61996J0289

1 Jordbruk - Enhetlig lagstiftning - Skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel - Registrering på grundval av förordning nr 2081/92 - Beteckningar som inte kan registreras - Namn som blivit generiska - Begrepp - Räckvidd

(Rådets förordning nr 2081/92, artikel 3.1 och 3.3)

2 Jordbruk - Enhetlig lagstiftning - Skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel - Förordning nr 2081/92 - Förenklat förfarande - Uteslutande av generiska beteckningar - Bedömningskriterier - Förordning om registrering av namnet "feta" som ursprungsbeteckning - Beaktande av att samma namn har använts i andra medlemsstater än den stat som begärt registreringen - Föreligger inte - Ogiltighet

(Rådets förordning nr 2081/92, artiklarna 3.1, 7 och 17.2; kommissionens förordning nr 1107/96)

1 Det framgår av artikel 3.3 i förordning nr 2081/92 om skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel, vilken ger rådet i uppdrag att upprätta en icke uttömmande vägledande förteckning över namn på jordbruksprodukter som enligt punkt 1 i den artikeln skall betraktas som generiska, och därigenom inte kan registreras enligt förordningen, att definitionen i sistnämnda punkt av uttrycket "[n]amn som har blivit generiska" även är tillämplig på namn som alltid har varit generiska.

2 Även om det enligt artikel 17.2 i förordning nr 2081/92 föreskrivs att artikel 7 i samma förordning, genom vilken inrättas ett förfarande för invändning mot registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar, inte är tillämplig inom ramen för det förenklade förfarande som föreskrivs i artikel 17 för registrering av beteckningar som redan fanns då förordningen trädde i kraft, förutsätter likväl även en registrering enligt detta förfarande, i likhet med det normala förfarandet, att beteckningarna är förenliga med förordningens materiella regler. I artikel 7.4 i förordning nr 2081/92 fastslås att omständigheten att produkter lagligen förekommer på marknaden utgör ett annat skäl för att en invändning kan tas upp till prövning än det skäl som avser att namnet som begärts registrerat är av generisk beskaffenhet. Detta konstaterande innebär inte nödvändigtvis att det första av dessa båda skäl inte skall beaktas vid prövningen av de faktorer som enligt artikel 3.1 tredje stycket i förordningen skall beaktas för att avgöra om en beteckning har blivit generisk. Genom detta konstaterande understryks tvärtom att det inom ramen för förfarandet för registrering av en produkts namn skall beaktas att det förekommer produkter på marknaden, vilka har marknadsförts lagligt under namnet i fråga i andra medlemsstater än det ursprungsland som begärt registrering.

Vid registreringen av namnet "feta" har kommissionen inte alls beaktat omständigheten att namnet sedan länge används i vissa andra medlemsstater än Grekland. Kommissionen skall således inte anses på ett vederbörligt sätt ha beaktat samtliga faktorer som den enligt artikel 3.1 i förordning nr 2081/92 var skyldig att beakta. Följaktligen skall förordning nr 1107/96 ogiltigförklaras i den del som avser registrering av namnet "feta" som skyddad ursprungsbeteckning.

I de förenade målen C-289/96, C-293/96 och C-299/96,

Konungariket Danmark, företrätt av avdelningschefen P. Biering, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, delgivningsadress: Danmarks ambassad, 4, boulevard Royal, Luxemburg,

sökande i mål C-289/96,

Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av E. Röder, Ministerialrat, förbundsekonomiministeriet, och A. Dittrich, Regierungsdirektor, förbundsjustitieministeriet, båda i egenskap av ombud, Postfach 13 08, D-53003 Bonn,

sökande i mål C-293/96,

samt

Republiken Frankrike, företrädd av K. Rispal-Bellanger, sous-directeur, internationella ekonomiska och gemenskapsrättsliga frågor, utrikesministeriets rättsavdelning, och G. Mignot, secrétaire des affaires étrangères, samma avdelning, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress: Frankrikes ambassad, 8 B, boulevard Joseph II, Luxemburg,

sökande i mål C-299/96,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd,

- i mål C-289/96, av juridiske rådgivaren J. L. Iglesias Buhigues och H. Støvlbæk, rättstjänsten,

- i mål C-293/96, av J. L. Iglesias Buhigues och U. Wölker, rättstjänsten,

- i mål C-299/96, av J. L. Iglesias Buhigues och G. Berscheid, rättstjänsten,

samtliga i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, C. Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

med stöd av

Republiken Grekland, företrädd av juridiske rådgivaren D. Papageorgopoulos, statens rättsliga råd (mål C-293/96), biträdande juridiske rådgivaren I. Chalkias, statens rättsliga råd (mål C-289/96 och C-299/96) och I. Galani-Maragkoudaki, biträdande särskild juridisk rådgivare med förordnande vid avdelningen för gemenskapsrättsliga tvister vid utrikesministeriet (mål C-289/96, C-293/96 och C-299/96), samtliga i egenskap av ombud, delgivningsadress: Greklands ambassad, 117, Val Sainte-Croix, Luxemburg,

intervenient,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens förordning (EG) nr 1107/96 av den 12 juni 1996 om registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i rådets förordning (EEG) nr 2081/92 (EGT L 148, s. 1) i den del som avser registrering av beteckningen "feta" som skyddad ursprungsbeteckning,

meddelar

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena P.J.G. Kapteyn, G. Hirsch och P. Jann samt domarna G.F. Mancini, J.C. Moitinho de Almeida, C. Gulmann, J.L. Murray, D.A.O. Edward, H. Ragnemalm, L. Sevón, M. Wathelet och R. Schintgen (referent),

generaladvokat: A. La Pergola,

justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 16 juni 1998 av: Konungariket Danmark, företrätt av avdelningschefen J. Molde, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av A. Dittrich, Republiken Frankrike, företrädd av G. Mignot, Republiken Grekland, företrädd av D. Papageorgopoulos, I. Chalkias och I. Galani-Maragkoudaki, samt kommissionen, företrädd av J. L. Iglesias Buhigues, H. Støvlbæk och G. Berscheid,

och efter att den 15 september 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Frankrike har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 30 augusti, den 9 september respektive den 12 september 1996, med stöd av artikel 173 i EG-fördraget väckt talan om ogiltigförklaring av kommissionens förordning (EG) nr 1107/96 av den 12 juni 1996 om registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i rådets förordning (EEG) nr 2081/92 (EGT L 148, s. 1, nedan kallad den ifrågasatta förordningen) i den del som avser registrering av beteckningen "feta" som skyddad ursprungsbeteckning (nedan kallad SUB).

2 Genom tre beslut som domstolens ordförande meddelade den 4 december 1996, den 21 januari 1997 respektive den 19 februari 1997, har Republiken Grekland tillåtits att intervenera i de tre målen till stöd för kommissionens yrkanden.

3 Genom beslut av domstolens ordförande av den 27 november 1997 förenades de tre målen vad gäller det muntliga förfarandet och domen.

Tillämpliga bestämmelser

4 Artikel 1 första stycket i den ifrågasatta förordningen, vilken trädde i kraft samma dag som den publicerades i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, det vill säga den 21 juni 1996, har följande lydelse: "De beteckningar som anges i bilagan skall registreras som skyddad geografisk beteckning (SGB) eller skyddad ursprungsbeteckning (SUB) enligt artikel 17 i förordning (EEG) nr 2081/92." I del A, vilken har rubriken "Produkter i bilaga II till fördraget avsedda som livsmedel", i den bilaga som avses i bestämmelsen anges under rubrikerna "Ost" och "Grekland" beteckningen "öåôá (Feta) (SUB)".

5 Den ifrågasatta förordningen antogs med stöd av rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT L 208, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 153, nedan kallad grundförordningen), närmare bestämt artikel 17 i förordningen.

