61999C0449

1. Detta överklagande har ingivits av Europeiska investeringsbanken (nedan kallad banken) mot förstainstansrättens dom av den 28 september 1999 i mål T-140/97, Michel Hautem mot Europeiska investeringsbanken (REG 1999, s. II-897, nedan kallad den överklagade domen). Förstainstansrätten ogiltigförklarade bankens beslut av den 31 januari 1997 att säga upp Michel Hautem från sin tjänst och förpliktade banken att ersätta Michel Hautem för upplupna löner som han skulle ha uppburit från och med tidpunkten för uppsägningen. Banken har yrkat att domen delvis skall upphävas.

Tillämpliga bestämmelser

2. Bankens stadgar är såsom protokoll fogade till det ursprungliga EEG-fördraget (nu EG-fördraget) och utgör en integrerad del av detta. Med stöd av stadgarna har rådet den 4 december 1958 godkänt bankens ordningsföreskrifter och därefter reviderat dessa vid regelbundna tillfällen. Enligt artikel 29 i ordningsföreskrifterna skall bankens styrelse fastställa personalföreskrifter, vilket gjordes den 20 april 1960 (nedan kallade personalföreskrifterna). Bankens anställda är tvungna att följa reglerna i personalföreskrifterna.

3. I det aktuella förfarandet är det framför allt artiklarna 1, 4, 5, 13, 38, 41 och 44 som är relevanta.

Artikel 1 i personalföreskrifterna lyder:

"De anställda skall, både när de utför sina arbetsuppgifter och utanför tjänsten, uppföra sig på ett sätt som motsvarar bankens internationella karaktär och deras tjänster."

Artikel 4 i personalföreskrifterna innehåller följande skyldighet:

"De anställda skall begränsa sin verksamhet till banken. De får inte, utan att först ha fått tillstånd från banken:

1) bedriva näringsverksamhet utanför banken, framför allt affärsmässig sådan ...

..."

För de anställdas familjemedlemmar gäller enligt artikel 5 i personalföreskrifterna:

"De anställda redogör för sina familjeförhållanden en gång om året och varje gång dessa har ändrats, samt, på förekommen anledning, för den näringsverksamhet som make bedriver eller de tjänster eller betalda arbeten som denne utför.

..."

I artikel 38 i personalföreskrifterna nämns de disciplinåtgärder som kan vidtas mot bankens anställda:

"Mot de anställda som inte fullgör sina förpliktelser kan följande åtgärdar vidtas:

...

3) uppsägning med omedelbar verkan, med eller utan avgångsvederlag;

..."

Artikel 13 i personalföreskrifterna avser förhållandet mellan banken och dess anställda:

"Förbindelserna mellan banken och de anställda styrs i princip av individuella avtal inom ramen för förevarande föreskrifter. Föreskrifterna är en integrerad del av dessa avtal."

Artikel 44 i personalföreskrifterna föreskriver dessutom följande:

"De allmänna rättsliga principer som bankens medlemsstater delar är tillämpliga på de individuella avtal som slutits med stöd av artikel 13 inom ramen för de aktuella föreskrifterna."

I artikel 41 av personalföreskrifterna fastställs domstolens kompetens:

"Alla individuella tvister mellan banken och dess anställda avgörs av Europeiska gemenskapernas domstol."

4. Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) innehåller i artikel 91 följande text om domstolens behörighet:

"Europeiska gemenskapernas domstol skall vara behörig att avgöra alla tvister mellan gemenskaperna och varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter vad gäller lagligheten av en åtgärd som går en tjänsteman emot enligt artikel 90.2. I tvister av ekonomisk art skall domstolen ha oinskränkt behörighet.

..."

Bakgrund och förfarande

5. Bakgrunden till överklagandet förklaras i punkterna 6 till 24 av den överklagade domen och kan redogöras för på följande sätt:

6. Michel Hautem har sedan den 16 december 1994 varit anställd hos banken som vaktmästare. Michel Hautem och Bernard Yasse, som också arbetar vid banken som vaktmästare, har tillsammans grundat bolaget Mon de l'Evasió och innehar vardera 16 procent av bolagets aktier. Bolaget grundades i Andorra i april 1996 och har som verksamhet att importera, exportera, marknadsföra och genom grossist- och detaljhandel sälja böcker, skrifter och reklamblad. Sedan den 1 juli 1996 är Michel Hautems hustru officiellt ansvarig för bolagets förvaltning.

7. Den 28 oktober 1996 inkom en skrivelse per fax till banken. Skrivelsen var daterad den 1 oktober 1996 och hade som brevhuvud SARL Skit-Ball med säte i Marseille, och hade skrivits under av Ingargiola. Brevet var ställt till chefen för bankens personalavdelning, Chevlin. Brevets ämne var följande:

"Tvist angående en affärsmässig transaktion mellan bolaget Skit-Ball och följande personer: Bernard Yasse, ekonomichef, och Michel Hautem, påstått ansvarig för IT-avdelningen hos denna bank."

Ingargiola uppmanade adressaten att se till att ett belopp om 46 500 FRF skulle föras över till avsändarens företag som betalning för köpet av ett Skit-Ball, ett rörligt utställningsstånd som används för försäljning, marknadsföring, information eller demonstration. Om detta inte skulle ske hotade han med att vidta rättsliga åtgärder mot Bernard Yasse och Michel Hautem. Till brevet fogades kopior av ett antal dokument:

- ett brev daterat den 6 september 1996 av Bernard Yasse, med som brevhuvud bolaget Mon de l'Evasió, Yasse Bernard, administrateur délégué, Département juridique, délégation commerciale Benelux, 5 rue de l'Église, L-4994 Schouweiler. I detta brev ger Bernard Yasse information avseende bolaget Mon de l'Evasió, nämligen ett registreringsnummer i handelsregistret, ett momsnummer och adressen till ett annat bolag,

- en check till ett belopp av 46 500 FFR utställd på bolaget Skit-Ball på order av bolaget Mon de l'Evasió hos Crédit Andorrà, undertecknad av Bernard Yasse den 9 september 1996,

- en skrivelse av den 27 september 1996 till Ingargiola, tydligen skriven och undertecknad av Michel Hautem, i vilken han antyder vissa problem med ett Skit-Ball-stånd som Mon de l'Evasió förvärvat,

- ett meddelande från Société marseillaise de crédit av den 30 september 1996, där bolaget Skit-Ball underrättas om att en check till ett belopp av 46 500 FFR har vägrats inlösen.

8. Den 4 november 1996 underrättade banken Michel Hautem om Ingargiolas faxmeddelande av den 28 oktober 1996 samt bilagorna, och begärde en förklaring. I brev den 6 november 1996 svarade Michel Hautem att påståendena i Ingargiolas faxmeddelande var falska. Vad gäller skrivelsen av den 27 september 1996 som skulle ha skrivits av honom, svarade Michel Hautem att hans hustru använt sig av hans namn och namnteckning för att försöka lösa de problem som uppstått med bolaget Skit-Ball.

