61999C0512

Inledning

1 För första gången har en medlemsstat väckt talan vid domstolen mot kommissionen för dess vägran att tillåta införandet av nationella bestämmelser som avviker från ett direktiv som antagits på grundval av artikel 100a i EG-fördraget (nu artikel 95 EG i ändrad lydelse). Förbundsrepubliken Tyskland har med denna talan, som inkom till domstolens kansli den 28 december 1999, yrkat att domstolen med stöd av artikel 230.2 EG skall ogiltigförklara kommissionens beslut 1999/836/EG av den 26 oktober 1999 (nedan kallat beslut 1999/836).(1) Genom beslutet avslogs Förbundsrepubliken Tysklands begäran om tillåtelse att, med avvikelse från kommissionens direktiv 97/69/EG av den 5 december 1997 (nedan kallat direktiv 97/69)(2) om anpassning till tekniska framsteg för tjugotredje gången av rådets direktiv 67/548/EEG av den 27 juni 1967 om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen (nedan kallat direktiv 67/548)(3), i enlighet med artikel 100a.4 i EG-fördraget anta vissa nationella bestämmelser om mineralull, vilka anmälts till kommissionen den 11 december 1998.

2 Ytterligare en nyhet är att det ifrågasatta beslutet har fattats efter Amsterdamfördragets ikraftträdande, och kommissionen har följaktligen antagit det på grundval av den nya artikeln 95.5 EG, som är en bestämmelse beträffande vilken domstolen ännu inte har haft tillfälle att yttra sig.

I - De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

A - Fördraget

3 Artikel 100 i EG-fördraget (som ändrats marginellt genom Maastrichtfördraget och nu är artikel 94 EG), var som bekant länge den enda allmänna bestämmelse som syftade till att främja en tillnärmning av lagstiftningen för att förverkliga den gemensamma marknaden. Enligt denna bestämmelse får rådet enhälligt utfärda direktiv om tillnärmning av sådana lagar och andra författningar i medlemsstaterna som direkt inverkar på den gemensamma marknadens upprättande eller funktion. I syfte enligt artikel 7a i EG-fördraget (nu artikel 14 EG) att upprätta den inre marknaden har det genom Europeiska enhetsakten senare införts en ny bestämmelse, artikel 100a, som i sin tur ändrats på olika sätt genom olika ändringsfördrag.

4 Genom artikel 100a i EG-fördraget har det i praktiken införts en möjlighet för rådet som inte fanns enligt artikel 100, från vilken den uttryckligen utgör ett undantag, att med kvalificerad majoritet och enligt samarbetsförfarandet enligt artikel 189b i EG-fördraget (nu artikel 251 EG i ändrad lydelse) besluta om åtgärder för tillnärmning av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera. I punkt 3 i artikeln fastställdes mot bakgrund härav att målsättningen för dessa åtgärder, när de avsåg hälsa, säkerhet samt miljö- och konsumentskydd, skulle vara en hög skyddsnivå. I artikeln föreskrevs nämligen att kommissionen i sina förslag om tillnärmning skulle utgå från en hög skyddsnivå. Med hänsyn just till att det var fråga om åtgärder som skulle antas med kvalificerad majoritet, och med risk således för att skyddsvärda nationella behov skulle offras, gavs medlemsstaterna genom denna artikel emellertid en möjlighet att göra undantag från åtgärderna i fråga för att tillgodose dessa behov.

5 I artikel 100a.4 föreskrevs följande:

"Om en medlemsstat efter det att rådet med kvalificerad majoritet har beslutat om en harmoniseringsåtgärd anser det nödvändigt att tillämpa nationella bestämmelser som grundar sig på väsentliga behov enligt artikel 36 eller som avser miljö- eller arbetsmiljöskydd, skall den anmäla dessa bestämmelser till kommissionen.

Kommissionen skall bekräfta bestämmelserna sedan den konstaterat att dessa inte utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller innebär förtäckta handelshinder mellan medlemsstaterna.

Med avvikelse från det förfarande som anges i artiklarna 169 och 170 kan kommissionen eller någon av medlemsstaterna hänskjuta ärendet direkt till domstolen, om kommissionen eller medlemsstaten anser att en annan medlemsstat missbrukar befogenheterna enligt denna artikel."

6 Genom Amsterdamfördraget, som har medfört väsentliga ändringar i artikel 100a i EG-fördraget, har punkterna 3, 4 och 5 ersatts med åtta nya punkter som numrerats från 3 till 10. Artikeln, nu artikel 95 EG, har efter denna ändring följande lydelse:

"1. Med avvikelse från artikel 94 och om inte annat föreskrivs i detta fördrag skall följande bestämmelser tillämpas för att nå de mål som anges i artikel 14. Rådet skall enligt förfarandet i artikel 251 och efter att ha hört Ekonomiska och sociala kommittén, besluta om åtgärder för tillnärmning av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera.

2. Punkt 1 gäller inte bestämmelser om skatter och avgifter, bestämmelser om fri rörlighet för personer eller bestämmelser om anställdas rättigheter och intressen.

3. Kommissionen skall i sina förslag enligt punkt 1 om hälsa, säkerhet samt miljö- och konsumentskydd utgå från en hög skyddsnivå och särskilt beakta ny utveckling som grundas på vetenskapliga fakta. Europaparlamentet och rådet skall också, inom ramen för sina respektive befogenheter, sträva efter att nå detta mål.

4. Om en medlemsstat efter det att rådet eller kommissionen har beslutat om en harmoniseringsåtgärd anser det nödvändigt att behålla nationella bestämmelser som grundar sig på väsentliga behov enligt artikel 30 eller som avser miljö- eller arbetsmiljöskydd, skall den till kommissionen anmäla dessa bestämmelser samt skälen för att behålla dem.

5. Dessutom gäller, utan att detta påverkar tillämpningen av punkt 4, att om en medlemsstat efter det att rådet eller kommissionen har beslutat om en harmoniseringsåtgärd anser det nödvändigt att införa nationella bestämmelser grundade på nya vetenskapliga belägg med anknytning till miljöskydd eller arbetsmiljöskydd för att lösa ett problem som är specifikt för den medlemsstaten och som har uppkommit efter beslutet om harmoniseringsåtgärden, skall medlemsstaten underrätta kommissionen om de planerade bestämmelserna samt om skälen för att införa dem.

6. Kommissionen skall inom sex månader efter en sådan anmälan som avses i punkterna 4 och 5 godkänna eller förkasta de ifrågavarande nationella bestämmelserna sedan den konstaterat huruvida dessa utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller innebär förtäckta handelshinder mellan medlemsstaterna samt huruvida de kommer att utgöra ett hinder för den inre marknadens funktion.

Om kommissionen inte fattar beslut inom denna period skall de nationella bestämmelser som avses i punkterna 4 och 5 anses godkända.

Om det är berättigat på grund av frågans komplexitet och om det inte finns någon fara för människors hälsa, får kommissionen meddela den berörda medlemsstaten att den period som avses i denna punkt kan förlängas med ytterligare högst sex månader.

7. Om en medlemsstat i enlighet med punkt 6 bemyndigas att behålla eller införa nationella bestämmelser som avviker från en harmoniseringsåtgärd, skall kommissionen omedelbart undersöka om den skall föreslå en anpassning av den åtgärden.

8. Om en medlemsstat tar upp ett särskilt problem som rör folkhälsan på ett område som tidigare har varit föremål för harmoniseringsåtgärder, skall medlemsstaten göra kommissionen uppmärksam på detta och kommissionen skall omedelbart undersöka om den skall föreslå rådet lämpliga åtgärder.

9. Med avvikelse från det förfarande som anges i artiklarna 226 och 227 kan kommissionen eller någon av medlemsstaterna hänskjuta ärendet direkt till domstolen, om kommissionen eller medlemsstaten anser att en annan medlemsstat missbrukar befogenheterna enligt denna artikel.

10. De ovannämnda harmoniseringsåtgärderna skall vid behov omfatta en skyddsklausul som tillåter medlemsstaterna att på en eller flera av de icke-ekonomiska grunder som anges i artikel 30 vidta provisoriska åtgärder, som skall vara underkastade ett kontrollförfarande från gemenskapens sida."

B - Tillnärmningsdirektiven

7 Syftet med direktiv 67/548, som antagits med stöd av artikel 100 i EG-fördraget, är som sagt att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar i fråga om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen som släpps ut på marknaden i gemenskapens medlemsstater (artikel 1). Enligt artikel 6 i direktivet skall medlemsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att farliga ämnen endast släpps ut på marknaden om vissa i direktivet föreskrivna klassificerings- och märkningsbestämmelser har iakttagits.

8 I bilaga I till direktiv 67/548, som innehåller en förteckning över farliga ämnen, anges de harmoniserade förfaranden som skall tillämpas för klassificering och märkning av dessa ämnen. Denna förteckning uppdateras regelbundet för att ta hänsyn till nya vetenskapliga och tekniska rön och har för detta ändamål ändrats ett flertal gånger. Det är den tjugotredje ändringen, som skett genom direktiv 97/69, som är av betydelse i detta mål.

9 Kommissionen diskuterade länge förslaget till direktiv 97/69 med experter från berörda industrier. Även Kommittén för anpassning till den tekniska utvecklingen av direktiven om avskaffande av tekniska handelshinder för farliga ämnen,(4) som består av företrädare för medlemsstaterna, avgav ett utlåtande över förslaget. Till slut godkände samtliga medlemsstater förslaget, med undantag av Tyskland.

10 I direktiv 97/69 föreskrivs bland annat

att förteckningen över farliga ämnen i bilaga I till direktiv 67/548 skall kompletteras så att den omfattar mineralull, och

att en anmärkning Q avseende specifikt mineralull skall läggas till i förordet till ovannämnda bilaga I.