6 I sjunde övervägandet i grundförordningen, som trädde i kraft den 25 juli 1993, påpekas följande: "Det finns ... nationella olikheter i sättet att ordna registrering av ursprungsbeteckning och geografisk beteckning. En gemenskapsmetod bör planeras. Ett gemensamt regelverk för skydd av dessa beteckningar gör det möjligt att utveckla dessa, eftersom ett sådant skydd med enhetlig metod säkerställer konkurrens på lika villkor mellan produkter med sådana beteckningar och höjer produkternas trovärdighet i konsumenternas ögon." I tolfte övervägandet anges följande: "För att en geografisk beteckning eller en ursprungsbeteckning skall åtnjuta skydd i varje medlemsstat måste den registreras på gemenskapsnivå."

7 Artikel 2.2 i grundförordningen har följande lydelse:

"I denna förordning används följande uttryck med de betydelser som här anges:

a) ursprungsbeteckning: Namn på en region, en ort eller i undantagsfall ett land, använt för att beskriva en jordbruksprodukt eller ett livsmedel

- som härstammar från ifrågavarande region, ort eller land, och

- vars kvalitet eller egenskaper helt eller väsentligen beror på viss geografisk omgivning med de naturliga och mänskliga faktorer som därtill hör och vars framställning, bearbetning och beredning äger rum i det ifrågavarande geografiska området.

..."

8 Artikel 2.3 har följande lydelse:

"Vissa traditionella geografiska eller icke-geografiska namn på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som härstammar från en viss region eller viss ort och som uppfyller de villkor som avses i andra strecksatsen i punkt 2 a skall också betraktas som ursprungsbeteckningar."

9 Artikel 3 i grundförordningen har följande lydelse:

"1. Namn som har blivit generiska får inte registreras.

I denna förordning avses med namn som har blivit generiskt ett namn på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som, visserligen har samband med den ort eller den region där produkten eller livsmedlet från början framställdes eller marknadsfördes men har blivit den allmänna benämningen på produkten eller livsmedlet i fråga.

När det skall avgöras huruvida ett namn har blivit generiskt, skall hänsyn tas till alla faktorer, i synnerhet

- förhållandena i den medlemsstat som namnet kommer från och i de områden där produkten eller livsmedlet konsumeras,

- förhållandena i andra medlemsstater,

- berörd nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning.

När en ansökan om registrering avslås i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 6 och 7 av den anledningen att namnet har blivit generiskt, skall kommissionen offentliggöra beslutet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

2. ...

3. Innan denna förordning träder i kraft skall rådet efter beslut med kvalificerad majoritet och på förslag av kommissionen upprätta och i Europeiska gemenskapernas officiella tidning offentliggöra en icke uttömmande vägledande förteckning över namn på jordbruksprodukter och livsmedel som omfattas av denna förordning och enligt punkt 1 skall betraktas som generiska och sålunda såsom icke registrerbara enligt denna förordning."

10 I artikel 4.1 i grundförordningen föreskrivs följande: "För att en jordbruksprodukt eller ett livsmedel skall kunna få en skyddad ursprungsbeteckning [(SUB)] eller geografisk skyddad beteckning [(SGB)] måste produkten eller livsmedlet överensstämma med en produktspecifikation". Av artikel 4.2 framgår att produktspecifikationen bland annat skall omfatta produktens eller livsmedlets ursprungsbeteckning eller geografiska beteckning, en beskrivning av jordbruksprodukten eller livsmedlet, med uppgift i förekommande fall om råvarorna och de viktigaste fysiska, kemiska, mikrobiologiska och/eller organoleptiska egenskaperna hos produkten eller livsmedlet, en definition av det geografiska området med uppgifter som styrker att produkten eller livsmedlet härstammar från det geografiska området, i den mening som avses i artikel 2.2, en beskrivning av vilken metod som använts för framställning av jordbruksprodukten eller livsmedlet samt uppgifter som påvisar sambandet med den lokala omgivningen eller det geografiska ursprunget i den mening som avses i artikel 2.2 i grundförordningen.

11 I artiklarna 5-7 i grundförordningen fastslås ett förfarande för registrering, det så kallade "normala förfarandet".

12 Enligt artikel 5.4 skall ansökan om registrering inges till den medlemsstat där det ifrågavarande geografiska området är beläget. Enligt artikel 5.5 skall medlemsstaten i fråga kontrollera att ansökan är berättigad och tillställa kommissionen ansökan inklusive produktspecifikationen.

13 Enligt artikel 6.1, 6.2 och 6.3 skall kommissionen inom sex månader genom en formell granskning kontrollera att registreringsansökan innehåller alla de uppgifter som föreskrivs i artikel 4. Om kommissionen finner att namnet är skyddsberättigat, skall den offentliggöra det i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Om ingen invändning enligt artikel 7 har framställs till kommissionen av en medlemsstat eller av en berörd fysisk eller juridisk person skall namnet införas i ett register, benämnt "Register över skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar". I enlighet med artikel 6.4 skall kommissionen i Europeiska gemenskapernas officiella tidning offentliggöra de namn som införts i registret.

14 Genom artikel 7 i grundförordningen inrättas ett förfarande för att framställa invändning mot registrering. I artikel 7.4 fastslås följande: "En invändning skall upptas till behandling endast i något av följande fall:

- Invändningen visar att överträdelse skett av de villkor som avses i artikel 2.

- Invändningen visar att den föreslagna registreringen skulle äventyra överlevnaden för ett identiskt eller snarlikt namn eller varumärke eller för produkter som lagligen marknadsförs vid den tidpunkt då denna förordning offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

- Invändningen visar att det namn som registreringsansökningen avser är av generisk beskaffenhet."

15 Den andra strecksatsen i denna bestämmelse har ändrats genom rådets förordning (EG) nr 535/97 av den 7 mars 1997 (EGT L 83, s. 3), så att en invändning efter förordningens ikraftträdande, den 28 mars 1997, kan tas upp till behandling om den visar att den föreslagna registreringen skulle äventyra överlevnaden för ett identiskt eller snarlikt namn eller varumärke eller för produkter som lagligen har marknadsförts "under minst fem år före det offentliggörande som anges i artikel 6.2.", vilket är det första offentliggörande i Europeiska gemenskapernas officiella tidning som avses i punkt 13 i denna dom.

16 Artikel 7.5 i grundförordningen har följande lydelse:

"När en invändning enligt punkt 4 är sådan att den skall tas upp till behandling, skall kommissionen uppmana de berörda medlemsstaterna att inom tre månader söka förlikning i enlighet med sina egna förfaranden. Därefter skall förfaras på endera av följande sätt.

a) Om förlikning har träffats, skall medlemsstaterna i fråga underrätta kommissionen om alla de faktorer som gjorde förlikningen möjlig jämte om sökandens och invändarens yttranden. När ingen ändring gjorts av de uppgifter som kommissionen har erhållit enligt artikel 5, skall kommissionen gå vidare i enlighet med artikel 6.4. Om någon ändring har gjorts skall kommissionen på nytt inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 7.

b) Om ingen förlikning har träffats, skall kommissionen fatta beslut i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 15, med beaktande av traditionell skälig praxis och av den faktiska risken för förväxling. Om kommissionen beslutar att fullfölja registreringsförfarandet, skall den genomföra offentliggörande i enlighet med artikel 6.4."

17 Artikel 13 i grundförordningen har följande lydelse:

"1. Registrerade beteckningar skall skyddas mot följande.

a) Varje direkt eller indirekt kommersiellt bruk av den skyddade beteckningen för produkter som inte omfattas av registreringen i den mån dessa produkter är jämförbara med de produkter som har registrerats under beteckningen i fråga eller detta bruk av den skyddade beteckningen innebär att dennas anseende exploateras.

b) Varje obehörigt bruk, imitation eller anspelning, även när produktens verkliga ursprung anges eller det skyddade namnet har översatts eller åtföljs av uttryck som 'stil', 'typ', 'metod', 'sådan som tillverkas i', 'imitation' eller dylikt.

c) Varje annan osann eller vilseledande uppgift om ursprung, härkomst, beskaffenhet eller väsentliga egenskaper hos produkten på dennas inre eller yttre förpackning, reklammaterial eller handlingar, liksom förpackning av produkten i behållare som är ägnad att inge en oriktig föreställning om produktens verkliga ursprung.

d) Annat beteende som är ägnat att vilseleda allmänheten om produktens verkliga ursprung.