9. Banken gav sedan det privata säkerhetsföretaget International Security Company BV (Interseco) (nedan kallat Interseco) i uppdrag att göra en utredning av saken. Den 28 november 1996 skickade Interseco banken sin rapport (härefter Intersecos rapport).

10. Genom skrivelse av den 7 november 1996 avstängde banken Michel Hautem från sin tjänst under en tre månaders period. Under dessa tre månader skulle en gemensam kommitté i enlighet med artikel 38 i personalföreskrifterna undersöka saken närmare. Michel Hautem skulle behålla sin lön men skulle nekas tillträde till bankens lokaler.

11. I en skrivelse till banken den 19 november 1996 tog Ingargiola tillbaka de anklagelser som han hade riktat mot Michel Hautem och Bernard Yasse i skrivelsen av den 28 oktober 1996. Ingargiola förklarade nu att Michel Hautem och Bernard Yasse aldrig använt sig av bankens namn eller titel och varken haft affärsmässiga kontakter med bolaget Skit-Ball för sin egen eller för bankens räkning.

12. Vid en intern granskning hos banken framkom, förutom ett antal komprometterande telefonsamtal, fyra dokument på hårddisken till den dator som användes av Bernard Yasse. Dessa dokument avsåg verksamhet som saknade samband med Bernard Yasses yrke:

- ett telefaxmeddelande med brevhuvud "World Escape - Mon de l'Evasió", ställt till Crédit Andorrà, Miguel Muntadas, som får i uppdrag att överföra 20 000 FFR till bolaget Skit-Balls konto. Under rubriken "avsändaren" stod "Yasse Bernard, styrelseledamot",

- ett faxmeddelande som är identiskt med det ovannämnda vad galler format, avsändare, datum och underskrift och som är ställt till en mässhall och som avser företaget Mon de l'Evasiós deltagande i en årligt återkommande mässa,

- ett faxmeddelande ställt till Fru Schruger, Pegastar SA, daterat den 7 november 1996, med brevhuvud "World Escape - Mon de l'Evasió" avseende en försändelse med tolv böcker och under rubriken "avsändaren" stod "Yasse Bernard - Mon de l'Evasió SL",

- ett intyg ställt till Crédit Andorrà, i vilket Bernard Yasse och Michel Hautem rekommenderas som kunder.

13. Av förteckningen över telefonsamtalen framgick att Bernard Yasse vid fem tillfällen under augusti och september 1996 ringde till bolaget Skit-Ball och vid åtta tillfällen till Crédit Andorrà från sin arbetsplats på banken. Michel Hautem ringde företaget Skit-Ball en gång under augusti och en gång under september.

14. Den 31 januari 1997 beslutade bankens ordförande, på grundval av den gemensamma kommitténs enhälliga uppfattning, att i enlighet med artikel 38 tredje stycket i personalföreskrifterna utan varsel säga upp Michel Hautem från sin tjänst, med bibehåll av rätten till avgångsvederlag (nedan "beslutet om uppsägning"). Grunden för uppsägningen var åsidosättande av artiklarna 1, 4 och 5 i personalföreskrifterna. I beslutet om uppsägning redogjordes för följande punkter:

- Michel Hautem har tillsammans med en kollega startat ett företag vid namn Mon de l'Evasió och har bedrivit näringsverksamhet för företagets räkning utan att underrätta banken om detta.

- Michel Hautem har åberopat att han tillhörde banken när han bedrev denna verksamhet.

- Michel Hautem har utnyttjat bankens utrustning för att bedriva sin näringsverksamhet. I vissa fall, till exempel när faxapparaten använts, har bankens kännetecken inte dolts, vilket kan ha fått mottagarna att tro att banken var involverad i verksamheten.

- Michel Hautems förklaring till Ingargiolas ändrade inställning och hans påstående att han inte personligen skickat faxmeddelanden från banken för företaget Mon de l'Evasiós räkning, motsägs av hans beteende och handlingarnas logiska struktur.

- Michel Hautem har inte underrättat banken om sin hustrus verksamhet inom ramen för företaget Mon de l'Evasió.

- Vid en sammantagen bedömning av de ovannämnda omständigheterna anser ordföranden att det föreligger tillräckligt många indicier som styrker att de faktiska omständigheterna innebär ett åsidosättande av personalföreskrifterna.

- Som den gemensamma kommittén har angivit, innebär Michel Hautems näringsverksamhet utan tillstånd av banken ett åsidosättande av artikel 4 i personalföreskrifterna. Denna överträdelse är ännu mer allvarlig i och med att Michel Hautem, när han bedrev denna näringsverksamhet, åberopade att han tillhörde banken och använde sig av bankens kommunikationsmedel.

- Att Michel Hautem inte anmält sin hustrus befattningar innebär ett åsidosättande av artikel 5 i personalföreskrifterna.

- Dessutom kan Michel Hautems allmänna uppförande såsom det framgår av ovannämnda omständigheter inte anses överensstämma med det uppförande som kan förväntas av bankens anställda. Detta uppförande innebär ett åsidosättande av artikel 1 i personalföreskrifterna.

15. I beslutet om uppsägning nämndes inte Michel Hautems användning av bankens telefonanläggning.

16. Den 31 januari 1997 fattade ordföranden ett likadant beslut om uppsägning vad gäller Bernard Yasse. Han kritiserades för att ha åsidosatt artiklarna 1 och 4 i personalföreskrifterna.

17. Den 29 april 1997 väckte Michel Hautem talan mot beslutet om uppsägning vid förstainstansrätten. Talan diariefördes som mål T-140/97. Bernard Yasse väckte samma dag talan mot beslutet avseende sin uppsägning. I dom den 28 september 1999 i mål T-141/97 ogillade förstainstansrätten Bernard Yasses yrkanden om ogiltigförklaring av beslutet om uppsägning samt skadestånd (Bernard Yasse mot Europeiska investeringsbanken, REGP 1999, s. I-A-177 och s. II-929, nedan kallad domen i målet Yasse).

18. Mål T-140/97 och mål T-141/97 slogs samman av förstainstansrätten inför den muntliga förhandlingen. Under förfarandet representerades Michel Hautem och Bernard Yasse ursprungligen av samma ombud. Ett nytt ombud åtog sig dock Michel Hautems försvar efter det att motsatta intressen framkommit mellan Michel Hautem och Bernard Yasse.

Den överklagade domen

19. I sin talan i mål T-140/97 har Michel Hautem bland annat yrkat dels att bankens beslut av den 31 januari 1997, som innebar att han sägs upp från sin tjänst med bibehållen rätt till avgångsvederlag skall ogiltigförklaras och Michel Hautem återinträda i tjänst, dels att banken förpliktas att ersätta den skada som han lidit. Om återinträde i tjänst medges yrkar han bland annat ersättning för upplupna löner. Till stöd för sin talan har Michel Hautem anfört sex grunder. I den överklagade domen har förstainstansrätten enbart behandlat den andra grunden, som baserar sig på en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna. I texten nedan sammanfattas de viktigaste delarna av förstainstansrättens domskäl avseende denna grund.

