1 Statligt stöd - Begrepp - Logistik- och försäljningsstöd som ett offentligt företag med monopolställning tillhandahåller sitt privaträttsliga dotterbolag, vilket bedriver verksamhet som är öppen för konkurrens - Omfattas - Villkor - Lägre ersättning än den som skulle ha begärts under normala marknadsvillkor av ett privat finansieringsbolag eller en privat företagskoncern som inte har monopolställning
(EG-fördraget, artikel 92 (nu artikel 87 EG i ändrad lydelse))
2 Statligt stöd - Kommissionens undersökning - Kontradiktoriskt förfarande - Den berördes rätt till deltagande och information - Begränsad - Motiveringsskyldighet
(EG-fördraget, artiklarna 93.2 och 190 (nu artiklarna 88.2 EG och 253 EG))
1 En offentlig verksamhets tillhandahållande av logistiska och kommersiella tjänster till sina privaträttsliga dotterbolag, vilka bedriver verksamhet som är öppen för fri konkurrens, kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 92 i fördraget (nu artikel 87 EG i ändrad lydelse), om den ersättning som utges för dessa tjänster är lägre än den som skulle ha utgått enligt normala marknadsvillkor.
För att det skall vara möjligt att bedöma om de aktuella åtgärderna utgör statligt stöd måste situationen bedömas utifrån det mottagande företaget och det måste fastställas om detta företag har fått det aktuella logistik- och försäljningsstödet till ett pris som det inte skulle ha erhållit enligt normala marknadsvillkor. Denna bedömning förutsätter en ekonomisk analys som beaktar alla de faktorer som ett företag som agerar enligt normala marknadsvillkor måste ta hänsyn till när det skall fastställa vilket vederlag som skall utgå för de tillhandahållna tjänsterna.
Även om man skulle anta att det mottagande företaget har betalat det offentliga företagets totala kostnader för tillhandahållandet av logistik- och försäljningsstödet är det inte tillräckligt för att visa att det inte rör sig om statligt stöd i den mening som avses i artikel 92 i fördraget. Eftersom det offentliga företaget på grund av sin situation som offentligt företag med monopolställning kanske har haft möjligheten att tillhandahålla en del av logistik- och försäljningsstödet till en kostnad som är mindre än den som ett privat företag utan samma rättigheter skulle ha haft, är en analys som endast tar hänsyn till kostnaderna för detta offentliga företag inte tillräcklig i sig för att utesluta att de aktuella åtgärderna utgör statligt stöd. Det är tvärtom så att det skapas en situation där statligt stöd kan existera genom det förhållandet att moderbolaget har en monopolställning och att dess dotterbolag bedriver sin verksamhet på en konkurrensutsatt marknad.
Kommissionen borde sålunda ha undersökt om dessa totala kostnader överensstämde med de faktorer som ett företag som agerar under normala marknadsvillkor skulle ha beaktat i samband med fastställandet av ersättningen för tillhandahållna tjänster. Kommissionen borde därför åtminstone ha kontrollerat att det vederlag som det offentliga företaget har erhållit var jämförbart med vad som skulle ha begärts av ett privat finansieringsbolag eller en privat företagskoncern som inte har en monopolställning och som har en övergripande eller sektorsinriktad strukturpolitik.
(se punkterna 68-70, 74 och 75)
2. Iakttagandet av rätten till försvar i alla förfaranden som inleds mot en person, och som kan leda till en rättsakt som går denna person emot, utgör en grundläggande gemenskapsrättslig princip, och den skall säkerställas även i avsaknad av särskild reglering. Denna princip förutsätter att det berörda företaget haft tillfälle att redan vid det administrativa stadiet av förfarandet framföra sina synpunkter på huruvida de omständigheter, anmärkningar och förhållanden som kommissionen har åberopat verkligen föreligger eller är relevanta. Det administrativa förfarandet vad avser stöd inleds endast mot den berörda medlemsstaten. Konkurrenterna till mottagaren av stödet, såsom sökandena, anses endast som berörda personer i detta förfarande. Dessutom skall kommissionen, under den granskningsfas som åsyftas i artikel 93.2 i fördraget (nu artikel 88.2 EG), uppmana berörda personer att inge yttranden.
När det sedan särskilt gäller kommissionens plikt att enligt artikel 93.2 i fördraget informera de berörda inom ramen för det administrativa förfarandet är offentliggörandet av ett meddelande i Europeiska gemenskapernas officiella tidning ett lämpligt medel för att informera alla berörda parter om att ett förfarande inletts. Syftet med meddelandet är uteslutande att från de berörda parterna få alla uppgifter som kan vägleda kommissionen i dess framtida handlande. Rättspraxis tillskriver huvudsakligen berörda parter rollen som informationskälla för kommissionen i det administrativa förfarandet enligt artikel 93.2 i fördraget. Av detta följer att berörda parter bara har rätt att delta i det administrativa förfarandet på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, och inte alls kan göra gällande samma rätt till försvar som de personer kan åberopa mot vilka ett förfarande inletts.
De berördas begränsade rättigheter påverkar emellertid inte kommissionens skyldighet att i enlighet med artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG) tillräckligt motivera det slutliga beslutet.
(se punkterna 85-90)