11 Mineralull skall definieras som "syntetiska glasaktiga (silikat)fibrer slumpvis ordnade vars totala innehåll av oxider av alkalimetaller och alkaliska jordartsmetaller är lika med eller understiger 18 viktprocent".

12 Kriterierna för klassificeringen av farliga ämnen har fastställts i bilaga VI till direktiv 67/548, varvid särskilt toxikologiska, fysiokemiska och ekotoxikologiska egenskaper av de olika ämnena beaktats. Inom de olika kategorierna av de sålunda fastställda farliga ämnena kan det finnas en ytterligare klassificering av ämnen utifrån deras farlighet, enligt en avtagande skala från grad 1, som är den mest farliga.

13 Enligt definitionen i bilaga VI till direktiv 67/548(5), i synnerhet i punkt 4.2.1, är det särskilt cancerämnen i kategori 3 som till följd av deras eventuellt cancerogena effekter "möjligen" är farliga ämnen. Kategori 2 tyder på en högre grad av farlighet. I denna har nämligen sådana ämnen införts beträffande vilka det genom vetenskapliga studier och djurexperiment har fastställts en stark presumtion angående de cancerogena effekterna för människan. I överensstämmelse med dessa kriterier har olika typer av mineralull i regel införts i kategori 3 i förteckningen enligt direktiv 67/548 som ämnen med cancerogena effekter, med undantag av sådana mineralullstyper som på grund av att de är mindre farliga har klassificerats som "irriterande" ämnen. I synnerhet har denna sistnämnda klassificering gjorts när djurförsök har givit negativa cancerogena resultat, i enlighet med anmärkning Q.

14 Medlemsstaterna var i enlighet med artikel 3 i direktiv 97/69 skyldiga att genomföra direktivet före den 16 december 1998.

II - Bakgrund

15 Tyskland utfärdade bestämmelser för att genomföra direktivet i god tid och ändrade följaktligen den nationella lagstiftningen. Den tyska regeringen ansåg dock inte att de därmed införda bestämmelserna var tillräckliga för att säkerställa vissa av de tvingande kraven i artikel 36 EG (nu artikel 30 EG),(6) och inledde därför ett förfarande för att få tillåtelse att vidta undantagsåtgärder enligt artikel 100a.4 EG.

16 I synnerhet har Tyskland begärt tillåtelse att få klassificera vissa typer av mineralull som "cancerogena ämnen i kategori 2", och ansett att dessa företer en farlighetsgrad som är högre än den som de givits genom direktiv 97/69. I fråga om andra typer av mineralull godtar den tyska regeringen däremot klassificeringen i direktiv 97/69 och har således inordnat dem i "cancerogena ämnen i kategori 3". Enligt anmärkningarna Q1 och Q2 i den härvid föreslagna nationella lagstiftningen är å andra sidan den nya klassificeringen inte tillämplig där resultaten av ett visst djurexperiment, eller värdet av ett visst index för cancerogenitet som hämtats från ämnets kemiska struktur (IK-index), visar på en "icke överdriven" farlighet. I sådana fall skall mineralullstyperna inte klassificeras som farliga ämnen, således inte ens i kategorin "irriterande", vilket däremot föreskrivs i direktiv 97/69.

17 Som motivering för sin begäran har Tyskland kritiserat vissa förfaranden för bedömningen av om mineralull skall anses vara cancerogen som anges i anmärkning Q i direktiv 97/69 och dessutom påpekat att specifika vetenskapliga studier visar att klassificeringen av vissa typer av mineralull som "cancerogena ämnen i kategori 3" enligt direktiv 97/69 innebär ett åsidosättande av de bedömningsgrunder som fastställts i det grundläggande direktivet, det vill säga direktiv 67/548. En undersökning som Gemensamma forskningscentret år 1997 utfört för European Chemical Bureau visar att de i detta direktiv föreslagna bedömningskriterierna leder till sinsemellan oförenliga resultat. Valet av det ena eller det andra kriteriet kan nämligen ändra inte endast klassificeringen av enskilda ämnen, utan också deras farlighetsgrad.

18 Med hänsyn till bristerna i direktiv 97/69 har Tyskland med en omfattande redovisning av vetenskapliga belägg härför gjort gällande att den planerade nationella lagstiftningen är lämplig för att säkerställa att skyddskraven i fördraget och i harmoniseringsdirektivet kommer att iakttas och påpekat att denna lagstiftning dessutom medför att onödiga djurförsök undviks.

19 När det sedan gäller de föreslagna åtgärdernas förenlighet med fördraget har Tyskland påpekat att de utöver att vara nödvändiga och proportionerliga leder till ett begränsat förfång för handeln mellan medlemsstaterna. De företag som tillverkar mineralull har nämligen redan i åratal anpassat sig till information från den vetenskapliga och tekniska debatten på vilken det tyska förslaget grundar sig, och har till och med aktivt deltagit i denna debatt och i lagstiftningsprocessen och inriktat sin respektive produktion i enlighet därmed. De tyska åtgärderna får enligt Tyskland därför inte någon negativ inverkan på den fria rörligheten för varor, eller får som mest en obetydlig inverkan.

20 Med det ifrågasatta beslutet i förevarande mål har kommissionen med stöd av artikel 95.5 och 95.6 EG förkastat den tyska begäran. För att bestrida den vetenskapliga grunden i de tyska förslagen har kommissionen i synnerhet åberopat ett utlåtande från en grupp "experter i fråga om klassificering och märkning",(7) samt ett utlåtande från kommissionens vetenskapliga kommitté för toxikologi, ekotoxikologi och miljö(8) (CSTEE-kommittén) avseende både det tyska meddelandet och utlåtandet från de ovannämnda experterna.

21 Vad avser klassificeringen av fibrer som cancerogena ämnen i kategori 2 innebär kommissionens beslut endast att möjligheten till en jämförelse av uteslutningskriterierna i den tyska anmärkningen Q1 med motsvarande kriterier i anmärkning Q i direktiv 97/69 utesluts, eftersom de kan hänvisa till en lägre toxicitetsgrad. Vad därefter avser fibrer som klassificerats i kategori 3 anser kommissionen att de av Tyskland föreslagna avvikelserna inte kan godtas, särskilt inte användningen av IK-index, eftersom denna "ännu inte testats i tillräcklig utsträckning". Kommissionen har dessutom avvisat de anklagelser som Tyskland framfört om att harmoniseringslagstiftningen skulle vara bristfällig och åberopat den tekniska rapporten från "experter på märkning", i vilken alla argument "tillbakavisas till exempel genom hänvisning till den mycket ingående tekniska och vetenskapliga diskussion som föregått direktiv 97/69/EG".(9) Kommissionen har emellertid erinrat om att CSTEE-kommittén ansåg att den tekniska rapporten var av undermålig kvalitet.(10)

22 Genom att slutligen bedöma den tyska begäran mot bakgrund av artikel 95.5 EG har kommissionen konstaterat att den tyska regeringen inte har lämnat några nya vetenskapliga belägg som motivering för de föreslagna åtgärderna, och inte heller anfört att det skulle finnas något specifikt problem i Tyskland.

23 Tyskland har väckt talan mot detta beslut och yrkat att det skall ogiltigförklaras. Finland har därefter intervenerat i målet för att stödja kommissionens uppfattning på vissa specifika punkter, som jag skall behandla längre fram.

III - Rättslig bedömning

Inledning

24 Tysklands talan grundar sig på en rad argument av olika slag som kan sammanfattas i följande grunder. Beslutet har grundats på en bestämmelse (artikel 95.5) som i själva verket inte är tillämplig på detta fall, eftersom den inte var i kraft vid tidpunkten för den tyska begäran. I andra hand fattades beslutet efter ett förfarande i vilket kommissionen åsidosatt både rätten till försvar och skyldigheten till samarbete enligt artikel 10 EG. I vart fall skulle beslutet ogiltigförklaras eftersom det antagits på en felaktig rättslig grund eller, i andra hand, eftersom det var ogiltigt på grund av en felaktig tillämpning av artikel 95.5 EG och på grund av en felaktig bedömning av sakomständigheterna, särskilt vad avser bedömningen av de vetenskapliga belägg som Tyskland har framlagt. Kommissionen har slutligen felaktigt underlåtit att tillämpa punkt 6 i artikel 95 EG.

25 Jag skall i angiven ordning behandla de sex olika grunderna för talan.

1. sidosättande av övergångsbestämmelserna

26 Den första grunden för talan avser som sagt att kommissionen har åsidosatt reglerna om tillämpning av övergångsbestämmelser.

Parternas argument

27 Tyskland har hävdat att kommissionen inte borde ha bedömt det tyska meddelandet med stöd av den gällande artikel 95.5 EG utan med tillämpning av artikel 100a.4 i EG-fördraget, i den ordalydelse som gällde före den 1 maj 1999. Det var nämligen denna bestämmelse som gällde vid den tidpunkt då direktiv 97/69 antogs, då införlivandet av detta direktiv skedde samt slutligen vid den tidpunkt då det tyska meddelandet sändes (den 11 december 1998), i vilket det uttryckligen hänvisades till denna bestämmelse. Enligt Tyskland var det således endast en tillämpning av artikel 100a.4 som var förenlig med fördragets systematik, vilket för övrigt inte alls skulle ha betvivlats om den undersökning som orsakades av meddelandet inte hade pågått under drygt tio och en halv månad.

28 Den tyska regeringen har dessutom tillagt att det finns ett nära samband mellan punkt 1 i artikel 100a, genom vilken rådet ges befogenhet att anta en harmoniseringsåtgärd med kvalificerad majoritet, och punkt 4 i samma bestämmelse, enligt vilken en medlemsstat "i minoritet" ges möjlighet att tillämpa avvikande nationella bestämmelser. Detta samband får inte avbrytas till följd av kommissionens långa handläggningstid, vilken är desto mer omotiverad i ett fall där de vetenskapliga frågorna varit välkända för experterna vid denna institution.