20. Förstainstansrätten fastslog att den skall pröva huruvida banken gjort en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna genom att anta beslutet om uppsägning. Ett sådant beslut innebär nödvändigtvis att institutionen skall göra en noggrann bedömning där hänsyn tas till de allvarliga och oåterkalleliga följder som beslutet medför. Institutionen har i detta hänseende ett stort utrymme för skönsmässig bedömning och domstolsprövningen är begränsad till en kontroll av att de faktiska omständigheter som legat till grund för beslutet är korrekta samt att någon uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna inte gjorts (punkt 66 i den överklagade domen).

21. I det omtvistade beslutet har banken beaktat olika invändningar som gjorts mot sökanden, men inte uttryckligen angivit vad dessa invändningar baserats på. För att kunna konstatera om en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna har gjorts krävs det att en granskning görs av de faktiska omständigheter som sökanden klandras för och av bankens dokument (punkt 67 i den överklagade domen).

22. Michel Hautems roll som stiftare av företaget Mon de L'Evasió samt innehavare av 16 procent av dess aktier är enligt förstainstansrätten inte något bevis för att han bedrivit en affärsmässig verksamhet. Rollen som stiftande aktieägare kan inte likställas med att vara styrelseledamot och det måste därför prövas om sökanden verkligen deltagit i företagets verksamhet (punkt 68 i den överklagade domen).

23. I motsats till vad som anförts i beslutet och av banken, ansåg förstainstansrätten att det inte fastställts att sökanden på ett otillbörligt sätt har använt sig av bankens namn eller att han dragit fördel av sin tillhörighet till banken på ett sätt som strider mot personalföreskrifterna. I Ingargiolas skrivelse, som skickades per fax den 28 oktober 1996, omskrev denne Michel Hautem som "ansvarig för IT-avdelningen" vid banken. Ingargiola erkände dock själv i sin förklaring till Interseco att Michel Hautem vid deras enda träff hade berättat för honom att han var "anställd som bankens vaktmästare". Dessutom medgav Ingargiola: "Bernard Yasse låtsades vara en viktig person på ekonomiavdelningen, trots att jag anat Michel Hautems position." Hautems hustru hade vid något tillfälle berättat att hennes make "gjorde något med datorer" (punkt 69 i den överklagade domen).

24. När det gäller användningen av bankens utrustning för kommersiella ändamål, konstaterade förstainstansrätten att Michel Hautems medverkan i att ta fram de fyra dokument som hittades i Bernard Yasses dator inte kunde betraktas som en systematisk användning av utrustning för kommersiella ändamål. Även om omständigheten att Michel Hautem deltog i framtagandet av dessa dokument kan betraktas som att assistera vid en affärsmässig verksamhet, innebär detta inte att han bedrivit en affärsmässig näringsverksamhet på det sätt som menas i artikel 4 i personalföreskrifterna. Slutligen konstaterade förstainstansrätten att Michel Hautems beteende inte kunde anses ha givit anledning till att tro att banken var inblandad i hans verksamhet. Sökanden skickade nämligen inte de berörda dokumenten till adressaterna och dokumenten saknade hans underskrift (punkt 70 i den överklagade domen).

25. När det gäller betydelsen av Ingargiolas brev, som skickades per fax den 28 oktober 1996, påpekade förstainstansrätten att sökanden visserligen har medgett att han deltagit i den handelstransaktion som avslöjades av Ingargiola. Ingargiola har dock förklarat för Interseco att Bernard Yasse och fru Hautem presenterade sig som "ägarna till företaget Mon de [l'Evasió]" samt att de hade köpt ett Skit-Ball-stånd. Ingargiola betonade att han enbart träffat sökanden en enda gång och att denne därvid hade förklarat att "hans hustru tillsammans med Bernard Yasse skötte verksamheten i företaget Mon de l'Evasió". Ingargiola angav också att hans intryck var att sökanden "inte alls var inblandad i företaget Mon de l'Evasió". Skrivelsen som Ingargiola faxade den 28 oktober 1996 kunde därför inte anses vara tillräckligt bevis för att Michel Hautem hade bedrivit en näringsverksamhet (punkt 71 i den överklagade domen).

26. När det gäller Ingargiolas skrivelse av den 19 november 1996, i vilket han tog tillbaka sina anklagelser, poängterade förstainstansrätten att brevets innehåll när det gäller Michel Hautem bekräftades av, och överensstämmer med, Ingargiolas ovannämnda förklaringar. Dessutom hade banken inte åberopat någonting som kunde motbevisa detta. (punkt 72 i den överklagade domen).

27. När det gäller brevet av den 27 september 1996, som tillskrivs Michel Hautem, konstaterade förstainstansrätten att brevet inte utgör något bevis för Michel Hautems påstående att det skrivits av hans hustru. De skäl som enligt Michel Hautem var anledningen till att hans hustru hade skrivit detta brev som om han var författaren, är inte trovärdiga. Michel Hautem uppgav nämligen att hans hustru hade valt att agera på detta sätt eftersom det hade varit han som hade besvarat Ingargiolas telefonsamtal om Skit-Ball-ståndet. Ingargiola har i sin tur medgett att han hade haft detta telefonsamtal med Michel Hautem, i vilket denne hade meddelat honom att hans hustru, som var ansvarig för företaget, vid det tillfället var frånvarande. Det är inte logiskt att anta att fru Hautem, efter det att sökanden den 24 september 1996 hade givit denna förklaring till Ingargiola, ansåg att hon borde skriva det brev avseende Skit-Ball-ståndet som var adresserat till Ingargiola den 27 september 1996, det vill säga tre dagar senare, i vilket hon gav intrycket att det kom från hennes make, "befullmäktigad styrelseledamot, management och marknadsföring" av företaget Mon de l'Evasió. Om det antas att brevet av den 27 september 1996 skrevs och undertecknades av fru Hautem bekräftar det Michel Hautems deltagande i en affärsmässig uppgörelse. Däremot kan detta deltagande inte anses vara av sådan karaktär att Michel Hautem kan anses ha bedrivit affärsmässig näringsverksamhet (punkt 73 i den överklagade domen).

28. Dessutom påpekas att varken de dokument som bifogades brevet som skickades per fax till Ingargiola den 28 oktober 1996, det vill säga Bernard Yasses brev av den 6 september 1996 och check nummer 6 555 542 som undertecknats av sistnämnda person, eller de dokument som presenterades av banken som bilaga till svaromålet, det vill säga faxmeddelandena av den 24 september och den 2 oktober 1996, på något sätt bevisar att Michel Hautem bedrivit en affärsmässig verksamhet (punkt 74 i den överklagade domen).

29. På grund av ovanstående fastslog förstainstansrätten att en sammantagen bedömning av de bevis som åberopats av banken visar att sökanden, som han själv medgivit, vid tillfälle har assisterat både sin hustru och Bernard Yasse när de bedrev affärsmässig verksamhet och att han deltagit i en affärsmässig uppgörelse - nämligen företaget Mon de L'Evasiós köp av Skit-Ball-ståndet. Trots detta kan dock sökandes samverkan på grund av dess tillfälliga karaktär och begränsade omfattning inte betecknas som att bedriva affärsmässig näringsverksamhet på det sätt som menas i artikel 4 i personalföreskrifterna. Det har heller inte styrkts att sökanden utnyttjat sin tillhörighet till banken, att han blandat in banken i sina aktiviteter eller att han personligen använt sig av bankens utrustning (punkt 75 i den överklagade domen).

