61997C0434

1 Med förevarande talan inger kommissionen klagomål mot att Republiken Frankrike bibehåller den skatt på alkoholdrycker med en alkoholhalt överstigande 25 volymprocent, som infördes genom artikel 26 i lag nr 83-25 av den 19 januari 1983 och vars intäkter är avsedda för den sociala tryggheten, och att Republiken Frankrike därmed har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3.2 i rådets direktiv 92/12/EEG om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (nedan kallat punktskattedirektivet)(1), och enligt artikel 20 i rådets direktiv 92/83/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker (nedan kallat strukturdirektivet).(2)

Tillämpliga bestämmelser

2 Punktskattedirektivet har harmoniserat systemet för punktskatter på vissa varor, nämligen på mineraloljor, alkohol, alkoholdrycker och tobaksvaror. I artikel 3.2 föreskrivs att sådana varor "kan vara föremål för andra indirekta skatter för särskilda ändamål, förutsatt att dessa skatter är förenliga med de regler som är tillämpliga på punktskatt och mervärdesskatt vad gäller bestämning av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning".

Bestämmelser om struktur och skattesats för punktskatter på varor som påförs dessa skatter finns i särskilda direktiv. Strukturdirektivet harmoniserar i synnerhet punktskatter på alkohol och alkoholdrycker. I artikel 19 i strukturdirektivet föreskrivs att "medlemsstaterna skall tillämpa punktskatt på etylalkohol". I artikel 20 definieras därefter begreppet etylalkohol (med detta begrepp avses varor som har en faktisk alkoholhalt som överstiger 1,2 volymprocent och är hänförliga till KN-nummer 2207 och 2208, även om dessa produkter utgör en del av en vara som ryms inom ett annat kapitel av Kombinerade nomenklaturen, varor enligt KN-nummer 2204, 2205 och 2206 som har en faktisk alkoholhalt räknat på volym som överstiger 22 volymprocent och varor som innehåller drickbar sprit, oavsett om det rör sig om sprit i lösning eller inte). I artikel 21 fastställs formerna för beräkning av denna skatt och förordnas att skattesatsen skall bestämmas "per hektoliter ren alkohol vid 20_ C och beräknas med utgångspunkt i antalet hektoliter ren alkohol" och att "om inte annat följer av artikel 22 skall medlemsstaterna ta ut samma skattesats på alla varor som beskattas som etylalkohol".

3 Genom ovannämnda artikel 26 i den franska lagen nr 83-25 om olika åtgärder för social trygghet infördes en skatt på tobak och alkoholdrycker till förmån för den nationella sjukkassan med anledning av de risker som missbruk av dessa produkter innebär för hälsan. Denna skatt påförs alkoholdrycker med en alkoholhalt som överstiger 25 volymprocent. Dess belopp fastställs till 0,84 FRF per deciliter eller bråkdel av deciliter utan hänsyn, förutom nämnda miniminivå, till den högre eller lägre alkoholhalten vilken i vart fall är högre än tröskelvärdet för den dryck som avses, det vill säga utan att hänsyn tas till den mängd alkohol som i verkligheten finns i en viss volym alkoholdryck och som varierar för olika typer av drycker.

Förfarandet

4 I formell underrättelse av den 14 februari 1996 meddelade kommissionen den franska regeringen att den skatt för social trygghet som genom ovannämnda lag införts på alkoholdrycker, med hänsyn till dess tillämpningsområde och skatteunderlag, enligt kommissionens mening inte är förenlig med strukturen hos punktskatterna på alkohol och alkoholdrycker och således inte kan omfattas av undantaget enligt artikel 3.2 i punktskattedirektivet.

I sitt svar bestred den franska regeringen klagomålet och gjorde gällande att artikel 3.2 ålägger medlemsstaterna att definiera system för eventuella "andra indirekta skatter" med särskilda ändamål som påförs samma varor som är underkastade punktskatt, med iakttagande av de skatteregler som är tillämpliga på punktskatter eller mervärdesskatt. Den franska regeringen framhöll likaså att då den hade tagit en alkoholhalt på 25 volymprocent som minimivärde för skatteunderlaget hade den därmed grundat sig på den svagaste alkoholhalten i kategorin starksprit.

