1. Talan om fördragsbrott - Kommissionens rätt att inleda ett förfarande
(EG-fördraget, artiklarna 155 och 169 (nu artiklarna 211 EG och 226 EG))
2. Internationella avtal - Medlemsstaters avtal - Avtal som ingåtts före EG-fördraget - Artikel 234 i fördraget (nu artikel 307 EG i ändrad lydelse) - Tillämpningsområde - Tidigare åtaganden som bibehålls vid en omförhandling - Omfattas inte
(EG-fördraget, artikel 234 (nu artikel 307 EG i ändrad lydelse))
3. Internationella avtal - Gemenskapens behörighet - Lufttransport - Uttrycklig eller implicit behörighet - Bedömningskriterier
(EG-fördraget, artikel 84.2 (nu artikel 80.2 EG i ändrad lydelse))
4. Internationella avtal - Gemenskapens behörighet - Inrättande av en exklusiv behörighet för gemenskapen genom antagandet av ett komplett system med interna regler - Lufttransport - Gemenskapslagstiftningen otillräcklig för att överföra extern behörighet till gemenskapen
(EG-fördraget, artikel 84.2 (nu artikel 80.2 EG i ändrad lydelse))
5. Transporter - Lufttransport - Tillämpningsområde för förordningarna nr 2407/92 och nr 2408/92 - Verksamhet som enbart utövas av EG-lufttrafikföretag på flyglinjer inom gemenskapen - Påverkar inte ett bilateralt avtal som en medlemsstat ingått med ett tredje land rörande möjligheten för det tredje landets lufttrafikföretag att på flyglinjer mellan de båda staterna mellanlanda i andra medlemsstater
6. Transporter - Lufttransport - En medlemsstats ingående av ett bilateralt avtal med ett tredje land om biljettpriser och tariffer på flyglinjer inom gemenskapen och om det datoriserade bokningssystem som används i denna medlemsstat - Otillåtet
(EG-fördraget, artikel 5 (nu artikel 10 EG))
7. Fri rörlighet för personer - Etableringsfrihet - Bilateralt luftfartsavtal mellan en medlemsstat och ett tredje land som inte garanterar övriga medlemsstaters flygbolag som utnyttjat etableringsfriheten samma behandling som medlemsstatens nationella flygbolag - Otillåtet
(EG-fördraget, artikel 52 (nu artikel 43 EG i ändrad lydelse) och artikel 58 (nu artikel 48 EG))
1. Kommissionen är, på grund av sin roll som fördragets övervakare, ensam behörig att avgöra om det är lämpligt att inleda ett fördragsbrottsförfarande, och på grund av vilken handling eller vilken underlåtenhet av medlemsstaten i fråga detta i så fall skall ske.
( se punkt 39 )
2. Ändringar i ett bilateralt luftfartsavtal som ingåtts mellan en medlemsstat och ett tredje land som införts efter det att medlemsstaten anslutit sig till Europeiska gemenskaperna visar att avtalet omförhandlades i sin helhet. Även om vissa bestämmelser i avtalet formellt sett inte ändrades genom ändringarna eller endast undergick marginella redaktionella ändringar, bekräftades de åtaganden som följer av dessa bestämmelser vid omförhandlingen. I en sådan situation är medlemsstaterna inte bara förhindrade att göra nya internationella åtaganden, utan också att bibehålla sådana åtaganden om de strider mot gemenskapsrätten.
( se punkt 50 )
3. Även om rådet kan använda artikel 84.2 i fördraget (nu artikel 80.2 EG i ändrad lydelse) som rättslig grund för att ge gemenskapen befogenhet att ingå ett internationellt luftfartsavtal i ett visst fall, kan den inte i sig anses ligga till grund för en extern behörighet för gemenskapen på luftfartsområdet.
Gemenskapens behörighet att göra internationella åtaganden kan inte enbart följa av en uttrycklig behörighet i fördraget, utan kan även implicit följa av fördragets bestämmelser. Sådan implicit extern behörighet finns inte bara i alla de fall då den interna behörigheten tidigare har använts för att vidta åtgärder för att förverkliga den gemensamma politiken, utan även i fall där de interna gemenskapsåtgärderna vidtas först när det internationella avtalet ingås och träder i kraft. Behörigheten att för gemenskapens räkning göra åtaganden gentemot tredje länder kan sålunda följa implicit av fördragsbestämmelserna om den interna behörigheten, i den mån gemenskapens deltagande i det internationella avtalet är nödvändigt för att förverkliga något av gemenskapens mål.
Det sistnämnda fallet avser fall där den interna behörigheten endast kan utövas effektivt samtidigt med den externa behörigheten och där det sålunda är nödvändigt att ingå ett internationellt avtal för att förverkliga mål i fördraget som inte kan uppnås genom att autonoma regler fastställs.