När det i en registrerad beteckning ingår en benämning på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel och denna benämning anses generisk, skall det inte anses strida mot reglerna i punkt a eller b ovan att använda denna generiska benämning på jordbruksprodukten eller livsmedlet i fråga.

2. Medlemsstaterna får dock låta nationella regler om rätt att bruka sådana beteckningar som avses i punkt 1 b bestå under högst fem år efter den dag denna förordning offentliggörs under förutsättning

- att produkterna lagligen har marknadsförts med användning av sådana uttryck under minst fem år före den dag denna förordning offentliggörs, och

- att märkningen klart anger produktens verkliga ursprung.

Detta undantag får dock inte leda till att produkterna fritt marknadsförs på en medlemsstats territorium där sådana uttryck är förbjudna.

3. Skyddade beteckningar får inte bli generiska."

18 Bland annat för att beakta omständigheten att den första ansökan om registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar inlämnades till rådet först i mars 1996, det vill säga då större delen av den övergångsperiod om fem år som föreskrevs i artikel 13.2 i grundförordningen hade förflutit, ersattes den bestämmelsens lydelse genom förordning nr 535/97 med följande lydelse:

"Medlemsstaterna får dock, med undantag från punkt 1 a och 1 b, behålla nationella ordningar om rätt att bruka beteckningar som registrerats i enlighet med artikel 17 under en period av högst fem år efter den dag registreringen offentliggörs under förutsättning att

- produkterna lagligen har marknadsförts med användning av dessa beteckningar under minst fem år före den dag denna förordning offentliggörs,

- företagen lagligen har marknadsfört produkterna i fråga med fortlöpande användning av beteckningarna under den period som avses i första strecksatsen,

- märkningen klart anger produktens verkliga ursprung.

Detta undantag får dock inte leda till att produkterna fritt marknadsförs på en medlemsstats territorium, där dessa beteckningar är förbjudna."

19 För vidtagandet av de åtgärder som föreskrivs i grundförordningen, föreskrivs i artikel 15 i denna följande:

"Kommissionen skall biträdas av en kommitté som skall bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha en företrädare för kommissionen som ordförande.

Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett förslag till åtgärder. Kommittén skall yttra sig över förslaget inom den tid som ordföranden bestämmer med hänsyn till hur brådskande frågan är. Kommittén skall fatta sitt beslut med den majoritet som enligt artikel 148.2 i fördraget skall tillämpas vid beslut som rådet skall fatta på förslag av kommissionen varvid medlemsstaternas röster skall vägas enligt nämnda artikel. Ordföranden får inte rösta.

Kommissionen skall själv anta förslaget till åtgärder om detta har tillstyrkts av kommittén.

Om förslaget inte är förenligt med kommitténs yttrande eller om inget yttrande avges, skall kommissionen utan dröjsmål föreslå rådet vilka åtgärder som skall vidtas. Rådet skall fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet.

Om rådet inte fattat något beslut inom tre månader från det att saken hänskjutits till rådet, skall kommissionen själv besluta att de föreslagna åtgärderna skall vidtas."

20 I artikel 17 i grundförordningen, genom vilken inrättas ett registreringsförfarande kallat "det förenklade förfarandet", vilket får tillämpats på registreringar som redan existerade vid tidpunkten för förordningens ikraftträdande, föreskrivs följande:

"1. Inom sex månader efter det att denna förordning har trätt i kraft, skall medlemsstaterna meddela kommissionen vilka hos dem skyddade beteckningar eller, vad gäller medlemsstater som saknar sådant skyddssystem, vilka inarbetade beteckningar de önskar registrera i enlighet med denna förordning.

2. I enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 15 skall kommissionen registrera de av de beteckningar som avses i punkt 1 vilka uppfyller kraven i artikel 2 och 4. Artikel 7 skall inte vara tillämplig. Generiska beteckningar skall dock inte registreras.

3. Medlemsstaterna får bibehålla det nationella skyddet för de beteckningar som de har meddelat i enlighet med punkt 1 intill dess att beslut om registrering i enlighet med denna förordning har fattats."

21 Då grundförordningen antogs lät rådet och kommissionen foga ett uttalande till protokollet från rådsmötet, i vilket institutionerna dels påpekade att "i artikel 3 föreskrivs att generiska beteckningar inte kan registreras som skyddade beteckningar", dels att "då jordbruksprodukter eller livsmedel som redan lagligen marknadsfördes innan förordningen trädde i kraft kan bli föremål för en begäran om registrering, föreskrivs att varje medlemsstat har rätt att framställa invändning mot registreringen med stöd av bestämmelserna i artikel 7 i förordningen". De anförde dessutom att "denna artikel anger tydligt att omständigheten att en vara marknadsförs lagligen i sig utgör en sådan grund för invändning som kan tas upp till behandling och att ett beslut som fattas efter ett sådant förfarande skall beakta traditionell skälig praxis och den faktiska risken för förväxling". Institutionerna underströk även att "denna förordning [inte] syftar ... till att förhindra fortsatt marknadsföring av sådana produkter som lagligen marknadsfördes inom gemenskapen den 30 juni 1992, under förutsättning att produkterna inte strider mot de kriterier som avser traditionell skälig praxis och den faktiska risken för förväxling".

Bakgrund

22 För att utarbeta en icke uttömmande vägledande förteckning över namn som skall anses ha blivit generiska och som således inte kan registreras med stöd av grundförordningen, vilken förteckning rådet enligt artikel 3.3 i förordningen skulle upprätta innan förordningen trädde i kraft den 25 juli 1993, begärde kommissionen att medlemsstaterna från och med juli 1992 skulle meddela den de namn som de ansåg vara generiska. I mars 1995 riktade kommissionen en liknande begäran till de tre nya medlemsstaterna.

23 Det framgår av motiveringen till det förslag till rådets beslut om upprättande av en icke uttömmande vägledande förteckning över namn på jordbruksprodukter och livsmedel som betraktas som generiska enligt artikel 3.3 i förordning nr 2081/92 (nedan kallad beslutsförslaget) som kommissionen lade fram den 6 mars 1996 (KOM (96) 38 slutlig) att kommissionen samarbetat med medlemsstaterna för att få en så fullständig helhetsbild som möjligt inom ett område där den, med beaktande av de betydande privata ekonomiska intressen som står på spel, ansåg det vara lämpligt att agera mycket försiktigt och på ett neutralt och objektivt sätt.

24 Med beaktande av de mycket varierande och inte särskilt upplysande förslag som kommissionen erhöll från medlemsstaterna, beslutade institutionen att som förslag på generiska beteckningar välja sådana namn som uppfyllde följande villkor:

"a) De skall ha föreslagits av åtta medlemsstater eller mer.

...

b) Ursprungslandet skall ansluta sig till Stresa-konventionen [av den 1 juli 1951 om användning av ursprungsbeteckningar och namn på ostar] och/eller själv ha fört in namnet i den förteckning som tillsänts kommissionen.

...

c) De skall inte vara skyddade i andra medlemsstater än ursprungsstaten genom internationella avtal (bilaterala avtal eller andra).

..."

25 Det framgår även av motiveringen till beslutsförslaget att kommissionen vid flera tillfällen hade fått motta kraftiga reaktioner avseende frågan om namnet "feta" var generiskt eller inte.

26 Av handlingarna i målet framgår i det avseendet för det första att en majoritet av medlemsstaterna hade begärt att kommissionen skulle föra upp namnet "feta" på den lista över generiska beteckningar som den höll på att utarbeta.

27 För det andra skyddades namnet genom en konvention mellan Republiken Österrike och Konungariket Grekland som ingicks den 20 juni 1972 med tillämpning av avtalet av den 5 juni 1970 mellan dessa båda stater om skydd för ursprungskännetecken, ursprungsbeteckningar och beteckningar på jordbruks-, hantverks- och industriprodukter (BGBl. nr 378/1972 och 379/1972; sterreichisches Patentblatt nr 11/1972 av den 15 november 1972).

28 För det tredje hade den grekiska regeringen genom skrivelse till kommissionen av den 21 januari 1994 översänt handlingarna avseende de beteckningar som den begärde att få registrerade som ursprungsbeteckningar eller geografiska beteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i grundförordningen.