30. Härav följer att banken gjort en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna. Förstainstansrätten biföll därför talan och ogiltigförklarade det överklagade beslutet men bedömer det inte som nödvändigt att närmare undersöka den grund som avser sökandens underlåtenhet att anmäla sin hustrus aktiviteter inom företaget Mon de l'Evasió, eller de andra grunder till ogiltigförklaring som anförts till stöd för detta överklagande (punkt 76 i den överklagade domen).

31. Förstainstansrätten är enligt artikel 41 i personalföreskrifterna behörig att avgöra alla slags individuella tvister mellan banken och dess tjänstemän. Därför skall regeln i artikel 91 första stycket i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken förstainstansrätten har oinskränkt behörighet i finansiella tvister, tillämpas analogt. Följaktligen förpliktas banken att betala upplupen lön till Michel Hautem från och med dagen för hans avsättning (punkt 77 i den överklagade domen).

32. Förstainstansrätten beslutar:

1) att ogiltigförklara Europeiska investeringsbankens beslut av den 31 januari 1997, genom vilket sökanden har avsatts från sin tjänst utan indragning av rätten till avgångsvederlag,

2) att förplikta Europeiska investeringsbanken att ersätta sökanden för upplupna löner från och med tidpunkten för uppsägningen,

3) att ogilla sökandens yrkande om skadestånd,

4) att avvisa Europeiska investeringsbankens yrkande om skadestånd,

5) att förplikta Europeiska investeringsbanken att bära sin rättegångskostnad och ersätta sökandens rättegångskostnad.

Överklagandet

33. Banken har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 26 november 1999, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat förevarande dom av förstainstansrätten av den 28 september 1999 i mål T-140/97. Överklagandet har med stöd av artikel 120 i domstolens rättegångsregler behandlats utan muntligt förfarande.

34. Banken har i sin talan yrkat att domstolen skall:

- upphäva punkterna 1 och 2 i domslutet i förstainstansrättens dom av den 28 september 1999 i mål T-140/97,

- förplikta svaranden att bära sin egen rättegångskostnad.

Michel Hautem har yrkat att domstolen:

- i första hand skall avvisa överklagandet, och i andra hand skall lämna överklagandet utan bifall,

- skall fastställa punkterna 1 och 2 i domslutet i förstainstansrättens dom av den 28 september 1999 i mål T-140/97,

- skall förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna från bägge instanser,

- skall förbehålla svaranden rätten att senare åberopa andra grunder och framställa andra anspråk.

35. Till stöd för sin talan har banken anfört två grunder. I den första grunden har gjorts gällande att förstainstansrätten har gjort en uppenbart felaktig rättslig bedömning av de faktiska omständigheterna och en bristande motivering. Den andra grunden avser att förstainstansrätten har åsidosatt avtalsbestämmelser som är tillämpliga på förhållandet mellan Europeiska investeringsbanken och dess anställda.

Den första grunden

36. Bankens har med denna grund gjort gällande att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättslig bedömning av de faktiska omständigheterna och givit en bristfällig motivering vad avser artiklarna 1, 4 och 5 i personalföreskrifterna. Invändningarna kan sammanfattas på följande sätt.

a) Förstainstansrätten har felaktigt fastställt att Michel Hautems agerande inte kan anses vara näringsverksamhet på det sätt som menas i artikel 4 i personalföreskrifterna.

b) Förstainstansrätten har felaktigt underlåtit att konstatera att Michel Hautem åsidosatt bestämmelsen om personalens uppförande i artikel 1 i personalföreskrifterna, inte bara genom att fastställa att Michel Hautem inte utövat otillåten affärsmässig näringsverksamhet, utan även när den fastslog att han varken genom att blanda in banken i sina aktiviteter eller utnyttja bankens utrustning eller genom sitt uppförande under hela förfarandet hade åsidosatt denna bestämmelse.

c) Förstainstansrätten har felaktigt vägrat att beakta att Michel Hautems maka bedrivit otillåten affärsmässig verksamhet i Andorra, i strid med artikel 5 i personalföreskrifterna.

37. Michel Hautem har gjort gällande att första grunden inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den skulle medföra att domstolen på nytt prövar de faktiska omständigheterna och eftersom invändningarna inte riktar sig mot [förstainstansrättens] rättsliga bedömning. I sak har Michel Hautem anfört att förstainstansrätten gjort en riktig tolkning av personalföreskrifterna.

38. Innan jag fortsätter med prövningen av bankens grunder är det lämpligt att erinra om domstolens fasta rättspraxis vad avser ett överklagandes upptagande till sakprövning.

39. Av artikel 225 EG och artikel 51 första stycket i domstolens EG-stadga framgår att ett överklagande skall begränsa sig till rättsfrågor. Det kan endast grundas på bristande behörighet hos förstainstansrätten, på rättegångsfel som kränker den överklagandes intressen eller på att förstainstansrätten har åsidosatt gemenskapsrätten. Överklagandet kan alltså endast baseras på grunder som gör gällande att förstainstansrätten överträtt en rättsregel. Domstolen har varken behörighet att fastställa eller bedöma sakomständigheter eller att pröva den bevisning som förstainstansrätten godtagit till stöd för dessa sakomständigheter.

40. Trots detta har domstolen godkänt ett antal förhållanden där de faktiska omständigheterna ändå kan bedömas vid ett överklagande. Detta gäller framför allt när de faktiska omständigheter som förstainstansrätten fastslagit är materiellt oriktiga och denna oriktigt beror på handlingar som lagts fram i det aktuella målet. Domstolen är behörig att granska förstainstansrättens rättsliga bedömning av de faktiska omständigheterna samt de rättsliga slutsatser som förstainstansrätten dragit av dem. Även frågan huruvida motiveringen av förstainstansrättens dom är motsägelsefull eller otillräcklig är en rättsfråga som kan tas upp i ett överklagande.

41. Men i princip kan de faktiska omständigheterna i Michel Hautem-målet inte beröras ytterligare i överklagandet. Förstainstansrätten har fastställt dem i den överklagade domen. Jag poängterar detta eftersom banken - som det med rätta påpekats av Michel Hautem - i sin skriftliga ansökan har anfört ett stort antal faktiska omständigheter. Detta kan enligt min bedömning inte tolkas annat än som bankens försök att begära att domstolen omprövar de faktiska omständigheterna, vilket uteslutande förstainstansrätten har behörighet att göra. Här nedan kommer jag, vad gäller artiklarna 4, 1 och 5 i personalföreskrifterna, först att filtrera bort de argument som, eftersom de är faktiska i sin natur, i mitt tycke inte kan tas upp till sakprövning. Sedan går jag över till den egentliga behandlingen av bankens talan.

A - Det påstådda åsidosättandet av artikel 4 i personalföreskrifterna.