Ingenting i fördraget hindrar institutionerna från att, i de gemensamma regler som de fastställer, föreskriva samordnade åtgärder gentemot ett tredje land eller föreskriva vilken hållning medlemsstaterna skall inta gentemot omvärlden för att åtgärda den diskriminering eller konkurrenssnedvridning som skulle kunna följa av att de åtaganden som vissa medlemsstater har gjort gentemot ett tredje land genom de så kallade open skies-avtalen tillämpas. Det har sålunda inte visats att fördragets mål på luftfartsområdet på grund av sådan diskriminering eller konkurrenssnedvridning inte kan uppnås genom att autonoma regler fastställs.
Detta konstaterande motsägs inte av att det i de rättsakter som rådet har antagit avseende den inre marknaden för luftfart finns vissa bestämmelser som avser tredje länders medborgare. Eftersom dessa bestämmelser är relativt begränsade är det uteslutet att av dem dra slutsatsen att genomförandet av friheten för medlemsstaternas medborgare att tillhandahålla luftfartstjänster är oupplösligen förbundet med den behandling som ges medborgare från tredje länder i gemenskapen eller den behandling som ges medborgare från medlemsstaterna i tredje länder.
( se punkterna 66-68, 70 och 72 )
4. Medlemsstaterna skall, när gemenskapen har antagit gemensamma regler - oavsett form - för genomförandet av en i fördraget föreskriven gemensam politik, inte längre anses ha rätt att vare sig individuellt eller ens gemensamt ingå avtal med tredje länder om förpliktelser som kan inverka på dessa bestämmelser eller förändra deras räckvidd. Allteftersom de gemensamma bestämmelserna införs är det gemenskapen ensam som, med verkan för hela tillämpningsområdet för gemenskapens rättsordning, kan åta sig och genomföra avtalsförpliktelser i förhållande till tredje länder.
Om medlemsstaterna hade frihet att göra internationella åtaganden som inverkade på de gemensamma bestämmelser som antagits med stöd av artikel 84.2 i fördraget (nu artikel 80.2 EG i ändrad lydelse), skulle det äventyra uppnåendet av det mål som eftersträvas med de gemensamma bestämmelserna och således hindra gemenskapen från att till gagn för det gemensamma intresset fullgöra sin uppgift.
Gemenskapen får extern behörighet genom att utöva sin interna behörighet när de internationella åtagandena omfattas av tillämpningsområdet för de gemensamma bestämmelserna eller i vart fall av ett område som redan i stor utsträckning regleras av sådana bestämmelser. I det sistnämnda fallet kan medlemsstaterna inte göra internationella åtaganden utanför ramarna för gemenskapens institutioner, även om åtagandena inte står i motsats till de gemensamma bestämmelserna.
När gemenskapen i sina interna rättsakter har infört bestämmelser om hur medborgare från tredje länder skall behandlas eller när den uttryckligen har tilldelat institutionerna en behörighet att förhandla med tredje länder erhåller den sålunda en exklusiv extern behörighet på det område som omfattas av dessa rättsakter.
Detta gäller också - även i avsaknad av uttryckliga bestämmelser som ger institutionerna befogenhet att förhandla med tredje länder - när gemenskapen har genomfört en fullständig harmonisering på ett visst område, eftersom det, i den mening som avses i dom av den 31 mars 1971 i mål 22/70, AETR, skulle kunna inverka på de gemensamma regler som sålunda antagits, om medlemsstaterna behöll friheten att förhandla med tredje länder.
De eventuella snedvridningar av tjänsteflödet på den inre marknaden som kan följa av de bilaterala så kallade open skies-avtal som medlemsstaterna har ingått med tredje länder inverkar däremot inte i sig på de gemensamma bestämmelser som har antagits på detta område och kan således inte ligga till grund för en extern behörighet för gemenskapen.
Det finns nämligen ingenting i fördraget som hindrar att institutionerna, i de gemensamma regler som de fastställer, föreskriver samordnade åtgärder gentemot tredje länder eller vilken hållning medlemsstaterna skall inta gentemot omvärlden.
( se punkterna 90, 92 och 94-99 )
5. Det framgår av titeln och artikel 3.1 i förordning nr 2408/92 om EG-lufttrafikföretags tillträde till flyglinjer inom gemenskapen att förordningen endast avser tillträdet till flyglinjer inom gemenskapen för EG-lufttrafikföretag, vilka i artikel 2 b i förordningen definieras som lufttrafikföretag med giltig operativ licens som utfärdats av en medlemsstat i enlighet med förordning nr 2407/92 om utfärdande av tillstånd för lufttrafikföretag.
Såsom framgår av artiklarna 1.1 och 4 i förordning nr 2407/92 anges i denna förordning de krav för utfärdande av operativa licenser som medlemsstaterna ställer på lufttrafikföretag som är etablerade i gemenskapen, vilka utan att det påverkar avtal och konventioner i vilka gemenskapen är en avtalsslutande part skall ägas av medlemsstater eller medborgare i medlemsstater, antingen direkt eller genom majoritetsägande, och effektivt kontrolleras av sådana stater eller personer, samt kraven för upprätthållande av sådana licenser.