29 Handlingarna avseende namnet "feta", som Republiken Grekland begärde skulle registreras som SUB, omfattade flera uppgifter om bland annat det geografiska ursprunget för den råvara som används för att tillverka produkten, om de naturliga betingelserna i det område där råvarorna produceras, om miljöbetingelserna i området där råvaran framställs, om de djurarter och djurraser som ger den mjölk som feta framställs av, om de kvalitativa egenskaperna hos mjölken i fråga, om tillverkningen av osten samt om dess kvalitativa egenskaper.

30 Till handlingarna fogades även texten i ministerbeslut nr 313025/1994 av den 11 januari 1994 om erkännande av den skyddade ursprungsbeteckningen (SUB) feta (nedan kallat beslutet).

31 Enligt artikel 1.1 i beslutet erkänns "Beteckningen 'feta' ... som skyddad ursprungsbeteckning (SUB) för vit ost i saltlake som av tradition framställs i Grekland, särskilt i de områden som anges i artikel 1.2 i detta beslut, av fårmjölk eller av en blandning av får- och getmjölk".

32 I artikel 1.2 i beslutet föreskrivs följande: "Den mjölk som används för tillverkning av 'feta' skall uteslutande komma från regionerna Makedonien, Trakien, Epirus, Thessalien, centrala Grekland, Peloponnesos och från förvaltningsområdet (Nomos) på Lesbos."

33 I de övriga bestämmelserna i beslutet anges vilka villkor som gäller för den mjölk som skall användas för att framställa osten, formen för framställning av feta, de huvudsakliga kännetecken, främst i fråga om kvalitet, organoleptiska egenskaper och smak, samt de uppgifter som måste anges på förpackningen.

34 Slutligen stadgas i artikel 6.2 ett förbud mot framställning, import, export, utsläppande på marknaden samt marknadsföring av ost som inte uppfyller villkoren i beslutet under beteckningen "feta".

35 I motiveringen till beslutsförslaget angav kommissionen att den med beaktande av samtliga dessa uppgifter ansåg det vara nödvändigt att agera med största möjliga försiktighet i fråga om huruvida namnet "feta" hade blivit generiskt och därför införskaffa klara bevis för att stödja sitt beslut.

36 Kommissionen lät i detta syfte i april 1994 genomföra en opinionsundersökning, en så kallad Eurobarometer, i vilken 12 800 medborgare i de tolv stater som då var medlemmar i Europeiska gemenskapen ingick. För att motivera undersökningen anförde kommissionen att grundförordningen, för att ett namn skall förklaras vara generiskt, kräver "att det har blivit den allmänna benämningen på produkten, det vill säga att det skall beteckna produkten som sådan utan att i allmänhetens ögon hänvisa till produktens geografiska ursprung".

37 Undersökningens resultat, så som det anges i slutrapporten av den 24 oktober 1994, var följande:

1. I genomsnitt hade en av fem medborgare i Europeiska unionen redan sett eller hört namnet "feta". I två stater, nämligen Republiken Grekland och Konungariket Danmark, kände emellertid nästan samtliga till namnet.

2. Av de personer som kände till eller kände igen namnet "feta" associerade majoriteten namnet till en ost och en stor del av dessa specificerade att det rör sig om en grekisk ost.

3. Av de personer som kände till namnet "feta" preciserade tre av fyra att det anger ett land eller en region som produkten har någon anknytning till.

4. Av de personer som redan hade sett eller hört namnet "feta" ansåg 37,2 procent att det rör sig om en allmän benämning, 35,2 procent ansåg att det utgör en ursprungsbeteckning och resten uttryckte inte någon uppfattning. I Danmark angav en majoritet (63 procent) att det rör sig om en allmän benämning medan 52 procent i Grekland ansåg att det rör sig om en ursprungsbeteckning.

5. Vad beträffar frågan om det är fråga om en generisk produkt eller en ursprungsprodukt var europeernas åsikter likaledes delade, då inte bara de personer som spontant kände igen namnet feta beaktades utan även de som fått förklarat för sig att det rör sig om en ost: 50 procent angav att det rör sig om en ursprungsbeteckning och 47 procent antog att det rör sig om en allmän benämning.

38 Med beaktande av det ovanstående och av brittisk och tysk rättspraxis, enligt vilken omständigheten att ett namn är okänt eller föga känt inte gör det möjligt att slå fast att det är generiskt, drog kommissionen slutsatsen att "det förefaller som om namnet 'feta' inte har blivit en allmän benämning för en produkt och att det fortsätter att hos en majoritet av de personer som känner till det frammana associationer till ett grekiskt ursprung".

39 Kommissionen sände även handlingarna i ärendet till den vetenskapliga kommittén för ursprungsbeteckningar, geografiska beteckningar och särartsskydd, vilken inrättades genom kommissionens beslut 93/53/EEG av den 21 december 1992 (EGT L 13, 1993, s. 16; svensk specialutgåva, område 3, volym 48, s. 18). Kommittén, som består av experter med hög kompetens inom juridik eller jordbruk i allmänhet och inom immaterialrätt i synnerhet, har enligt artikel 2 i beslutet till uppgift att, på kommissionens uppdrag, granska alla tekniska frågor som sammanhänger med tillämpningen av grundförordningen, bland annat då det gäller frågor om huruvida ett namn är av generisk natur och om vilka faktorer som skall beaktas vid definitionen av geografisk beteckning och ursprungsbeteckning för jordbruksprodukter och livsmedel.

40 I sitt yttrande av den 15 november 1994 fastslog den vetenskapliga kommittén, med fyra röster mot tre, att namnet "feta", med beaktande av bland annat de uppgifter som tillhandahållits, uppfyller villkoren för att registreras enligt grundförordningen, närmare bestämt enligt artikel 2.3 i denna.

41 I samma yttrande drog den vetenskapliga kommitténs medlemmar enhälligt, med beaktande av handlingarna, slutsatsen att namnet "feta" som beteckning för grekisk ost inte är av generisk art i den mening som avses i artikel 3.1 i grundförordningen. Kommittén preciserade att "den icke generiska beskaffenheten av namnet 'feta' är oberoende av, och hindras inte av, undersökningen av situationen för lagligen marknadsförda produkter i den mening som avses i artikel 13.2 i förordning (EEG) nr 2081/92".

42 Det framgår av motiveringen till beslutsförslaget att kommissionen, med beaktande av Eurobarometern och av den vetenskapliga kommitténs yttrande, slutligen ansåg att namnet "feta" inte hade blivit generiskt i den mening som avses i artikel 3 i grundförordningen och förde således inte upp det på den icke uttömmande vägledande förteckning över namn som blivit generiska, vilken lades fram för rådet.

43 Förteckningen, som anges i artikel 1 i beslutsförslaget, innehöll följande beteckningar: brie, camembert, cheddar, edamer, emmentaler och gouda. Förslaget antogs emellertid inte, eftersom erforderlig majoritet inte uppnåddes i rådet.

44 Samtidigt hade kommissionen lagt fram ett förslag till förordning med en sådan förteckning på beteckningar, för vilka medlemsstaterna hade ansökt om registrering som ursprungsbeteckningar eller geografiska beteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i grundförordningen, för den kommitté som föreskrivs i artikel 15 i grundförordningen. Förteckningen omfattade även beteckningen "feta" som den grekiska regeringen hade begärt att få registrerad som SUB.

45 Eftersom den i artikel 15 i grundförordningen föreskrivna kommittén inte hade yttrat sig om förslaget inom den fastställda fristen, lade kommissionen den 6 mars 1996 fram sitt förslag för rådet i enlighet med artikel 15 fjärde stycket i förordningen.

46 Då rådet inte fattat något beslut avseende förslaget inom den tremånadersfrist som föreskrivs i artikel 15 femte stycket, antog kommissionen slutligen själv den ifrågasatta förordningen den 12 juni 1996.

47 Genom kommissionens förordning registreras beteckningen "feta" som SUB enligt artikel 2.3 i grundförordningen, vilken är tillämplig på traditionella geografiska eller icke-geografiska namn.

