonsumenter. De ekologiska överväganden som legat till grund för lagstiftningen i fråga motiverar inte att användningen av naturgas eller elenergi inom tjänsteföretagssektorn behandlas annorlunda än användningen av samma energikällor inom sektorn för företag som tillverkar materiella varor. Båda sektorernas energiförbrukning är lika skadlig för miljön.
( se punkterna 41, 42, 48-52 och 55, samt punkt 2 i domslutet )