1 Institutionernas rättsakter - Tillämpning i tiden - Omedelbar tillämpning av en ny handläggningsregel - En materiell regels retroaktivitet - Villkor - Bestämmelser om eftergift av importtullar
(Rådets förordning nr 1430/79, artikel 13, och nr 2913/92, artikel 239)
2 Europeiska gemenskapernas egna medel - Återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar - Artikel 13 i förordning nr 1430/79 - Kommissionens behörighet att fatta beslut - Den berörda ekonomiska aktörens rätt att yttra sig - Räckvidd
(Rådets förordning nr 1430/79, artikel 13)
3 Europeiska gemenskapernas egna medel - Återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar - Artikel 13 i förordning nr 1430/79 - Räckvidd - Kommissionens behörighet att fatta beslut - Former för utövande - "Särskilda omständigheter" - Begrepp - Kommissionens grova försumlighet
(Rådets förordning nr 1430/79, artikel 13)
4 Europeiska gemenskapernas egna medel - Återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar - Betalningsskyldig som uppfyller villkoren enligt artikel 13 i förordning nr 1430/79 - De behöriga myndigheternas skyldighet att återbetala eller efterge tullar - Sammanträffande av villkoren enligt artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 - Icke nödvändigt villkor
(Rådets förordning nr 1430/79, artikel 13, och nr 1697/79, artikel 5.2)
5 Även om handläggningsreglerna generellt anses vara tillämpliga på alla tvister som är anhängiga vid den tidpunkt då dessa regler träder i kraft, gäller detta inte för de materiella reglerna. Tvärtom tolkas de sistnämnda reglerna vanligtvis så, att de endast syftar till situationer som har inträffat innan reglerna trädde i kraft om det av deras lydelse, syften eller struktur klart framgår att de skall ges en sådan verkan.
Så är inte fallet vad gäller den regel om eftergift av importtullar som återfinns i artikel 239 i förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen vilken, med verkan från och med den 1 januari 1994, ersatte bestämmelserna i artikel 13 i förordning nr 1430/79 om återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar, vilket innebär att en ansökan om eftergift skall bedömas mot bakgrund av den sistnämnda bestämmelsen, om den gällde vid den tidpunkt då den omtvistade importen ägde rum och de där tillhörande deklarationerna om varans övergång till fri omsättning godkändes.
6 Iakttagandet av rätten till försvar i alla förfaranden som inleds mot en person och som kan leda till en rättsakt som går denna person emot utgör en grundläggande gemenskapsrättslig princip som skall säkerställas även i avsaknad av reglering av förfarandet. Eftersom kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning när den fattar ett beslut om tillämpningen av skälighetsklausulen i artikel 13 i förordning nr 1430/79 om återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar, skall rätten att yttra sig i än högre grad säkerställas i förfaranden som inleds med tillämpning av denna förordning.
Denna princip förutsätter i detta sammanhang inte enbart att den berörde skall ges möjlighet att ta ställning och meningsfullt framlägga sin åsikt om omständigheternas relevans, utan även att han skall beredas tillfälle att ta ställning till åtminstone de handlingar som kommissionen har beaktat, och när denna klandras för allvarliga brister till och med att den berörde skall ha tillgång till samtliga administrativa icke-konfidentiella rättsakter som rör det omtvistade beslutet.
Särskilt när kommissionen avser att avvika från de behöriga nationella myndigheternas ställningstagande avseende frågan om uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas den berörde i den mening som avses i den ovannämnda artikel 13, är den skyldig att låta denne yttra sig på denna punkt, eftersom ett sådant beslut innebär en komplex rättslig bedömning som endast kan göras på grundval av alla relevanta faktiska omständigheter.
7 Artikel 13 i förordning nr 1430/79, som föreskriver att importtullar får återbetalas eller efterges under särskilda omständigheter där varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas den berörde, utgör en skälighetsklausul som är avsedd att omfatta andra situationer än de som är de allra vanligaste i praktiken och som vid antagandet av förordningen kunde utgöra föremål för en särskild reglering. Den skall särskilt tillämpas när de omständigheter som kännetecknar förhållandet mellan den ekonomiska aktören och administrationen är sådana att det inte är skäligt att denna aktör skall bära en skada som han normalt inte skulle ha burit.
Kommissionen skall således bedöma samtliga fakta för att avgöra om de utgör en särskild omständighet i den mening som avses i den ovannämnda bestämmelsen. Även om den i detta hänseende har befogenhet att företa skönsmässig bedömning, är den skyldig att använda denna befogenhet så, att den faktiskt utverkar en jämvikt mellan, å ena sidan, gemenskapens intresse att säkerställa att tullbestämmelser följs och, å andra sidan, det intresse som en importör som har handlat i god tro har av att inte bära skador som överskrider den vanliga kommersiella risken. Kommissionen kan i sin undersökning av om ansökan om eftergift är berättigad följaktligen inte nöja sig med att beakta importörens handlande utan skall även bedöma vilken inverkan dess eget, i förekommande fall oriktiga, beteende har haft på den uppkomna situationen.
Även om den omständigheten att det, för att erhålla förmånsbehandling i tullhänseende av varor som deklarerats för fri omsättning, inges handlingar, som sedan visar sig vara förfalskade även om dessa handlingar ingivits i god tro, inte i sig anses utgöra en särskild omständighet som berättigar eftergift av importtullar, utgör denna regel således inte något hinder för beviljande av eftergift när kommissionen, beträffande en tullkontingent som undantagits från importtullar, genom att underlåta att företa en effektiv kontroll av användningen av kontingenten på ett grovt sätt har underlåtit att uppfylla sin skyldighet att säkerställa att den tillämpas korrekt och att övervaka att den inte överskrids med hjälp av förfalskade intyg.
8 Artikel 13 i förordning nr 1430/79 föreskriver att de behöriga myndigheterna får återbetala eller efterge importtullarna under särskilda omständigheter där varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas den berörde. När dessa två villkor är uppfyllda har den betalningsskyldige rätt att kräva att importtullarna återbetalas eller efterges, för att denna bestämmelse inte skall fråntas sin ändamålsenliga verkan.
Av detta följer att eftergift av importtullar inte förutsätter att de tre kumulativa villkor som föreskrivs i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 om uppbörd av ifrågavarande tullar i efterhand - nämligen att tullarna inte har tagits ut till följd av att de behöriga myndigheterna har begått ett fel, att den betalningsskyldige har handlat i god tro, det vill säga att han skäligen inte har kunnat förväntas upptäcka de behöriga myndigheternas fel och att han har följt alla bestämmelser i det gällande regelverket vad gäller tulldeklarationer - är uppfyllda.
Även om de två ovannämnda bestämmelserna har samma målsättning, nämligen att begränsa betalningen av import- eller exporttullar i efterhand till situationer där sådan betalning är berättigad eller förenlig med en grundläggande princip, såsom principen om skydd för berättigade förväntningar, sammanfaller de emellertid inte. Medan artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 syftar till att skydda den betalningsskyldiges berättigade förväntningar på att samtliga de omständigheter som utgör grund för beslutet att uppbära eller inte uppbära tullen är riktiga, utgör artikel 13 i förordning nr 1430/79 en skälighetsklausul och skulle mista denna karaktär, om de villkor som ställs upp i artikel 5.2 borde vara uppfyllda i samtliga fall.