Parternas grunder och argument

48 Till stöd för sin talan har de tre sökandena åberopat två grunder, vilka avser åsidosättande av artikel 17.2 jämförd med artikel 2.3 och artikel 3.1 i grundförordningen.

49 Sökandena har i huvudsak gjort gällande att namnet "feta", i motsats till vad som krävs enligt artikel 17.2 i grundförordningen, inte uppfyller de villkor som krävs för registrering som SUB, i den mån som den produkt som betecknas så inte härstammar från en viss region eller viss ort och inte besitter sådan kvalitet eller sådana egenskaper som huvudsakligen eller uteslutande kan hänföras till detta geografiska ursprung, vilket även omfattar de naturliga och mänskliga faktorer som hör till regionen eller orten som produkten härstammar från, såsom föreskrivs i artikel 2.3, med hänvisning till artikel 2.2 i samma förordning.

50 Sökandena har även hävdat att namnet "feta" utgör en generisk beteckning i den mening som avses i artikel 3.1 andra och tredje strecksatserna i grundförordningen, varför det under alla omständigheter strider mot artiklarna 17.2 och 3.1 första stycket att registrera det.

51 Den danska och den tyska regeringen har dessutom åberopat grunder enligt vilka artiklarna 5 och 30 i EG-fördraget samt proportionalitets- och icke-diskrimineringsprinciperna har åsidosatts.

52 Eftersom det i artiklarna 17 och 3 i grundförordningen stadgade förbudet mot att registrera namn som är eller som har blivit generiska är allmänt och undantagslöst, skall det tillämpas även på produkter som i övrigt uppfyller de villkor som krävs för att anses vara ursprungsbeteckningar eller ursprungskännetecken. Det är följaktligen nödvändigt att först undersöka den grund som hänför sig till att namnet "feta" skulle vara av generisk art.

sidosättande av artikel 17.2 jämförd med artikel 3.1 i grundförordningen

Sökandenas argument

53 Sökandena har för det första erinrat om att ordet "feta" har sitt etymologiska ursprung i det italienska ordet "fetta" som helt enkelt betyder "skiva".

54 Enligt den franska regeringen framställs feta genom den mest grundläggande formen av ostproduktion, som uppkommit för länge sedan under olika benämningar i samtliga länder på Balkan. Namnet "feta" har enligt den franska regeringen aldrig förbehållits den grekiska produktionen av den berörda ostsorten.

55 Den franska regeringen har därav dragit slutsatsen att namnet inte hänför sig till "den ort eller den region där produkten eller livsmedlet från början framställdes eller marknadsfördes" och att det därför inte kan anses vara ett "[n]amn som har blivit generisk[t]" i den mening som avses i artikel 3.1 i grundförordningen, utan att det skall anses att det alltid har varit generiskt.

56 I likhet med de övriga sökandena hänför sig den franska regeringen till den definition och de tre kriterier som anges i artikel 3.1 tredje stycket i grundförordningen för att avgöra om namnet "feta" är generiskt eller inte.

57 Vad beträffar det första kriteriet - förhållandena i den medlemsstat som namnet kommer från och i de områden där produkten eller livsmedlet konsumeras - hävdar den franska regeringen att även om namnet "feta" ovedersägligen har en specifikt grekisk konnotation för grekiska konsumenter, så för det emellertid inte tankarna till ett specifikt ursprung i Grekland, eftersom osten har framställts inom flera olika regioner i den staten. Den danska och den tyska regeringen har dessutom anfört att Republiken Grekland inte har försökt skydda namnet "feta" och att den inte bara har tolererat att en marknad för feta, framställd av komjölk med modern teknik, utvecklats i olika länder, utan rentav har importerat sådan ost från Danmark mellan åren 1965 och 1987, utan att på något sätt protestera mot det använda namnet. De tre regeringarna har i detta avseende understrukit att den grekiska lagstiftningen på området är förhållandevis ny och att den har antagits efter lagstiftningen i andra medlemsstater.

58 Vad beträffar förhållandena i andra medlemsstater, vilket utgör det andra kriteriet i artikel 3.1 i grundförordningen, har de tre sökandena erinrat om att feta sedan många decennier framställs lagligen i flera andra medlemsstater, även om den i dessa stater vanligtvis framställdes av komjölk. Enligt den franska regeringen är volymen av denna produktion lika stor eller större än den grekiska produktionen. I övriga medlemsstater konsumeras dessutom huvudsakligen sådan feta som inte produceras i Grekland. Slutligen anser den danska regeringen att omständigheten att en majoritet av medlemsstaterna begärt att kommissionen skulle uppta namnet "feta" i den förteckning över generiska beteckningar som skall upprättas enligt artikel 3.3 i grundförordningen är tillräcklig för att påvisa förekomsten av framställning av feta i de övriga medlemsstaterna.

59 Vad slutligen beträffar det tredje kriteriet - relevant nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning - har sökandena erinrat om att feta omfattas av nationell lagstiftning som tillåter marknadsföring av osten under benämningen feta även om den framställs av komjölk. Detta gäller sedan år 1963 i Danmark, sedan år 1981 i Nederländerna och sedan år 1985 i Tyskland. De har även understrukit att det i gemenskapslagstiftningen aldrig har ansetts att feta är en specifikt grekisk ursprungsbeteckning eller att osten nödvändigtvis alltid måste framställas av får- och/eller getmjölk. Lagstiftningen om exportbidrag inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter skall inledningsvis (se närmare kommissionens förordning (EEG) nr 3266/75 av den 15 december 1975 om fastställelse av exportbidrag för mjölk och mjölkprodukter som exporteras i obearbetat skick (EGT L 324, s. 12)) ha tillåtit exportbidrag för feta oavsett vilken sorts mjölk som använts vid framställningen, för att därefter (se närmare bestämt kommissionens förordning (EEG) nr 3614/86 av den 27 november 1986 om fastställelse av exportbidrag för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 335, s. 18)) göra åtskillnad mellan feta som framställts uteslutande av får- och/eller komjölk och sådan feta som framställts av andra råvaror. Även därefter har emellertid dessa båda kategorier erhållit samma bidrag. Likaså skall det i kommissionens förordning (EEG) nr 3846/87 av den 17 december 1987 om upprättandet av en exportbidragsnomenklatur för jordbruksprodukter (EGT L 366, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 25, s. 19) göras åtskillnad mellan flera olika tullnummer för feta beroende på vilken mjölk som använts vid framställningen, förpackning, vattenhalt, torrsubstanshalt och fetthalt. Slutligen har sökandena erinrat om att kommissionen, efter att ha antagit den ifrågasatta förordningen, antog förordning (EG) nr 1170/96 av den 27 juni 1996 om ändring av förordning (EG) nr 1600/95 om tillämpningsföreskrifter för importsystemet och införande av mjölkkvoter inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 155, s. 10), i vilken åtskillnad görs mellan de olika tullnumren för "feta av fårmjölk eller buffelmjölk" och "annan feta."

60 De tre sökandena har av det ovanstående dragit slutsatsen att namnet "feta", med beaktande av de tre kriterier som uttryckligen anges i artikel 3.1 i grundförordningen, utgör en allmän benämning för en jordbruksprodukt, närmare bestämt en vit ost i saltlake som kan framställas enligt olika metoder, antingen av ko-, får- eller getmjölk, eller av en blandning av dessa.

61 Sökandena har dessutom anfört att andra faktorer stödjer uppfattningen att benämningen är av generisk art.

62 Den danska regeringen har särskilt gjort gällande att den enkla omständighet att den berörda produkten lagligen marknadsfördes under namnet "feta" i Europeiska unionen då grundförordningen antogs visar att namnet är en generisk beteckning i den mening som avses i förordningen. Sagda regering har påpekat att det i artikel 7.4 andra strecksatsen i grundförordningen uttryckligen föreskrivs att detta är en omständighet som kan anföras som invändning inom ramen för det förfarande som inrättas genom bestämmelsen. Den danska regeringen har hävdat att även om det invändningsförfarande som avses i artikel 7 inte är tillämpligt inom ramen för artikel 17, så skall denna omständighet beaktas vid bedömningen av om ett namn är av generisk beskaffenhet.