29 När det sedan gäller den omständigheten att det i artikel 100a uttryckligen hänvisas enbart till rådets direktiv har Tyskland noterat att detta inte hindrar att bestämmelsen kan vara tillämplig även när det, som i förevarande fall, är ett direktiv från kommissionen som är relevant. Detta är framför allt fallet när kommissionens lagstiftande befogenhet, såsom i förevarande fall, grundas på föreskrifter i ett direktiv från rådet och endast avser det sistnämndas anpassning till den tekniska utvecklingen samt när den medlemsstat som begär undantaget tillhör minoriteten vid omröstningen i den lagstiftningskommitté som biträder kommissionen för denna anpassning. Detta är fallet, särskilt som rådets direktiv här antogs enhälligt.

30 Den tyska regeringen har slutligen invänt att även om artikel 95 EG skulle anses vara tillämplig har kommissionen åsidosatt punkt 6 i denna bestämmelse, eftersom den inte har iakttagit den frist på sex månader som den har för att ta ställning till den berörda medlemsstatens ansökan.

31 Kommissionen har svarat att enligt principen om maktfördelning i artikel 7.1 EG skall varje institution handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats när den antar en rättsakt. I Amsterdamfördraget har det å andra sidan inte föreskrivits någon övergångsbestämmelse för de bestämmelser som ändrats genom detta fördrag, och därför skall de allmänna principerna om rättsreglers tillämpning i tiden tillämpas. Kommissionen har på denna grundval och med åberopande av domstolens rättspraxis(11) erinrat om att en senare utfärdad författning skall tillämpas inte endast på alla situationer som uppkommer då den är i kraft, utan även på framtida verkningar av situationer som uppkommit då den föregående författningen var i kraft. Den kan dock inte tillämpas på avslutade situationer eller för att ändra redan gällande rättsförhållanden. I förevarande fall har det emellertid före beslutet inte uppkommit något slutgiltigt rättsförhållande, eftersom meddelandet om en ansökan enligt artikel 100a.4 i EG-fördraget inte i sig medför att ett sådant förhållande uppkommer. Det är endast genom kommissionens beslut som en sådan effekt, som "gör slut på" rättsförhållandet, kan fastställas. Det är således till denna tidpunkt som man skall hänföra sig för att avgöra vilken regel som är tillämplig.

32 När det gäller påståendet att handläggningen tagit för lång tid har kommissionen bestämt förnekat att den med avsikt skulle ha försenat antagandet av det beslut som den tyska regeringen begärt. Den tid som kommissionen använt för att komplettera det komplicerade förfarandet är för övrigt lika lång som den tid som den tyska regeringen har använt för att förbereda sin egen ansökan efter direktivets godkännande (december år 1997) och för att meddela kommissionen detta (december år 1998). Såsom domstolen har fastställt vid ett annat tillfälle(12) borde kommissionen förvisso ha fattat beslutet enligt artikel 100a.4 under kortast möjliga tid. Enligt kommissionen påverkas dock denna bedömningsgrund även av den snabbhet som medlemsstaten visat när den meddelat de nationella bestämmelserna. Kommissionen har vidare iakttagit den frist på sex månader som föreskrivs i artikel 95.6, eftersom denna frist i förevarande fall började löpa den 1 maj 1999, dagen för Amsterdamfördragets ikraftträdande, och inte som den tyska regeringen har anfört när förfarandet inleddes, det vill säga i december 1998.

Bedömning

33 Till att börja med anser jag att denna grund, även om den diskuterats mycket under förfarandet, har mindre betydelse i förevarande mål än vad den tyska regeringen tillmäter den. Anledningen till att den tyska regeringen argumenterar för att artikel 100a.4 i EG-fördraget skall tillämpas är att den vill undgå tillämpningen av de strängare villkoren i artikel 95.5 EG, som avser det fall då undantagsbestämmelser införs efter harmoniseringen. Den tyska regeringen är nämligen övertygad om att det finns en väsentlig skillnad mellan de två bestämmelserna.

34 För min del anser jag däremot, såsom jag har försökt att förklara utförligare vid ett annat tillfälle,(13) att det i huvudsak råder kontinuitet mellan artikel 100a.4 i EG-fördraget och de senare antagna punkterna 4 och 5 i artikel 95 EG och att skillnaderna, som man tror sig finna mellan dessa, förmodligen endast är resultatet av en förhastad rekonstruktion av den utveckling av lagstiftningen som föregått övergången från den ena till de andra. Det är en rekonstruktion som utgår från den uppfattningen att artikel 100a.4 endast avsåg sådana fall där nationella bestämmelser, på grundval av en bedömning av nödvändigheten av dem, som överlämnades till den berörda medlemsstaten att göra, upprätthölls med avvikelse från den gemenskapsrättsliga harmoniseringen. I den därpå följande artikel 95 EG reglerades dessa fall i punkt 4, medan punkt 5 avser en annan situation, nämligen en situation där en ny nationell lagstiftning som avviker från den ovannämnda harmoniseringen införs. Bestämmelserna om det senare fallet är enligt den tyska regeringen mer analytiska och restriktiva än de förstnämnda bestämmelserna.

35 Enligt min mening motsvarar denna rekonstruktion dock inte, av ett antal skäl som jag har visat i det ovannämnda förslaget till avgörande och som jag i korthet skall nämna såvitt det är nödvändigt för detta fall, en riktig tolkning av de ovannämnda bestämmelserna.

a) Förhållandet mellan artikel 100a i EG-fördraget och artikel 95 EG

36 Jag noterar framför allt att alla de ovannämnda bestämmelserna uppenbarligen motsvarar samma svårighet att ställas inför två skilda krav, som inte alltid lätt kan förenas, nämligen att dels främja förverkligandet av den gemensamma marknaden, dels säkerställa en hög skyddsnivå i fråga om hälsa, säkerhet, samt miljö- och konsumentskydd. I ovannämnda bestämmelser visas särskilt beträffande det sistnämnda kravet öppet viljan att beakta de intressen som medlemsstaterna rättmätigt åberopar i ett lagstiftningsförfarande som, alltsedan artikel 100a infördes, kan genomföras även genom beslut med kvalificerad majoritet. Det förmodas dock att dessa intressen redan är tillgodosedda genom denna harmoniseringsåtgärd, eftersom den per definition skall åsyfta en hög skyddsnivå.

37 Skillnaderna mellan de ovannämnda bestämmelserna avser i stället, även om likheter finns även här, de specifika sätt som föreskrivs för att uppnå de nyssnämnda målen. Skillnaderna beror delvis på att bestämmelserna successivt förtydligats, delvis på att de fall som regleras är olika. För den första aspekten är det av särskild betydelse att det i artikel 100a.4 allmänt hänvisades till det fall då en medlemsstat avsåg att "tillämpa" nationella bestämmelser som avvek från harmoniseringen, vilket felaktigt kunde tolkas som om den endast rörde det fallet där medlemsstaten begränsade sig till att "behålla" sådana bestämmelser. Bestämmelsen hade i själva verket en annan innebörd, eftersom uttrycket redan i sig kunde täcka båda fallen i fråga, nämligen att tidigare befintliga bestämmelser bibehölls och nya bestämmelser infördes.(14) Bekräftelsen kom därefter indirekt just genom den därpå följande artikel 95, i vilken de två fallen uttryckligen har särskilts och det allmänna uttrycket "tillämpa" har översatts till de mer specifika uttrycken "behålla" och "införa". Därigenom bekräftas enligt min mening att artikel 100a i själva verket redan innehöll båda uttrycken.

38 Trots detta, och jag övergår nu till den andra aspekten, kan det invändas att endast punkt 4 i artikel 95 återger den allmänna formuleringen i artikel 100a.4, medan punkt 5 uttryckligen, för att undantaget skall tillåtas, kräver att vissa villkor skall vara uppfyllda (de nationella undantagsbestämmelserna skall vara grundade på nya vetenskapliga belägg inom angivna sektorer, det måste föreligga ett problem som är specifikt för sökandestaten och detta problem skall ha uppkommit efter det att direktivet om harmonisering antogs). Detta leder till slutsatsen att de ovannämnda villkoren inte måste vara uppfyllda enligt punkt 4 i artikel 95 EG, vilket inte heller var nödvändigt enligt punkt 4 i artikel 100a, och att det därför föreligger en kontinuitet enbart mellan artikel 100a.4 och artikel 95.4.

39 Det råder nämligen inget tvivel om att bestämmelserna i punkterna 4 och 5 i artikel 95, vilka reglerar inbördes olika situationer, skiljer sig åt. Det är emellertid fråga om att avgöra vilka dessa skillnader verkligen är och vilka konsekvenser de får. Enligt min mening måste de emellertid beröra den omständigheten som öppet skiljer de två fallen i fråga, nämligen att det i punkt 5 hänvisas till införandet av undantagsåtgärder efter det att gemenskapsåtgärden vidtagits, vilka skall motiveras av nya vetenskapliga belägg. Härav följer att punkt 5 i artikel 95 EG, inom ramen för det mer preciserade och tydligare undantagssystemet enligt artikeln, visar sig vara så att säga än mer "speciell" i förhållande till den föregående punkten (som på visst sätt bekräftas i punkt 5 när det i denna görs förbehåll för punkt 4). I punkt 5 underställs således det fall som föreskrivs i denna punkt kriterier som är ännu strängare än de kriterier som föreskrivs i punkt 4, nämligen både avseende de "väsentliga behov" som beaktas, eftersom möjligheten att införa en skyddsåtgärd i detta fall föreskrivs enbart för "miljö- eller arbetsmiljöskydd", och framför allt avseende villkoren för bestämmelsens tillämpning. Den nationella bestämmelsen skall som sagt grunda sig på "nya vetenskapliga belägg" och motiveras av ett problem som är specifikt för den berörda medlemsstaten och som har uppkommit efter direktivets antagande.