42. Förstainstansrätten har fastställt att Michel Hautems medverkan till den kommersiella verksamhet som bedrevs av hans hustru och Bernard Yasse varit endast tillfällig och begränsad (punkterna 70-73 i den överklagade domen). Mot detta har banken gjort gällande att de handlingar som granskats av förstainstansrätten utgör själva kärnan i den näringsverksamhet som utövades av företaget Mon de l'Evasió och dess bolagsmän när Ingargiola skickade sitt brev till banken per fax den 28 oktober 1996. Att förbereda, fatta beslut om och utföra dessa handlingar innebar nödvändigtvis för såväl Michel Hautem som Bernard Yasse utövande av affärsmässig näringsverksamhet. Förstainstansrätten har betecknat Bernard Yasses handlande som affärsmässig näringsverksamhet, men inte Michel Hautems handlande. Mer konkret har banken gjort gällande att förstainstansrätten på grund av följande omständigheter gjort en felaktig rättslig bedömning av Michel Hautems aktiviteter.

43. För det första har förstainstansrätten felaktigt underlåtit att beakta Michel Hautems aktiva bidrag till de dokument som hittades i Bernard Yasses dator. Detta gäller framför allt rekommendationen av Michel Hautem och Bernard Yasse som kunder hos Crédit Andorrà i samband med öppnandet av ett konto med checkräkningskredit. När det gäller skapandet och användningen av de övriga dokumenten har banken påpekat att Michel Hautem vid sitt försvar har lämnat uppgifter som inte är sanningsenliga. Dessa oriktiga uppgifter har Michel Hautem enligt banken gett för att dölja sitt personliga intresse i företagets verksamhet. Förstainstansrätten har dock i punkt 70 av den överklagade domen inte betecknat Michel Hautems verksamhet på samma sätt som den betecknat Bernard Yasses identiska verksamhet i punkterna 65 och 77 i domen i målet Yasse. Dessutom måste motiveringen härav i den överklagade domen anses vara otillräcklig och motsägelsefull, eftersom förstainstansrätten inte har tagit hänsyn till att Michel Hautems uppgifter avseende dessa dokument "inte på något sätt överensstämmer med den faktiska verkligheten" (punkt 66 i domen i målet Yasse).

44. För det andra har banken åberopat att det inte finns någonting som tyder på att Michel Hautem inte deltagit i beslutsfattandet kring expediering och användning av de dokument som skickats till Crédit Andorrà, även om han inte skrivit under dessa dokument. Han har nämligen haft ett direkt intresse av att åtminstone två dokument, som bägge hade ett samband med intyget i vilket han och Bernard Yasse rekommenderas som kunder till Crédit Andorrà i syfte att öppna ett checkräkningskonto, expedierades och användes. Dessa dokument skickades från bankens fax. Förstainstansrätten har felaktigt underlåtit att beteckna Michel Hautems bidrag som konkret deltagande i "verksamhet av klart affärsmässig karaktär", såsom det handlande som definieras i punkt 65 i domen i målet Yasse. Förstainstansrätten har därmed på ett otillåtet sätt begränsat innebörden av begreppet "affärsmässig verksamhet". Banken har yrkat att domstolen skall göra en förnyad sakprövning härav.

45. För det tredje har banken anfört att Ingargiolas förklaring till Interseco, som hade till syfte att förringa Michel Hautems roll i Skit-Ball-affären, och det faxmeddelande som Ingargiola skickade den 28 oktober 1996 är motstridiga. Förklaringen kan ej heller anses överensstämma med Michel Hautems skrivelse av den 27 september 1996, som upprättades i syfte att ge intryck av att det skickats av Michel Hautem, "befullmäktigad styrelseledamot, management och marknadsföring" i företaget Mon de l'Evasió.

46. För det fjärde har banken, när det gäller sambandet mellan faxmeddelandet av den 28 oktober 1996 och Ingargiolas tillbakatagande brev av den 19 november 1996 (se punkt 72 i den överklagade domen), hänvisat till punkt 70 i domen i målet Yasse. Av denna punkt framgår enligt banken att förstainstansrätten inte satt tilltro till att detta tillbakatagande skett spontant. Det finns därför enligt banken en motstridighet mellan den bedömning av Ingargiolas återkallelse i domen i målet Hautem och bedömningen av samma återkallelse i domen i målet Yasse.

47. Slutligen har banken gjort gällande att förstainstansrättens motivering i punkt 73 av den överklagade domen skall anses vara otillräcklig och motsägelsefull. Om förstainstansrätten hade resonerat logiskt och sammanhängande borde den ha beaktat att brevet av den 27 september 1996 endast kunde komma från Michel Hautem och att brevet dessutom skall tolkas utifrån det handlande som han kritiserats för.

- Huruvida talan kan tas upp till sakprövning

48. Bankens i punkt 43 ovannämnda invändning innebär att förstainstansrätten har motiverat domen otillräckligt och dessutom gjort en felaktig rättslig bedömning av de faktiska omständigheterna, när den fastställde att Michel Hautems hjälp vid försändelsen av dokumenten till Crédit Andorrà inte kunde betecknas som en handelstransaktion. Förstainstansrätten har gjort en för snäv tolkning av begreppet "affärsmässig verksamhet" i den mening som följer av artikel 4 i personalföreskrifterna.

49. I punkt 70 i den överklagade domen fastställde förstainstansrätten dock redan att Michel Hautems begränsade roll vid framtagandet av de fyra dokument som fanns i Bernard Yasses dator inte kunde betecknas som en systematisk användning av bankens utrustning i kommersiellt syfte. Att banken inte resonerat kring vad Michel Hautem eventuellt ville använda dokumenten till, utgör en bedömning av de faktiska omständigheterna och kan inte tas upp till prövning i ett överklagande. Banken har för övrigt inte kommit med något juridiskt argument som visar på vilket sätt begreppet affärsmässig verksamhet fick en felaktig och för snäv tolkning av förstainstansrätten.

50. I de delar till första grunden som ovan återgivits i punkterna 45 och 47 - i vilka det gjorts gällande att förstainstansrätten rättsstridigt har underlåtit att konstatera att de händelser som Michel Hautem anklagats för innebär en affärsmässig näringsverksamhet - utgör bedömningen av Ingargiolas förklaring och författarskapet till brevet av den 27 september 1996 en central punkt. I den överklagade domen behandlades Ingargiolas förklaringar både vid beskrivningen av de faktiska omständigheterna och vid bedömningen av dessa omständigheter. Med anledning av Ingargiolas brev av den 19 november 1996, där han tog tillbaka anklagelserna från faxmeddelandet av den 28 oktober 1996, samt Ingargiolas identiska förklaringar till Interseco, konstaterade förstainstansrätten att faxmeddelandet av den 28 oktober 1996 inte var tillräckligt bevis för att Hautem hade bedrivit näringsverksamhet. När det gäller brevet av den 27 september 1996 konstaterade förstainstansrätten att Michel Hautem inte på något sätt styrkt sitt påstående att brevet hade skrivits och undertecknats av hans hustru. Förstainstansrätten ansåg att de av Hautem åberopade skälen till varför hans hustru hade skrivit brevet på ett sådant sätt att Hautem framstod som författare, var osannolika. Oavsett detta bekräftade brevet Hautems inblandning i en affärsmässig verksamhet, nämligen köpet av ett Skit-Ball-stånd. Denna inblandning ansåg dock förstainstansrätten vara otillräcklig för att styrka att Hautem bedrivit näringsverksamhet. Betydelsen av detta resonemang är att de sakomständigheter som konstaterats föreligga inte kan leda till slutsatsen att Hautem gjort sig skyldig till en otillåten näringsverksamhet enligt artikel 4 i personalföreskrifterna. Denna bedömning är baserad på faktiska omständigheter och kan inte ifrågasättas genom överklagandet.

