61997J0093

Fri rörlighet för personer - Etableringsfrihet - Frihet att tillhandahålla tjänster - Läkare - Direktiv 93/16 - Särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare - Tillträdeskrav - Krav på innehav av sådant utbildningsbevis som avses i artikel 3 i direktivet - Föreligger inte

(Rådets direktiv nr 93/16, artiklarna 3 och 31)

Artikel 31 i direktiv 93/16 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis kräver inte att den berörde skall ha ett sådant utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som avses i artikel 3 för tillträde till den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare.

Det följer varken av artikel 31 eller av systematiken i direktiv 93/16 eller av de arbetsuppgifter som den berörde måste utföra under den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare att den berörde skall inneha ett sådant grundutbildningsbevis som avses i artikel 3 i direktivet för att få tillträde till den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare.

Det ankommer på medlemsstaterna att avgöra om och i vilken utsträckning det kan krävas att den som följer utbildningen för allmänpraktiserande läkare och som tar del i de arbetsuppgifter och det ansvar som åligger de personer som han arbetar tillsammans med skall inneha ett sådant utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som avses i artikel 3 i nämnda direktiv.

I mål C-93/97,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Cour d'arbitrage de Belgique, att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Fédération belge des chambres syndicales de médecins ASBL

och

Gouvernement flamand,

Gouvernement de la Communauté française,

Conseil des ministres,

angående tolkningen av artikel 31 i rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis (EGT L 165, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 102),

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Gulmann samt domarna J.C. Moitinho de Almeida, D.A.O. Edward (referent), J.-P. Puissochet och P. Jann,

generaladvokat: G. Cosmas,

justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Fédération belge des chambres syndicales de médecins ASBL, genom advokaten Eric Thiry, Bryssel,

- Gouvernement flamand (den flamländska regeringen), genom advokaten Patrick Devers, Gent,

- Gouvernement de la Communauté française (den franskspråkiga gemenskapens regering), genom advokaten Jean Bourtembourg, Bryssel,

- Belgiens regering, genom rådgivaren Jan Devadder, vid utrikes-, utrikeshandels- och utvecklingsbiståndsministeriet, i egenskap av ombud, och advokaten Tom Balthazar, Gent,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom Berend Jan Drijber, rättstjänsten, i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 22 januari 1998 av: Fédération belge des chambres syndicales de médecins ASBL, företrädd av advokaten Eric Thiry, den flamländska regeringen, företrädd av advokaten Patrick Devers, och kommissionen, företrädd av juridiske rådgivaren Pieter van Nuffel, rättstjänsten, i egenskap av ombud,

och efter att den 26 mars 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Cour d'arbitrage de Belgique har genom beslut av den 19 februari 1997, som inkom till domstolen den 3 mars samma år, begärt att domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget skall meddela ett förhandsavgörande angående tre frågor om tolkningen av artikel 31 i rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis (EGT L 165, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 102).

2 Dessa frågor har uppkommit i en talan väckt vid Cour d'arbitrage den 26 januari 1996 av Fédération belge des chambres syndicales de médecins ASBL (nedan kallad sammanslutningen), som är en sammanslutning som tillvaratar yrkesutövande läkares intressen i Belgien. Sammanslutningen har yrkat att artikel 4.2 i den flamländska gemenskapens dekret av den 5 april 1995 om ändring av dekret av den 12 juni 1991 om universiteten i den flamländska gemenskapen och om anordnandet av en särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare samt andra bestämmelser avseende universiteten (Moniteur belge av den 29 juli 1995, nedan kallat 1995 års dekret).

Gemenskapsrätten

3 Direktiv 93/16 är en kodifiering av rådets direktiv 75/362/EEG av den 16 juni 1975 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (EGT L 167, s. 1) och rådets direktiv 75/363/EEG av den 16 juni 1975 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som läkare (EGT L 167, s. 14). Direktiv 93/16 inbegriper även rådets direktiv 86/457/EEG av den 15 september 1986 om särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare (EGT L 267, s. 26). Dessa tre direktiv har upphävts genom artikel 44 i direktiv 93/16.