40 Dessa två sistnämnda villkor har dock nära samband, på så sätt att det som motivering för den därefter följande nationella bestämmelsen inte är tillräckligt att problemet är specifikt, utan det måste också ha framkommit nya vetenskapliga belägg. Om hänvisningen hade begränsats till det första villkoret hade man nämligen kunnat finna ett argument till förmån för den uppfattning som här kritiseras. Enligt bestämmelsen krävs dock även att det skall ha tillkommit nya belägg och det är just av det skälet som det i punkt 5, och inte i punkt 4, uttryckligen hänvisas till villkoret avseende problemets specifika karaktär. Eftersom tillkomsten av dessa belägg eventuellt kan vara av betydelse för alla eller för många andra medlemsstater, har det framstått som nödvändigt här (men inte även i punkt 4) att med största möjliga tydlighet ange ett villkor avseende en specifik karaktär hos den medlemsstat som är sökande, vilket har samband med de nya beläggen och som på ett särskilt sätt motiverar ett undantag från harmoniseringsåtgärden för denna medlemsstat. Om denna tolkning inte skulle godtas återstår att förklara av vilket besynnerligt skäl en medlemsstat måste hänvisa till ett eget specifikt problem om den vill införa undantagsåtgärder efter det att direktivet har antagits, men inte om den vill behålla tidigare existerande åtgärder. Detta gäller särskilt om man beaktar att medlemsstaten även har kunnat försvara sina skäl för de sistnämnda åtgärderna under utarbetandet av direktivet.

41 Att villkoret avseende en specifik karaktär, såsom redan tidigare i fråga om artikel 100a, även gäller sådana fall som avses i punkt 4 i artikel 95, följer framför allt av systematiska överväganden. Eftersom artikel 95.4 EG innebär ett undantag från principerna om en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten och om marknadens enhetlighet skall denna i likhet med alla bestämmelser av undantagskaraktär framför allt erhålla "en tolkning som utesluter att andra än de fall som uttryckligen föreskrivits i bestämmelsen omfattas".(15) Med den uppfattning som här kritiseras skulle däremot just en sådan utvidgning inträda. Detta tolkningskriterium förefaller i vart fall vara ganska svårt att förena med kravet från en medlemsstat att allmänt kunna hänvisa till att den av gemenskapslagstiftaren garanterade skyddsnivån är otillräcklig för att, på grundval av en ensidig bedömning av nödvändigheten att höja denna nivå, behålla eller införa ett undantag från denna och således från principen om marknadens enhetlighet. Att tillåta ett sådant krav skulle tvärtom innebära att bestämmelsen i artikel 95.4 EG förvandlades till en verklig opting out-klausul som alltid kunde tillämpas i förhållande till varje harmoniseringsdirektiv, i skarp kontrast till principerna i och syftet med systemet och till den logik som, till skydd för allmänintresset, ligger till grund för kompetensfördelningen mellan gemenskapen och medlemsstaterna. Detta gäller särskilt med beaktande av att det i bestämmelserna i fråga redan tas stor hänsyn till de intressen hos medlemsstaterna som "offrats" vid övergången till majoritetsbeslut, eftersom det i dessa uttryckligen införts ett betydande undantag från den fastställda principen enligt vilken medlemsstaterna på ett bestämt område där en gemenskapsrättslig harmonisering skett inte längre kan anta ensidiga åtgärder som berättigas av skyddet av de intressen som anges i artikel 30 EG.(16) I förevarande fall kan dessa åtgärder tillåtas, även om de fastställda villkoren härför måste vara uppfyllda. Redan detta är enligt min mening i sig en betydande förstärkning av de begärda garantierna. Att gå ännu längre och tolka dessa villkor såsom en möjlighet att göra undantag efter behag skulle innebära ett missbruk och inte en kompromiss.

42 Om man vill undvika denna paradoxala konsekvens måste man i själva verket medge att det krävs ytterligare skäl och villkor för att en ansökan om undantag skall vara befogad. Dessa kan enbart avse det förhållandet att den berörda medlemsstaten har ett sådant specifikt problem att det inte kan avhjälpas genom de generella åtgärderna i direktivet. Om det är fråga om ett gemensamt problem som gäller alla eller merparten av medlemsstaterna måste det antas att problemet redan har lösts genom direktivet. Om så dock inte är fallet måste man i stället undersöka om det finns några förutsättningar att angripa direktivet direkt, eftersom det skall säkerställa en "hög skyddsnivå" och inte endast ett allmänt skydd. Problemet är i vart fall allmänt, och det är därför svårt att förstå varför det skall lösas enbart till förmån för gynnade medborgare i en mer samvetsgrann medlemsstat, till förfång för en enhetlig tillämpning av den harmoniserade lagstiftningen och således för en väl fungerande gemensam marknad. Om denna nivå i stället ansågs vara tillräcklig är det likaså svårt att förstå varför man skall ge en enda medlemsstat friheten att ensidigt höja den, även om det sker i den lovvärda avsikten att säkerställa ett ännu högre skydd för de egna medborgarna. Detta sker i så fall återigen till förfång för marknadens enhetlighet, såvida denna medlemsstat inte kan visa att det föreligger en situation som är så specifik för denna stat att dessa konsekvenser kan motiveras.

43 Jag anser således att det även för artikel 100a.4 skulle krävas ett villkor avseende det faktum att problemet har en specifik karaktär för den medlemsstat som berörs av undantaget. Vad avser de andra två villkoren enligt punkt 5 i artikel 95 har de som sagt ett klart samband med den särskilda karaktären av det fall som regleras i denna bestämmelse. Om man emellertid skulle instämma i uppfattningen att det i artikel 100a.4 också hänvisas till det fall där nationella åtgärder införs efter det att direktivet har antagits, måste man även dra slutsatsen att det enligt denna bestämmelse dessutom krävs att omständigheter tillkommer som tidigare inte varit kända eller som inte beaktats och som motiverar att denna medlemsstat i efterhand kan undandra sig den gemenskapsrättsliga harmoniseringen.

44 Jag skall här utan att ytterligare uppehålla mig vid denna punkt endast upprepa min övertygelse att den tyska regeringens skäl för att åberopa denna grund förmodligen har mindre berättigande än vad denna regering anser.

b) Tillämpligheten av artikel 95 EG

45 Sedan detta har fastställts skall jag återvända till den ovan berörda frågan rörande vilka bestämmelser som är tillämpliga i tidshänseende och därvid framför allt erinra om att Amsterdamfördraget inte innehåller några övergångsbestämmelser för de ändringar i artikel 100a som detta fördrag medfört. Det finns således anledning att hänvisa till de allmänna principerna om lex posterior legi priori derogat.

46 Jag erinrar i detta avseende om att det är en allmänt vedertagen princip som även fastställts i domstolens fasta rättspraxis att "[f]örfattningar som innebär att andra författningsbestämmelser ändras, skall tillämpas, om inte annat föreskrivits, på framtida verkningar av situationer som uppkommit då den föregående författningen var i kraft".(17) Man talar i det hänseendet om ett omedelbart ikraftträdande av en bestämmelse, så att "tillämpningsområdet i tiden för en regel även omfattar framtida verkningar av pågående förhållanden som uppstått tidigare men som inte slutgiltigt fixerats före regelns ikraftträdande".(18) Det blir således avgörande att fastställa vid vilken tidpunkt rättsförhållandet har fixerats, eftersom det är denna tidpunkt som är avgörande för valet av tillämplig bestämmelse. Det ifrågavarande rättsförhållandet skall nämligen regleras av den bestämmelse som gäller vid den tid då förhållandet fixerats.

47 Mot denna bakgrund instämmer jag med kommissionen när den erinrar om att det förhållandet att en medlemsstat har ingett en anmälan, i den mening som avses i artikel 100a.4 i EG-fördraget, inte kan utgöra någon slutgiltig rättslig situation till förmån för denna medlemsstat, eftersom ett sådant resultat kan uppkomma enbart genom kommissionens påföljande beslut. För att fastställa vilken bestämmelse som är tillämplig förefaller det således som om tidpunkten då anmälan inges är mindre relevant än tidpunkten då kommissionens beslut antas. Att det är det sistnämnda som fullbordar förfarandet bekräftas för övrigt indirekt även av domen i målet Kortas. Domstolen fastslog i denna dom att en anmälan enligt artikel 100a.4 i EG-fördraget inte i sig påverkar de direkta effekterna av direktivet innan kommissionen har antagit ett beslut om godkännande av åtgärderna i fråga.(19) Detta beslut "har [således] karaktären av ett medgivande med konstitutiv verkan".(20) Beslutet skall således anses utgöra en förutsättning som måste föreligga för att nationella bestämmelser som är strängare än direktivet skall kunna tillämpas.

48 Slutligen påverkas enligt min mening den framförda slutsatsen inte heller av principen om skydd för berättigade förväntningar. Domstolen har i detta avseende nämligen fastställt att "även om principen om skydd för berättigade förväntningar är en del av gemenskapens grundläggande principer, framgår det av fast rättspraxis att denna princip inte får utsträckas så långt att den allmänt hindrar att en ny reglering tillämpas på de framtida verkningarna av situationer som har uppkommit när den tidigare regleringen gällde".(21)

49 Mot bakgrund av ovanstående anser jag därför att talan inte kan bifallas på den första grunden.

2. Underlåtenhet att iaktta principen att även motparten skall höras (audiatur et altera pars) och åsidosättande av skyldigheten till lojalt samarbete

50 Den tyska regeringens andra grund för talan avser kommissionens påstådda åsidosättande av principen att även motparten skall höras (audiatur et altera pars) och av skyldigheten till lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 10 EG.