51. I dessa delar kan talan därför i mitt tycke inte tas upp till sakprövning.

52. Däremot innebär bankens inställning, som nämnts i punkterna 44 och 46 av detta förslag, att förstainstansrätten i domarna i målen Hautem och Yasse på grundval av samma eller jämförbara omständigheter skulle ha kommit fram till motstridiga slutsatser beträffande liknande faktiska omständigheter, nämligen Yasses och Hautems (falska) förklaringar och den bedömning förstainstansrätten gjort av Ingargiolas förklaringar. Dessa motstridigheter kan eventuellt betecknas som en bristande motivering av förstainstansrätten, vilket i och för sig är en rättsfråga som kan göras gällande i ett överklagande.

- Bedömning i sak

53. Bankens talan kan dock inte vinna bifall i sak.

54. Det finns en till synes motstridig tolkning av de falska förklaringarna i bägge mål. Det handlar i detta sammanhang om Bernard Yasses och Michel Hautems felaktiga förklaringar avseende de dokument som hittades i Yasses dator. Förstainstansrätten konstaterade att dessa förklaringar inte på något sätt överensstämmer med den faktiska verkligheten (punkterna 65 och 66 i domen i målet Yasse). Anledningen till att förstainstansrätten drog olika juridiska slutsatser var dock inte dessa oriktiga förklaringar utan berodde på händelseförloppet när dessa dokument förbereddes och framtogs. Förstainstansrätten konstaterade att Yasses inblandning i Mon de l'Evasiós affärer var mer strukturell och mer intensiv än Hautems.

55. Av punkt 65 i domen i målet Yasse framgår att denna före detta anställde medgivit att han formulerat förevarande dokument, som hade en klart affärsmässig karaktär, och skickat dem per fax från banken. Han har dock bestridit att han själv hade skrivit under de dokument som skickats, eftersom detta hörde till fru Hautems arbetsuppgifter. I punkt 66 i domen i målet Yasse fastställde förstainstansrätten att detta ställningstagande inte på något sätt överensstämmer med den faktiska verkligheten. Sedan behandlades Yasses aktiva deltagande och hans affärsmässiga intresse utförligt i punkterna 67-76 i domen i målet Yasse. Slutsatsen i punkt 77 av domen i målet Yasse är att banken inte gjort en felaktig bedömning när den konstaterade att Yasse hade bedrivit affärsmässig verksamhet utan bankens tillstånd, att han hade använt bankens material när han gjorde det och att han hade givit intryck av att banken själv var involverad. Därför har banken enligt förstainstansrätten med fog konstaterat att Yasse bedrivit en affärsmässig näringsverksamhet enligt artikel 4 i personalföreskrifterna.

56. När det gäller Michel Hautem konstaterade förstainstansrätten i punkt 70 av den överklagade domen att denne samarbetat med Bernard Yasse när de dokument som hittades i den sistnämndes dator skulle upprättas. Förstainstansrätten ansåg dock att blotta deltagandet vid författandet av de förevarande dokumenten, även om det kan anses vara hjälp till att utöva en affärsmässig verksamhet, inte kunde betecknas som utövande av en affärsmässig näringsverksamhet enligt artikel 4 i personalföreskrifterna.

57. Förstainstansrätten kunde med anledning av sakförhållandena och deras sammanhang konstatera att Bernard Yasses roll när det gäller de dokument som hittades i hans dator haft en annan karaktär än Hautems inblandning. Bernard Yasse har bevisligen ansträngt sig mer för att sköta Mon de l'Evasiós verksamhet än vad Michel Hautem gjort. Detta bekräftades bland annat av Ingargiolas förklaringar, som återges i punkterna 71 och 73 av den överklagade domen. Förstainstansrätten gjorde åtskillnad mellan att strukturellt bedriva en affärsmässig verksamhet och att tillfälligt assistera vid sådan verksamhet, när den gjorde en rättslig bedömning avseende artikel 4 i personalföreskrifterna. Med anledning av dessa faktiska omständigheter drog förstainstansrätten olika slutsatser för Michel Hautem och Bernard Yasse. Denna motivering är begriplig, sammanhängande och tillräcklig. Banken har i detta sammanhang faktiskt inte bestridit att förstainstansrätten gjort skillnad mellan att bedriva affärsmässig verksamhet och att tillfälligt assistera vid en sådan verksamhet, och de rättsföljder som denna skillnad givits.

58. Förstainstansrättens motivering är därför inte otillräcklig eller motsägelsefull. Denna del av grunden avseende åsidosättandet av artikel 4 i personalföreskrifterna kan inte vinna bifall.

B - Det påstådda åsidosättandet av artikel 1 i personalföreskrifterna

59. Banken har gjort gällande att förstainstansrätten har underlåtit att konstatera att Michel Hautem såsom anställd vid banken har uppfört sig på ett sätt som strider mot lojalitetsplikten enligt artikel 1 i personalföreskrifterna.

60. För det första har banken med detta påstående bestritt att punkt 69 i den överklagade domen är riktig. I denna punkt konstaterade förstainstansrätten att det inte har styrkts att Michel Hautem har använt sig av bankens namn för egna syften eller att han utnyttjat sin position som bankens tjänsteman på ett otillbörligt sätt. Med denna bedömning har förstainstansrätten underlåtit att beakta att Michel Hautem, genom att vara inblandad i beslutet att skicka de faxmeddelanden som hittats i Bernard Yasses dator till Crédit Andorrà, särskilt det faxmeddelande som innehöll en begäran om att Michel Hautem skulle beviljas ett kreditkonto, bidragit till att det verkade som om banken var involverad i en affärsmässig verksamhet. Genom att avvisa denna invändning från banken har förstainstansrätten underlåtit att beakta ett åsidosättande av artikel 1 i personalföreskrifterna. Enligt domen i målet Williams mot revisionsrätten gäller nämligen lojalitetsplikten inte bara när tjänstemannen utför de specifika uppgifter som ankommer på honom, utan i alla relationer mellan tjänstemannen och hans institution.

61. För det andra har banken vad gäller Michel Hautems påstådda utnyttjande av bankens utrustning och förstainstansrättens domskäl under punkt 70 i den överklagade domen hävdat, att Michel Hautem hade ett konkret intresse inte enbart av att författa texten till två brev, utan även av att de avsändes, med andra ord av att handlingarna skulle sändas i väg. Även detta förhållande innebär att artikel 1 i personalföreskrifterna har åsidosatts.