4 Enligt artikel 2 i direktiv 93/16 skall varje medlemsstat erkänna de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som tilldelas medborgare i medlemsstaterna av övriga medlemsstater i enlighet med artikel 23 och som finns uppräknade i artikel 3 genom att ge dessa bevis - när det gäller rätten att påbörja och utöva verksamhet som läkare - samma innebörd inom sitt territorium som dem som medlemsstaten själv utfärdar.

5 I artikel 3 i direktiv 93/16 uppräknas för samtliga medlemsstater de utbildningsbevis som avses i artikel 2. För konungariket Belgien anges följande: "Diplôme légal de docteur en médecine, chirurgie et accouchements/Wettelijk diploma van doctor in de genees-, heel- en verloskunde (lagstadgat examensbevis som doktor i medicin, kirurgi och obstetrik) som utfärdas av medicinska universitetsfakulteter, centrala examensnämnden eller Statens examensnämnd för universitetsundervisningen."

6 Enligt artikel 23.1 i direktiv 93/16 skall medlemsstaterna av de personer som vill påbörja och utöva läkaryrket kräva att de innehar något av de utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis för läkare som avses i artikel 3 och som garanterar att personen i fråga under den samlade utbildningstiden har förvärvat

de kunskaper och erfarenheter som avses under a-d. Enligt artikel 23.2 skall den samlade medicinska utbildningen omfatta minst sex års studier eller 5 500 timmars teoretisk och praktisk undervisning vid ett universitet eller under tillsyn av ett universitet.

7 Avdelning IV i direktiv 93/16 gäller särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare.

8 I artikel 30 föreskrivs följande: "Varje medlemsstat som inom sitt territorium erbjuder den fullständiga utbildning som avses i artikel 23 skall införa särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare som uppfyller minst de krav som fastställts i artikel 31 och 32 i detta direktiv på så sätt att de första utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevisen efter genomgången utbildning utfärdas senast den 1 januari 1990."

9 I artiklarna 31 och 32 i direktiv 93/16 fastställs minimikraven som denna utbildning måste uppfylla.

10 Artikel 31 lyder enligt följande:

"1. Den särskilda utbildning för allmänpraktiserande läkare som avses i artikel 30 måste uppfylla följande minimikrav:

a) den får påbörjas först efter genomgången och godkänd sexårig utbildning i enlighet med artikel 23,

b) den skall omfatta minst två års studier på heltid och genomföras under tillsyn av de behöriga myndigheterna eller organen,

c) den skall snarare ha en praktisk än en teoretisk inriktning. Den praktiska utbildningen skall dels äga rum i minst sex månader på godkänt sjukhus eller godkänd klinik som förfogar över lämplig utrustning och har lämplig inriktning, dels i minst sex månader hos godkänd allmänpraktiserande läkare eller på godkänd institution inom primärvården. Utbildningen skall ske i samarbete med andra vårdinrättningar eller motsvarande organ med inriktning mot primärvård. Med beaktande av ovannämnda minimiperioder får emellertid den praktiska utbildningen ges under högst sex månader på andra godkända vårdinrättningar eller motsvarande organ med inriktning mot primärvård,

d) den skall innebära att läkaren personligen tar del i de arbetsuppgifter och det ansvar som åligger de personer som han arbetar tillsammans med.

...

3. Medlemsstaterna skall som villkor för utfärdande av utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis efter den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare kräva att läkarna har något av de utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som avses i artikel 3."

11 Artikel 32 i direktiv 93/16 lyder enligt följande:

"Om det den 22 september 1986 i en medlemsstat förekom utbildning för allmänpraktiserande läkare baserad på erfarenhet som allmänpraktiserande läkare som läkaren förvärvat i sin egen praktik under tillsyn av en godkänd handledare, får den medlemsstaten behålla denna typ av utbildning på försök under förutsättning att

- den överensstämmer med artikel 31.1 a och b samt artikel 31.3,

- den varar under en period som motsvarar två gånger skillnaden mellan den period som fastställts i artikel 31.1 b och summan av de perioder som fastställts i tredje strecksatsen,

- den omfattar en period på godkänt sjukhus eller godkänd klinik som förfogar över lämplig utrustning och har lämplig inriktning och en period hos godkänd allmänpraktiserande läkare eller på godkänd institution inom primärvården; fr.o.m. den 1 januari 1995 skall var och en av dessa perioder omfatta minst sex månader."

