1

Sökanden har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 8 juli 1997, i enlighet med artikel 168a i EG-fördraget och artikel 50 andra stycket i EG-stadgan för domstolen överklagat beslut meddelat den 19 juni 1997 av förstainstansrättens ordförande i mål T-159/97 R, Chaves Fonseca Ferrão mot Byrån för harmonisering inom inre marknaden (REG 1997, s. II-1049, nedan kallat det överklagade beslutet), genom vilket denna avslog en ansökan om uppskov med verkställigheten av byråns för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (nedan kallad byrån) direktörs beslut nr ADM-97-3 av den 21 februari 1997 beträffande överklagandenämndernas organisation (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2

Byrån inkom med skriftligt yttrande till domstolen den 25 juli 1997.

3

Bakgrunden till tvisten beskrivs på följande sätt i det överklagade beslutet:

4

Efter att ha ingett sitt klagomål väckte klaganden med stöd av artikel 179 i EG-fördraget och 91.4 i tjänsteföreskrifterna, genom skrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 21 maj 1997, omedelbart talan om ogiltigförklaring vid förstainstansrätten av det omtvistade beslutet. Till ansökan bifogades en ansökan om uppskov med verkställigheten av nämnda beslut med stöd av artikel 185 i EG-fördraget.

5

Efter att ha prövat klagandens yrkande att förstainstansrätten skyndsamt måste förordna om uppskov med verkställigheten, avslog förstainstansrättens ordförande begäran om interimistiska åtgärder genom det överklagade beslutet.

6

Förstainstansrättens ordförande fastslog att ärendet inte var brådskande efter att ha gjort följande bedömning:

7

Eftersom alla de uppgifter som behövs för att ta ställning till överklagandet framgår av parternas skriftliga yttranden, är det inte nödvändigt att låta parterna avge muntliga yttranden.

8

Klaganden har till stöd för sitt överklagande gjort gällande att det överklagade beslutet är bristfälligt motiverat.

9

Klaganden har inledningsvis anfört en rad överväganden av faktisk art angående sin relation till byrån före och efter det att han väckte talan vid förstainstansrätten, även om han uttryckligen har medgett att dessa omständigheter inte är relevanta för överklagandet.

10

Klaganden har även bestritt byråns argument vid förstainstansrätten angående den karaktär och den funktion som byråns överklagandenämnder har. Han har hänvisat till Europeiska patentorganisationens organisation för att visa att skyddet av överklagandenämndernas ledamöters oavhängighet kan förenas med behovet av en god administrativ förvaltning.

11

Angående sin begäran om interimistiska åtgärder vid förstainstansrätten har klaganden gjort gällande att det intresse som han åberopar går långt utöver hans privata intressesfär och sammanfaller med hänsynen till rättsordningen. Det är i huvudsak fråga om att garantera personer som berörs av byråns beslut ett rättsskydd som är anpassat till varumärkesrätten och att säkra att överklagandenämndernas ledamöter har den lagstadgade oavhängighet som är nödvändig för detta ändamål.

12

Angående påståendet att det överklagade beslutet är bristfälligt motiverat, har klaganden inledningsvis påpekat att endast ett fåtal av de faktiska omständigheter som han åberopade nämns i beslutsskälen och dessutom på ett oriktigt sätt. Det är därför inte möjligt att göra en korrekt bedömning av vare sig ”nämndernas kollegiala karaktär och deras ledamöters oavhängighet” eller ”betydelsen och räckvidden av de överklagandefunktioner som byråns överklagandenämnder har tilldelats” (sidan 19 i överklagandet).

13

Klaganden har vidare gjort gällande att det överklagade beslutet inte är tillräckligt motiverat, eftersom det framgår av detta att en allvarlig och irreparabel skada endast kan föreligga om det med stöd av det omtvistade beslutet har vidtagits åtgärder som äventyrar den oavhängighet som klaganden åtnjuter under sin mandatperiod. Enligt klaganden äventyras hans oavhängighet tvärtom av själva den hierarkiska ordning som fastslås i det omtvistade beslutet.

14

För att kunna avgöra om det har gjorts en riktig bedömning av huruvida det begärda uppskovet är brådskande, borde det framgå av det överklagade beslutet att förstainstansrätten har undersökt, om än översiktligt, de faktiska och rättsliga omständigheter som har åberopats till stöd för att rättfärdiga att talan framstår som faktiskt och rättsligt befogad (fumus boni juris). Det är således endast på grundval av en föregående undersökning av arten av de funktioner som byråns överklagandenämnder har och av räckvidden av deras ledamöters oavhängighet som det kan göras en korrekt bedömning av huruvida det var brådskande att meddela uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet.

15

Byrån har i sitt yttrande yrkat att överklagandet skall avvisas med motiveringen att klaganden i realiteten endast vill uppnå en förnyad prövning av målets faktiska omständigheter. Angående prövningen i sak har byrån för det första uppgett att såsom beslutet är uppbyggt anges alla de faktiska omständigheter och alla de rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse i det överklagade beslutet och för det andra att förstainstansrättens ordförande omsorgsfullt och opartiskt har prövat alla uppgifter i begäran om interimistiska åtgärder som har att göra med om det begärda uppskovet är brådskande.