Förordning nr 2408/92 gäller således inte beviljande av trafikrättigheter på flyglinjer inom gemenskapen till trafikföretag som inte utgör EG-lufttrafikföretag. Förordning nr 2407/92 gäller inte heller operativa licenser för lufttrafikföretag som inte utgör EG-lufttrafikföretag men som verkar i gemenskapen.
Ett bilateralt luftfartsavtal som ingåtts mellan en medlemsstat och ett tredje land kan således inte anses inverka på nämnda förordningar, om avtalet tillåter att ett av det tredje landet utsett flygbolag transporterar passagerare mellan denna medlemsstat och en annan medlemsstat i Europeiska unionen under en flygning som börjar eller slutar i det tredje landet.
( se punkterna 101 och 103-105 )
6. Enligt artikel 5 i fördraget (nu artikel 10 EG) skall medlemsstaterna underlätta att gemenskapens uppgifter fullgörs och avstå från varje åtgärd som kan äventyra att fördragets mål uppnås.
På området för yttre förbindelser skulle fullgörandet av gemenskapens uppgifter och uppnåendet av fördragets mål äventyras om medlemsstaterna kunde göra internationella åtaganden innehållande bestämmelser som kan inverka på bestämmelser som antagits av gemenskapen eller ändra deras räckvidd.
En medlemsstat underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 5 i fördraget och enligt förordningarna nr 2409/92 om biljettpriser och tariffer för lufttrafik och nr 2299/89 om en uppförandekod för datoriserade bokningssystem genom att göra eller genom att, trots omförhandlingen av dessa, bibehålla internationella åtaganden avseende vilka flygpriser som trafikföretag som ett tredje land har utsett skall tillämpa på flyglinjer inom gemenskapen och avseende de datoriserade bokningssystem som erbjuds eller används på medlemsstatens nationella territorium.
( se punkterna 124-126 )
7. Artikel 52 i fördraget (nu artikel 43 EG i ändrad lydelse) skall särskilt tillämpas på flygbolag som är etablerade i en medlemsstat och tillhandahåller luftfartstjänster mellan en medlemsstat och ett tredje land. Alla bolag som är etablerade i en medlemsstat i den mening som avses i artikel 52 i fördraget omfattas av bestämmelsen, även om föremålet för deras verksamhet i medlemsstaten är tjänster till tredje länder.
Artiklarna 52 och 58 i fördraget (nu artikel 48 EG) säkerställer att gemenskapsmedborgare som utnyttjat etableringsfriheten och därmed likställda bolag behandlas som inhemska rättssubjekt i värdmedlemsstaten, såväl med avseende på rätten att starta yrkesverksamhet när personen först etablerar sig som med avseende på utövandet av denna verksamhet av den person som är etablerad i värdmedlemsstaten.
En medlemsstat som är part i ett internationellt bilateralt avtal som ingåtts med ett tredje land skall enligt principen om nationell behandling bevilja fasta driftställen som tillhör bolag som har sitt säte i en annan medlemsstat de förmåner som föreskrivs i avtalet under samma förutsättningar som gäller för bolag som har sitt säte i den medlemsstat som är part i avtalet.
I ett så kallat open skies-avtal som ingåtts mellan en medlemsstat och ett tredje land på luftfartsområdet gör bestämmelsen om ägande och kontroll av flygbolag det bland annat möjligt för det tredje landet att återkalla, tillfälligt dra in eller begränsa operativa licenser eller tekniska tillstånd för ett flygbolag som medlemsstaten har utsett men som inte till en väsentlig del ägs eller effektivt kontrolleras av denna medlemsstat eller av medborgare i denna medlemsstat. Denna bestämmelse påverkar utan tvekan flygbolag som är etablerade i medlemsstaten och som till en väsentlig del ägs och effektivt kontrolleras antingen av en annan medlemsstat än värdstaten eller av medborgare i en sådan medlemsstat.
Sistnämnda flygbolag, så kallade gemenskapsflygbolag, kan alltid undantas från rätten att åtnjuta förmånerna enligt det bilaterala avtalet, medan nationella flygbolag som till en väsentlig del ägs och effektivt kontrolleras av medlemsstaten eller dess medborgare däremot åtnjuter dessa förmåner. Gemenskapsflygbolagen utsätts därigenom för en diskriminering som hindrar dem från att behandlas som inhemska rättssubjekt i värdmedlemsstaten.
Denna diskriminering beror inte direkt på det tredje landets eventuella agerande, utan direkt på bestämmelsen om ägande och kontroll av flygbolag, som ger det tredje landet rätt att agera just på ett sådant sätt.
( se punkterna 133, 135-138, 140 och 141 )