Talan om ogiltigförklaring - Fysiska eller juridiska personer - Rättsakter som berör dem direkt och personligen - Direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror - Talan som väcks av företag verksamma på marknaden för reklam till förmån för dessa produkter - Avvisning
(EG-fördraget, artikel 173 fjärde stycket (nu artikel 230 fjärde stycket EG i ändrad lydelse); rådets direktiv 98/43)
$$Den talan om ogiltigförklaring av direktiv 98/43 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror som väckts av företag som säljer andra varor än tobaksvaror, under namn som används för tobaksvaror, och företag som är verksamma på marknaden för reklam för tobaksvaror kan inte tas upp till sakprövning.
För det första föreskrivs det nämligen i artikel 173 fjärde stycket i fördraget (nu artikel 230 fjärde stycket EG i ändrad lydelse) inte någon rätt för enskilda att vid gemenskapsdomstolen väcka direkt talan mot direktiv. Även om det skulle vara möjligt att, tvärtemot ordalydelsen i denna bestämmelse, likställa direktiv med förordningar för att tillåta en talan som väcks mot ett beslut som "utfärdats i form av" ett direktiv, utgör inte direktiv 98/43 ett "förtäckt" beslut och innehåller inte särskilda bestämmelser som har karaktären av ett individuellt beslut. Det rör sig i själva verket om en normativ rättsakt, som på ett allmänt och abstrakt sätt riktar sig till samtliga ekonomiska aktörer i medlemsstaterna som från och med en viss tidpunkt uppfyller de villkor som föreskrivs däri. För att direktivet skall kunna tillämpas i medlemsstaterna krävs för övrigt att det införlivas med varje intern rättsordning genom nationella genomförandebestämmelser.
För det andra, även om en normativ rättsakt som är tillämplig på samtliga berörda ekonomiska aktörer kan beröra vissa av dessa aktörer direkt och personligen, är så inte fallet beträffande detta direktiv. För att sökandena skall anses vara direkt berörda krävs att den ifrågasatta gemenskapsåtgärden har direkt inverkan på sökandenas rättsliga ställning och att den inte lämnar dem till vilka åtgärden riktar sig och som skall genomföra den något utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom åtgärden har en rent automatisk karaktär och endast följer av gemenskapslagstiftningen utan att några mellanliggande regler skall tillämpas. Direktiv 98/43, som tvingar medlemsstaterna att föreskriva skyldigheter för de ekonomiska aktörerna, kan emellertid inte i sig medföra skyldigheter för sökandena och berör därför inte dessa direkt. Därutöver ger det medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning som är sådant att det utesluter att sökandena är direkt berörda av direktivet. Härav följer att direktivet inte som sådant påverkar sökandenas rättsliga ställning.
Slutligen kan den talan om ogiltigförklaring som sökandena har väckt inte tas upp till sakprövning med hänvisning till det otillfredsställande rättsliga skydd som påståtts följa dels av att det saknas nationella rättsmedel som i förekommande fall skulle möjliggöra en kontroll av det ifrågasatta direktivets lagenlighet genom en begäran om förhandsavgörande i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), eftersom principen att alla enskilda skall behandlas lika vad beträffar förutsättningarna för att kunna väcka talan om ogiltigförklaring vid gemenskapsdomstolen innebär ett krav på att dessa förutsättningar inte är beroende av omständigheter som är utmärkande för domstolsväsendet i varje medlemsstat, dels av att begäran om förhandsavgörande är ett ineffektivt rättsmedel i förhållande till en direkt talan om ogiltigförklaring, eftersom denna omständighet, för det fall den kan anses visad, inte ger förstainstansrätten rätt att sätta sig själv i gemenskapslagstiftarens ställe för att ändra det system för rättsmedel och förfarande som inrättats genom artiklarna 173, 177 i fördraget samt genom artikel 178 i EG-fördraget (nu artikel 235 EG) och som är avsett att anförtro domstolen och förstainstansrätten kontrollen av att institutionernas rättsakter är lagenliga.
För övrigt framgår det inte att sökandena skulle ha fråntagits all rätt att väcka talan i fråga om de eventuella konsekvenserna av direktiv 98/43. De berörda kan nämligen under alla omständigheter, i den mån de anser sig ha orsakats skada direkt till följd av rättsakten, angripa densamma inom ramen för ett förfarande avseende utomobligatoriskt skadeståndsansvar enligt artikel 178 i EG-fördraget och artikel 215 i EG-fördraget (nu artikel 288 EG).
(se punkterna 27, 28, 30, 52, 70, 71, 74, 75 och 77)