FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)

den 21 oktober 1997

Mål T-168/96

Catherine Patronis

mot

Europeiska unionens råd

”Tjänstemän — Utebliven befordran — Jämförelse av meriter — Frånvaro på grund av sjukdom och olycksfall — Beaktande av sammanlagd arbetsinsats under referensperioden”

Fullständig text pä franska   II-833

Saken:

Talan om ogiltigförklaring av ett beslut att inte befordra sökanden.

Utgång:

Ogillande.

Resumé av domen

Sökanden började arbeta vid rådet den 16 maj 1980 och hade från den 1 juli samma år till uppgift att organisera och leda den grekiska avdelningen vid skrivcentralen. Den 1 juli 1981 fick hon fast anställning som assistent i lönegrad B 3 och den 1 juni 1987 befordrades hon sedan till lönegrad B 2.

Sökanden stod på sjätte plats, räknat efter tjänsteår, på förteckningen över de 36 tjänstemän som den 1 oktober 1995 hade tillräckligt många tjänsteår för att komma i fråga för befordran till lönegrad B 1, under befordringsförfarandet för budgetåret 1995. Nio tjänster i lönegrad B 1 skulle tillsättas genom befordran.

I sin rapport till tillsättningsmyndigheten föreslog rådgivande befordringskommittén för befordringar inom kategori B (rådgivande kommittén) enhälligt att nio tjänstemän skulle befordras till lönegrad B 1. Sökanden var inte en av dessa tjänstemän. Denna förteckning offentliggjordes i Meddelanden till personalen nr 163/95 av den 7 december 1995.

Tillsättningsmyndigheten befordrade senare de av rådgivande kommittén föreslagna nio tjänstemännen till lönegrad B 1.

Den 7 mars 1996 anförde sökanden klagomål mot tillsättningsmyndighetens beslut att inte befordra henne. Klagomålet registrerades den 13 mars samma år. Detta klagomål avslogs genom beslut av den 11 juli 1996, vilket delgavs sökanden den 5 augusti samma år.

Som stöd för sitt beslut att avslå klagomålet anförde tillsättningsmyndigheten bland annat följande: “... efter en jämförelse av kandidaternas kvalifikationer och betygsrapporter har rådgivande kommittén blivit tvungen att göra en uppdelning av de meriterade kandidaterna. I detta sammanhang har den sammanlagda arbetsinsatsen utgjort en bedömningsgrund. Med beaktande av att Er sammanlagda arbetsinsats har minskat på grund av Er frånvaro på grund av sjukdom och olycksfall har rådgivande kommittén slutligen inte kunnat låta Er komma i fråga för en eventuell befordran. ”

Sökanden befordrades senare till lönegrad B 1 med verkan från den 1 januari 1996.

Prövning i sak

Den första grunden: åsidosättande av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna

Förstainstansrätten ansåg att rådgivande kommittén kunde beakta dels att Catherine Patronis frånvaro på grund av sjukdom och olycksfall under referensperioden väsentligt minskat hennes sammanlagda arbetsinsats, dels att hennes frånvaro på grund av sjukdom och olycksfall var betydligt högre än den var för någon av de befordrade tjänstemännen (punkt 31).

Även om rådgivande kommittén inte systematiskt har kontrollerat samtliga kandidaters frånvaro på grund av sjukdom och olycksfall, fann den att det förelåg en stor skillnad mellan Cauteline Patronis frånvaro på grund av sjukdom och olycksfall och de nio befordrade kandidaternas motsvarande frånvaro (punkt 32).

Förstainstansrätten fann att mot denna bakgrund och med beaktande av hur få poster som kunde tillsättas inom ramen för budgeten och med beaktande av paragraf 1 i riktlinjerna för personalföreträdare i befordringskommittéer, som antogs av personalkommittén den 17 november 1994 (riktlinjerna), vilken föreskriver att vid likvärdiga meriter kan även sammanlagd närvaro beaktas, hade rådet lagenligen och i andra hand beaktat Catherine Patronis sammanlagda arbetsinsats och vid likvärdiga meriter givit andra tjänstemän företräde, eftersom dessa tjänstemän hade arbetat på ett objektivt sett mer sammanhängande sätt och således i högre grad än den berörde tjänstemannen bidragit till verksamhetens kontinuitet och således till tjänstens intresse under referensperioden (punkt 34).

En rådgivande befordringskommitté är nämligen inte skyldig att endast grunda sig på kandidaternas betygsrapporter utan kan även grunda sin bedömning på andra aspekter av deras kvalifikationer, såsom andra upplysningar om deras administrativa eller personliga situation, som kan inverka på en bedömning som endast grundas på betygsrapporterna (punkt 35).

Hänvisning till förstainstansrätten den 25 november 1993, T-89/91, T-21/92 och T-89/92, X mot kommissionen, Rec. 1993, s. II-1235, punkterna49 och 50

Den tolkning som institutionen lagenligen gjort avseende artikel 45 i tjänsteföreskrifterna kan inte ifrågasättas, på grund av principen om normhierarki, vare sig enligt partssammansatta kommitténs yttrande eller enligt riktlinjerna (punkt 36).

Den andra grunden: åsidosättande av motiveringsskyldigheten

Förstainstansrätten konstaterade att det i beslutet om avslag på klagomålet kort men tillräckligt tydligt anges varför rådet inte beaktat sökandens kandidatur till befordran, och det var denna motivering som nu ifrågasattes i den första grunden (punkt 41).

Av detta följde att motiveringen av beslutet om avslag på klagomålet hade givit den berörda tillräckliga upplysningar för att verkningsfullt kunna väcka förevarande talan och för förstainstansrätten att pröva om det ifrågavarande beslutet var lagenligt (punkt 42).

Hänvisning till domstolenden 1 juni 1983, 36/81, 37/81 och 218/81, Selon mot kommissionen. Rec. 1983, s. 1789. punkterna47 och 48; förstainstansrattenden 16 december 1993, T-80/92, Turner mot kommissionen. Rec. 1993, s. II-1465, punkt 62

Den tredje grunden: åsidosättande av artikel 26 i tjänsteföreskrifterna

Förstainstansrätten erinrade om att syftet med artikel 26 i tjänsteföreskrifterna är att säkerställa tjänstemannens rätt till försvar genom att undvika att beslut som fattas av tillsättningsmyndigheten och som påverkar tjänstemannens administrativa situation och karriär inte grundas på uppgifter om hans beteende som inte finns nämnda i hans personalakt (punkt 46).

Hänvisning till domstolen den 12 februari 1987, 233/85, Bonino mot kommissionen, Rec. 1987, s. 739, punkt 11; förstainstansrattenden 5 december 1990, T-82/89, Marcato mot kommissionen, Rec. 1990, s. II-735, punkt 78

Förstainstansrätten fann att den tredje grunden saknade föremål, eftersom rådet lagenligen hade beaktat Catherine Patronis frånvaro på grund av sjukdom och olycksfall, medan hon inte hade förnekat att hon från administrationen vid sin sjukfrånvaro fått uppgifter om frånvaron och hon inte heller förnekat att dessa uppgifter var korrekta (punkt 47).

Domslut:

Talan ogillas.