63 Den danska regeringen har i detta sammanhang även hänvisat till den förklaring som rådet och kommissionen avgav då grundförordningen antogs, av vilken skulle framgå att förordningen inte avser att förhindra att vissa produkter även fortsättningsvis marknadsförs lagligt, under förutsättning att detta inte strider mot traditionell skälig praxis och den faktiska risken för förväxling. Enligt den danska regeringen är detta inte fallet med den feta som framställs i Danmark, eftersom det sedan år 1963 finns regler enligt vilka det krävs att feta som produceras i det landet märks med en etikett som tydligt anger att det rör sig om "dansk feta".

64 Den danska regeringen har slutligen, likt den tyska och den franska regeringen, kritiserat att kommissionen stött sig på Eurobarometern för att dra slutsatsen att namnet "feta" inte är av generisk beskaffenhet samt på yttrandet från den vetenskapliga kommittén, vilket i sin tur grundar sig på resultatet av den undersökningen. I det avseendet har de tre regeringarna för det första påpekat att resultatet av undersökningen är långt ifrån övertygande. Samtidigt som regeringarna för det andra rent allmänt ifrågasätter att sådana konsumentundersökningar görs för att lösa problem av rättslig natur som den ifrågavarande, har de kritiserat omständigheten att undersökningen varken omfattade de nya medlemsstaterna eller olika yrkesgrupper och att den gynnat ursprungslandet till nackdel för andra områden där feta framställs och konsumeras. Den danska regeringen har i synnerhet ifrågasatt att det skulle gå att besvara frågan om ett namn har blivit generiskt med utgångspunkt i konsumenternas uppfattning och att det skulle vara tillräckligt att konsumenterna asssocierar ett namn med dess ursprungsland eller -region för att namnet inte skall kunna anses ha blivit generiskt.

Kommissionens och den grekiska regeringens argument

65 Kommissionen och den grekiska regeringen har inledningsvis understrukit att feta har producerats i Grekland sedan antiken. Namnet "feta" skall ha använts sedan 1600-talet, då Grekland stod under venetianskt styre.

66 Kommissionen har därefter angivit att det ankommer på den att göra gällande att ett namn är av generisk beskaffenhet och att bevisa detta. Denna fördelning av bevisbördan anser kommissionen följa implicit av artiklarna 17.1 och 17.2 i grundförordningen, av artikel 4 i denna, vilken inte kräver någon bevisning, samt av artikel 7.4 tredje strecksatsen i samma förordning, enligt vilken den som invänder mot registreringen skall bevisa att namnet är av generisk beskaffenhet. Det rör sig enligt kommissionen helt enkelt om att tillämpa de allmänna bevisbördereglerna. Kommissionen har understrukit att den har försvarat samma ståndpunkt i ett arbetsdokument avseende följderna av antagandet och ikraftträdandet av grundförordningen, vilket har legat till grund för arbetet för den kommitté som föreskrivs i artikel 15 i samma förordning och att ingen medlemsstat har invänt mot denna ståndpunkt.

67 Kommissionen har med stöd av den grekiska regeringen även gjort gällande att en beteckning som uppfyller villkoren i artiklarna 2 och 4 i grundförordningen i princip inte kan vara av generisk beskaffenhet, eftersom det följer av den definition som ges i artikel 3.1 att ett namn är generiskt då det har blivit den "allmänna benämningen på produkten", det vill säga då namnet inte ger konsumenterna några associationer till produktens geografiska ursprung, vilket emellertid är nödvändigt vid tillämpningen av artikel 2. Det skulle dessutom vara nödvändigt att agera extremt försiktigt när det framförs att en ursprungsbeteckning kan ha blivit en generisk beteckning, varför bevisning om att så är fallet måste underkastas mycket strikta villkor för det fall tvivel eller oenighet råder. Enligt kommissionen fastslogs det inte att namnet "feta" blivit en generisk beteckning vid prövningen av Republiken Greklands begäran om att beteckningen skulle skyddas.

68 I förevarande fall, hävdar kommissionen, har prövningen av frågan huruvida namnet "feta" utgör en generisk beteckning dessutom utförts under strikt iakttagande av de villkor som föreskrivs i artikel 3 i grundförordningen. Kommissionen har understrukit att grundförordningen i detta avseende föreskriver en skyldighet att göra en övergripande prövning av samtliga faktorer som kan påverka allmänhetens uppfattning i frågan och inte endast av de vägledande faktorer som uttryckligen anges i förordningen. Med beaktande av domstolens praxis (dom av den 10 november 1992 i mål C-3/91, Exportur, REG 1992, s. I-5529, punkt 37; svensk specialutgåva, volym 13), skulle det emellertid vara nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt situationen i ursprungslandet.

69 Kommissionen har i detta avseende, med stöd av den grekiska regeringen, hävdat att det inte finns något som helst fog för de argument som avser att namnet "feta" har använts länge utanför Grekland och att den staten inte motsatt sig detta före slutet av åttiotalet. Ostproducenter i andra medlemsstater skall ha kunnat använda namnet "feta" på grund av att inte någon rättsakt innehöll ett förbud mot detta. Med anledning av territorialitetsprincipen, som domstolen fastslog i domen i det ovannämnda målet Exportur, punkt 12, enligt vilken skyddet för namnet begränsas till den stat som beviljat det, skulle Republiken Grekland endast ha kunnat skydda namnet "feta" inom sina gränser, med mindre än att bilaterala eller multilaterala konventioner ingåtts. Ett sådant argument skulle i varje fall endast utgöra ett faktiskt konstaterande av att namnet har använts i andra medlemsstater men inte bevisa att det därigenom blivit generiskt.

70 Kommissionen har även gjort gällande att endast de tal som avser den faktiska konsumtionen av feta är relevanta för att definiera konsumtionsområdena och inte även de som hänför sig till framställning och export av osten i fråga till tredje land. Inom Europeiska unionen skulle det vara möjligt att identifiera två konsumtionsområden. För det första den grekiska marknaden med en årskonsumtion om 100 000 ton, det vill säga 10 kilo per person, och för det andra övriga medlemsstaters marknad med en årskonsumtion på 35 000 ton, det vill säga 0,1 kilo per person.

71 Enligt kommissionen går det heller inte att grunda något argument för att namnet "feta" skulle vara generiskt på omständigheten att det i vissa medlemsstater förekommer nationell lagstiftning som är äldre än den grekiska eller på den gemenskapslagstiftning som sökandena har åberopat. Omständigheten att det i vissa stater finns lagstiftning som gör det möjligt att använda en beteckning som har ett visst anseende som inte härstammar från dessa stater skulle för det första endast kunna bevisa att namnet har använts på ett olagligt sätt, inte att det har blivit generiskt. Dessutom skulle den grekiska lagstiftningen endast innebära att det hundraåriga bruket av namnet "feta" i Grekland stadfästs i lag. Gemenskapslagstiftningen avseende exportbidrag eller tullnomenklaturen, som sökandena har åberopat, skulle för det andra endast avse tullsystemet och inte syfta till att reglera industriella äganderätter avseende vissa särskilda namn eller till att återspegla konsumenternas uppfattningar i fråga. Dessa gemenskapsföreskrifter är således inte relevanta för att fastslå om ett namn är av generisk beskaffenhet.

72 Kommissionen har även påpekat att det för att bedöma om ett namn är av generisk art är av grundläggande betydelse, för det fall tvivel eller oenighet råder, att avgöra hur konsumenterna uppfattar det. Prövningen av de nationella lagstiftningarna eller av relevant gemenskapslagstiftning utgör endast ett indicium som sällan är av avgörande betydelse för bedömningen av allmänhetens uppfattning.

73 Kommissionen har preciserat att den av dessa skäl, det vill säga för att få kännedom om konsumenternas uppfattning om namnet "feta" samt om deras attityd till det, lät göra Eurobarometern i april 1994. Då kommissionen år 1993 arbetade med att sammanställa ett förslag till sådan förteckning över generiska beteckningar som föreskrivs i artikel 3.3 i grundförordningen, skall den ha konstaterat att medlemsstaterna endast skulle komma att vara oeniga i fråga om huruvida namnet "feta" skulle anses vara generiskt. Enligt kommissionen framgår det tydligt av resultatet av Eurobarometern att namnet feta är föga känt inom Europeiska gemenskapen och att de personer som känner till det, med undantag för vad som är fallet i Danmark, associerar det till en ost och att en stor del av dessa preciserar att det rör sig om en grekisk ost. Det skulle således vara tillåtet att dra slutsatsen att konsumenterna alltjämt associerar namnet "feta" till produktens geografiska ursprung.