Parternas argument

51 Enligt Tyskland har kommissionens beslut antagits med åsidosättande av såväl rätten till försvar enligt gemenskapsrätten som artikel 10 EG, enligt vilken institutioner och medlemsstater åläggs en skyldighet att samarbeta. Kommissionen borde ha meddelat den tyska regeringen att den avsåg att anta ett beslut i enlighet med den nya artikeln 95 EG, och inte längre i enlighet med artikel 100a i EG-fördraget, så att den tyska regeringen hade givits möjlighet att komplettera innehållet i sin anmälan med hänsyn till de nya villkoren för godkännande som föreskrivs i den ändrade bestämmelsen. Den tyska regeringen har i detta avseende framför allt erinrat om att kommissionen i ett analogt fall, som likaså avsåg antagandet av nationella bestämmelser som avvek från ett harmoniseringsdirektiv,(22) i god tid hade meddelat den ändring som skett i den lagstiftning som låg till grund för förfarandet i fråga och för det kommande beslutet.(23) Åsidosättandet av skyldigheten till lojalt samarbete bekräftas dessutom av att kommissionen, på grund av att den tillämpliga bestämmelsen ändrats under förfarandet och Tysklands ställning på så sätt försvagats, inte har iakttagit den nya bestämmelsen i den för den tyska staten gynnsamma delen, det vill säga i den del det föreskrivs en frist på högst sex månader för att anta ett beslut.

52 Kommissionen har bestridit att den är skyldig att informera medlemsstaterna om de gemenskapsbestämmelser som vid varje tillfälle är tillämpliga och har härvid hänvisat till den princip enligt vilken det är medlemsstaterna som har att se till att de får kännedom om dessa bestämmelser. De bestämmelser som det i förevarande fall var fråga om var kända för alla. Tyskland hade även god kännedom om dagen för Amsterdamfördragets ikraftträdande, såsom även om det faktum att det i detta fördrag inte finns några övergångsbestämmelser för de i förevarande fall relevanta bestämmelserna. Inget har därför hindrat den tyska staten från att efter Amsterdamfördragets ikraftträdande följaktligen ändra sin egen ansökan. Kommissionen har dessutom förnekat att den omständigheten att den agerat på ett annat sätt i förhållande till de tyska bestämmelserna om kreosot på något sätt skulle kunna styrka den tyska regeringens uppfattning. Tvärtom borde Tyskland av detta meddelande ha dragit slutsatsen att varje ansökan som ingavs på grundval av artikel 100a i EG-fördraget hädanefter skulle bedömas på grundval av artikel 95 EG. Vad slutligen avser påståendet att den frist på sex månader som föreskrivs i den sistnämnda bestämmelsen har överskridits, har jag redan erinrat om att den enligt kommissionen började löpa den dag då det nya fördraget trädde i kraft.

Bedömning

53 Även om det är obestridligt att kommissionen har en skyldighet att samvetsgrant iaktta rätten till försvar i förfaranden såsom det som här är i fråga, är det enligt min mening svårt att kritisera kommissionen för att i förevarande fall inte ha meddelat Tyskland den nya rättsliga grunden som den efter Amsterdamfördragets ikraftträdande använt som grund för det egna beslutet. Det verkar uppriktigt sagt inte vara särskilt sannolikt att den tyska regeringen inte hade kännedom om det nya fördragets ikraftträdande den 1 maj 1999 eller om det faktum att detta inte innehåller övergångsbestämmelser för övergången från artikel 100a i EG-fördraget till artikel 95 EG, med den möjlighet som därav följer att tillämpa de angivna principerna om lex posterior legi priori derogat. Inte heller kan man enligt min mening dela de slutsatser som den tyska regeringen har dragit av meddelandet som kommissionen skickade i anledning av ändringen av de rättsregler som är tillämpliga i fall av kreosot. Såsom kommissionen har noterat borde nämligen detta meddelande, långt ifrån att inge förväntningar om att kommissionen i andra fall skulle ha tillämpat de tidigare gällande rättsreglerna, i stället, om det överhuvudtaget skulle behövas, innebära ytterligare ett tecken på att systemet hade förändrats från och med den 1 maj 1999.

54 Jag tror därför inte att det i kommissionens beteende kan påvisas att rätten till försvar för den berörda parten och den skyldighet till lojalt samarbete som skall bestämma förhållandet mellan medlemsstaterna och institutionerna har åsidosatts. Såsom kommissionen har noterat skulle nämligen inget ha hindrat den tyska regeringen från att på eget initiativ vid behov komplettera de handlingar som bilagts dess ansökan, utan att kommissionen hade behövt anmoda den tyska regeringen att göra detta. Jag erinrar härvid på nytt om att domstolen i den ovannämnda domen i målet Kortas har varit mån om att påpeka att systemet med anmälan enligt artikel 100a.4 i EG-fördraget innebär att såväl kommissionen som den berörda medlemsstaten skall visa prov på särskild omsorg (punkt 35).

55 Vad slutligen avser den tyska kritiken av den långa handläggningstiden i förevarande fall delar jag kommissionens uppfattning att fristen kunde börja löpa först från och med de nya bestämmelsernas ikraftträdande, eftersom någon frist inte föreskrevs i den tidigare bestämmelsen.

56 Jag anser därför att talan inte heller kan bifallas på den andra grunden. För det fall domstolen ändå skulle ha en annan inställning måste jag påpeka att med utgångspunkt i den uppfattning som jag har redovisat ovan, har de åsidosättanden som Tyskland har anklagat kommissionen för ingen som helst inverkan på utgången av förfarandet. Eftersom jag anser att det inte finns några betydelsefulla skillnader mellan kraven vad gäller godkännande av nationella undantagsåtgärder före och efter Amsterdamfördragets ikraftträdande, kan kommissionens här undersökta beteende enligt min mening inte ha förorsakat någon skada. Det behöver knappast erinras om att enligt domstolens rättspraxis krävs för att ett åsidosättande av rätten till försvar skall leda till en ogiltigförklaring att förfarandet utan denna oegentlighet hade kunnat leda till ett annat resultat.(24)

3. Huruvida det var fel att välja artikel 95.5 EG som rättslig grund

57 Den tyska regeringen har därefter invänt att även om det skulle anses att artikel 95 EG är tillämplig i det aktuella fallet är det inte punkt 5, utan punkt 4 i denna bestämmelse som utgör den korrekta rättsliga grunden för kommissionens beslut. Artikel 95.4 EG kan nämligen, trots användningen av verbet behålla i stället för det mer allmänna verbet tillämpa som fanns i den gamla bestämmelsen, omfatta även det fallet att nya åtgärder antas vid den tidpunkt då den harmoniserade gemenskapsrättsliga lagstiftningen införlivas. Den tyska regeringen har i vart fall hävdat att de nationella bestämmelserna, för vars införande man i det aktuella fallet begärt godkännande, i själva verket redan var i kraft i denna rättsordning, och har särskilt åberopat några i tysk arbetsrätt gällande tillämpningsföreskrifter, och det samrådsförfarande för antagande av standardregler som redan företagits med berörda industriföretag.(25)

58 Kommissionen har endast svarat att de ovannämnda tyska bestämmelserna i själva verket inte alls var i kraft vid den tidpunkt då direktivet antogs, och för närvarande inte heller är det. Såsom nämligen bekräftas just av Tysklands anmälan och talan, är det fråga om bestämmelser som den tyska regeringen ännu skall anta, om den får tillstånd. Det kan därför inte råda något tvivel om att den korrekta rättsliga grunden för beslutet inte skulle kunna vara något annat än artikel 95.5 EG.

59 Det är enligt min mening i själva verket svårt att bestrida att verbet behålla syftar på sedan tidigare existerande åtgärder och att verbet införa syftar på nya åtgärder. I sak har den tyska regeringen för övrigt inte heller bestridit detta, eftersom den har försökt att återföra undantagsåtgärderna i fråga till sedan tidigare existerande författningar som gäller inom andra sektorer i den tyska rättsordningen.

60 De nationella åtgärderna i fråga existerade förvisso inte vid den tidpunkt då direktivet antogs. Industrins påstådda självreglerande praxis kan inte föranleda någon annan uppfattning, eftersom en sådan praxis inte kan anses likställd med lagstiftning, och i vart fall inte var bindande för dem som inte ville följa den. Detsamma gäller förekomsten av regler inom andra sektorer i den nationella rättsordningen som tillkommit i samma syfte. För att artikel 95.4 skulle ha kunnat tillämpas hade krävts att det sedan tidigare existerade nationella bestämmelser om klassificering och märkning, i vilka mineralull beaktades. Såsom kommissionen har noterat existerade inte, och existerar inte än i dag, någon sådan lagstiftning i den tyska rättsordningen. För att undersöka huruvida dess senare införande är lagenligt, måste man då otvivelaktigt utgå från punkt 5 i artikel 95.

4. Huruvida artikel 95.5 EG tillämpats på ett felaktigt sätt

61 I andra hand har Tyskland bestridit att kommissionens bedömning på grundval av artikel 95.5 skulle vara korrekt, eftersom Tyskland menar att anmälan uppfyller de villkor som uppställs i denna bestämmelse, nämligen att de nationella bestämmelserna grundar sig på nya vetenskapliga belägg angående skyddet av miljön och av arbetsmiljön. Det problem som man avsåg att behandla i dessa är ett problem som är specifikt för Tyskland och som har uppkommit efter det att den gemenskapsrättsliga lagstiftningen antogs. Jag kommer - inte nödvändigtvis i samma ordning - att behandla de tre villkoren och de argument som talar för eller emot att de är uppfyllda.