Kommissionen erinrade i ett motiverat yttrande av den 12 februari 1997 om sin inställning och uppmanade den franska regeringen att inom två månader från delgivningen av ovannämnda yttrande vidta nödvändiga åtgärder för att följa gemenskapsbestämmelserna.

Den franska regeringen rättade sig inte efter det motiverade yttrandet. Följaktligen har kommissionen, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 9 juli 1998, väckt talan enligt artikel 169 i EG-fördraget (nu artikel 226 EG) mot denna regering och yrkat att domstolen skall fastställa att Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt punktskattedirektivet.

Parternas argument

5 Enligt kommissionen skall artikel 3.2 i punktskattedirektivet, i den mån den ger medlemsstaterna möjlighet att för särskilda ändamål införa undantag till det harmoniserade punktskattesystemet, tolkas restriktivt, nämligen i den meningen att staterna kan bibehålla eller införa "andra" skatter med särskilda ändamål endast om de följer de skatteregler som är tillämpliga på punktskatter och mervärdesskatt. Förutom att varje annan tolkning skulle strida mot lydelsen av denna bestämmelse, skulle en sådan tolkning rättfärdiga att det skapas en indirekt nationell beskattning som är parallell med punktskatten. Detta skulle innebära ett hot mot möjligheten att uppnå punktskattedirektivets mål, nämligen den fria rörligheten för varor som omfattas av punktskatter inom ramen för den inre marknaden, såsom den framstår sedan de fiskala gränserna avskaffats.

6 Kommissionen framhåller att bestämmelsen i artikel 3.2 inte skall tolkas som en enkel erinran om förbudet att hindra den fria rörligheten av varor utan som ett bestämt villkor för att kunna göra undantag från det harmoniserade systemet. Enligt detta villkor skulle det föreligga en skyldighet för den nationella lagstiftaren att, när han är verksam inom det område som förbehålls honom genom nämnda bestämmelse, iaktta de väsentliga kriterierna i det harmoniserade systemet för punktskatter och mervärdesskatt och som, i enlighet med vad som uttryckligen anges i denna bestämmelse, avser skatteunderlag, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning.

Enligt kommissionen är artikel 26 i den nämnda franska lagen oförenlig med strukturen för punktskatten på alkohol och alkoholdrycker, eftersom den anknyter tillämpningen av skatten till bestämda varukategorier enligt andra kriterier än dem som gäller för punktskatterna i strukturdirektivet och även eftersom skattebeloppet beräknas på grundval av volym och inte på alkoholhalt.

7 Den franska regeringen noterar att medlemsstaterna enligt den tolkning av artikel 3.2 som kommissionen försvarar endast bibehåller möjligheten att införa en andra skatt som skulle läggas till den urspungliga gemenskapsrättsliga skatten, utan att det påverkar den möjlighet som ges i strukturdirektivet, och som finns i systemet för punktskatter på alkoholdrycker, att höja den befintliga punktskatten. Samtidigt som en sådan tolkning i huvudsak skulle hindra medlemsstaterna från att, utöver en rent kvantitativ aspekt, eftersträva särskilda ändamål genom en anpassning av skatteinstrumentet skulle den beröva artikel 3.2 i punktskattedirektivet all ändamålsenlig verkan.

8 I motsats till vad kommissionen framhåller påstår den franska regeringen att den skatt för social trygghet som nu gäller i dess lagstiftning omfattas av undantaget enligt artikel 3.2 i den mån detta eftersträvar ett särskilt ändamål, nämligen hälsoskydd. Den franska regeringen understryker i det avseendet att formen för beräkning av den nationella skatten i fråga är den som är lämpligast för att uppnå detta resultat. Genom att skatten beräknas på dryckens volym snarare än på dess procentuella alkoholhalt, påförs skatten på enhetligt sätt konsumtionen av de drycker med en alkoholhalt mellan 25 och 50 volymprocent som säljs mest. Skattens effektivitet för skydd av folkhälsan visas genom det faktum att konsumtionen i Frankrike av sådan sprit ökade med endast 14 procent mellan 1980 och 1994, medan ökningen under det föregående decenniet uppgick till 31 procent.

