1 Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Nötkött - Interventionsmekanismer - Uppköp genom anbudsförfarande - Förhållandet mellan anbudsgivarna - Artikel 9 i förordning nr 859/89 - Tolkning - Principen om självständiga anbud - Räckvidd
(Kommissionens förordningar nr 859/89, artiklarna 9, 12.2 och 15, och nr 2456/93, artikel 11)
2 Jordbruk - EUGFJ - Avslut av räkenskaper - Vägran att finansiera utgifter på grund av oegentligheter vid tillämpningen av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna - Bestridande av den berörda medlemsstaten - Bevisbörda - Fördelning mellan kommissionen och medlemsstaten
(EG-fördraget, artikel 5; rådets förordning nr 729/70, artikel 8.1; kommissionens förordning nr 1998/78, artikel 19)
3 Jordbruk - EUGFJ - Avslut av räkenskaper - Vägran att finansiera utgifter på grund av oegentligheter vid tillämpningen av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna - Bedömning av de finansiella konsekvenserna - Bestridande av den berörda medlemsstaten - Bevisbörda
(Rådets förordning nr 1358/77, artikel 6.2)
4 Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - Finansiering genom EUGFJ - Kompensationssystemet för lagringskostnader för socker - Skyldighet för medlemsstaterna att organisera ett effektivt administrativt kontrollsystem och kontroller på ort och ställe - Ej tillförlitliga kontroller - Fondens vägran att finansiera utgifter
(Rådets förordning nr 729/70, artiklarna 2 och 3)
5 Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Socker - Kompensation för lagringskostnader - Uttag av avgifter hos tillverkarna - Principen om finansiell neutralitet - Räckvidd
6 Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - Finansiering genom EUGFJ - Principer - Utgifter i enlighet med gemenskapsreglerna - Bevisbörda - Fördelning mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten
1 Inom ramen för interventionsåtgärder inom sektorn för nötkött, närmare bestämt systemet avseende uppköp genom anbudsförfarande, föreskrivs i artikel 9.1 i förordning nr 859/89 att anbudsgivaren skall förbinda sig att uppfylla alla tillämpliga bestämmelser. I artikel 9.2 i förordning nr 859/89 föreskrivs att berörda parter endast får lämna ett anbud per kategori och anbudsinfordran. Rättssäkerheten kräver att en reglering måste möjliggöra för dem som berörs därav att få kännedom om den exakta omfattningen av sina skyldigheter enligt regleringen. Ordalydelsen i denna föreskrift stöder därför inte den tolkningen att anbudsgivare, på grund av betydelseskillnaden mellan uttrycken "berörda parter" och "anbudsgivare", endast kan lämna ett anbud per anbudsinfordran, om de tillhör samma koncern. En sådan tolkning skulle betyda samma sak som en retroaktiv tillämpning av artikel 11 i förordning nr 2456/93, genom vilken bestämmelser rörande förhållandet mellan anbudsgivarna infördes i gemenskapsrätten.
Även om principen om självständiga anbud, som är ett väsentligt krav för rättsenligheten och för effektiviteten i varje anbudsförfarande, som ligger till grund för bestämmelserna i artikel 9.6 (anbudens förtrolighet), artikel 12.2 (förbudet mot överlåtelse av rättigheter och skyldigheter som följer av anbudsförfarandet), artikel 9.4 c (skyldigheten för varje anbudsgivare att ställa säkerhet) och artikel 15 (skyldigheten för varje anbudsgivare att personligen ta emot betalningen) i förordning nr 859/89 inte hindrar att flera bolag i samma koncern deltar samtidigt i ett anbudsförfarande, hindrar den att dessa bolag samråder om villkoren beträffande de anbud som vart och ett av dem lämnar in, för att gången i förfarandet inte skall snedvridas.
2 Vad gäller EUGFJ:s finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken ankommer det på kommissionen att styrka att reglerna om den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna har åsidosatts. Kommissionen är således skyldig att motivera sitt beslut genom att konstatera att kontroller saknas eller att det föreligger brister med avseende på de kontroller som den berörda medlemsstaten har genomfört. Medlemsstaten kan å sin sida inte vederlägga kommissionens konstateranden genom enkla påståenden som inte stöds av några omständigheter som visar att det föreligger ett tillförlitligt och funktionsdugligt kontrollsystem. Om medlemsstaten inte förmår visa att kommissionens konstateranden är felaktiga, kommer dessa konstateranden att utgöra grund för allvarliga tvivel huruvida ett adekvat och effektivt system av övervaknings- och kontrollåtgärder har införts.
3 När kommissionen, inom ramen för sin uppgift att avsluta EUGFJ:s räkenskaper och då det föreligger en nationell åtgärd som strider mot gemenskapsrätten som har medfört en ökning av fondens kostnader, i stället för att underkänna samtliga kostnader som berörs av åsidosättandet har bemödat sig om att bestämma den finansiella effekten av den olagliga handlingen med hjälp av beräkningar som grundas på en bedömning av den situation som skulle ha inträffat på den ifrågavarande marknaden om något åsidosättande inte hade förelegat, ankommer det på medlemsstaten att visa att dessa beräkningar är felaktiga.
4 Av artikel 8.1 i förordning nr 729/70 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken och artikel 19 i förordning nr 1998/78 om tillämpningsföreskrifter för kompensation för lagringskostnader för socker, betraktade mot bakgrund av den skyldighet att samarbeta lojalt med kommissionen som följer av artikel 5 i EG-fördraget, följer, vad gäller det rätta utnyttjandet av gemenskapens resurser, att medlemsstaterna är skyldiga att organisera ett administrativt kontrollsystem och kontroller på ort och ställe som gör det möjligt att säkerställa att de finansiella transaktionerna företas i enlighet med gemenskapsbestämmelserna. Då kommissionen har fastslagit att en medlemsstat saknar ett sådant system eller om det system som har inrättats där ger anledning till misstankar om att villkoren för att komma i åtnjutande av den ifrågavarande kostnadsersättningen inte är uppfyllda, har kommissionen skäl att inte godkänna vissa kostnader som den berörda medlemsstaten har haft.
5 Av artikel 6.2 i förordning nr 1358/77 följer att kompensationssystemet för lagringskostnader för socker grundas på principen om finansiell neutralitet i den meningen att de uttagna avgifterna skall motsvara de utbetalade ersättningarna. Denna balans skall emellertid uppnås på gemenskapsnivå och inte på medlemsstatens eller det berörda företagets nivå.
6 Artiklarna 2 och 3 i förordning nr 729/70 tillåter inte att kommissionen påför EUGFJ några andra belopp än sådana som har betalats i enlighet med de regler som fastställts inom de olika sektorerna för jordbruksprodukter, vilket innebär att medlemsstaterna ansvarar för alla andra belopp, bland annat sådana belopp som de nationella myndigheterna felaktigt har ansett sig behöriga att utbetala inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaderna.
Det ankommer således på kommissionen att styrka att gemenskapsreglerna har åsidosatts, men det åligger medlemsstaten att i förekommande fall visa att kommissionen har begått ett misstag när det gäller att dra de finansiella konsekvenserna därav.