62. För det tredje har banken hävdat att förstainstansrätten inte har beaktat och godkänt de särskilda skäl som motiverade att Michel Hautem sades upp från sin tjänst. I beslutet om uppsägning poängterades att uppsägningen framför allt är baserad på den tvivelaktiga stämning som uppstod när Michel Hautem försvarade sig. Banken har i det avseendet pekat på Michel Hautems motsägelsefulla och även falska förklaringar. Genom att underlåta att fastställa att ett sådant beteende strider mot den lojalitetsplikt som den anställde har gentemot sin institution, har förstainstansrätten tolkat artikel 1 i personalföreskrifterna på ett felaktigt sätt.

- Huruvida talan kan tas upp till sakprövning

63. Det kan utan vidare fastställas att den första invändningen inte kan tas upp till sakprövning. Det kan inte vara tal om åsidosättande av artikel 1 i personalföreskrifterna, eftersom förstainstansrätten faktiskt konstaterade att det varken har visats att Michel Hautem utnyttjat bankens namn för egna syften eller att han utnyttjat sin position som bankens tjänsteman. Banken avser med denna invändning att ta initiativet till en omprövning av de faktiska omständigheterna. Att banken i detta sammanhang, som rör faktiska omständigheter, hänvisat till domen i målet Williams mot revisionsrätten ter sig något olämpligt.

64. Den andra invändningen kan inte heller tas upp till sakprövning. Genom att framhäva att Michel Hautem skulle ha haft ett intresse av att två handlingar skickades, syftar denna invändning till att ifrågasätta förstainstansrättens fastställande av de faktiska omständigheterna, nämligen att Michel Hautem inte utnyttjat bankens utrustning för kommersiella syften.

65. Den tredje invändningen syftar till att uppnå en annan bedömning än den som förstainstansrätten gjorde, om än underförstådd, av Michel Hautems beteende under utredningen som pågick före beslutet om uppsägning. Detta beteende behandlades utförligt av förstainstansrätten. I den överklagade domen uppmärksammades visserligen Michel Hautems beteende, men förstainstansrätten var inte tvungen att uttryckligen behandla det eftersom den redan hade konstaterat att de faktiska omständigheter som låg till grund för uppsägningsbeslutet var otillräckligt motiverande. Med denna invändning hänför sig banken till förhållanden som ligger utanför de faktiska och rättsliga omständigheter som anges i den överklagade domen, och därför anser jag att den inte kan tas upp till sakprövning. Detta gäller a fortiori för det av bankens argument som baseras på faktiska omständigheter avseende Michel Hautems uppförande som sökande under förfarandet vid förstainstansrätten. Det ligger i dessa arguments natur att de inte kan motivera det beslut som var föremål för förfarandet i förstainstansrätten.

66. Inte heller denna del bör därför tas upp till prövning i sak.

C - Det påstådda åsidosättandet av artikel 5 i personalföreskrifterna

67. Banken har dessutom hävdat att punkt 76 i den överklagade domen innehåller en otillräcklig motivering avseende Michel Hautems åsidosättande av artikel 5 i personalföreskrifterna och att den innebär en felaktig rättstillämpning. Banken har dock överlämnat det till domstolen att göra en bedömning av relevansen av detta åsidosättande mot bakgrund av det handlande som Michel Hautem klandrats för. Detta gäller särskilt omständigheten att Michel Hautems maka har medgivit att hon har deltagit i förvaltningen av företaget Mon de l'Evasió under den månad som föregick hennes makes uppsägning.

68. Michel Hautem har gjort gällande att denna invändning inte skall tas upp till sakprövning. Förstainstansrätten har nämligen fastställt i punkt 76 i den överklagade domen att det inte var påkallat att utreda huruvida artikel 5 i personalföreskrifterna hade åsidosatts.

- Huruvida talan kan tas upp till sakprövning

69. Förstainstansrätten konstaterade i punkt 76 i den överklagade domen att det inte var påkallat med en bedömning av omständigheten att Michel Hautem har underlåtit att anmäla sin hustrus näringsverksamhet till banken. Förstainstansrätten hade nämligen redan på grund av andra skäl fastställt att banken hade gjort en uppenbart felaktig bedömning, varför beslutet om uppsägning ogiltigförklarades. Med denna invändning försöker banken få domstolen att pröva en del av det beslut som överklagats till förstainstansrätten, trots att förstainstansrätten inte behövde göra en bedömning av den delen sedan den hade konstaterat att beslutet måste ogiltigförklaras av andra skäl.

70. Jag anser det vara klart att denna invändning av banken inte kan tas upp till sakprövning.

71. Därutöver vill jag tillägga, som en egentligen överflödig kommentar, att det framgår av bankens beslut om uppsägning av Michel Hautem med omedelbar verkan att det grundades på att denne åsidosatt artikel 4 i personalföreskrifterna. Det framgår inte om enbart åsidosättande av anmälningsskyldigheten enligt artikel 5 i personalföreskrifterna utan vidare skulle ha givit upphov till beslutet att säga upp Michel Hautem, med andra ord om denna försummelse redan i sig skulle ha kunnat motivera en så ingripande disciplinåtgärd som uppsägning från tjänst. Man kan framför allt fråga sig huruvida de särskilda omständigheterna i Michel Hautems fall, det vill säga att hans hustru deltagit i affärsmässig verksamhet i den mening som följer av artikel 4 i personalföreskrifterna som bedrivits utifrån banken, spelade någon roll i detta sammanhang.

Den andra grunden

72. Bankens andra grund avser punkt 77 av den överklagade domen, där förstainstansrätten analogt tillämpade en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna och förpliktade banken att betala upplupna löner från tidpunkten för uppsägningen. Banken har bestridit lagenligheten av detta analogiska resonemang.

73. Banken har framhållit att de europeiska institutionerna och Europeiska investeringsbanken har olika strukturer och olika funktionssätt, och detta gäller enligt banken även för deras rättsliga förbindelser med sina anställda. Sökanden har åberopat artiklarna 13 och 44 i sina personalföreskrifter samt domstolens dom i målet Mills mot EIB och gjort gällande att man måste göra skillnad mellan bankens personalföreskrifter, som har en avtalsmässig karaktär, och Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna, som har karaktären av en stadga. Genom att förstainstansrätten förpliktade banken att betala upplupna löner från tidpunkten för uppsägningen, tillämpade förstainstansrätten stadgans systematik där denna inte skulle ha tillämpats, vilket domstolen enligt banken uttryckligen har fastställt i domen i målet Mills mot EIB.

74. Banken har dessutom påpekat en påstådd motstridighet i den överklagade domen. Förstainstansrätten uttalade sig inte i frågan om svaranden skulle återinsättas i tjänst. Det är möjligt att förstainstansrätten ansåg att enbart banken, och inte förstainstansrätten, är behörig att fatta ett sådant beslut, eller att den ansåg att det inte överensstämmer med den juridiska naturen av avtal att ålägga arbetsgivaren - banken i detta fall - att ingå ett nytt avtal med den berörda personen. Motstridigheten skulle bestå i att förstainstansrätten tillämpade systematiken när den fastställde betalningen av upplupna löner, men inte uttalade sig om återinsättandet. Det enda rätta rättsliga resonemanget i detta fall, om man utgår från att uppsägningen skedde utan saklig grund, hade varit att fastställa att banken skall betala skadestånd för den skada som den uppsagda tjänstemannen har lidit i enlighet med de allmänna rättsliga principerna i medlemsstaterna.