9 När det gäller den nationella åtgärdens tillämpningsområde noterar den franska regeringen att kommissionen nöjer sig med att ifrågasätta huruvida den är förenlig med strukturen på punktskatterna (och därmed med möjligheten att låta den ingå inom ramen för artikel 3.2) med hänvisning endast till de produkter som har en alkoholhalt som överstiger 22 volymprocent, det vill säga till de produkter som avses i artikel 20 andra strecksatsen i strukturdirektivet som definierar begreppet etylalkohol, och som på intet sätt beaktar de produkter som har en alkoholhalt som överstiger 1,2 volymprocent, det vill säga de produkter som avses i första strecksatsen i artikel 20, även om de senare likaså ingår i definitionen av etylalkohol.

Eventuellt fördragsbrott

10 Den centrala frågan i förevarande mål ligger i tolkningen av artikel 3.2 i punktskattedirektivet. Denna bestämmelse anger de gränser inom vilka det kan anses rättfärdigat att skapa andra indirekta skatter på alkoholdrycker. Bestämmelsen föreskriver nämligen att systemet med eventuellt ytterligare skatter som påförs varor som redan underkastas punktskatt måste vara förenligt med "de regler som är tillämpliga på punktskatt och mervärdesskatt vad gäller bestämningen av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning".

Parterna framför två olika tolkningar av denna bestämmelse. Enligt kommissionen skall bestämmelsen tolkas bokstavligt på så sätt att eventuella "andra skatter" till fullo skall följa de harmoniserade regler som föreskrivs för punktskatter (och för mervärdesskatt) och som gäller bestämningen av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning. Enligt den franska regeringen däremot lämnar bestämmelsen medlemsstaterna en möjlighet att för andra indirekta skatter som påförs samma varor föreskriva skatteformer som inte sammanfaller med dem som gäller systemet för punktskatter (och för mervärdesskatt), dock under förutsättning att de inte påverkar en korrekt tillämpning av de harmoniserade reglerna vare sig ur skattesynpunkt eller i det vidare perspektivet på den fria rörligheten av varor.

11 Det går inte att stödja kommissionens uppfattning. Den bekräftas varken av bestämmelsens lydelse eller av dess syfte.

När det gäller bestämmelsens lydelse skall noteras att även om de språkliga skillnaderna är små mellan de formuleringar som används för att ange på vilket sätt den nationella lagstiftningen skall följa de relevanta gemenskapsrättsliga reglerna för att den nationella undantagsbestämmelsen skall vara förenlig med artikel 3.2, är dessa skillnader dock inte stora. Den franska versionen ("à condition que ces impositions respectent les règles de taxation applicables pour les besoins des accises"), den italienska ("regole applicabili ai fini delle accise") och den spanska ("normas aplicables en relación con los impuestos") förefaller nämligen inte, med hänsyn till användningen av orden "pour les besoins", "ai fini" och "en relación con", kräva att alla regler om skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning avseende punktskatter och mervärdesskatt skall iakttas utan förbehåll, utan ger snarare ganska flexibla anvisningar på dessa punkter. Om nämligen gemenskapslagstiftaren hade velat föreskriva ett villkor av detta slag, det vill säga om han hade velat föreskriva att reglerna i fråga skall iakttas till fullo, hade han förmodligen använt ett tydligare uttryck, genom att exempelvis i den italienska versionen tala om iakttagandet av regler som är tillämpliga på ("alle") punktskatter snarare än för ändamålet med ("ai fini delle") punktskatter och använda motsvarande uttryck i de andra versionerna. Man kan, enligt min mening, inte komma till någon annan slutsats med stöd av den engelska versionen ("comply with the tax rules applicable for excise duties") eller den tyska ("sofern diese Steuern die Besteuerungsgrundsätze der Verbrauchsteuern (...) beachten"), eftersom de uttryck som används i dessa versioner inte väsentligen skiljer sig från dem som används i de andra versionerna och således inte är av den arten, förefaller det mig som om en mindre strikt tolkning kan uteslutas. Det är därför skäligt att anse att, om det är möjligt att hämta någon ledning från bestämmelsens lydelse, det rör sig om en anvisning som snarare bekräftar att det inte finns någon strikt skyldighet att följa de nämnda gemenskapsrättsliga reglerna.

Det skall tilläggas att om det finns skillnader mellan de olika språkversionerna av en bestämmelse skall denna enligt domstolens rättspraxis tolkas "med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår".(3) Men tillämpningen av detta kriterium får, som kommer att framgå nedan, till följd att den aktuella bestämmelsen skall tolkas så att den tillerkänns en ändamålsenlig verkan och att i det perspektivet den mindre strikta tolkningen, i den mening som angetts ovan, är att föredra.

12 Lydelsen av bestämmelsen ger ytterligare en anvisning i samma riktning, det vill säga i motsatt riktning mot kommissionens påstående. I vissa språkversioner, närmare bestämt de engelska, nederländska och danska, görs möjligheten att skapa andra skatter på varor som redan påförts punktskatter beroende på att reglerna om mervärdesskatt och om punktskatter iakttas kumulativt. Detta följer av användningen av den förbindande konjunktionen "och" mellan dessa två skatteformer i stället för den särskiljande konjunktionen "eller", som förekommer i andra språkversioner. Men om kommissionens tolkning, som grundas på ett fullständigt iakttagande av reglerna, skall följas skall medlemsstaterna samtidigt iaktta två sinsemellan olika kategorier av regler. Det är följaktligen omöjligt att iaktta den ena och den andra kategorin på ett fullständigt och strikt sätt, vilket kommissionen däremot anser vara nödvändigt för att undantaget skall kunna gälla. Det räcker att på denna punkt beakta att ett grundläggande kännetecken hos mervärdesskatten är det faktum att den beräknas proportionellt i förhållande till priset på de varor och tjänster som den påförs,(4) medan ett grundläggande kännetecken hos de punktskatter som påförs alkoholdrycker är det faktum att dessa tillämpas på produktvolymen. Detta förefaller utesluta en bokstavlig tolkning av hänvisningen till reglerna för punktskatter och mervärdesskatt som villkor för lagenligheten hos de nationella indirekta skatterna.

13 Slutsatsen är densamma om man utgår från syftet med den bestämmelse som granskas. Det handlar om en bestämmelse som införts i punktskattedirektivet och som bekant definierar de allmänna kriterierna för harmonisering av systemen för varor som påförs punktskatt i syfte att säkerställa att den inre marknaden skall fungera väl.(5) I enlighet med denna allmänna målsättning syftar bestämmelsen i fråga till att möjliggöra för medlemsstaterna att på varor som redan påförts punktskatt införa "andra" indirekta skatter som eftersträvar särskilda ändamål, till exempel i syfte att förverkliga ett effektivt skydd av folkhälsan genom att med hjälp av beskattning avskräcka från konsumtion av alkohol. Men om undantagsbestämmelsen tillerkänns den räckvidd som kommissionen föreslår skulle medlemsstaterna för att eftersträva särskilda ändamål disponera ett synnerligen begränsat handlingsutrymme. Enligt denna åsikt skulle medlemsstaterna i huvudsak endast kunna införa en andra punktskatt, parallellt med den ursprungliga gemenskapsrättsliga punktskatten.

Om det var på det sättet skulle undantaget inte ha något berättigande och bestämmelsen som föreskriver detta vara orimlig. Denna slutsats nås framför allt vid beaktande av förhållandet mellan de indirekta tilläggsskatterna och de harmoniserade punktskatterna. Skillnaden mellan dessa båda skattekategorier är enligt kommissionen nämligen inte helt klar.

Kommissionen hävdar att även om medlemsstaterna skulle följa den begränsade tolkning som kommissionen föreslår skulle de likväl behålla en viss möjlighet att införa nya indirekta skatter. Medlemsstaterna skulle nämligen bibehålla möjligheten att avpassa den nationella beskattningen på annat sätt än vad som föreskrivs i strukturdirektivet. Detta argument bidrar dock inte till att precisera räckvidden av undantagsbestämmelsen. Det uttrycker nämligen endast den möjlighet för staterna som finns i de former för tillämpningen av de harmoniserade punktskatterna, som endast föreskriver miniminivåer för dessa. Kommissionens tolkning slutar således med att den aktuella bestämmelsen berövas varje rimlig uppgift så snart de effekter som framkallas genom införandet av en andra punktskatt skulle kunna uppnås genom höjande av den harmoniserade punktskatten. Som den franska regeringen noterar i sitt svaromål övergår kommissionens tolkning i huvudsak till att på konstlad väg i artikel 3.2 återinföra den formulering som kommissionen föreslog under förarbetena och som rådet avvisade.(6)

14 Sedan detta slagits fast återstår det dock att klargöra vilken innebörd som skall tillerkännas hänvisningen i artikel 3.2 till de regler om skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning som är tillämpliga på punktskatter. Sedan det har erkänts att kommissionens påstående att bestämmelsen skulle tolkas restriktivt är grundlöst, återstår det i huvudsak att granska två möjliga tolkningar, av vilka den andra i sin tur kan delas upp i mer eller mindre tvingande formuleringar. Det kan, som den franska regeringen hävdar, i första hand anses att bestämmelsen endast ålägger staterna att inte äventyra systemet med punktskatter (och mervärdesskatt) när de inför andra indirekta skatter. Det kan i andra hand anses att bestämmelsen gör staternas möjlighet att införa andra indirekta skatter beroende av att särskilda skyldigheter iakttas, nämligen skyldigheter som uppstår från den uttryckliga hänvisningen till de regler i systemet för punktskatter som avser skatteunderlag, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning.

Denna andra tolkning stöds av det faktum att bestämmelsen i fråga inte begränsar sig till att kräva ett allmänt iakttagande av systemet för punktskatter, vilket skulle kunna bekräfta den tolkning som föreslagits av den franska regeringen, men säger något mer eftersom den anger fyra områden i det allmänna systemet som medlemsstaterna uppmanas att iaktta när de inför andra indirekta skatter. Hänvisningen till dessa fyra särskilda sektorer gör det enligt min mening inte möjligt att dela den franska regeringens påstående. Det måste dock fastställas vilka skyldigheter till åtgärder från medlemsstaternas sida som hänvisningen till reglerna rörande dessa sektorer ger.

Även om artikel 3.2, på grund av att den inför ett undantag från det allmänna systemet för punktskatter, endast kan tolkas restriktivt är jag av den åsikten att iakttagandet av de aktuella reglerna inte skall förstås på så sätt att det krävs en fullständig överensstämmelse mellan den gemenskapsrättsliga bestämmelsen och de regler som är tillämpliga på sådana olika varor som kan särskiljas inom varje kategori. Jag vill säga att den gemenskapsrättsliga lagenligheten hos en nationell skatt enligt min mening skall bedömas i förhållande till det gemenskapsrättsliga system som föreskrivs för hela den kategori varor det är fråga om och inte det system som föreskrivs för den enskilda varan. Att kräva en fullständig överensstämmelse mellan de nationella bestämmelserna och de gemenskapsrättsliga bestämmelserna avseende den enskilda varan (vin, öl, andra jästa drycker än vin och öl, mellanprodukter såsom de definieras i artikel 17 i strukturdirektivet, etylalkohol) skulle inte endast beröva artikel 3.2 varje ändamålsenlig verkan, utan också kunna framkalla andra former av punktskatter i strid med principen om punktskattens odelbarhet. Exempelvis skulle en medlemsstat som ville påföra en alkholdryck som vin en annan skatt än punktskatt, för ändamål som har samband med skydd av folkhälsan, kunna göra detta uteslutande under förutsättning att den iakttar samtliga de regler som finns i strukturdirektivet avseende alkoholdrycker. Därutöver skulle den dock inte bokstavligen behöva iaktta alla de särskilda regler om vin som direktivet innehåller. Däremot skulle parametern i fråga inte anses ha iakttagits om beloppet på den nationella indirekta skatten hade fastställts proportionellt till värdet på varan. I det fallet skulle den nationella lagstiftningen nämligen falla utanför direktivets systematik, som inte föreskriver detta beräkningssätt för någon av de varor som regleras i detta, och således inte omfattas av undantaget i artikel 3.2.