Parternas argument

62 Tyskland har i fråga om den specifika karaktären av den egna situationen i detta avseende gjort gällande att landet på ett särskilt sätt är berört av mineralullsproblemet, på grund av dels den omfattande användningen av fibrerna i fråga, dels den specifika kretsen av användare av mineralull i Tyskland. När det gäller den första aspekten har Tyskland erinrat om att av 60 miljoner kubikmeter mineralull inom hela unionen konsumerades år 1997 20 miljoner i Tyskland, och att antalet utsatta arbetstagare uppgick till 500 000, vilket sannolikt ligger högt över antalet i de övriga medlemsstaterna. Detta gäller även oberoende av antalet invånare, eftersom försäljningsstatistiken för mineralull visar att årskonsumtionen per person i Tyskland motsvarar 0,25 kubikmeter, mot ett europeiskt medelvärde på 0,16 kubikmeter.

63 När det gäller den andra aspekten har den tyska regeringen påpekat att den tyska marknaden till stor del utgörs av enskilda "gör-det-själv"-användare, utan någon specifik utbildning. Skälet till detta är dels lättheten att använda dessa material, dels den utmärkande tyska inställningen att, där så är möjligt, på grund av den höga timarbetskostnaden inte anlita avlönad arbetskraft för att utföra arbeten som inte kräver någon specialistkunskap. Bestämmelserna om arbetarskydd är inte tillämpliga på denna andra grupp användare. Dessa är inte heller vana vid att vidta särskilda säkerhetsåtgärder, eftersom de utför arbetena i besparingssyfte.

64 Den speciella situationen i Tyskland beror dessutom på de klimatiska förhållandena i landet med stränga vintrar(26) samt på en rigorösare miljöpolitik än i andra länder, som syftar till att främja användningen av värmeisolering. Under senare år har det i bestämmelserna om sådan isolering för nykonstruktion därför införts allt högre skyddsnivåer, och dessutom är en förordning som även avser isolering av gamla byggnader under utarbetande, för att målen för minskning av utsläpp av växthusgaser som fastställts i Kyoto den 7 december 1997 skall kunna uppnås. Genom dessa mål åläggs nämligen den tyska regeringen att ingripa särskilt när det gäller byggnaders energieffektivitet, eftersom ungefär en fjärdedel av de tyska utsläppen av koloxid beror på uppvärmningen av flerfamiljshus.

65 Mot denna bakgrund måste man enligt den tyska regeringen under de kommande åren förvänta sig en stark ökning av efterfrågan på isoleringsmaterial, varför den specifika karaktären av den tyska situationen är ägnad att förstärkas. Detta gäller särskilt som det till följd av en större medvetenhet i ekologiska frågor har blivit nödvändigt med en effektivare energipolitik, och landet följaktligen kommer att stå inför en betydande utveckling av användningen av mineralull i framtiden. Det är då inte förvånande att den epidemiologiska risken är högre i Tyskland än i länder såsom Finland och de andra nordiska länderna, som redan står väl rustade när det gäller värmeisolering.

66 Enligt den tyska regeringen uppfyller ansökan om undantagsåtgärder dessutom även villkoret att det problem som ligger till grund för ansökan skall ha uppkommit senare. Enligt den tyska regeringen har ifrågavarande problem uppkommit först efter det att harmoniseringsdirektivet antogs, eftersom den epidemiologiska risken i Tyskland har ökat på grund av en hårdare energisparpolitik, särskilt till följd av Kyotoprotokollets undertecknande några dagar efter det att direktivet antogs.

67 Vad avser förekomsten av nya vetenskapliga belägg har den tyska regeringen slutligen påpekat att vetenskapliga studier som publicerats under åren 1998 och 1999, det vill säga efter direktivets antagande, bekräftar misstanken om mineralullens eventuella cancerogena effekter, och de motiverar således såväl de tyska myndigheternas föreslagna åtgärder som kritiken av de kriterier som antagits genom direktiv 97/69. Den tyska regeringen har vidare påpekat att det förhållandet att beläggen skall vara nya måste bedömas med förnuft, eftersom det är känt att den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen i regel inte sker genom revolutionerande förändringar, utan är en fortlöpande utveckling. Från denna utgångspunkt är således även sådana studier vetenskapliga nyheter som möjliggör en annan bedömning av tidigare kunskaper, och som gör det möjligt att behandla och lösa ett redan känt problem på ett nytt sätt. Den tyska regeringen har sedan bemött invändningen att åberopandet av dessa studier har skett för sent med att denna försening kan tillskrivas kommissionen, eftersom kommissionens åsidosättande av den kontradiktoriska principen och av skyldigheten till lojalt samarbete har medfört att Tyskland inte haft möjlighet att redan från början åberopa dessa argument.

68 Kommissionen har på ett analytiskt sätt bestridit att de villkor som uppställs i artikel 95.5 EG skulle vara uppfyllda i förevarande fall.

69 Kommissionen har framför allt bestridit att de risker som är förenade med användandet av mineralull skulle vara ett specifikt tyskt problem. Den har härvid hänvisat till CSTEE-kommitténs utlåtande enligt vilket "[t]he relevant scientific evidence mentioned ... relates to the protection of the working environment on grounds of a problem which is not specific to the Federal Republic of Germany".(27) Kommissionen har i synnerhet uteslutit möjligheten att man för den motsatta ståndpunkten skulle kunna hänvisa till det höga antalet utsatta invånare, den omfattande användningen av mineralull eller de höga utgifterna för uppvärmning, eftersom det är fråga om faktorer som är gemensamma för andra medlemsstater. Vad avser den årliga konsumtionen av mineralull per person, som enligt de uppgifter som den tyska regeringen framlagt i målet är mycket högre i Tyskland än i övriga Europa, har kommissionen invänt att den tyska regeringen i sin ansökan inte alls hänvisade till dessa statistiska uppgifter, och att dessa således inte kunde beaktas i det ifrågasatta beslutet. Slutligen är hänvisningen till Kyotoprotokollet, som ännu inte har trätt i kraft, enligt kommissionen uppenbarligen ogrundad.

70 När det gäller de vetenskapliga belägg som Tyskland har åberopat till stöd för sin ansökan, har kommissionen hävdat att sökanden inkommit för sent med dessa uppgifter. Den tyska anmälan innehöll nämligen inte några hänvisningar till de studier som framlagts år 1998, trots att Tyskland var skyldig att åberopa dem. Kommissionen kan således inte klandras för att inte ha beaktat dem i sitt beslut. I sak har kommissionen emellertid fått stöd i den finländska regeringens argument, vilken har intervenerat i målet och bestridit att de vetenskapliga belägg som den tyska regeringen har åberopat verkligen skulle vara nya. Den finländska regeringen har dessutom invänt att det inte på säker vetenskaplig grund kan göras någon gränsdragning mellan cancerogena och icke cancerogena fibrer. En sådan gränsdragning kan på sin höjd vara resultatet av en skönsmässig bedömning som, såsom i själva verket har skett här, det tillkommer gemenskapslagstiftaren att göra utan att någon medlemsstat kan ifrågasätta den.

71 När det slutligen gäller villkoret att problemet som den medlemsstat som begär undantaget har åberopat skall ha uppkommit efter harmoniseringsåtgärden, har kommissionen invänt att det i den tyska regeringens ansökan varken hänvisats till Kyotoprotokollet, och de ändringar som detta medfört i den tyska regeringens politik, eller till några andra nya faktorer. I ansökan påstods tvärtom att mineralullens farlighet hade diskuterats i Tyskland i åratal.

Bedömning

72 Jag måste framför allt erinra om att villkoren som anges i artikel 95.5 EG är kumulativa, vilket innebär att ett undantag enligt denna bestämmelse endast kan beviljas om samtliga ovannämnda villkor är uppfyllda. Jag vill även tillägga, även om det är uppenbart, att det är den medlemsstat som begär undantaget som skall visa att dessa villkor är uppfyllda.

73 Jag kommer nu att undersöka de enskilda villkoren och noterar då i första hand att det i den ansökan som lämnades in år 1998 inte anfördes att den faktiska situationen i Tyskland skulle vara så specifik att den motiverade att andra åtgärder än de som föreskrivs i direktiv 97/69 antogs. Även med bortseende från denna anmärkning, och med beaktande således av de skäl som den tyska regeringen senare har åberopat i detta förfarande, är villkoret avseende den specifika karaktären enligt min mening inte uppfyllt.

74 Såsom kommissionen riktigt har noterat förefaller argumentet avseende privatpersoners omfattande användning av mineralull inte vara övertygande, eftersom en liknande utveckling kan ses även i andra medlemsstater. Enligt min mening kan man inte heller ansluta sig till det argument som grundas på en hög energikonsumtion för uppvärmning. Såsom kommissionen har påpekat har det inte visats att konsumtionen per invånare skulle vara högre i Tyskland än på annat håll. Invändningen från intervenienten Finland förefaller vara särskilt relevant i detta avseende. Finland har påpekat att de nordiska länderna har ett ännu hårdare klimat och således sannolikt även ett större behov av energi för uppvärmning, för vilken de i stor mängd även använder material för isolering av byggnader, och särskilt mineralull. Den tyska regeringen kan i så fall knappast hävda att de nationella åtgärderna för anpassning till nivån enligt Kyotoprotokollet kommer att medföra att konsumtionen av mineralull är högre i Tyskland än på annat håll.

75 Om således den av Tyskland åberopade situationen inte är specifik för denna medlemsstat eller det inte har visats att den är specifik är detta, mot bakgrund av vad ovan anförts, tillräckligt för att inte bifalla talan på denna grund. Trots detta anser jag att det för fullständighetens skull är påkallat att undersöka även de övriga ovan angivna villkoren.

76 Vad framför allt avser villkoret att problemet skall ha uppkommit efter det att direktivet antogs noterar jag allmänt att detta villkor kan föreligga även om medlemsstaternas behov i fråga om hälsa, hälsovård och säkerhet redan har beaktats genom att hänsyn tagits till de allmänna förhållandena som rådde på dessa områden vid den tidpunkt då direktivet antogs. Vad som räknas är nämligen den aktuella situationen, sådan denna är efter det - om inte till följd av - att direktivet har antagits. De nya uppgifterna skall således bedömas med hänsyn särskilt till de faktiska uppgifter som beaktats vid det tillfället, till de skyddsmål som i detta syfte intagits i direktivet och till huruvida de medel för att uppnå dessa som föreskrivs i direktivet är lämpliga med beaktande av den nya situationen.