12 Enligt artikel 34 i direktiv 93/16 får medlemsstaterna på vissa villkor tillåta särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare även på deltid.

Den belgiska lagstiftningen

13 I artikel 2.1 i kunglig kungörelse nr 78 av den 10 november 1967 om utövande av läkekonst, av därtill anknutna yrken och vårduppgifter (Moniteur belge av den 14 november 1967) föreskrivs följande: "Endast den får utöva läkaryrket som innehar ett lagstadgat examensbevis motsvarande doktor i medicin, kirurgi och obstetrik som erhållits i överensstämmelse med lagstiftning om tilldelning av akademiska examina och universitetsexamina, såvida vederbörande inte lagligen befriats från denna skyldighet ... ."

14 Dekret av den 12 juni 1991 om universiteten i den flamländska gemenskapen (Moniteur belge av den 4 juli 1991) gäller bland annat organisationen av den akademiska undervisningen.

15 1995 års dekret gäller anordnandet av särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare. Genom artikel 2 a har följande tillägg gjorts till artikel 7 i dekret av den 12 juni 1991:

"Den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare är en akademisk utbildning som följer på en akademisk läkarutbildning. Utbildningen leder fram till akademisk examen som allmänpraktiserande läkare."

16 Genom artikel 3 i 1995 års dekret har bland annat följande bestämmelser infogats i artikel 11 i dekret av den 12 juni 1991:

"Den gemensamma undervisningsplanen för läkarutbildningens första del och de tre första åren av den andra delen av utbildningen skall uppfylla de krav som uppställs i direktiv ... 93/16/EEG, avdelning IV ... Till de studerande som godkänns vid det årliga examensprovet efter tre års studier på den andra delen av utbildningen utfärdas ett examensbevis som bevis för att de har slutfört den utbildning som avses i artikel 23 i ovannämnda direktiv ...

Under det fjärde året av läkarutbildningens andra del kan universiteten erbjuda flera alternativa inriktningar, varav en måste vara för 'allmänpraktiserande läkare'. Detta fjärde studieår med inriktning på 'allmänpraktiserande läkare' utgör det första studieåret av den särskilda utbildning för allmänpraktiserande läkare som avses i avdelning IV i direktiv ... 93/16/EEG."

17 Till artikel 14 i dekret av den 12 juni 1991 har genom artikel 4.2 i 1995 års dekret fogats ett fjärde stycke som lyder enligt följande:

"Den samlade studietiden för allmänpraktiserande läkare innefattar tre års studier, det vill säga det fjärde studieåret av läkarutbildningens andra del samt två års studier inom utbildningen för allmänpraktiserande läkare."

18 Den sammanlagda utbildningstiden för en allmänpraktiserande läkare i Flandern utgörs således av först sex år bestående av de två första delarna av läkarutbildningen, därefter ett sjunde år som motsvarar dels det fjärde och sista studieåret av läkarutbildningens andra del, dels det första året av den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare samt slutligen de åttonde och nionde studieåren som ägnas åt den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare.

19 Sammanslutningen anser att artikel 4.2 i 1995 års dekret avviker från direktiv 93/16 genom att studerande som inte har behörighet att ta ett vårdansvar ges tillträde till den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare och att det härigenom uppkommer en diskriminering mellan studerande som har rätt att genomgå denna utbildning i den flamländska gemenskapen och studerande från andra gemenskaper.

20 Cour d'arbitrage anser att tvisten gäller från vilket år den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare kan påbörjas och i synnerhet frågan huruvida tillträde till denna utbildning förutsätter att den berörde har ett sådant utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som avses i artikel 3 i direktiv 93/16 (nedan kallat ett sådant grundutbildningsbevis som avses i artikel 3) och har beslutat att förklara målet vilande och ställa följande frågor till domstolen:

"1) Skall artikel 31.1 a i rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis jämförd med artiklarna 3 och 23 samt övriga bestämmelser under avdelning IV i detta direktiv tolkas så, att den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare får påbörjas först när den berörde, efter minst sex års studier, har erhållit ett sådant utbildningsbevis som avses i artikel 3?

2) Skall artikel 31.1 d i samma direktiv tolkas så, att den omständigheten att 'läkaren personligen tar del i de arbetsuppgifter och det ansvar som åligger de personer som han arbetar tillsammans med' innebär att denne utövar sådan läkarverksamhet som är förbehållen dem som innehar erforderliga utbildningsbevis enligt artiklarna 2 och 3 i direktivet?