16

Angående byråns yrkande att överklagandet skall avvisas är det tillräckligt att påpeka att klagandens påstående att det överklagade beslutet är bristfälligt motiverat inte kan reduceras till att avse ett bestridande av förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna. Överklagandet kan följaktligen prövas i sak.

17

Vad gäller talan i sak skall det inledningsvis påpekas att vid en helhetsbedömning av en begäran om uppskov med verkställigheten eller om andra interimistiska åtgärder förfogar den domstol som skall pröva en sådan begäran över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning och är fri att med avseende på de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet avgöra hur den skall pröva om dessa villkor är uppfyllda, liksom i vilken ordning denna prövning skall utföras, då det inte i någon bestämmelse i gemenskapsrätten föreskrivs ett i förväg upprättat analysschema för bedömningen av om det är nödvändigt att fatta ett interimistiskt beslut (beslut av den 19 juli 1995 i mål C-149/95 P(R), kommissionen mot Atlantic Container Line m. fl., REG 1995, s. I-2165, punkt 23, och av den 12 juli 1996 i mål C-180/96 R, Förenade kungariket mot kommissionen, REG 1996, s. I-3903, punkt 45).

18

I förevarande fall har begäran om interimistiska åtgärder avslagits med motiveringen att de begärda åtgärderna inte är brådskande. Härav följer i detta överklagande att överväganden avseende huruvida begäran framstår som faktiskt och rättsligt befogad, vilka inte leder till ett ifrågasättande av att de begärda åtgärderna inte är brådskande, inte kan medföra att det överklagade beslutet helt eller delvis ogiltigförklaras (beslut av den 14 oktober 1996 i mål C-268/96 P(R), SCK och FNK mot kommissionen, REG 1996, s. I-4971, punkt 31).

19

Klagandens argumentering angående den karaktär och den funktion som byråns överklagandenämnder har samt hans påstående att förstainstansrätten borde ha prövat om hans begäran om interimistiska åtgärder framstod som faktiskt och rättsligt befogad är således irrelevanta i detta överklagande, såvida det inte fastställdes att en sådan prövning var nödvändig för att i tillräcklig omfattning motivera det överklagade beslutet vad gäller frågan om att åtgärderna inte var brådskande.

20

Beträffande kravet på att motivera ett beslut om interimistiska åtgärder skall det påpekas att det inte kan krävas av den domstol som skall besluta i det interimistiska förfarandet att den uttryckligen svarar på alla faktiska och rättsliga frågor som har uppkommit under detta förfarande. Det är tillräckligt att de skäl som angivits på ett rättsenligt sätt, med beaktande av omständigheterna i fallet i fråga, motiverar beslutet och möjliggör för domstolen att utöva sin kontroll (se det ovannämnda beslutet kommissionen mot Atlantic Container Line m. fl., punkt 58).

21

I detta sammanhang förefaller det som om det överklagade beslutet innehåller en motivering som är tillräcklig för att motivera avslagsbeslutet och för att domstolen skall kunna utöva sin kontroll.

22

Förstainstansrätten har bland annat påpekat att den påstådda skadan skall bedömas med utgångspunkt i den oavhängighet som är kännetecknande för överklagandenämndernas ledamöters beslutande verksamhet (punkt 22 i det överklagade beslutet) och att den skada som klaganden hänvisar till således enbart förefaller vara skenbar (punkt 23 i det överklagade beslutet).

23

I motsats till vad klaganden har gjort gällande framgår det således av det överklagade beslutet att det har skett en prövning av huruvida det föreligger en allvarlig och irreparabel skada och att det härvid i den omfattning det var nödvändigt har tagits hänsyn till vad som är kännetecknande för den oavhängighet som ledamöterna av byråns överklagandenämnder åtnjuter.

24

Slutligen är det även felaktigt av klaganden att påstå att det följer av det överklagade beslutet att endast konkreta åtgärder som har vidtagits till följd av det omtvistade beslutet och som äventyrar hans oavhängighet skulle kunna föranleda en allvarlig och irreparabel skada.

25

I punkt 24 i det överklagade beslutet har förstainstansrätten bland annat påpekat att klaganden inte hade framfört någon omständighet som skulle kunna leda till antagandet att det finns en ”risk” för att sökandens oavhängighet faktiskt äventyras. Härav följer att begäran om interimistiska åtgärder inte har avslagits enbart av det skälet att påståendet om en allvarlig och irreparabel skada grundades på ett förmodat beteende från byråns sida, utan av det skälet att begäran inte stöddes av omständigheter som gjorde det möjligt att förutse ett sådant beteende med en tillräcklig grad av sannolikhet.

26

Det följer av det ovan anförda att klaganden inte har visat att det överklagade beslutet är bristfälligt motiverat.

27

Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 70 i samma rättegångsregler skall institutionerna i tvister mellan gemenskaperna och deras anställda bära sina kostnader.

28

Med tillämpning av dessa bestämmelser skall vardera parten bära sina kostnader. På dessa grunder fattar

DOMSTOLENS ORDFÖRANDE

följande

beslut: