61997C0417

Bakgrund och förfarande

1 Kommissionen har genom ansökan, som inkom den 9 december 1997, med stöd av artikel 169 i EG-fördraget väckt talan om fördragsbrott gentemot Storhertigdömet Luxemburg. Kommissionen har yrkat att domstolen skall fastställa att Storhertigdömet Luxemburg har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 31 i rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet(1) (nedan kallat direktivet) genom att inte inom den föreskrivna fristen anta de lagar och andra författningar, inklusive eventuella bestämmelser om påföljder, som är nödvändiga för att genomföra direktivet.

2 I artikel 31 i det ovanämnda direktivet föreskrivs att medlemsstaterna före den 1 juli 1995 skulle anta de lagar och andra författningar som var nödvändiga för att följa direktivet. Vidare skulle dessa bestämmelser träda i kraft senast den 31 december 1995 och medlemsstaterna skulle omedelbart underrätta kommissionen om detta.

3 Kommissionen har i sin ansökan förklarat att den inte erhållit något meddelande om inhemska åtgärder som vidtagits för tillämpningen av direktivet från de luxemburgska myndigheterna och att den inte förfogade över några uppgifter från andra källor som gjorde det möjligt för den att dra slutsatsen att sådana åtgärder satts i kraft. Av den anledningen sände kommissionen den 27 oktober 1995 en formell underrättelse till Storhertigdömet Luxemburg.

4 De luxemburgska myndigheterna svarade genom skrivelse av den 8 januari 1996 att deputeradekammaren hade inlett behandlingen av ett lagförslag om införlivande av direktivet och att ett andra lagförslag med samma syfte skulle framläggas inom kort. Den 19 augusti 1996 underrättade Luxemburgs ständige representant vid gemenskapen kommissionen om att det andra lagförslaget hade framlagts. De luxemburgska myndigheterna förklarade vidare att artikel 21 i direktivet (om upplysningar till investerare) hade införlivats genom en förordning av den 27 december 1995. Därefter har de luxemburgska myndigheterna inte underrättat kommissionen om införlivande av någon annan bestämmelse i direktivet.

5 Mot bakgrund av de ovan anförda omständigheterna riktade kommissionen den 24 februari 1997 ett motiverat yttrande(2) till Storhertigdömet Luxemburg, vari den kritiserade denna stat för att inte ha genomfört det ovannämnda direktivet. De luxemburgska myndigheterna hävdade i skrivelse av den 22 april 1997 till kommissionen att vad beträffade flera aspekter av direktivet var det inte nödvändigt att utarbeta nya bestämmelser för att införliva detta i den inhemska rättsordningen, eftersom sådana bestämmelser redan fanns i luxemburgsk rätt. De luxemburgska myndigheterna redovisade emellertid inte innehållet i dessa bestämmelser.

Med beaktande av de luxemburgska myndigheternas svar drog kommissionen slutsatsen att myndigheterna inte hade införlivat huvuddelen av direktivets bestämmelser med inhemsk rätt, nämligen alla bestämmelser som inte hade nämnts i skrivelsen av den 22 april 1997, och att Storhertigdömet Luxemburg således hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktivet samt relevanta bestämmelser i fördraget.

Huruvida det föreligger ett fördragsbrott

6 Enligt artikel 189 tredje stycket i EG-fördraget skall ett direktiv med avseende på det resultat som skall uppnås vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat. Enligt artikel 5 första stycket i EG-fördraget skall medlemsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördraget eller av åtgärder som vidtagits av gemenskapens institutioner. Vad särskilt beträffar införlivande av direktiv 93/22 med nationell rätt fastslås motsvarande skyldighet uttryckligen i den ovannämnda artikel 31, i vilken stadgas att den 1 juli 1995 är slutdatum och medlemsstaterna åläggs att genast underrätta kommissionen om de nödvändiga åtgärder som har vidtagits.

7 Den luxemburgska regeringen har i det svaromål som den ingav den 13 mars 1998 uttryckligen medgett att den ännu inte hade fullständigt införlivat direktiv 93/22 och åberopade därvid som skäl att det hade inträffat förseningar i lagstiftningsproceduren. Den luxemburgska regeringen har tillagt att deputeradekammaren under sitt sammanträde den 20 januari 1998 godkände ett lagförslag varigenom direktivet delvis införlivades, genom en ändring i lagen av den 5 april 1993 om finansbranschen samt artikel 113 i handelslagen. Regeringen har slutligen angett att ett andra lagförslag avseende tillsyn av marknaden hade framlagts den 16 juli 1996 och att deputeradekammaren mycket snart skulle anta detta. Under dessa omständigheter har den luxemburgska regeringen hävdat att det förevarande förfarandet inom kort skulle förlora sitt syfte och har följaktligen yrkat att talan skall ogillas.

8 Den luxemburgska regeringens uppfattning kan inte stödjas. Eftersom åtminstone vissa av de skyldigheter som föreskrivs i direktivet inte har införlivats i rätt tid, råder det nämligen inte något tvivel om att Storhertigdömet Luxemburg har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 189 i fördraget och det ovannämnda direktivet. Den omständigheten att de lagbestämmelser som är avsedda att fullt ut genomföra direktivet fortfarande kan antas under förfarandets gång, såsom den luxemburgska regeringen förutser, saknar betydelse för utgången av tvisten. Enligt domstolens rättspraxis (se dom av den 11 juni 1998 i de förenade målen C-232/95 och C-233/95, kommissionen mot Grekland, REG 1998, s. I-3343, punkt 38) är det nämligen för bedömningen av huruvida staten har begått ett fördragsbrott, även tidsmässigt, avgörande om den frist som utsatts i det motiverade yttrandet har löpt ut. Ett försenat genomförande som ägt rum antingen innan talan väckts eller under rättegången gör inte att det berättigade intresset att få saken prövad bortfaller, om inte kommissionen återkallar sin talan, vilket inte har skett i det förevarande fallet.

Rättegångskostnader

9 Storhertigdömet Luxemburg har således tappat målet. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Storhertigdömet Luxemburg skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Kommissionens yrkande skall således bifallas.

10 Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall

- fastställa att Storhertigdömet Luxemburg har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet genom att inte anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att genomföra direktivet,

- förplikta Storhertigdömet Luxemburg att ersätta rättegångskostnaderna.

(1) - EGT L 141, s. 27; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 83.

(2) - Skrivelse nr SG (97) D/1378.