74 Kommissionen har även erinrat om att den, mot bakgrund av ovannämnda faktorer och med beaktande av definitionen i artikel 3 i grundförordningen, begärt ett yttrande av den vetenskapliga kommittén, vilken enhälligt uttalat sig för att namnet "feta" inte skall anses vara av generisk beskaffenhet.

75 Vad beträffar den danska regeringens argument avseende artikel 7.4 andra strecksatsen i grundförordningen, har kommissionen erinrat om att den ifrågasatta förordningen har antagits med stöd av artikel 17 i grundförordningen, i vilken uttryckligen föreskrivs att artikel 7 inte är tillämplig inom ramen för det förenklade registreringsförfarandet. De överväganden som ligger till grund för det invändningsförfarande som föreskrivs i artikel 7 i grundförordningen skulle nämligen inte ha något existensberättigande inom ramen för det förenklade förfarandet, vilket enligt kommissionen syftar till att slutligt bedöma ett stort antal beteckningar som fanns då grundförordningen antogs och som åtnjöt skydd i de olika medlemsstaternas interna rättsordningar. Eftersom dessa beteckningar inte åtnjöt något allmänt rättsligt skydd inom gemenskapen innan förordningen antogs, skulle det ha varit oundvikligt att konflikter uppstod mellan de lagliga innehavarna av beteckningarna och de aktörer som tjänat på dem.

76 Kommissionen har även angivit att det i artikel 13.2 i grundförordningen föreskrivs en övergångsperiod, vilken förlängts genom förordning nr 535/97, under vilken det är tillåtet för medlemsstaterna att bibehålla nationella regler om rätt att bruka beteckningar eller uttryck som vanligtvis inte kan användas på grund av att de inte registrerats, bland annat på villkor att produkterna lagligen har marknadsförts under dessa beteckningar eller uttryck under minst fem år före den dag förordningen offentliggjordes. Kommissionen anser emellertid att det inte går att med fog beakta omständigheten att en produkt tidigare lagligen har marknadsförts för att bedöma om den använda beteckningen har blivit generisk, med mindre än att artikel 13.2 förlorar all verkan. Denna bestämmelse skulle nämligen tillämpas just på de produkter som lagligen har marknadsförts under en beteckning som fortsättningsvis kommer att vara förbehållen andra produkter.

77 Kommissionen har dessutom anfört att även om den förklaring som rådet och kommissionen avgav i samband med antagandet av grundförordningen kan bidra till en tolkning av de regler som antagits (se bland annat dom av den 30 januari 1985 i mål 143/83, kommissionen mot Danmark, REG 1985, s. 427; svensk specialutgåva, volym 8, samt av den 26 februari 1991 i mål C-292/89, Antonissen, REG 1991, s. I-745, punkterna 17 och 18; svensk specialutgåva, volym 11), så kan den inte ändra reglernas materiella räckvidd och således inte göra artikel 7 i grundförordningen tillämplig inom ramen för det förenklade förfarande som föreskrivs i artikel 17 i samma grundförordning.

Domstolens bedömning

78 Det skall inledningsvis preciseras att den franska regeringens påstående att namnet "feta" inte hänför sig till den ort som den berörda produkten härstammar från inte, ens om det skulle vara riktigt, är av sådan art att det motiverar slutsatsen att artikel 3.1 i förordning nr 2081/92, närmare bestämt definitionen av "[n]amn som har blivit generiska", inte skulle vara tillämplig i förevarande fall.

79 Omständigheten att bestämmelsen är tillämplig även om namnet på produkten fortsätter att hänvisa till ursprungsorten visar för det första tydligt att artikeln även, och under alla omständigheter, är tillämplig när namnet inte, eller inte längre, hänför sig till sagda ort.

80 För det andra framgår det bland annat av artikel 3.3 i grundförordningen, vilken ger rådet i uppdrag att upprätta en icke uttömmande vägledande förteckning över jordbruksprodukter som "enligt punkt 1 skall betraktas som generiska", att definitionen i sistnämnda bestämmelse av uttrycket "[n]amn som har blivit generiska" även är tillämplig på namn som alltid har varit generiska.

81 Vad sedan beträffar frågan om namnet "feta" skall anses ha blivit generiskt i den mening som avses i artikel 3.1 i grundförordningen, skall det konstateras att det i själva den ifrågasatta förordningen dels underströks, i andra övervägandet, att några av de beteckningar som medlemsstaterna hade meddelat kommissionen med tillämpning av artikel 17 i grundförordningen var förenliga med bestämmelserna i nämnda förordning och borde registreras, dels påpekades, i tredje övervägandet, att generiska beteckningar inte registreras.

82 Den ifrågasatta förordningen innehåller emellertid inte några uppgifter eller någon precisering av de skäl som föranlett kommissionen att anse att namnet "feta" inte är en generisk beteckning och således kan registreras, trots de argument som vissa medlemsstater framförde i samband med utarbetandet av det i artikel 3.3 i grundförordningen föreskrivna förslaget till förteckning över generiska beteckningar eller inom ramen för förfarandet för antagande av den ifrågasatta förordningen enligt artikel 15 i grundförordningen.

83 För att bedöma om kommissionen tillämpat artikel 3.1 i grundförordningen korrekt med avseende på namnet "feta", är det under dessa omständigheter nödvändigt att granska de överväganden som kommissionen i det avseendet har gjort gällande inom ramen för beslutsförslaget - som kommissionen själv har hänvisat till och som utarbetades samtidigt som den ifrågasatta förordningen antogs - samt till de förklaringar som kommissionen har givit under förfarandet vid domstolen.

84 I motiveringen till beslutsförslaget har kommissionen helt enkelt erinrat om att grundförordningen kräver att samtliga faktorer skall beaktas, inbegripet de som anges i artikel 3.1, och därefter preciserat att kriterierna är "kumulativa" och att det är av intresse att i det sammanhanget notera att domstolen i domen i det ovannämnda målet Exportur, punkt 37, "som kriterium har valt att hänvisa till situationen i ursprungslandet för en viss beteckning i syfte att avgöra om denna har blivit generisk". Kommissionen har emellertid inte på något sätt angivit om, och i vilken utsträckning, de beteckningar som den slutligen föreslog skulle anses vara generiska uppfyllde dessa kriterier eller varför den ansåg att namnet "feta", som ägnades ett särskilt kapitel i motiveringen till beslutsförslaget, inte ansågs uppfylla dem.

85 Såsom framgår av den del av förevarande dom som rör bakgrunden till tvisten, grundade kommissionen sitt beslut att inte införa namnet "feta" i sitt förslag till förteckning över generiska namn på resultaten av den Eurobarometer som den hade låtit genomföra samt på det yttrande som den begärt från den vetenskapliga kommittén. Det framgår även av motiveringen till beslutsförslaget att de uppgifter som den vetenskapliga kommittén grundade sitt yttrande på omfattade "bland annat resultatet av opinionsundersökningen".

86 I sina yttranden till domstolen har kommissionen inte bara förklarat varför den fäste stor betydelse vid resultatet av den undersökning som den hade låtit genomföra och vid det yttrande som den begärt från den vetenskapliga kommittén. Kommissionen har även erinrat om de faktorer som uttryckligen anges i artikel 3.1 i grundförordningen och de övriga faktorer som sökandena har åberopat till stöd för att namnet "feta" skall anses vara av generisk beskaffenhet.

87 Vad beträffar dessa faktorer skall det emellertid fastslås att kommissionen har bagatelliserat betydelsen av den rådande situationen i andra medlemsstater än ursprungslandet och förnekat att dessa staters nationella lagstiftning skulle ha någon som helst relevans. Anledningen därtill skulle vara dels att det enligt kommissionen framgår av domen i det ovannämnda målet Exportur, punkt 37, att väsentlig betydelse skall fästas vid den rådande situationen i ursprungslandet, dels att omständigheten att namnet "feta" har använts i andra medlemsstater för att marknadsföra lagligen framställd ost inte utgör skäl för att anse att namnet har blivit generiskt.

