1 Begäran om förhandsavgörande - Domstolens behörighet - Gränser - Uppenbart att frågan saknar relevans
(EG-fördraget, artikel 177 (nu artikel 234 EG))
2 Fri rörlighet för personer - Arbetstagare - Fördragsbestämmelser - Förbud mot diskriminering på grund av nationalitet - Tillämpningsområde - Arbetsvillkor som fastställs av privaträttsliga subjekt - Omfattas
(EG-fördraget, artikel 48 (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse))
3 Fri rörlighet för personer - Arbetstagare - Tillgång till anställning - Krav på språkkunskaper - Arbetsgivare som ställer krav på att sökandena till ett uttagningsprov skall förete ett intyg avseende tvåspråkighet som utfärdas av en provinsmyndighet - Otillåtet
(EG-fördraget, artikel 48 (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse))
1 Inom ramen för förfarandet för begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i fördraget (nu artikel 234 EG i ändrad lydelse) ankommer det uteslutande på de nationella domstolarna, som handlägger målen och ansvarar för att avgöra dem slutligt, att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som om de frågor som förs vidare till domstolen är av betydelse. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller med föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen. (se punkt 18)
2 Förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet i artikel 48 i fördraget (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse), vilken är avfattad i allmänna termer och inte särskilt riktad till medlemsstaterna, är tillämplig även på arbetsvillkor som fastställs av privaträttsliga subjekt. (se punkterna 30 och 36)
3 Artikel 48 i EG-fördraget (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse) utgör hinder för att en arbetsgivare ställer ett krav som innebär att sökandena till ett uttagningsprov endast kan styrka sina språkkunskaper genom att förete ett visst utbildningsbevis, som utfärdas i en enda provins i en medlemsstat.
Denna skyldighet missgynnar nämligen medborgare från andra medlemsstater, eftersom personer som inte är bosatta i denna provins har små möjligheter att erhålla utbildningsbeviset, ett intyg avseende tvåspråkighet, och det är svårt, för att inte säga omöjligt, för dem att få tillträde till anställningen i fråga. Skyldigheten är inte motiverad av skäl som saknar samband med de berörda personernas nationalitet och som står i proportion till det legitima mål som eftersträvas. Även om det kan vara berättigat att kräva att en sökande till en anställning har en viss nivå på sina språkkunskaper och även om innehavet av ett sådant utbildningsbevis som intyget kan utgöra ett kriterium för att utvärdera dessa kunskaper, kan förbudet mot att styrka detta på något annat sätt, och i synnerhet genom att förete bevis på likvärdiga meriter som har uppnåtts i andra medlemsstater, inte anses stå i proportion till det mål som eftersträvas. Kravet utgör följaktligen en diskriminering på grund av nationalitet som strider mot artikel 48 i fördraget. (se punkterna 39, 40 och 44-46 samt domslutet)