15 Med hänsyn till den föreslagna tolkningen av artikel 3.2 i punktskattedirektivet, skall det nu fastställas huruvida den franska lagstiftningen i fråga följer de villkor som, enligt den nämnda bestämmelsen, är en förutsättning för staternas möjlighet att införa nationella indirekta skatter. I det syftet måste de nationella skatterna a) eftersträva ett särskilt ändamål och b) iaktta systemet för punktskatter med avseende på de fyra områden som angetts ovan.

När det gäller förutsättningen under a) förefaller det mig som om kommissionen, trots viss tveksamhet som framträdde i synnerhet under den muntliga förhandlingen, erkänner att den franska skatten är avsedd för ett särskilt ändamål, nämligen skyddet av hälsan. Även om kommissionen inte särskilt bestrider denna punkt, framhöll den franska regeringen att införandet av en nationell skatt på alkohol sammanföll med en minskning i konsumtionen av de berörda dryckerna, nämligen drycker med en alkoholhalt som överstiger 25 volymprocent.

Kommissionens anmärkning mot den franska regeringen avser underlåtenhet att iaktta villkoret under b). Ur den synvinkeln förebrår kommissionen den franska regeringen det faktum att den aktuella skatten endast är tillämplig på alkoholdrycker med en alkoholhalt som överstiger 25 volymprocent och att dess belopp är proportionellt till mängden dryck. Ett sådant system är inte förenligt med artikel 3.2 i förening med artiklarna 20 och 21 i strukturdirektivet. Denna anmärkning förefaller mig sakna grund.

På den första punkten, det vill säga om fastställandet av vilka alkoholdrycker som skall påföras nationell skatt, noterar jag att skatten enligt systemet i den franska lagen tillämpas på alla drycker med en alkoholhalt som överstiger 25 volymprocent, medan punktskatten enligt artikel 20 i strukturdirektivet påförs en första grupp alkoholdrycker, som anges i Kombinerade nomenklaturen med KN-nummer 2207 och 2208 och som kännetecknas av en genomsnittligt mycket hög alkoholhalt (i denna kategori ingår brännvin, whisky, rom, gin, vodka och liknande varor), och en andra grupp drycker med en alkoholhalt som överstiger 22 volymprocent och som anges i Kombinerade nomenklaturen med KN-nummer 2204, 2205 och 2206 (i denna grupp ingår viner, vermouth och sådana andra jästa drycker som cider).

Under dessa förutsättningar råder det ingen tvekan om att den franska lagstiftningen i fråga inte i alla avseenden överensstämmer med gemenskapslagstiftningen i strukturdirektivet. Enligt min mening är det dock fråga om en lagstiftning som är förenlig med gemenskapsrätten, eftersom det sortiment alkoholdrycker som påförs den franska skatten ingår i det sortiment som anges i strukturdirektivet. Det förefaller inte som om den omständigheten att den franska skatten inte påförs alkoholdrycker med en alkoholhalt mellan 22 och 25 volymprocent är av den arten att den påverkar det gemenskapsrättsliga systemet. Det kan tilläggas att den enda gräns som artikel 20 tycks ange noggrant, nämligen det faktum att alkoholdrycken har en alkoholhalt som överstiger 1,2 volymprocent, på intet sätt äventyras genom den franska lagstiftningen.