3) Om svaret är jakande, skall denna bestämmelse tolkas så, att den berörde skall utöva verksamhet som läkare så snart han påbörjar den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare, oavsett om det är fråga om heltidsstudier enligt artikel 31 i direktivet eller deltidsstudier enligt artikel 34?"

21 Det kan inledningsvis erinras om att enligt tjugoförsta övervägandet syftar direktiv 93/16 endast till att en särskild utbildning skall införas för allmänpraktiserande läkare som uppfyller vissa minimikrav både vad gäller kvalitet och kvantitet och som kompletterar den grundläggande minimiutbildning som läkare skall ha i enlighet med detta direktiv. Även om medlemsstaterna har rätt att uppställa högre krav, är de enligt artikel 2 i direktiv 93/16 skyldiga att ömsesidigt erkänna de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som utfärdas i enlighet med minimikraven i direktiv 93/16.

Den första frågan

22 Den nationella domstolen vill genom sin första fråga få klarlagt om artikel 31.1 a i direktiv 93/16 skall tolkas så, att den berörde skall ha ett sådant grundutbildningsbevis som avses i artikel 3 för att få tillträde till den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare.

23 Sammanslutningen anser att denna fråga skall besvaras jakande. Endast ett sådant grundutbildningsbevis som avses i artikel 3 ger rätt att utöva läkaryrket samt garanterar att den berörde under den sammanlagda utbildningstiden har förvärvat nöjaktiga kunskaper och erfarenheter.

24 Regeringarna i den flamländska respektive franskspråkiga gemenskapen, den belgiska regeringen, samt kommissionen anser däremot att medlemsstaterna själva kan besluta att utbildningen får påbörjas efter genomgången och godkänd sexårig utbildning i enlighet med artikel 31.1 a i direktiv 93/16, och att det därför inte är ett absolut krav att den berörde först skall ha erhållit ett sådant grundutbildningsbevis som avses i artikel 3. Medlemsstaterna kan, men bör inte, kräva att de personer som vill följa den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare skall inneha ett sådant utbildningsbevis.

25 Såsom framgår dess lydelse görs det i artikel 31 i direktiv 93/16 skillnad mellan kravet på genomgången och godkänd sexårig läkarutbildning och kravet på innehav av ett sådant grundutbildningsbevis som avses i artikel 3. Det förstnämnda kravet, som följer av artikel 31.1 a, gäller tillträde till den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare, medan det sistnämnda kravet, som följer av artikel 31.3, gäller utfärdande av utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis efter den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare.

26 Det kan därför konstateras att de två kraven i artikel 31 i direktiv 93/16 har olika syfte och inte kan jämställas.

27 Det kan tilläggas att det beträffande kraven för tillträde till utbildning som leder fram till ett utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för specialister görs samma åtskillnad i artikel 24 i direktiv 93/16 som i artikel 31 mellan dels avslutad och godkänd sexårig läkarutbildning, dels innehav av ett sådant grundutbildningsbevis som avses i artikel 3.

28 I motsats till vad sammanslutningen har gjort gällande följer det varken av artikel 31 eller av systematiken i direktiv 93/16 att den berörde skall inneha ett sådant grundutbildningsbevis som avses i artikel 3 för att få tillträde till den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare.

29 Den första frågan kan således besvaras på så sätt att det enligt artikel 31.1 a i direktiv 93/16 inte krävs att den berörde skall ha ett sådant utbildningsbevis som avses i artikel 3 för tillträde till den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare.

Den andra och den tredje frågan

30 Den nationella domstolen vill genom sin andra och tredje fråga få klarlagt om de arbetsuppgifter som den berörde enligt artikel 31.1 d måste utföra under den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare, innebär att denne, innan han påbörjar utbildningen, först måste ha erhållit ett sådant grundutbildningsbevis som avses i artikel 3.

31 Sammanslutningen anser att kravet i artikel 31.1 d på att den berörde personligen skall ta del i de arbetsuppgifter och det ansvar som åligger de personer som han arbetar tillsammans med, innebär att denne måste utföra uppgifter som är förbehållna dem som innehar ett sådant grundutbildningsbevis som avses i artikel 3.