77 Sedan detta har sagts skall det dock noteras att Tyskland i anmälan av år 1998 föreföll grunda sig på en situation som var sakligt oförändrad eller åtminstone inte brydde sig om att meddela de nya omständigheter som tillkommit, utan under förfarandet endast hänvisade till sådana bestämmelser som inte var aktuella utan endast planerade (och i huvudsak knutna till Kyotoprotokollet). Enligt min mening kan detta villkor således inte anses vara uppfyllt.

78 När det slutligen gäller det sista villkoret, enligt vilket det skall föreligga nya vetenskapliga belägg, instämmer jag i den tyska regeringens uppfattning att den vetenskapliga utvecklingen är en fortlöpande process och att "det nya" i sådana belägg således inte kan bedömas med så att säga juridiska kriterier avseende den tidpunkt då de nya uppgifterna officiellt blev offentlig egendom eller då beläggen fick en annan betydelse. Det faktum kvarstår dock att den medlemsstat som åberopar att ett undantag är nödvändigt måste visa antingen att beläggen i strikt mening verkligen är "nya" eller att det föreligger en annan faktisk situation i förhållande till vilken även redan kända vetenskapliga rön kan föranleda eller kräva en ny bedömning.

79 Sedan detta klargjorts noterar jag dock att det inte är lätt att i förevarande fall ta ställning i den diskussion som härvid förevarit mellan parterna, eftersom denna fråga delvis sammanfaller med frågan om Tysklands sent inlämnade uppgifter och frågan om bedömningen av deras tillförlitlighet snarare förväxlas. Den första frågan har jag redan behandlat i allmänna termer i förhållande till de villkor som måste vara uppfyllda för att en anmälan enligt artikel 95.5 skall kunna godkännas. Mot denna bakgrund måste det anses att uppgifterna har inkommit för sent. Den andra mer invecklade frågan skall jag behandla omedelbart härefter.

5. Huruvida kommissionens bevisvärdering och motivering var bristfälliga

Parternas argument

80 Tyskland har bestridit att den bedömning som kommissionen har gjort av de tyska åtgärdernas vetenskapliga aspekter skulle ha grundats på uppgifter som i själva verket var felaktiga eller ofullständiga och som var följden av ett förfarande som inte uppfyller de krav som principerna om opartiskhet ställer. Detta har enligt den tyska regeringen dessutom bekräftats av att motiveringen till det ifrågasatta beslutet är tvetydig. De kriterier som kommissionen använt för att bedöma huruvida de tyska åtgärderna verkligen är nödvändiga och proportionerliga strider i vart fall mot försiktighetsprincipen, som skall tillämpas på området.

81 Den tyska regeringen har särskilt påpekat att det för klassificeringen av en produkt såsom cancerogen inte är en nödvändig förutsättning att det råder visshet om att den har en cancerogen effekt på människan. För en sådan klassificering krävs enbart att det finns en risk att en sådan effekt kan framkallas, särskilt på grund av den långa tid som experimentellt och epidemiologiskt förflyter mellan exponeringen för ett cancerogent ämne och sjukdomens framträdande. I en sådan osäkerhetssituation borde hänsynen till människors liv, som är det högsta av alla värden, och till människors hälsa leda till att nationella bestämmelser gynnas, som mot bakgrund av vetenskapliga forskningsresultat förefaller kunna skydda dessa värden i högre grad än vad de diskutabla och toleranta bestämmelserna i direktiv 97/69 kan göra. I stället har kommissionen, trots att den har erkänt denna vetenskapligt osäkra situation, hindrat den tyska regeringen från att tillämpa en strängare lagstiftning.

82 Mer exakt har Tyskland påpekat att kommissionen har bedömt de tyska vetenskapliga uppgifterna på grundval av två dokument, nämligen rapporten från de tre experterna på märkning och klassificering som av kommissionen givits ett ad hoc-uppdrag att bedöma dessa uppgifter och utlåtandet från Kommittén för toxikologi, ekotoxikologi och miljö (CSTEE-kommittén) (se punkt 19 ovan). Enligt den tyska regeringen är båda dessa dokument av olika skäl felaktiga eller bristfälliga.

83 Det första dokumentet innehåller nämligen endast resultatet av diskussionen mellan parterna, utan att det görs någon detaljerad bedömning av de belägg som Tyskland har lämnat, och i synnerhet utan att det tas hänsyn till att de tyska skyddsåtgärderna motsvarar den praxis som därefter fastställts inom tillverkningsindustrin. Vidare kan de tre experternas oberoende allvarligt betvivlas, eftersom två av dem redan hade tagit ställning i frågan i tidigare kommittéer som upprättats för att biträda kommissionen i förfarandet för antagandet av direktivet, och den tredje experten till och med hade bistått kommissionen som konsult när denna förberedde förslaget i fråga.

84 Vad avser CSTEE-kommitténs utlåtande har Tyskland bestridit att det skulle vara välgrundat. Framför allt har Tyskland bestridit de slutsatser som kommissionen dragit utifrån utlåtandet. I fråga om den första aspekten har kommissionen påpekat att CSTEE-kommittén vid tidpunkten för utlåtandet inte hade tillgång till de vetenskapliga bedömningar som ligger till grund för Tysklands ansökan, utan endast till den tyska anmälan och rapporten från de tre experterna. Det förklarar alltså varför kommittén har kommit till slutsatsen att den inte kan bedöma vare sig den tyska anmälan eller experternas rapport. Denna brist kan inte tillskrivas den tyska regeringen utan beror i stället på kommissionens försummelser. Vad avser den andra punkten har kommissionen missuppfattat CSTEE-kommitténs utlåtande på grund av att den har förbisett uttalanden i utlåtandet för bedömningen av den tyska ansökan, det vill säga uttalanden om de epidemiologiska farhågor som påpekats i ansökan.

85 Den tyska regeringen har slutligen förklarat att motiveringen till kommissionens beslut står i tydlig strid med kommissionens tidigare ställningstaganden. Medan det ursprungliga förslaget till direktiv grundade sig just på IK-indexet har Tyskland i beslutet kritiserats just för att ha antagit detta index, eftersom det inte varit föremål för tillräckliga vetenskapliga försök.

86 Kommissionen har framför allt, på ett allmänt plan, svarat att det ifrågasatta beslutet inte kan kritiseras endast på grund av ett fel i bedömningen av de faktiska omständigheterna. Då det är fråga om ett beslut som grundats på en skönsmässig bedömning kan det endast kritiseras för att det är behäftat med ett uppenbart fel eller utgör maktmissbruk.

87 I sak har kommissionen därefter med hänvisning till CSTEE-kommitténs utlåtande fastställt att de vetenskapliga belägg som Tyskland har lämnat är ofullständiga. Kommissionen har däremot förnekat att den skulle ha grundat denna bedömning på expertrapporten, som den själv har ansett vara ofullständig. Emellertid har kommissionen längre fram i samma svarsinlaga även förnekat, och därmed bestridit vad den kort dessförinnan fastställt, nämligen att den skulle ha grundat sig på CSTEE-kommitténs utlåtande.

88 Vad slutligen avser det påstådda åsidosättandet av försiktighetsprincipen har kommissionen utgått från att denna princip skall tillämpas i det system som upprättats genom artikel 95 EG, men inte ersätta denna. Detta innebär att de nationella skyddsåtgärderna kan godkännas enbart om de uppfyller samtliga villkor i artikel 95.5 EG och således, för såvitt här är i fråga, endast om det är vetenskapligt bevisat att de är nödvändiga som lösning för att, bättre än direktivet, säkerställa ett skydd för de hänsyn som anges i denna bestämmelse. Om sådan bevisning inte har lämnats på grund av att den vetenskapliga situationen ännu inte slutgiltigt kan uppskattas, finns det skäl att allmänt tillämpa de gemenskapsrättsliga bestämmelserna. Även om kommissionen således erkänner att försiktighetsprincipen i tveksamma fall kan leda till att åtgärder som innebär ett högre skydd antas, har den påpekat att det ändå alltid - utom i de undantagsfall som anges i just artikel 95 EG och alltid under förutsättning att samtliga villkor för tillämpning härav är uppfyllda - måste vara fråga om gemenskapsrättsliga åtgärder och inte om åtgärder som ensidigt har antagits av en medlemsstat.

Bedömning

89 Även med beaktande av gränserna för den kontroll av kommissionens tekniskt-vetenskapliga bedömningar som domstolen har att göra kan jag för min del inte dölja att de tyska uppgifterna tycks vara mer övertygande och till och med leda till att det starkt kan betvivlas huruvida kommissionens direktiv 97/69 är förenligt med bilaga VI till rådets direktiv 67/548, även om det förstnämndas lagenlighet inte har ifrågasatts i detta förfarande.

90 Bortsett från detta måste jag framför allt instämma i den tyska regeringens uppfattning om bristerna i det administrativa förfarandet. Inte heller jag finner nämligen att skälen för påståendet att den tyska ansökan inte är vetenskapligt grundad är tvetydiga. Detta följer särskilt av kommissionens obestämda och tvetydiga hänvisning till expertrapporten, vilken till skillnad från vad kommissionen med viss svårighet har anfört i sitt försvar är av central betydelse i beslutet. Just denna rapport ligger nämligen till grund för beslutet, trots att kommissionen samtidigt har erkänt dess svaghet. CSTEE-kommitténs utlåtande, och just den del där rapportens tystnad i fråga om de vetenskapliga belägg som den tyska regeringen har framlagt kritiseras, beaktas däremot inte alls. Enligt min mening är det inte heller en metod som är förenlig med principerna om korrekthet och opartiskhet att ha överlåtit jämförelsen mellan den gemenskapsrättsliga lagstiftningen och de tyska åtgärderna till experter som redan tydligt hade tagit ställning i frågan.