88 Vad beträffar det första av dessa argument skall det inledningsvis understrykas att det i artikel 3.1 i grundförordningen uttryckligen föreskrivs att när det skall avgöras huruvida ett namn har blivit generiskt skall hänsyn tas till alla faktorer, vilket nödvändigtvis innebär att hänsyn skall tas till de faktorer som uttryckligen anges i bestämmelsen, det vill säga till förhållandena i den medlemsstat som namnet kommer från och i de områden där produkten konsumeras, till förhållandena i andra medlemsstater samt till berörd nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning.

89 Det skall därefter påpekas att domstolen i domen i det ovannämnda målet Exportur hade att besvara frågan om det strider mot reglerna om fri rörlighet för varor att ett bilateralt avtal mellan två medlemsstater gör att ursprungslandets lagstiftning blir tillämplig i stället för lagstiftningen i importstaten och därigenom avviker från territorialitetsprincipen, enligt vilken skyddet av ursprungsbeteckningar och ursprungskännetecken regleras av lagstiftningen i det land där skyddet begärs, det vill säga importlandet.

90 Domstolen besvarade frågan nekande, med det uttryckliga förbehållet att de geografiska beteckningar som det bilaterala avtalet avsåg att skydda inte blev generiska i ursprungslandet vid tidpunkten för dess ikraftträdande eller därefter. Genom detta svar avsåg domstolen endast att säkerställa att ursprungslandets skydd kan utsträckas till en annan medlemsstats territorium endast i den mån som skyddet är eller fortsätter att vara berättigat i själva ursprungslandet.

91 Vad beträffar det andra argumentet, enligt vilket omständigheten att det i flera andra medlemsstater än ursprungslandet sedan länge förekommer nationell lagstiftning som tillåter användandet av namnet "feta" skulle vara fullständigt irrelevant för tillämpningen av artikel 3.1 tredje stycket i grundförordningen, skall det för det första erinras om följande. Enligt artikel 7.4 andra strecksatsen i grundförordningen kan en invändning från en medlemsstat upptas till behandling om den registrering som en annan medlemsstat har begärt skulle äventyra överlevnaden för lagligen marknadsförda produkter.

92 Det skall för det andra påpekas, vilket för övrigt också kommissionen själv har gjort i sitt svaromål i mål C-293/96, att även om det i artikel 17.2 i grundförordningen uttryckligen föreskrivs att artikel 7 i densamma inte är tillämplig inom ramen för det förenklade registreringsförfarandet, förutsätter likväl även en registrering enligt detta förfarande att beteckningarna är förenliga med förordningens materiella regler. Då uttryckliga bestämmelser av motsatt innebörd saknas, går det nämligen inte att anse att det genom det förenklade förfarandet endast skulle vara möjligt att registrera beteckningar som inte är förenliga med de materiella villkoren för registrering enligt det normala registreringsförfarandet.

93 Såsom framgår av artikel 7.5 i grundförordningen hindrar förvisso inte omständigheten att en invändning enligt artikel 7.4 kan tas upp till prövning att den begärda registreringen ytterst beviljas. Dessutom föreskrivs i artikel 7.4 tredje strecksatsen i grundförordningen att även omständigheten att ett namn för vilket registrering har begärts kan vara av generisk beskaffenhet utgör skälig grund för att en invändning skall kunna tas upp till behandling.

94 Det skall emellertid påpekas att, även om det är riktigt att omständigheten att en invändning kan tas upp till behandling inte har någon betydelse för det beslut som kommissionen kan komma att fatta i sak, är det icke desto mindre även riktigt att då detta beslut fattats, kommissionen - såsom uttryckligen krävs i artikel 7.5 b i grundförordningen - måste beakta "traditionell skälig praxis och den faktiska risken för förväxling".

95 Omständigheten att det i artikel 7.4 i grundförordningen fastslås att produkter lagligen förekommer på marknaden utgör ett annat skäl för att en invändning kan tas upp till prövning än det skäl som avser att namnet som begärts registrerat är av generisk beskaffenhet, innebär inte nödvändigtvis att den första av dessa båda omständigheter inte skall beaktas inom ramen för artikel 3.1 tredje stycket i sagda förordning, oavsett om det sker med beaktande av situationen i andra medlemsstater än ursprungslandet, av lagstiftningen i dessa stater eller av någon annan oberoende omständighet.

96 Genom detta konstaterande understryks tvärtom att det inom ramen för förfarandet för registrering av en produkts namn enligt grundförordningen skall beaktas att det förekommer produkter på marknaden, vilka har marknadsförts lagligt under namnet i fråga i andra medlemsstater än det ursprungsland som begärt registrering.

97 Ovannämnda slutsats stöds dessutom av den förklaring som rådet och kommissionen gjorde då grundförordningen antogs. Efter att ha erinrat om dels att generiska beteckningar inte kan registreras, dels att förekomsten av en lagligt marknadsförd produkt gör det möjligt för varje medlemsstat att motsätta sig att ett namn registreras, underströk de båda institutionerna nämligen att "denna förordning [inte syftar] till att förhindra fortsatt marknadsföring av sådana produkter som lagligen marknadsfördes inom gemenskapen den 30 juni 1992, under förutsättning att produkterna inte strider mot de kriterier som avser traditionell skälig praxis och den faktiska risken för förväxling".

98 Denna slutsats kullkastas inte av kommissionens påpekande att grundförordningen skiljer mellan fall av generiska beteckningar, vilka inte kan registreras, och fall av produkter som lagligen befinner sig på marknaden, vilka i enlighet med artikel 13.2 i förordningen omfattas av en övergångsperiod under vilken de kan fortsätta att marknadsföras under det namn som tidigare använts, även om detta har registrerats.

99 Denna skillnad utgör nämligen inte hinder för att omständigheten att en produkt lagligen har marknadsförts under ett namn i vissa medlemsstater kan utgöra en faktor som skall beaktas då det gäller att bedöma om namnet under tiden har blivit generiskt i den mening som avses i artikel 3.1 i grundförordningen.

100 I motsats till vad kommissionen har anfört, innebär inte omständigheten att detta beaktats att artikel 13.2 i grundförordningen förlorar all verkan, eftersom artikeln under alla omständigheter alltjämt är tillämplig när, och trots att så är fallet, namnet i fråga har registrerats.

101 Det är därför nödvändigt att slå fast att det av kommissionens egna argument följer att den vid registreringen av namnet "feta" inte alls har beaktat omständigheten att namnet sedan länge används i vissa andra medlemsstater än Grekland.

102 Med hänsyn till det anförda skall kommissionen inte anses på ett vederbörligt sätt ha beaktat samtliga faktorer som den enligt artikel 3.1 tredje stycket i grundförordningen var skyldig att beakta.

103 Härav följer att talan kan bifallas på den grund som avser åsidosättande av artikel 17.2 jämförd med artikel 3.1 i grundförordningen. Eftersom den felaktiga rättstillämpning som således har fastslagits kan ha inverkat på kommissionens beslut, skall den ifrågasatta förordningen ogiltigförklaras i den del som avser registrering av namnet "feta" såsom SUB, utan att det är nödvändigt att pröva parternas övriga grunder och argument.

Rättegångskostnader

104 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Frankrike har framställt ett sådant yrkande och kommissionen har tappat målet, skall denna ersätta rättegångskostnaderna. Enligt artikel 69.4 i rättegångsreglerna skall de medlemsstater som har intervenerat i tvisten bära sina rättegångskostnader.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

följande dom:

1) Kommissionens förordning (EG) nr 1107/96 av den 12 juni 1996 om registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i rådets förordning (EEG) nr 2081/92 ogiltigförklaras i den del som avser registrering av namnet "feta" som skyddad ursprungsbeteckning.

2) Europeiska gemenskapernas kommission skall ersätta rättegångskostnaderna.

3) Republiken Grekland skall bära sin kostnad.