32 Till stöd för sin uppfattning har sammanslutningen för det första åberopat användningen av begreppet "läkare" i artikel 32 som avser de medlemsstater i vilka det den 22 september 1986 förekom utbildning för allmänpraktiserande läkare baserad på erfarenhet som allmänpraktiserande läkare som "läkaren förvärvat" i sin egen praktik under tillsyn av en godkänd handledare.

33 Det kan emellertid erinras om att det i artikel 32 i direktiv 93/16 aktuella fallet med en "läkare" som är verksam i sin egen praktik under tillsyn av en godkänd handledare, och som följaktligen måste inneha ett sådant utbildningsbevis som avses i artikel 3, skiljer sig från fallet med den person som avses i artikel 31.1 d som personligen tar del i "det ansvar som åligger de personer som han arbetar tillsammans med", eftersom dessa personer har behörighet att utöva läkaryrket. I motsats till artikel 32 hänvisas i denna bestämmelse inte till erfarenhet som "läkaren förvärvat i sin egen praktik".

34 För det andra har sammanslutningen gjort gällande att de olika aspekterna av den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare som anges i artikel 31.1 c och d, förutsätter att den berörde är "läkare" då han påbörjar den särskilda utbildningen och således att han innehar ett sådant utbildningsbevis som avses i artikel 3.

35 Kommissionen har helt riktigt påpekat att utbildning för allmänpraktiserande läkare inte innefattar ett självständigt utövande av läkaryrket, som inbegriper rätten att ställa diagnos samt föreskriva en behandling. Enligt artikel 31.1 d krävs nämligen endast att den berörde tar del i en fullt behörig läkares arbetsuppgifter. Vad beträffar artikel 31.1 b i direktiv 93/16 föreskrivs i denna artikel att utbildningen skall genomföras "under tillsyn av de behöriga myndigheterna eller organen".

36 För att delta i de arbetsuppgifter som avses i artikel 31.1 d krävs således enligt direktiv 93/16 inte att den berörde har ett sådant grundutbildningsbevis som avses i artikel 3.

37 Mot bakgrund av att det i direktiv 93/16 inte krävs av de personer som vill påbörja en särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare att de innehar ett sådant grundutbildningsbevis som avses i artikel 3, utan endast att de har detta bevis då utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis utfärdas för den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare och med hänsyn till att det rör sig om ett minimikrav, står det enligt direktiv 93/16 medlemsstaterna fritt att besluta om den berörde måste ha erhållit ett sådant grundutbildningsbevis som avses i artikel 3 vid en tidigare tidpunkt.

38 Den andra och den tredje frågan kan således besvaras på så sätt att de arbetsuppgifter som den berörde enligt artikel 31.1 d i direktiv 93/16 måste utföra under den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare förutsätter inte nödvändigtvis att denne, innan han påbörjar utbildningen, först måste ha erhållit ett sådant grundutbildningsbevis som avses i artikel 3. Det ankommer på medlemsstaterna att avgöra om och i vilken utsträckning det kan krävas att den som följer en utbildning för allmänpraktiserande läkare och som tar del i de arbetsuppgifter och det ansvar som åligger de personer som han arbetar tillsammans med skall inneha ett sådant grundutbildningsbevis som avses i artikel 3.

Rättegångskostnader

39 De kostnader som har förorsakats kommissionen, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

- angående de frågor som genom dom av den 19 februari 1997 ställts av Cour d'arbitrage de Belgique - följande dom:

40 Artikel 31.1 a i rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis skall tolkas på så sätt att det inte krävs att den berörde skall ha ett sådant utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som avses i artikel 3 för tillträde till den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare.

41 De arbetsuppgifter som den berörde enligt artikel 31.1 d i direktiv 93/16 måste utföra under den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare förutsätter inte nödvändigtvis att denne, innan han påbörjar utbildningen, först måste ha erhållit ett sådant utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som avses i artikel 3. Det ankommer på medlemsstaterna att avgöra om och i vilken utsträckning det kan krävas att den som följer utbildningen för allmänpraktiserande läkare och som tar del i de arbetsuppgifter och det ansvar som åligger de personer som han arbetar tillsammans med skall inneha ett sådant utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som avses i artikel 3 i nämnda direktiv.