91 Jag anser således att det finns grund för kritiken i fråga.

6. Huruvida åtgärderna borde ha bedömts enligt artikel 95.6 EG

92 Den tyska regeringen har slutligen klagat över att de tyska åtgärderna inte har bedömts mot bakgrund av artikel 95.6 EG och med olika argument visat att åtgärderna vare sig utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller innebär förtäckta handelshinder mellan medlemsstaterna. Kommissionen har invänt att eftersom det redan efter undersökningen av villkoren i punkt 5 i bestämmelsen visade sig att något godkännande inte kunde ges var det meningslöst att även granska huruvida åtgärderna var förenliga med punkt 6 i bestämmelsen.

93 Enligt min mening är det uppenbart att punkterna 5 och 6 i artikel 95 inte är alternativa, eftersom samtliga villkor som anges i dessa punkter skall vara uppfyllda på samma gång. Även om endast ett enda villkor inte skulle vara uppfyllt kan de nationella åtgärderna inte godkännas. Vägran att i förevarande fall godkänna de tyska åtgärderna har, såsom kommissionen riktigt har noterat, grundats på att de positiva villkor som krävs enligt artikel 95.5 EG inte är uppfyllda, varför det inte finns något behov av att även granska huruvida de villkor som föreskrivs i punkt 6 i bestämmelsen föreligger.

94 Det finns således ingen grund för denna kritik.

Avslutande anmärkningar

95 Den slutsats som jag tror att jag kan dra är att kommissionen med rätta har ansett att artikel 95.5 EG, och inte artikel 100.4 fördraget, är tillämplig i förevarande fall. I detta avseende måste jag påpeka att den tyska regeringen inte har lyckats visa att kommissionen rättsstridigt har förnekat att två av de tre villkoren var uppfyllda som enligt denna bestämmelse krävs för att man skall godkänna att nationella bestämmelser införs med avvikelse från den gemenskapsrättsliga harmoniseringen. Det faktum att detta har skett i fråga om det tredje villkoret får inga följder när det gäller huruvida kommissionens beslut att inte godkänna åtgärderna är välgrundat, eftersom alla villkoren i fråga måste vara uppfyllda för ett godkännande.

96 Jag föreslår således att förevarande talan skall ogillas.

Rättegångskostnader

97 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom kommissionen har yrkat att Förbundsrepubliken Tyskland skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna och denna har tappat målet skall kommissionens yrkande bifallas.

98 I artikel 69.4 i rättegångsreglerna föreskrivs att medlemsstater som har intervenerat skall bära sina rättegångskostnader. Finland skall således bära sin rättegångskostnad.

IV - Förslag till avgörande

Mot bakgrund av vad ovan anförts föreslår jag att domstolen skall döma enligt följande:

1) Förbundsrepubliken Tysklands talan ogillas.

2) Förbundsrepubliken Tyskland skall ersätta rättegångskostnaderna.

3) Finland skall bära sin rättegångskostnad.

(1) - EGT L 329, s. 110.

(2) - EGT L 343, s. 19.

(3) - EGT 196, s. 1, svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 19, senast ändrad genom parlamentets och rådets direktiv 1999/33/EG (EGT L 199, s. 57).

(4) - Kommittén upprättades genom artikel 8b i direktiv 67/548, som införts genom rådets direktiv 73/146/EEG av den 21 maj 1973 om ändring av direktiv 67/548 av den 27 juni 1967 (EGT L 167, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 3, s. 3).

(5) - I dess lydelse enligt kommissionens direktiv 93/21/EEG av den 27 april 1993 om anpassning till den tekniska utvecklingen av direktiv 67/548 (EGT L 110, s. 20; svensk specialutgåva, område 13, volym 24, s. 37).

(6) - Det handlar som bekant om hänsyn till allmän moral, allmän ordning, allmän säkerhet och intresset av att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller intresset av att skydda industriell och kommersiell äganderätt.

(7) - "Technical report on the reasons put forward by the Federal Republic of Germany for applying national provisions which divert from the requirements of Directive 97/69/EC, the 23rd adaptation to the technical progress of Council Directive 67/548/EEC", bilaga 5, som Tyskland har ingett till domstolen till stöd för sin talan.

(8) - Opinion on a "Request of the Federal Republic of Germany for a Article 100a(4) (Maastricht Treaty) derogation with regard to the classification of man made mineral fibres (MMMF)" adopted by written procedure on September 10, 1999 (originalspråket är engelska), i http://europa.eu.int/comm./ food/fs/sc/sct/out48_en.html, bilaga 4, som Tyskland ingett till domstolen.

(9) - Det ovannämnda beslutet, punkt 14, andra stycket.

(10) - Det ovannämnda beslutet, punkt 14, sista stycket.

(11) - Särskilt dom av den 29 juni 1999 i mål C-60/98, Butterfly Music (REG 1999, s. I-3939).

(12) - Dom av den 1 juni 1999 i mål C-319/97, Kortas (REG 1999, s. I-3143).

(13) - Jag hänvisar här till mitt förslag till avgörande i mål C-3/00, Danmark mot kommissionen (ännu inte publicerat i rättsfallssamlingen).

(14) - En del av doktrinen har för övrigt redan från de första kommentarerna uttalat sig i denna riktning. Se särskilt Gulmann, C., The Single European Act - Some Remarks from a Danish Perspective, CMLR 24 (1987), s. 31-40, särskilt s. 38.

(15) - Generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i mål C-41/93, Frankrike mot kommissionen (REG 1994, s. I-1833; svensk specialutgåva, volym 15, s. 129), punkt 4.

(16) - I fråga om denna princip, se i domstolens rättspraxis bland annat dom av den 5 oktober 1977 i mål 5/77, Tedeschi (REG 1977, s. 1555), punkt 35, av den 5 april 1979 i mål 148/78, Ratti (REG 1979, s. 1629; svensk specialutgåva, volym 4, s. 439), punkt 36, av den 8 november 1979 i mål 251/78, Denkavit (REG 1979, s. I-3369), punkt 14, av den 20 september 1988 i mål 190/87, Moormann (REG 1988, s. 4689), punkt 10, av den 5 oktober 1994 i mål C-323/93, Crespelle (REG 1994, s. I-5077; svensk specialutgåva, volym 16, s. 207), punkt 30.

(17) - Se senast dom av den 30 januari 2002 i mål C-28/00, Liselotte Kauer (REG 2002, s. I-0000), punkt 20. Bland tidigare domar jämför exempelvis dom av den 14 april 1970 i mål 68/69, Brock (REG 1970, särskilt s. 171,) punkt 6, av den 5 juli 1973 i mål 1/73, Westzucker (REG 1973, särskilt s. 723, punkt 5), av den 10 juli 1986 i mål 270/84, Licata (REG 1986, särskilt s. 2305), punkt 31, och domen i det ovannämnda målet Butterfly Music, punkt 24.

(18) - Generaladvokaten Cosmas förslag till avgörande i mål C-321/97, Andersson (REG 1999, s. I-3551), punkt 57. För ett resonemang i liknande riktning, se generaladvokaten Cosmas förslag till avgörande i det ovannämnda målet Butterfly Music, punkt 25, fotnot 15.

(19) - Dom av den 1 juni 1999 i mål C-319/97, Kortas (REG 1999, s. I-3143), punkt 28.

(20) - Generaladvokaten Saggios förslag till avgörande i mål C-127/97, Burstein (REG 1998, s. I-6005), punkt 23.

(21) - Domen i det ovannämnda målet Butterfly Music, punkt 25. Se dessutom domarna av den 14 januari 1987 i mål 278/84, Tyskland mot kommissionen (REG 1987, s. 1), punkt 36, av den 20 september 1988 i mål 203/86, Spanien mot rådet (REG 1988, s. 4563), punkt 19, och av den 22 februari 1990 i mål C-221/88, Busseni (REG 1990, s. I-495; svensk specialutgåva, volym 10, s. 323), punkt 35.

(22) - Det var i det fallet fråga om kommissionens direktiv 96/94/EG av den 18 december 1996 om upprättande av en andra förteckning över indikativa gränsvärden vid genomförande av rådets direktiv 80/1107/EEG av den 27 november 1980 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för kemiska, fysikaliska och biologiska agenser i arbetet, EGT L 338, s. 86. De nationella åtgärderna avsåg särskilt produkter för skydd av trä som innehåller det potentiellt cancerogena ämnet kreosot.

(23) - Se kommissionens beslut av den 26 september 1999 om de nationella bestämmelser som anmälts av Förbundsrepubliken Tyskland angående begränsning av utsläppande på marknaden och användning av kreosot (EGT L 329, s. 43). Den tyska regeringen erhöll meddelandet genom skrivelse från kommissionen av den 24 augusti 1999.

(24) - Se dom av den 11 november 1987 i mål 259/85, Frankrike mot kommissionen (REG 1987, s. I-4393), punkt 13, och av den 21 mars 1990 i mål C-142/87, Belgien mot kommissionen (REG 1990, s. 959; svensk specialutgåva, volym 10, s. 369), punkt 48.

(25) - De inblandade industriföretagen har kommit överens om att anta ett frivilligt kvalitetsmärke för produktionen av nedbrytbara mineralfibrer.

(26) - Den tyska regeringen har särskilt erinrat om att Tyskland, näst efter Österrike, är det medlemsland som har de strängaste vintrarna med medeltemperaturer på - 1,4_C. Alla övriga länder inom unionen har vintertid medeltemperaturer som ligger över O_C.

(27) - Det ovannämnda utlåtandet från CSTEE-kommittén av den 10 september 1999, Answer B, tredje stycket. Kursiveringen står i originalet.