75. Michel Hautem har svarat att bankens andra grund aldrig åberopades eller utvecklades inför förstainstansrätten. Grunden är ny och skall avvisas.

- Bedömning

76. Kärnan i bankens andra grund är att förstainstansrätten i punkt 77 av den överklagade domen inte har beaktat det speciella, avtalsmässiga system som styr förhållanden mellan banken och dess tjänstemän, framför allt när den genom att analogt tillämpa artikel 91 första stycket i personalföreskrifterna fastställde att banken skulle betala skadestånd i form av upplupna löner.

77. Jag anser att grunden kan tas upp till sakprövning. Enligt artikel 42.2 i domstolens rättegångsregler får nya grunder inte åberopas under rättegången såvida de inte föranleds av faktiska eller juridiska omständigheter som har framkommit först under förfarandet. Banken kunde under rättegången hos förstainstansrätten inte få del av förstainstansrättens resonemang i punkt 77 av den överklagade domen. Det handlar därför inte om en ny grund som inte kan tas upp till sakprövning.

78. Det är ostridigt att det föreskrivs i artikel 41 i personalföreskrifterna att domstolen är behörig att avgöra alla tvister mellan banken och dess anställda. Det finns inte någon begränsning av domstolens behörighet i artikeln när det gäller karaktären av dessa tvister, och en sådan begränsning kan man ej heller hitta någon annanstans i rättegångsreglerna.

79. I domen i målet Mills mot EIB, punkt 24, avgjorde domstolen att "det finns skäl vid varje uppsägning av ett anställningsavtal som görs i strid med avtalsbestämmelserna eller de föreskrifter som anses vara en integrerad del av avtalet, att döma den part som sagt upp en anställning på ett rättsstridigt sätt till att ersätta den materiella och ideella skada som denna rättsstridighet har vållat motparten". Domstolen fortsatte i punkt 25 med att påpeka att "... trots att ett avtals fortlevnad framför allt beror på parternas vilja, som är en grundläggande förutsättning för avtalets existens, begränsas parternas vilja av både bestämmelserna i avtalet och de allmänna arbetsrättsliga principer som sista artikel i personalföreskrifterna hänvisar till". Sedan fastställde domstolen "att en uppsägning som strider mot dessa begränsningar kan vara ogiltig och att det ankommer på den behöriga domstolen, i detta fall Europeiska Gemenskapernas domstol, att fastställa denna ogiltighet" (punkt 26). Domstolen konstaterade att "framför allt en uppsägning av avtalet i form av 'en uppsägning på grund av särskilda skäl' enligt artikel 38 i EIB:s personalföreskrifter, i förekommande fall kan ogiltigförklaras om domstolen finner att sådana skäl inte föreligger" (punkt 27).

80. Vid förfarandet i första instans ogiltigförklarade förstainstansrätten beslutet att säga upp Michel Hautem "av särskilda skäl", eftersom den fann att det saknades tillräckligt "motiverande skäl". På grund av detta var domstolen tvungen att även fastställa ersättningen för den skada som detta rättsstridiga förfarande av banken hade vållat den tjänsteman som sagts upp. Michel Hautem hade nämligen yrkat en sådan ersättning. Varken i personalföreskrifterna eller i den ovannämnda motiveringen i domen i målet Mills mot EIB finns det särskilda regler eller principer som begränsar domstolen i sin bedömning av skadestånd i konkreta fall. Såsom generaladvokaten Warner med rätta har påpekat i sitt förslag till avgörande i målet Mills, kan domstolen i sådana fall på sin höjd finna något stöd i de allmänna arbetsrättsliga principer som delas av medlemsstaterna.

81. Att det inte förekommer några begränsningar av domstolens behörighet i de personalföreskrifter som styr de rättsliga förhållandena mellan banken och dess anställda, talar för övrigt för ett förutsättande av domstolens behörighet i finansiella tvister mellan banken och dess anställda.

82. Jag finner stöd för detta antagande i de nyligen upprättade "Anställningsvillkor för Europeiska centralbanken". De rättsliga förhållandena mellan Europeiska centralbanken (ECB) och dess anställda är också avtalsmässiga i sin natur, i enlighet med anställningsvillkoren, som i detta hänseende visar stor likhet med EIB:s personalföreskrifter. I anställningsvillkoren begränsas dock behörigheten av Europeiska Gemenskapernas domstol till att konstatera lagenligheten av en omtvistad åtgärd eller beslut, om det inte handlar om en finansiell tvist. I sådana fall har domstolen full behörighet.

83. Av det ovan anförda drar jag slutsatsen att förstainstansrätten i detta fall egentligen inte hade behövt hänvisa till tjänsteföreskrifterna genom sitt analogiska resonemang för att ändå kunna fastställa att den hade full behörighet avseende de finansiella yrkandena.

84. Nu återstår frågan om förstainstansrätten har åsidosatt de speciella avtalsförhållandena mellan banken och dess anställda. Jag anser att denna fråga bör få ett nekande svar.

85. Såsom har framkommit i det ovanstående har förstainstansrätten oinskränkt behörighet när det gäller bedömningen av yrkanden om skadestånd. Därför är den i sådana fall även behörig att fastställa att ersättning skall betalas för skada som består av inkomstbortfall på grund av ett rättsstridigt beslut om uppsägning. Att begära betalning av upplupna löner är en vanligt förkommande del av ett yrkande om skadestånd, även i arbetsrättsliga tvister av privaträttslig karaktär. Inkomstbortfall är den främsta skada som ett rättsstridigt beslut om uppsägning vållar den berörde arbetstagaren. Man kan därför inte se ett beviljande av skadestånd i form av upplupna löner som ett argument som leder till slutsatsen att de speciella avtalsmässiga rättsförhållandena mellan banken och dess anställda har åsidosatts.

86. Det finns för övrigt inte någonting under punkt 77 i domen, som bestridits av banken, som detta påstående skulle kunna stödja sig på.

87. Jag kommer därför fram till slutsatsen att överklagandet inte kan vinna bifall på den andra grunden.

Rättegångskostnader

88. Enligt artikel 69.2 i domstolens rättegångsregler, som med stöd av artikel 118 är tillämplig i mål om överklaganden, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Michel Hautem har yrkat att banken skall ersätta rättegångskostnaderna för båda instanserna. I mål T-140/97 förpliktade förstainstansrätten banken att ersätta Michel Hautems rättegångskostnader i det förfarandet. Eftersom överklagandet inte kan tas upp till sakprövning eller annars är ogrundat, skall Europeiska investeringsbanken även förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i andra instansen.

Förslag till avgörande

89. På grund av det ovanstående föreslår jag att domstolen skall:

- delvis avvisa överklagandet,

- ogilla överklagandet i den del det kan tas upp till sakprövning,

- förplikta Europeiska investeringsbanken att ersätta rättegångskostnaderna.