På den andra punkten, nämligen formerna för beräkning av skattebeloppet, skall det erinras om att skattebeloppet enligt den franska lagstiftningen fastställs till 0,84 FRF per deciliter eller bråkdel av deciliter utan att, förutom naturligtvis i fråga om den nämnda miniminivån, hänsyn tas till den mer eller mindre höga alkoholhalten, som dock i vart fall överstiger tröskelvärdet för den dryck som avses. Med andra ord beräknas skatten i den franska lagstiftningen oberoende av den mängd alkohol, som i verkligheten finns i en viss volym alkoholdryck och som varierar i olika typer av drycker. Därav följer exempelvis att skatt påförs på samma sätt på drycker med en alkoholhalt på 26 volymprocent som på drycker med en alkoholhalt på 70 volymprocent. Strukturdirektivet föreskriver däremot att punktskatten på etylalkohol "beräknas med hänvisning till antalet hektoliter ren alkohol" och fastställer beloppet till 550 ecu per hektoliter.(7)

De former för beräkning som anges i den franska lagen överensstämmer visserligen inte med dem som föreskrivs i artiklarna 19 och 21 i strukturdirektivet för etylalkohol, eftersom beräkningen görs på mängden dryck och inte på dess alkoholhalt, men det är likaså riktigt att strukturdirektivet för andra produkter (vin, öl, andra jästa drycker, mellanprodukter) tar mängden som beräkningsgrund.(8) Dessutom är den franska skatten (som uppgår till 0,84 FRF per deciliter) förenlig med den gemenskapsrättsliga minimisatsen för skatt på alkohol (som uppgår till 550 ecu) och som fastställts i ovannämnda direktiv 92/84. Det kan därför inte fastslås att de former för beräkning som föreskrivs för den franska skatten inte omfattas av de bestämmelser som reglerar den kategori produkter som påförs punktskatt och som tas upp i strukturdirektivet.

16 Sammanfattningsvis anser jag att den franska lagstiftningen i fråga är förenlig med artikel 3.2 i punktskattedirektivet med avseende på såväl tillämpningsområde som formerna för beräkning av skatten, i den mening som klargjorts i det föregående.

17 Härav följer att den talan som kommissionen har väckt mot den franska regeringen skall ogillas.

Rättegångskostnader

18 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom Republiken Frankrike har yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, och kommissionen har tappat målet, skall yrkandet bifallas.

Förslag till avgörande

19 Av vad ovan anförts föreslår jag att domstolen skall

- ogilla talan och

- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

(1) - EGT L 76, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 57.

(2) - EGT L 316, s. 21; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 100.

(3) - Dom av den 7 december 1995 i mål C-449/93, Rockfon (REG 1995, s. I-4291), punkt 28, som erinrar om den princip som uttalats i dom av den 27 oktober 1977 i mål 30/77, Bouchereau (REG 1977, s. 1999; svensk specialutgåva, volym 3, s. 459), punkt 14.

(4) - Se dom av den 26 juni 1997 i de förenade målen C-370/95-C-372/95, Careda m.fl. (REG 1997, s. I-3721), punkt 14.

(5) - I dom av den 11 november 1997 i mål C-408/95, Eurotunnel m.fl. (REG 1997, s. I-6315) fastställde domstolen att "direktiv 92/12 har till syfte att från den 31 december 1992 fastställa villkoren för punktskattebelagda varors rörlighet inom ramen för en inre marknad utan fiskala gränser" (punkt 7).

(6) - Kommissionen har föreslagit följande formulering av artikel 3.2: "De varor som är förtecknade i punkt 1 skall inte påföras annan skatt än punktskatt och mervärdesskatt" (EGT C 322, 1990, s. 1).

(7) - Artikel 3 i rådets direktiv 92/84/EEG av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av punktskattesatser på alkohol och alkoholdrycker (EGT L 316, s. 29; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 108).

(8) - I strukturdirektivet, i artiklarna 9, 13 och 18, närmare bestämt tas som enda utgångspunkt "antalet hektoliter färdig produkt".